— Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gått till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru efter operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han var nyss opererad — det hade tagit 2 timmar alltsammans och allavoro vi mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då hans stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och med fullt hörbar och tydlig stämma säger han:
—Jag vill inte bli klappad!
Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat sig och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom!
Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade:
— På vilket sjukhus ligger han?
— På Vita Korset — hur så?
— Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, skicka honom ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans handlingssätt.
— Ni är en hård och kall människa — som de flesta män, sade den unga damen.
— Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig på rätt ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män avskymer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss.
— Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru!
— Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan från början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att det är den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en gång. Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en till kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara bort och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon trodde att jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför vänliga mot sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i det avseendet.
— Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall?
— Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem glömmer någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innanden slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl av henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte på. Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på näsan. Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. Hade jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått till på annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift med en karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan.
— Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist höll fast vid ämnet.
— Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är rädd för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens försökte.
— Men er dotter?
— Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vänlighet så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i stjärten tre eller fyra gånger. — Då förstår hon att vi äro goda vänner. Men kyssas göra vi aldrig.
Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en högre ämbetsman, en allvarligherre, som bjudit mig på middag för att se hur jag såg ut inuti. Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den äntligen var slut, gick värdinnan fram och kysste sin man och sedan gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern såg på mig med en blick som sade: så lycklig är jag i mitt familjeliv — hur har du det?
Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen.
Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting som bodde i huset.Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig motvilja.
Då reste jag mig och sade god natt.
— Skall ni redan gå, sade värden.
— Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten och hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket.
Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt dem komma spontant och i rätta ögonblicket.
Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting. Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner inte undra över dem.
Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade med sin hustru.
— Kommer du snart hem, sade hon.
— Ja, snart — tar du emot mig? sade han.
— Kom, sade hon.
— I päls? sade han och skrattade.
Då ringde hon av.
Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på börsen.
Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han gick hem.
Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell.
Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för att bryta en pinsam stämning:
— Det måtte ha varit före kriget — nu äro hotellen ju så överfulla att man måste tinga rum flera dagar i förväg.
— Ja, det var före kriget, svarade berättaren.
Det kan icke förnekas att Robert är rätt fet. Hans kroppslängd är 175 cm. och han mäter ungefär detsamma om magen. Om bröstet är han smalare. Han har svårt för att andas lugnt även vid de tillfällen då det är hausse på börsen och han går ogärna upp i hus utan hiss.
Robert är emellertid min vän. Ty man skall se även något litet till själen då man väljer sina vänner. Roberts själ är tunnare än hans kropp.
Härom dagen möttes vi i solskenet på en bred gata och Robert sade:
— Du har blivit mager. Varför det?
— Därför att det är osunt att vara fet.
— Hur bär du dig åt?
— Jag arbetar mer och äter mindre. Så enkelt är det. Gå ut och gå om morgnarna, ät inte om kvällarna och gymnastisera litet ibland.
— Det där är lögn, sade Robert. Jag har försökt alltsammans. Det hjälper inte.
— Då skall jag skicka dig en liten sak som hjälper.
Så skildes jag från Robert och dagen därpå köpte jag i en leksaksaffär ett hopptåg, ett sådant som små flickor hoppar med. Hoppning med ett sådant tåg tar ganska snart bort all överflödig fetma. Magen — den yttre — försvinner och man blir smärt som jag. I Amerika hoppar alla medelålders herrar med tåg. Idrottstränarna rekommendera det livligt och måhända skulle det även kunna rädda den något för fetlagda nationen.
Jag skickade hopptåget till Robert och skrev på ett kort:
Här är din räddning. Med detta tåg får du bort din mage på en månad.
Efter 14 dagar besökte jag Robert. Det var tidigt på morgonen och jag beredde mig på att få se en rationell träning. Robert var hemma. Jungfrun öppnade med bortvänt ansikte dörren till hans sängkammare. Jag stannade på tröskeln och såg på min vän. Fullkomligt naken gick han omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptåg.
Hans ansikte var djupt allvarligt.
— Har du gått länge? sade jag.
— I tio minuter, svarade Robert.
Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför Roberts rum.
Så öppnade jag dörren på nytt och sade:
— Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var meningen att du skullehoppamed tåget och inte bara ha det kring magen!
Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen, knöt hårdknut på detoch slog mig hårt i huvudet med knuten.
Vi umgås inte längre.
Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.
Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på middagen. Jag möttemänniskor och människor gingo om mig. Och så mötte jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar mig.
Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
— Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.
— Ja, sade jag, jag har magrat.
— Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.
— Två kilo.
— Det var inte mycket.
— Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte beräknat.
— Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara i sommar?
— På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken och torn och vallgravar. Och du själv?
Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:
— Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.
— Hur så?
— Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle leva längre än till mars.
Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:
— Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.
— Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat honom nu i 2 månader — men jag vet inte hur det går i sommar.
— Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut!
— Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till.
— Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina goda sidor. Människornaäro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill ge all min vänlighet.
Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt mer. Även till djuren.
Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok. Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar. Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara glädje.
På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. Han gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han till vänster fram- och bakben. Jag tänkte:
— Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när som helst bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalvoch väntar på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett hjul gått över dig.
Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på vägen.
Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom vara. En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena bland ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att leva för, att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet jag.
Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att hon skulle dött i mars.
Vi hälsade och stannade.
— Ni har magrat, sade fröken Anstrin.
— Ja, sade jag, jag har magrat.
— Hur mycket? sade fröken Anstrin.
— Sjuttiofem kilo.
— Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut?
— Åttiofem.
— Då väger ni ju bara tio kilo nu — det förstår jag inte.
— Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta hundraåringar.
— Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra heller.
— Jo, två — Frippe och v. Essen. Det vill säga Frippe är egentligen 120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55.
— — —
På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.
— Kommer ni till Storön i sommar?
— Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där. Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.
— Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.
— Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren. Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jagprästen och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen därpå — nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp.
Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken. Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med klockringning till.
De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade menighetens åsyn. — — —
Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.
— Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag:
— Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria till. Kors, så underligt!
— Vi tar en bil, sade F.
— Nej! sade jag, vi tar en spårvagn. Det blir billigare. Sockret håller på att ta slut och man får bara köpa ett kilo i taget.
Vi togo en spårvagn. F. hade tre paket. De voro rätt vanliga paket i brunt omslagspapper och det hör alls inte hit vad de innehöllo.
F. lade paketen på motorn till plattformen och så foro vi till den restaurang där vi ämnade äta frukost. Då vi suttit ett ögonblick och sett på matsedeln, ryckte F. till, stirrade rätt ut i luften och sade:
—Paketen!
Därpå rusade han upp och ut på gatan. Efter femton minuter kom han tillbaka och var rätt varm.
— Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i spårvagnen.
— Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil och sa till chauffören:
»Kör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och en!»
Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den sjunde. Har du beställt någon mat?
Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi kommo till kaffet sade jag:
— Var det något värdefullt i paketen?
— Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen.
Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå ombord på båten.
Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang som kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres Södertörn ren i pannan och då går någontingannat, som heter Prins Gustav och som förr i tiden fördes av en kompositör vid namn Morsing. På den båten finns också en matsalong, som tyvärr ej kan rekommenderas. Häromdagen tog det mig en timme att få en bit skinka som sedan var så salt som Lots hustru skulle varit om hon vänt sig om två gånger.
Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. Båten medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna på Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar, som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt.
Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostradebarn. En ung fru kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som anordnade kapplöpning runt däcket medosssåsom hinder. Dessa barn, som sattes i land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter tillsammans med modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra små barn, som skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas på pråmar till Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem.
Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit i går och vad de skola äta i dag.
Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommarendrevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar.
Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter. Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern. Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina fötter och tog duken från Adas bur.
— En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också en vacker goja.
— Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur!
Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och skrek med hög befallande röst:
—Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!!
Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på Jylland för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut med friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna.
I en liten kort paus sade Ytterman:
— Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till morgonbåten.
Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe. Sladdret började på nytt. Då sade jag:
— Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. Ikriget använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den här är laddad.
Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem:
— Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där karln! Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt eksem som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men mej fick han inte ut!
Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade.
Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, tog sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att gå upp på däck.
— Vart skall du hän? sade jag.
— Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan står ju den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag fick tre kilo i går...
Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra damerna stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på däck.
All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren.
Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot Nybrovikskajen.
Huvudregel.
Sök ditt umgänge bland dina gelikar — bekantskaper med årsinkomst under 100,000 kr. bör man inte odla. Man kan lätt bli utsatt för obehag från de lägre klasserna.
Uppförande ute.
På gatan.
Åk. Och åk naturligtvis i egen bil. Åk inte för sakta! Kom ihåg att gatorna äro till för bilar. De promenerande ha god plats utefter husväggarna och utanför staden. Har man inte merbrått än man går så får man också behandlas därefter. Råkar du genom någon gåendes ouppmärksamhet köra över en eller annan så tag icke den saken så noga — fortsätt, helst med starkare fart. Din tid tillåter dig icke att vänta och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke hända på börsen medan du är borta.
I affären.
Se till att du blir först expedierad. Efterkommer icke biträdet din önskan i detta fall så befall honom (henne) att genast kalla på chefen, som, då han får höra vilken kund han har att göra med, säkerligen behandlar dig som det passar ditt stånd.
Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser på slanten. Får du för litet tillbaka, så låtsas inte om det. Visa att du har råd att betalavad som helstför det du vill köpa.
Välj inte länge bland varorna. Tag det dyraste. Då vet du att du i det fallet icke kan bli övertrumfad.
En av mina vänner (taxerad inkomst 1915:256,789 kr.) besökte en dag ett stort varuhus för att köpa ett möblemang.
— Vad är detta för avdelning? sade han till biträdet.
— Det är möbelavdelningen, svarade detta.
— Vad kostar den? sade min vän.
Han fick veta priset och köpte naturligtvis hela avdelningen. Därigenom sparade han mycket tid, ehuru det ju i början generade honom att han fick 4 pianon, 6 bufféer och 18 toalettbyråar. Men i dess ställe fick han 24 spelbord och sådana behöver alltid en gentleman.
Tag aldrig med dig något av det du köper. Butiksfolket kan lätt få den föreställningen att du tillhör de enkla människor som själva bära hem sina paket. Även den minsta småsak skall skickas hem. Kommer ej det köpta på den tid du bestämt eller du får något annat så låt din betjänt sparka ut budet.
På restaurangen.
Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull ingen mat i detalj — det är högst ofint! — utan ge din order till hovmästaren så här:
— Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att det blir en butelj över per man. En låda cigarrer à 100 kr. lådan per man. Och absolut dyraste konjaken. Jag försäkrar dig att de andra sorterna kunna helt enkelt icke drickas.
När du betalar notan, så är det absolut nödvändigt, att du ej ser på den. Du får ej låtsas om beloppet utan betala så mycket du kan och tag icke emot det som blir över! När du går in i kaféet kan du klappa hovmästaren i ryggen och säga:
— Det här var bra, men champagnen ska vara kallare nästa gång!
Champagne skall alltid vara så iskall som möjligt — det är bara mobben som är rädd om magen.
Apropå magen så bör du varje morgon se till att du är bredare om magen än om bröstet. Ett motsatt förhållande tyder på enkla och fattiga förhållanden. Skaffa dig också en våg på vilken du kan väga dig var dag så att du ser att du ökar i vikt. Folk kan annars lätt tro att du har det dåligt.
På teatern.
Se till att du för all del kommer sedan föreställningen börjat! Låt inte skådespelarna på scenen avbryta din konversation. Du har viktigare saker att tala om än de. Du får dessutom absolut inte ha reda på vad som spelas. Det intresset är till för radpubliken och de herrar som skriva i tidningarna. I dem kan du dagen därpå läsa vad du sett.
Sitter du mitt på en parkettbänk så tacka inte när man reser sig för att ge dig plats. Alltför stor hövlighet har man bara otack för. Rusa inte in i salongen genast som mellanakten är slut. Sådant är fjäskigt. Sitt du lugnt kvar i kaféet och drick din punsch. Kom in när du har lust.
Och så en sak till: applådera inte! Det passar sig inte att visa att man är intresserad. Undantag från denna regel ges endast om du har någon väninna i baletten. Hon kan ju behöva en liten uppmuntran. Begagna kikare endast för att se på baletten. Är din fru med så se till att hon håller kikaren i den hand på vilken hon har de flesta och största ringarna.
Vad beträffar din fru så bör även hon varjemorgon företaga kroppsmätning, dock med omvänt resultat mot dig: så att hennes vidd över bröstet måste vara större än den över magen. En stor barm är i hög grad klädsam för en dam ur den förmögnare klassen. Ovanpå densamma bör dock vila en briljantbrosch — briljanter omkring mannens fotografi är mycket vackert.
I hemmet.
En man i din ställning är ju icke så mycket i hemmet. Men då du är där bör du ha det trevligt. Lägg dig på någon av dina divaner och vila ut. Tag av dig i strumplästen och knäpp upp västen — det är skönt.
Ser du några vänner hos dig på middag så knussla inte. Låt gästerna från början förstå att du har råd till litet av varje. Taffelmusik skadar inte. Inte heller en sångare, som dock, om han är vid operan, skall äta med vid bordet.
Ni kan gärna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli störda, så låt dem veta att du betalar högsta hyran i huset och att de kunna flytta, om de inte trivas med bättre folk.
Allmänna regler.
Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig i sådana frågor. Man vet aldrig vem man talar med. Beträffande sådant som konst och litteratur bör du ha reda på att Strindberg var tokig, att Zorn tar 50,000 kr. för ett porträtt samt att prins Eugen är hemligt gift.
Var för övrigt lugn och trygg, lita på dig själv och ännu mera på ditt bankkonto så går det bra.
Brovin och jag kommo tidigt ned till båten. Klockan var bara fem på morgonen och vi kände oss som om vi stigit upp uteslutande för att gå och lägga oss. Vi stodo i aktersalongen och våra trötta ögon stirrade efter två lediga liggplatser. De funnos också men samtidigt upptäckte vi något som gav anledning till det samtal som nu följer. Detta samtal föres i en viskande, hänsynsfullton för att icke störa de i salongen sovande. Brovin har satt sig på sin plats:
— Här fattas en kudde. Min kudde fattas!
— Jag har en för mig. För säkerhets skull lägger jag en näsduk över den. Man kan inte vara nog försiktig i dessa smittosamma tider.
— Därborta ligger en karl som har två kuddar. Han har min kudde! Det är orätt!
— Ja visst, är det orätt, men kanske tycker han om att ligga högt med huvudet.
— Jag kan inte ligga utan kudde! Han får lämna igen en kudde!Minkudde!
— Ja men, han sover. Du hör ju att han sover. Det är synd att väcka honom. Kanske har han vakat hela natten.
— Det angår inte mig. Jag är inte sentimental om morgnarna, när jag inte har någon kudde. För övrigt reagerar jag mot alla orättvisor. Du som skall föreställa en tänkande varelse ser väl att denna situation är en bild av Samhället. Där ligger han, parasiten, och sover påmin, den hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde!
— Jag trodde det var ångbåtens —
— Var inte dum. Här är en kudde till varplats. Vi ha rätt till var sin kudde, men han där har tagittvå. Han vet mycket väl att det kommer andra som vilja ha var sin kudde på morgonen, som äro trötta och behöva vila.
— Att du orkar tala så här mycket så här dags!
— Jag är alltid vaken då det gäller kränkningar och förolämpningar av alla slag! Mitt i natten kan jag stiga upp och kämpa för min rätt — mina rättsbegrepp vila aldrig.
— Jag förstår det — men mitt behöver det. Vad tänker du göra för att få frid?
— Jag vet inte det. Jag kunde tillkalla kaptenen på båten, men han har annat göra. Akterstäderskan är inte vaken. Hon kommer inte förrän halv sex.
— Du skulle kunna vika ihop din rock till en kudde och ligga på den.
— Det kan jag inte.
— Hur så?
— Tror du att jag skulle kunna sova en minut med en hopvikt överrock som kudde när jag vet att min egenrättmätigakudde ligger under en annans flintskalle!
— Han har mörkt knollrigt hår.
— Som jag avskyr! Hellre intet hår än knollrigt hår! En människa med knollrigt hår är inte att lita på. Lägg märke till det. Dessutom är det oestetiskt, oroande och ger rum för antaganden om beboddhet.
Jag kände hur jag var nära att somna där jag sätt. Trött, räckte jag Brovin min kudde och sade:
— Tag den här, så blir det lugn. Jag behöver ingen kudde. Jag ligger bättre utan.
— Det kan jag inte. Det ärdinkudde och en orättvisa mot dig är en mot mig. Men om du nödvändigt vill att jag skall ha kudden så tar jag den. Mina vänners önskningar äro lagar för mig.
Brovin tog kudden. I detsamma lyfte mannen med de två kuddarna på ena ögonlocket och sade:
— Det var ett förbannat snattrande mitt i natten! Håll käften och sov så att det kan bli lugnt någon gång!!
Brovin vände sig genast mot väggen, med huvudet mot min kudde och var borta.
Jag låg stilla på rygg och tänkte.
Efter en stund då jag hörde, att mannen medde två kuddarna somnat, smög jag mig sakta fram till honom, tog försiktigt bort hans undre kudde, och då han icke vaknade, tog jag även den övre, smög mig tillbaka och gick lugnt till vila. Jag har alltid tyckt om att ha högt under huvudet. Det är kanske inte så hälsosamt men det är behagligt.