MORMONER.
Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad, lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad, och till slut såg jag upp – och tvärstannade. Jag tror inte jag skrek till, men det skulle inte heller förvåna mig om jag gjorde det, jag vet bara, att jag stod stock still och bara stirrade. Aldrig i mitt liv har jag sett något sådant, och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna parker och planteringar, och jag såg en blossande, flammande, lysande västerhimmel med färger så otroliga, med en praktså bländande, att hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll – buktiga, skarptandade, fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger, medan konturerna mildrades och flöto bort i ett purpurfärgat dis, som stod och skälvde och böljade på något förunderligt sätt.
Luften var full av kyrkklockors klang, och solen sjönk. Färgerna lyste, darrade, skiftade – fjällen blevo allt mer gyllene, allt mer som voro de rent guld, medan det underliga diset fladdrade och svängde. Snart var luften inte rosenfärgad längre, blåare blev den, och solskivan syntes inte mer, men i väster strålade himlen, och fastän det var full skymning runt om mig brunno ännu bergens toppar som av en himmelsk eld. Och medan jag stod där med ryggen lutad mot en mur och försökte fatta hur underbart allt detta var, hörde jag mitt i klockornas klang en annan musik – mild, ljuv, stilla.
»Vad är det?» sade jag till mig själv. »Har jag kommit till himlen direkt? Eller drömmer jag?»
Folk kom och gick på gatan. Ingen tittade åt mig, och inte jag åt dem, men alltjämt hördes musiken och nu starkare, sen klockorna en efter en tystnade. Så mild var den och ändåså stark, att jag stod och undrade, varför ingen mer än jag hörde den – men det gjorde de kanske, fastän de inte brydde sig om den. Jag tittade uppåt den mur jag stödde mig mot, men såg bara ett träds suddiga konturer i skymningen, och blev inte klokare för det. Till slut frågade jag en av de förbigående:
»Var kommer musiken ifrån?»
Han lyssnade, så smålog han lite och sade:
»Å, det är från orgeln i Tabernaklet.»
Och så gick han vidare, och jag stod kvar ännu en stund, tills allt var mörkt omkring mig och lyktorna började tändas. Ännu dröjde en blek liten återglans i väster, och österbergens spetsar lyste som guld. Så gick jag vidare och tänkte för mig själv:
»Nej, himlen var det inte, men jag är i Zions stad, där ’de sista dagarnas helige’ bo. De förstå åtminstone hur en främling ska tas emot.»
*
Vi veta inte mycket om mormonerna här hemma, det är visst och sant. Det endajaghade reda på, när jag kom till Utah var, att deras religion tillät och gillade månggifte, och jag tror, att det också egentligen är allt, vad största delen av Sveriges folk besitter av kunskap om dessa människor. Först som sist skalljag emellertid säga, att det där med månggiftet numera är en saga blott. Ingen mormon har mer än en hustru eftersom Förenta Staterna inte tillåter det, och de som påstå något annat fara illa fram med sanningen. Vad deras religion i övrigt beträffar, synes den vara en stark, glad tro, grundad på samma bibel som vår egen, och fylld av strävan efter att hålla kropp och själ rena från allt ont.
Hur själva benämningen »mormoner» uppkommit kan kanske vara av intresse att i allra största korthet berätta. Mormonerna själva anse, att 600 år före Kristi födelse en liten koloni troende utvandrade från Jerusalem, av Gud visades vägen till Amerika, där de bosatte sig, och från dessa mormoner härstamma indianerna. Med denna skara följde profeter, och under århundradenas lopp ristades koloniens historia ned på metallplattor, på hebreiska. Den siste profeten hette Mormon, och han gjorde ett sammandrag av alla plattornas historia. Hans son visade sig i en uppenbarelse för Joseph Smith på 1800-talets början och berättade var plattorna voro dolda, Joseph fann dem och lät trycka dem till sitt folk att läsa under namn av »Mormons bok». Därav kommer benämningen mormoner. Denna bok är ytterst märklig och intressant och kan köpas avvem som vill i Amerika. Den utgör, jämte bibeln, kyrkans grundval.
År 1830 grundade Joseph Smith mormonernas kyrka, eller, för att nämna samfundet vid dess rätta namn: »De yttersta dagarnes Helige». Efter svåra förföljelser, varunder den alltjämt växande skaran av anhängare fördrevs från den ena staten efter den andra, blevo slutligen Joseph och hans bror Hyrum Smith skjutna av en »svartmålad mobb» 1844, och man hoppades allmänt i Amerika, att efter det denna exekution gått av stapeln hela det mormonska samfundet skulle dö ut. Men det gick inte så. Brigham Young uppstod och åtog sig att leda sina trogna västerut – ut till de okända vildmarkerna – när de till slut även blevo fördrivna från staten Illinois. Det var på vintern 1846.
Om den färden har jag hört människor tala, som själva varit med – en man och en kvinna, båda nära nittitalet, men ännu fulla av minnen från denna första, ohyggliga vandring »over the plains». Efter dem kommo många, ack så många, och alla hade hart när otroliga lidanden att utstå i öknarnas hetta och köld. Ingen hade det dock så svårt som dessa första, men kanske gingo heller inga med så brinnande tro och entusiasm som de. Vägen visste de inte,kunde endast fråga sig fram bland vänligt sinnade indianer, och sådana fanns det inte många.
Mitt i vintern måste de ge sig av för att undkomma förföljelser, och de lidanden de utstodo kan man knappast göra sig en föreställning om. Köld, hunger, törst – jagade som vilda djur av indianerna, ständigt spejande och i skräck för överfall, men ändå med knutna nävar och sammanbitna käkar trampande sin väg fram, vissa om att Gud ej skulle överge dem, att han skulle föra dem fram till härlighet och vila. Fram till den fjärrandal, där Han för deras överstepräst förkunnat att Zions härligheter väntade dem.
Och äntligen, äntligen i juli 1847 kommo de fram till Salt Lakedalen. Tro inte den då såg ut som nu: grön, skuggig, med böljande gräs och sorlande källor. Ånej – den var som en sandöken den också, full av tistel och buskar, lik de obarmhärtiga slätter de kommit över, och inga Zions härligheter väntade dem. Men Brigham Young befallde halt, han ropade, att detta var den dal Gud i en uppenbarelse låtit honom se, och här skulle de bygga och bo. Och med honom i spetsen sjönko de på knä och tackade himlarnas herre, som till slut fört dem fram till sitt eget land. Det var inte så många,som höjde lovsången – av de över trehundra, som börjat vandringen, kommo ej mer än 119 fram, därav tre kvinnor och några små barn. Resten hade omkommit på vägen av köld och hetta och törst och indianernas pilar.
Brigham Young var en herre, som inte lät tiden rinna sig ur händerna. Läger slogs, tält restes, arbetet börjades, vatten fanns och skog tillräckligt utefter strömmarna att bygga hyddor av, och i september var den första timmerkojan byggd. Den finns ännu kvar som ett minnesmärke, och man kan få se den på tempelområdet, dit den är flyttad och placerad under en marmorpergola. Den är så primitiv, den lilla stugan, så rörande med sina grova stockar, sitt lilla fönster och den tunga dörren, som har mer än ett märke efter indianpilar. På gaveln hänga ett par klumpiga hjul – de ha suttit på två skottkärror, på vilka man och hustru skjutit sitt fattiga bohag och två späda barn genom öknarna, över bergen och dalarna, mer än tvåhundra svenska mil.
Ett par timmar innan jag såg detta, hade jag hört två gamla röster tala om det de upplevat, detde mindes. De två hade sett den här stugan resas, hade varit med, när mannen och hustrun kommo skjutande sitt bohag och sina barn på dessa hjul. Och ändå – ändå tror jaginte själva Egyptens pyramider kunna komma mig att känna mig mera liten, mera tillhörande en ny och ung tid än jag gjorde nu, inför dessa reliker från år, så nyss svunna.
Jag stod inne på tempelgården och betraktade dem, bakom mig strävade templets spiror upp mot himlens blå. Hade jag inte nyss hört, att under tjugu års tid, ända tills järnväg byggdes upp till granittagen, måste blocken till detta tempel fraktas fram med oxspann. Fyra spann oxar och fyra dagar tog det att forsla fram varje block – och nu, efter fyrtio års arbete står det där, stängt och heligt. Får ej beträdas annat än av dem, som strängt följa sin kyrkas bud, och då endast med bara fötter. Det finns gott om mormonska kyrkor runt om i staden och staten, och in i dem får vem som vill gå, men templet är heligare – i det får endast de utvalda inträda, och de, som vigas inför dess altare kunna aldrig skiljas i detta livet, det äktenskapet måste vara intill döden.
Där borta åt vänster kunde jag se en smäcker kolonn resa sig, krönt av ett par vilande måsar – »Sea-Gull»-monumentet. Det har en vacker historia, som jag måste berätta. Redan året efter det mormonerna kommit till Zions dal, hade de börjat sitt arbete att tvinga öknen att blomma under sina händer. Fem tusenacres jord voro under kultur, och av dem över niohundra sådda med vintervete. Det var på våren 1848, och vetet började just skjuta upp en späd brodd, som lovade gott för kommande skörd. Så oändligt mycket berodde på den skörden – liv och bröd åt alla dem, som nu hunnit draga in i dalen och rastlöst arbetade på att odla den. Då nalkades olyckan ur skyn. Otaliga gräshoppor kommo flygande och slogo ned på veteåkrarna och drogo fram över dem tills de sågo ut, som om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde, gjordes av de förtvivlade människorna för att utrota skadedjuren, men göra vad de ville, så hjälpte ingenting. Nya svärmar kommo, och till slut måste man ge upp allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn, med ett sus av vita vingar. Måsar – tusenden och tusenden av måsar. De slogo ned på fälten så dessa liknade snödrivor, och kastade sig över gräshopporna, åto och åto och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsen helig i Utah – skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling av dessa vita frälsermän, som kommo, när nöden var störst.
Tabernaklet, som klumpigt och med besynnerlig skapnad reser sig lite längre bort, är kanske en av de märkvärdigaste byggnader i världen. Det är byggt efter anvisningar av Brigham Young, som i sin tur uppgav sig ha fått tillsägelse av sin Gud i en uppenbarelse, att så och så ska huset göras. Han var varken arkitekt eller annat – hela hans studietid belöpte sig visst till sju dagar, men vad behövde han skolor och lärdom, när allt vart honom uppenbarat. Tabernaklet byggdes under otroligt arbete, och i hela den enorma byggnaden, som rymmer 8,000 människor, finns det inte en spik – inteen! Allt är sammanfogat med träpluggar. Och varför? Jo, bara av det enkla skälet, att det inte fanns så gott om pengar, att man hade lust att lägga ned dem på spik, som var dyr vara den tiden. Och så kanske av ett skäl till: det var tvåhundra svenska mil till det ställe där spik fanns att köpa, och man går inte i onödan tvåhundra mil, om man kan slippa. Och tvåhundra mil tillbaka. Utan man gjorde sin egen spik, och det en som tycks hålla. Kanske har frånvaron av spik något att göra med den nästan onaturliga akustiken i Tabernaklet. Jag vet inte, men jag tycker det känns kusligt att stå i ena ändan av en sal, som är hundra meter lång och sjuttiofem meter bredoch höra, när man släpper en knappnål i den andra. Men det är sant, jag har själv hört det. Och viskar man så tyst, så man knappt hör det själv, nog hör de vad man säger hundra meter bort.
I tabernaklet finns världens största orgel dessutom – den har mellan sex- och sjutusen pipor, och innan moderna tider hann göra sitt intåg, så fordrades det åtta man bara att trampa luft. Nu går det med elektricitet, som allt annat.
Jag kom till att tycka om Salt Lake City, och ju mer jag såg av det, dess mer tilltalade det mig. De låga husen inbäddade i mörk grönska, de otroligt rena gatorna, där dag och natt kristallklart vatten spolade genom rännstenarna – det kom från källor uppe i bergen och sökte sig väg ned till dalen – de böljande fjällens undersköna linjer, himlens genomskinliga blå och solnedgångarnas fantastiska färgspel. Ibland brukade jag rida uppåt bergen vid skymningsdags, rida genom oändliga fält av vilda solrosor, som frasade mot stigbyglarna och ofta voro högre än mitt huvud, så jag red som i en förtrollad djungel, som i gröna, täta gator av bittert doftande stjälkar, och över mig och bredvid mig hängde gyllene jätteblommor. Och när jag hunnit högt nog upp, såkunde jag se Salt Lake längst ut i väster som ett glimmande hav av blod och purpur och guld, som solen sakta sänkte sig i. Då blev allt på en gång dött och grått nere i staden, tills lyktorna började blossa som blomster av eld. Men bergen glimmade ännu i prakt och härlighet och vesperringningen trängde upp och flöt vida genom den stilla luften.
Ja, jag tyckte om Salt Lake City och jag tyckte om mormonerna också. Jag menar inte alls deras religion, ty den har jag för lite reda på, för att våga yttra mig om, men jag menar som människor – att vara med och umgås med och tala med. Glada, vänliga, gästfria, alltid färdiga att stå till tjänst, alltid beredvilliga att göra sitt yttersta för främlingen, som visade intresse för dem och deras stad. Jag kom dit med den fasta föresatsen att stanna tre, högst fyra dagar, och jag blev där i tre veckor. Man ska aldrig bestämma på förhand! Det är så mycket med det jordiska, och rätt vad det är, så kommer det något emellan, som man aldrig beräknat. Inte hade jag kunnat ana, att jag helt plötsligt skulle stöta på en liten svensk dam, en gammal vithårig gumma på nära sjuttio år, som vandrat »over the plains» på sextiotalet, och som ännu kunde fås att tala den bredaste, härligaste skånska, fastdet var mer än sextio år, sen hon lämnade Sverige. Alla de hundra milen hade hon vandrat genom öknar och öde land, hon, som de andra pioniärerna, och hon kunde berätta om farorna och fasorna, så den vildaste äventyrsroman blir blek och till intet vid jämförelsen. Om indianer och vilda djur, om svält och törst, om bortrövade barn och plötsliga överfall i nattens tystnad, när de alla gått till ro inom sin vagnborg. Susande pilar och knallande bössor, flammande eldar och vilda skrik. Ja, det var en fest att höra henne. Kväll efter kväll kunde jag sitta och lyssna, timme efter timme till den spröda, tunna rösten, och se på den bräckliga lilla gestalten, som härdat ut och gått igenom så otroligt mycket.
»Little daughter», kunde hon säga. »Little daughter – I was only such a little one, seven years old. But oh, how well I remember it all.» – Lilla dotter, jag var bara en liten en, sju år gammal, men å så väl jag minns det alltsammans.
»Yes, little mother», sade jag. »Jag hör, att ni minns.»
Hon kallade mig alltid »little daughter» – jag vet inte om det är mormonsed eller om det var, för jag var svenska som hon, och det föllsig så naturligt att jag kallade henne »little mother» till svar.
Många människor träffade jag hos »little mother» – alla mormoner och alla lika vänligt intresserade och färdiga att hjälpa med råd och dåd. Aldrig någonsin gjorde de ens en antydan att tala för sin lära, att värva en proselyt, men de tyckte mycket om, när man frågade dem om lite av varje, som rörde deras religion och svarade gärna och villigt, och de hade ogement roligt åt alla galna historier, som voro i svang om dem och deras lära. Det är minsann inte bara andra länders folk, som inte ha reda på något om mormonerna – i Amerika tycks de inte veta mycket mera, åtminstone inte i de bredare samhällslagren. Att mormonerna äta barn och såna där vanliga små enkla frimurarmysterier är ingenting sällsynt att få höra, och en mycket utbredd tro är, att de ha – horn! Jag har hört folk på fullt allvar försäkra det, och en mormondam, som jag träffade – förresten en av Brigham Youngs talrika döttrar – berättade en historia, som hänt en av hennes väninnor på en resa, och som bevisar hur vidskepliga människor kan vara ännu i dessa dagar. Det hade varit en kongress någonstans i de östra staterna och en mycket fint bildad och mycket högt uppsattdam sändes från Salt Lake City som delegerad. På hemvägen fick hon sällskap på tåget med ett par amerikanska damer. När dessa fingo höra, att hon hade sitt hem i Utah blevo de intresserade och frågade, om hon möjligen kände några mormoner, eller åtminstone om hon sett några. Joo då, sa hon, det hade hon visst det. Flera stycken.
»Är det sant, att de ha horn?»
Nu besatt denna dam humorns gåva, och hon svarade allvarligt, att ja, det var nog så tyvärr, att en del mormoner hade horn. Hon besatt mera – nämligen en ganska stor förhöjning på hjässan strax ovanför tinningen, och den kom hon att tänka på nu. Och så sa hon lugnt:
»Jag är mormon, förresten, så jag kan vara exempel på, att det är sant det där med hornen.»
Damerna bleknade av fasa, men kunde ändå inte slita sig ifrån denna underbara art av människosläktet. De bara stirrade och stirrade med skräckslagen nyfikenhet. Då tog den andra sakta av sig hatten, böjde fram huvudet och sade:
»Känn här!»
Med darrande fingrar kände de. Ja, det fanns intet tvivel – hornet var där. Men närde inte funno något på andra sidan och tyckte det var märkvärdigt förklarade hon:
»Ja, ser ni, dom här hornen ä vi ju inte födda med. De växa så småningom, allteftersom vi utvecklas i vår läras ritual och invigas i mysterierna. Jag har inte hunnit så långt än, att det börjat komma något på andra sidan, men jag hoppas väl om jag riktigt uppför mig som jag ska, att det blir ett där också!»
Så reste hon på sig för att gå in i restaurationsvagnen och äta middag. Men innan hon gick böjde hon sig fram och viskade med minen av en, som ger ett gränslöst förtroende:
»Vi ha svans med, men den bär vi inte utanpå annat än vidmyckethögtidliga tillfällen.»
*
Jag stannade alltså i Salt Lake City i tre veckor och tack vare min vänskap med den gamla svenska damen och hennes familj, fick jag vara med om mycket, som jag antar att en tillfällig gäst och främling ganska sällan kommer på. Jag var på bönemöten och sammankomster och tébjudningar, och jag träffade flera av Brigham Youngs änkor och barn – och Joe Smiths med för den delen. Jag var på konserter i Tabernaklet, och en gång var jag till och med på en avskedsfest för en missionär,som skulle skickas ut till Tyskland. Om jag lever tills det gror mossa på mig, ska jag aldrig glömma den tillställningen, och aldrig i mina vildaste fantasier hade jag kunnat tänka att en missionär kunde firas av på ett så glättigt sätt.
Så här gick det till, att jag kom med: jag hade varit uppåt bergen och ridit – en lång, härlig tur i strålande sol och på en häst, som klättrade som en get. Som vägen till stallet gick förbi min gamla väns hus, hoppade jag av ett ögonblick och gick in för att hälsa. Där voro de alla klädda till fest och stodo färdiga att ge sig av ut.
»Vad står på?» frågade jag.
»Avskedsfest för en missionär som ska till Tyskland. Följ med!»
»I den här riggen?» sa jag och tittade ned på mina ridbyxor och dammiga stövlar.
»Det gör ingenting alls – kom bara!»
Och så hände det sig, att jag gick i en mormonkyrka enkelt och konstlöst skrudad, och festade av en missionär. Jag trodde förstås, att det skulle bli bön och sång och högtidligt och allvarligt och allting, som man kan tänka sig själv, när en missionär ska skickas till främmande land. Visst inte! Nu kom vi visserligen en halvtimme för sent, så det kan hända,att någon av kyrkans äldste talat ett allvarets ord till den unge mannen, menjaghörde intet av den sorten. Vad jag kom till, var en mycket rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och till damer utklädda herrar, som roade sig själva och auditoriet på ett menlöst och barnsligt sätt. Som sagt – det var en av de bättre kabareter jag varit på, och när man tar i betraktande, att den var tillställd för att fira en utresande missionär, så var intrycket ännu mera sällsamt. Det enda allvarliga på hela tillställningen var missionärens eget tal, som avslutade programmet. Varefter alla tågade en trappa upp i våningen ovanför kyrklokalen, där en animerad bal vidtog.
För oss låter det som den vanvettigaste fars, och jag medger, att jag tyckte det var lite konstigt också. Jag antar, att Svenska Missionsförbundet inte håller kabaret och bal, när de sända ut en profet, och jag vet inte, om någon annan religion har dessa muntra former för avskedstagandet. Men jag förmodar det är mormonernas mening, att de unga pojkarna som ge sig ut, ska ha ett glatt minne av sin hemstad och inte fara från sitt land under sorgetoner och tårar. Man ska inte klandra, där man inget förstår, så jag tiger stilla, menman kan ju fundera lite för sig själv i alla fall på hur olika det brukas här i världen. Och på vad som egentligen menas med värdiga former.
Att märka är, att de missionärer som sändas ut, ofta äro unga pojkar, som nyss slutat universitetet, och som känna sig manade, att slå ett slag för sin tro, innan de »settle down» i samhället och bli affärsmän eller ämbetsmän eller yrkesutövare av olika slag. Kyrkan betalar ej omkostnaderna, medan de äro ute och värvar själar – de få själva sköta den saken, och den enda hjälp de få är de frivilliga gåvor som skänkas på avskedsfesten av de närvarande. Kanske blir det så mycket, att det räcker till resan – kanske inte – och sen få de lägga till resten själva och existera på egna medel.
En halvtimmes resa från Salt Lake City ligger ett nöjesfält, som heter Salt Air – Salt luft.Salt!Ja, så salt att om man höll tungan ute ett litet tag, så blev den styv och torr och så salt, att det smakade länge efteråt. Salt Air låg vid Salt Lake och om nånsin ett vatten gjort skäl för ordet salt, så är det det. Atlantiska Oceanen är som lemonad i jämförelse. När man badar, så kommer man inte ner – fötterna vicka upp och armarna få liksom enknuff underifrån, så de bara flyga mot ytan. Och om någon, som läser det här reser dit, så kör inte på huvudet från en trampolin, som lömskt satts ut att locka främlingar i fördärvet. Det känns som att störta rakt ned på en ovanligt hård cementgård. Man går stolt och säker ut på den sviktande bron, man ser alla de badandes blickar riktas mot sig, man hör uttryck flyga i luften:
»Isn’t she smart – my soul, isn’t she brave – isn’t she just fine!!!!»
Och man ler lite föraktfullt och säkert och tänker: va i herrans namn är det åt friska människorna! Skulle det vara någe att hoppa från den här lilla trampolinen.
Och så hoppar man – ledigt och elegant efter Köhlersk metod. Och så minns man inget mer på en lång stund. Och så kommer man upp med ett blekt leende och försöker se ut som om ingenting hänt. Oh – Salt Lake! – dina stolta böljor få lägga sig var de vilja för mig, men aldrig mer står jag på huvudet från en trampolin i din järnhårda famn.
Men att efter badet ta en sötvattensdusch och en karuselltur och sen upp till danshallen – det gör jag gärna! Musiken till dansen är hors concours och hallen lär vara den största i Amerika och rymmer, jag vet inte hur mångadansande par. Och jazzen går, så det är en lust och alla människor se ut, som om de hade det roligt och bra. Utanför fönsterna böljar Salt Lake, och de fridlysta, vita måsarna skjuta fram och tillbaka.
Salt Lake, Salt Air, Salt Lake City – Zions dal – när får jag någonsin se något så vackert mer!