ENLIGT SIDS RECEPT.
Sid hade sagt till mig:
»Ta rätt på en vattenstation långt ut på linjen, göm er i ett dike eller var ni kan, och rör er inte förrän tåget har stått still en bra stund, så det just är färdigt att gå igen. Passa på då och smyg in under en vagn och lägg er rak lång tvärs över bromsstängerna. Det vore bäst om ni hade en brädlapp med er, för det är förbaskat kusligt å ligga på bara stängerna. Men det går förstås!»
»Ja», sa jag. »Jag ska försöka.»
»Om ni ser nån öppen finka, som dom har glömt å låsa till dörrn om, så ä de finare å jumpa in där, men dom hittar er fortare. Ibland kan de vara bra å äntra opp på taket också på den där lilla stegen, som finns i varje ända på vagnen, men de kanvara sablit knepigt att hålla sej kvar i svängarna om tåget går unnan lite. Innan ni går opp, så titta efter att där finns nån ventil eller någet som ni kan hålla er fast ve.»
»Ja, Sid», hade jag svarat ödmjukt och fylld av beundran över allt detta vetande.
Nu var det några dagar senare och jag låg vid vattenstationen. Där fanns inget dike, men det växte en skranglig buske i den heta ökensanden, och jag hade krupit så tätt in i den jag kunnat, sedan jag först hojtat och sparkat för att driva bort eventuella skallerormar. Ett godståg skulle komma inom en inte alltför avlägsen framtid det visste jag, för jag hade hört mig för på en liten station längre uppåt linjen, och min spänning steg till oanade höjder medan jag låg där i det stekheta solskenet och väntade. Och vänta fick jag! Det var under den stora järnvägsstrejkens dagar, i slutet på augusti någon gång, och när ett expresståg kunde bli försenat ända till sju timmar, så kan man begripa, att ett godståg inte skulle behöva ha något särdeles bråttom. Det var tidig morgon, när jag slog mig ned i busken, men det var inte förrän en bra stund efter middagstid, som jag hörde skenorna börja sjunga för ett kommande tåg. Så jag hade tid på mig att ligga där och fundera över livet i allmänhet och mig själv i synnerhet. Mest undrade jag på, varför jag egentligen gjorde den här fåniga »vandringen», när jag kunnat sitta bekvämt i en Pullmanvagn och vaggas fram, omgivenav komfort och negertjänare och isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat, som gör livet lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna gamla tyska ordspråket, som under skoltiden trumfats in i min för tyskan föga känsliga hjärna: »Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu erzählen.» Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig Pullmanvagn, som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet. Gick man på vägen, så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter. Man kunde t. ex. få en åktur i en Ford vars make ännu ingen drömt om – jag tänkte förstås på min vän Sid och hans sällsamma fordon – man fick råd och anvisningar om diverse praktiska ting, som det alltid kunde vara bra att kunna. Som nu detta med gratisåkning på tåg, som är det vanligaste och snabbaste sättet för Amerikas otaliga tramps att komma fram på. Man fick höra små lösryckta, fristående historier om okända människors öden och äventyr, sorger och glädjeämnen, man fick se allting liksom mera inifrån, mera intimt,mera sant och utan all förgyllning. Och när massor av kvinnor i Amerika gjorde samma sak för sports skull, för det hade jag läst många gånger om i tidningarna – varför skulle inte jag kunna göra det? Fast jag var från Sverige.
Så där låg jag i min buske med ryggsäcken under huvudet och hatten över ögonen och tyckte, att jag gjorde det absolut enda riktiga. Jag tänkte på annat också, på brev jag fått hemifrån, där det stod, att det bara regnade, regnade och regnade, dag efter dag, natt efter natt. Att det var så kallt, så dom gick mitt i blanka sommaren och frös så dom huttrade. Jag låg och undrade hur det kändes, när dropparna föllo svala och tunga och härliga, när doften steg fuktig och bitter från våta träd och våt mark, när gräset kylde ens fötter och jorden var mjuk att gå på. Och jag blev så full av längtan efter allt det, så jag nästan stönade. I tre månader hade jag varit i Amerika nu, och inte en regndroppe hade jag sett eller känt. Bara sol, sol och damm och torka. Om jag kunde begripa ...
Det började sjunga i skenorna och allt annat ströks bort ur mitt medvetande. Bara äventyret fanns kvar – det, som nu skulle komma. Tjuiii! blåste det långt borta, och strax därpåkom ett oändligt långt tågsätt brakande, saktade av och stannade äntligen med allra sista vagnen mittför min buske. Jag låg ihopkrupen på ett sätt som skulle gjort en ormmänniska heder, och vågade inte lyfta upp huvudet på en bra stund. Men när jag, lik en spejande indian, slutligen lät mina blickar svepa över de glesa bladen, upptäckte jag, att min ängslan att bli sedd var absolut onödig. Inte en människa syntes till på min sida av tåget. Långt borta åt vattentornet till hörde jag röster och skratt, men inte en själ såg jag. Då gav jag mig i väg, smygande som »Den siste Mohikanen» på krigsstråt. Någon plankbit hade jag inte tagit med mig – jag tyckte det skulle sett så konstigt ut för människor jag möjligen kunde möta på vägen hitut, och för resten hittar man aldrig en plankbit, när man verkligen behöver den. Så jag förlitade mig på Sids ord: »Det kan gå ändå, förstås!» och ålade mig under vagnen, i mitt oförstånd tackande Gud, att den sista i sättet just stannat mittför mig.
Där fanns fyra eller fem – jag har glömt vilket – smala stänger, som gingo längs med vagnen, och dem skulle jag nu placera mig tvärs över. På rygg, förstås. Det var inte högt i tak – botten på vagnen kunde jag ledigt nå, så jag nästan kunde placera hela underarmenända upp till armbågen på den, och det stod en doft i luften omkring mig, som livligt påminde om ladugård. Det var inte bara en doft förresten. Jag hörde råmanden och trampandet av oroliga fötter och förstod, att jag hamnat på ett boskapståg, eller under, för att vara exakt. Längre hann jag inte i mina upptäckter förrän en väldig knyck förnams, ett gnisslande, och vi voro på väg. Jag höll just på med att placera min lilla ryggsäck så gott jag kunde under huvudet, som låg lite hårt och obekvämt på den smala järnstången, så jag var inte riktigt beredd att ta emot knuffen. Som en vante slängdes jag i väg utefter stängerna och bara lyckträffen, att ryggsäcksremmen hakade upp sig på en skarv har jag väl att tacka för, att jag inte blev avslängd. Sid hade sagt mig att för all del se till, så jag inte låg för nära den plats där stängerna gledo genom järnfästena, för då kunde jag bli illa klämd, om en oförutsedd bromsning gjordes. Så när jag märkte, att det inte var utan, att jag var bra nära, så började jag försöka maka mig ur det farliga området. Det var ett arbete, som jag ännu kan tänka på med fasa, så absolut ohyggligt mödosamt var det. Men det gick, och till slut låg jag på ett säkert ställe och började arbeta med att få upp ryggsäcken igen.
Farten ökades. Vagnen som ju var sist i tågsättet slängde och krängde i kurvorna, skenskarvarna kändes som om vi hoppat över Himalayas toppar, bromsstängerna skuro in i ryggen, så det var som om jag legat på ett värmeelement. Ack, jag hade gett allt vad jag ägde och hade för Sids plankbit just då! Från vagnen ovanför mig kom allt möjligt nedramlande i mitt uppåtvända ansikte, så jag hela tiden måste hålla ögonen slutna för att inte få dem alldeles fördärvade. O – det var en färd! Och det värsta var, att jag måste blunda. Om jag åtminstone förmått titta upp och kunnat se litet! Till slut försökte jag vända på mig och ligga på magen, men när jag efter tusen rörelser och ansträngningar välkompå den bogen och öppnade ögonen för att se hur det såg ut, fick jag en sån förnimmelse av svindel och illamående vid åsynen av de med vanvettig fart förbisusande rälsbalkarna, att jag måste genomgå samma tortyr igen för att vända mig om på ryggen.
Och framåt gick det, så det pep om det. Det enda, som gjorde mig något litet glad, var, att det blåste så härligt av farten, så jag åtminstone kände mig sval. Men det var också allt. Jag var så förbi av plåga och damm och törst, att jag inte orkade tänka en gång, bara stönade ochstånkade och höll fast för livet med båda händerna i bromsstängerna. Framåt bara! Skulle det aldrig komma någon station? Aldrig en mötespunkt, där godståget måste vänta för att lämna plats för expressen? Aldrig, aldrig! Jag tyckte att hela mitt liv förflutit sedan jag lagt mig på – kanske det inte var en timme ens – då jag äntligen hörde ett tjut från lokomotivet långt framme och kände, hur stängerna började glida och röras under mig. Ett gnissel, så trumhinnorna kunnat spräckas, en stöt, men denna gång var jag beredd, och så stod vi äntligen stilla.
Utan tanke på upptäckt, utan tanke på straff, utan tanke på något annat i livet, än att slippa från det helvete jag i löjlig idioti kastat mig själv i, kravlade jag mig fram och ut på banvallen. Det värkte i min rygg och mitt huvud, så jag orkade inte stå upprätt till att börja med, bara sträcka ut mig i sanden, och lät vem som ville se mig. Jag vet inte hur länge jag låg där, det kan väl inte ha varit så värst lång stund, eftersom tåget ännu stod kvar – så hörde jag en röst som sa:
»Why in hell didn’t you jump a wagon instead of riding in that foolish way!?»
Vilket i översättning blir:
»Vafan hoppade ni inte in i en finka för, i stället för att åka på det där fåniga viset?»
Jag öppnade ögonen och såg en nigger stå böjd över mig. Han hade en mössa på sig med järnvägens initialer och emblem på, så jag förstod, att han var nån sorts employé. Jag behövde inte fundera länge på den saken, för han fortsatte själv ögonblickligen samtalet:
»Jag är bromsare på en vagn här. Smyg er opp i tredje vagnen härifrån, så kan ni få åka med, om ni ger mej en buck.»
En »buck» är en dollar på västerns språk, och som jag gärna hade betalt tio för att slippa traska vidare på mina egna ben i det tillstånd jag befann mig, så antog jag tillbudet och »sneaked up» i den utvisade vagnen, utan att någon märkte det mer än den välvillige svartingen. Jag kom rätt in i en vagn med kor, som i slö undran stirrade på mig, och borta i en tom hörna sjönk jag ned på en hög smutsig halm. Men om det varit ejderdun hade det inte kunnat kännas ljuvligare för min värkbrutna stofthydda, och jag tror jag somnade ögonblickligen med huvudet på ryggsäcken och benen på en liggande ko. Och med ena handen om revolvern i byxfickan, för negrer äro inte att lita på, och alla människor hade varnat mig för dem.
När jag vaknade igen var det nästan mörkt, men genom den halvöppna dörren såg jag solnedgången färga västerhimlen så flammande purpurröd, som man endast får se det i öknen. Solskivan hade just försvunnit bakom en taggig bergskedja, som stod som en blåviolett hägring långt, långt bort, och mellan det dunkande tåget och den låg öknen brungul och hemlighetsfull, fylld av smygande skuggor och flygande sandmoln, som kommo lika plötsligt som de försvunno.
Det var inte all härligheten utanför, som väckte mig. Det var niggern. Han ruskade mig i axeln och flinade så alla tänderna blänkte.
»Give me the buck!» sa han.
»Hur långt har vi kvar?» frågade jag.
»Ge mej pengarna!» sa han.
»Inte förrän jag får veta hur långt ni gå i kväll, och hur lång tid det tar att komma dit.»
För jag tänkte som så, att ger jag honom pengarna nu, så kan han hiva av mig vid första vattenstation, och så står jag där ensam mitt i öknen. Eller också kan det hitta på att hända, att han tar ifrån mig allting, och kastar ut mig i farten. Ingen vet, att jag är här, så han kan göra vad han vill. Och inför hotet i hans otäcka svarta uppsyn började jag nästan känna mig litet kuslig.
»Ge mej pengarna!» sa han igen. »Annars ska jag se till, att nimåstegöra de.»
»Inte förrän vi kommer fram!» sa jag.
Dethade jag åtminstone lärt mig på den tiden jag varit i Amerika, att man ska aldrig låta en neger få sin vilja fram. Då är man såld. Och jag visste också, att försökte en neger bli våldsam mot mig, var det min fulla rätt att skjuta ned honom som en hund och ingen skulle anse annat, än att jag gjort rätt. Så satt jag och funderade litet på hur jag skulle göra. Men då han böjde sig fram mot mig liksom på hot, då drog jag upp handen, som jag hela tiden hållit i byxfickan och lät revolvern följa med. Bara helt som av en händelse, som om jag gjort det i tankarna. Det var allt som behövdes. Med en halvmuttrad svordom drog han sig tillbaka, så snabbt, att han snavade över en ko så lång han var, och innan det blev ordning i den oredan var jag på benen och stod med ryggen mot väggen, alltjämt med revolvern i handen.
När han kom upp igen, nedsmord och tillstyrd, såg han så komisk ut, att jag måste fnittra till lite. Och han skrattade med, muntert och glatt och så vänligt som aldrig det. Så stack jag andra handen i fickan, drog fram en silverdollar och sa:
»Här är bucken. Men sitt lite längre bort i andra ändan på vagnen.»
Han fångade myntet i luften, bet i det för att vara säker på att det var äkta och lunkade sen bort och satte sig på en annan halmhög i en annan hörna. Och där satt han ända tills det blev bromsningssignal utan att röra sig. Men han sjöng! Med en underlig, mjuk, tremulerande röst de underligaste sorgsna visor. Jag hörde inte orden för hjulens rassel, men jag kände igen en del av melodierna och förstod, att alla de andra också måste vara »darkiesongs» – negersånger. Allt mörkare blev det, och en sömnig liten lampa spred ett sken så svagt, att man knappt märkte det. Utanför dröjde ännu ljuset från solnedgången på västerhimlen och öknen böljade som ett grått töcken, en ko råmade, sorgset, som i smärta, skenskarvarna dånade, och den tunna, besynnerliga rösten sjöng. Det var så underligt och overkligt alltsammans – som man drömmer det i en dröm.
Så kom en gäll vissling från lokomotivet mitt i alltsammans. Negern flög upp och skötte sitt jobb, bromsarna höggo i, och med långsamma knyckar började vi sakta av mot en liten station. Jag såg mig om på båda sidor, innan jag hoppade av. Det var så mycket folk, såingen skulle lägga märke till mig i villervallan på perrongen, och jag gled ut genom dörren, utan att svartingen visste något om det. Och innan tåget stannat tog jag det långa bakåthoppet Sid så varmt rekommenderat och hamnade lugnt och stilla på banvallen. På det sättet kom jag till Colorado.