I Åbo skola.
In obscuro nasoitur illustrator solis, stabulo reponitur princeps terrae molis. Fasciatur dextera — — — —
Sången klingade klar och fulltonig, om ock något långsläpig ur en ungdomlig skaras bröst, ock i det hela blandade sig en hes, skroflig röst, som tyktes intaga den ledande stämman. Det var rector scholasticus, magister Magnus Johannis, som anstälde sångöfning med sina djäknar.
Rummet var svagt upplyst i den tidiga morgonstunden. Några sömniga dankar brunno på ett af fönstren och ur den oformliga spiseln kastade en väldig brasa sitt matta sken öfver det kvistiga furugolfvet, på hvilket eleverna enligt tidens sed sutto under lektionerna. Bord och bänkar voro nämligen bannlysta från skolsalarna.
Från angränsande rum spordes ett högljudt svammel. Alphabeticas elever bjödo här till att efter bästa förmåga inplugga i sig vetandets första grunder. De leddes däri af en instructor eller auditor, såsom de mera försigkomna eleverna i denna sin egenskap af lärare benämdes. — Det gick trögt, men färlan, som hängde hotfull på väggen, lifvade intresset och sporrade fliten, då dessa ville tryta. Detta var för öfrigt ett redskap, som i medeltiden rätt ofta kom till användning vid hvarjehanda förseelser både från djäknars och underlärares sida.
Den unge lärarens tålamod synes dock ej låta störa sig af första motgång. Men någon gång tillkännager likväl en och annan min i hans anlete en tydlig missbelåtenhet med sina disciplers tröga uppfattningsförmåga.
Vi igenkänna i honom en för oss gammal bekant: Arvid Kurck, nu elev å grammatica.
Vid medeltidens slut utgjordes eleverna vid Åbo katedralskola ännu för det mesta af allmogesöner. Men någon gång sände också de högre uppsatta, t.o.m. adeln, sina söner hit för att uppfostras till mottagare af höga kyrkliga värdigheter. Samma mål synes jämväl hafva föresväfvat Arvid Kurck vid hans inträde i nämda skola.
Men också andra orsaker drefvo honom härtill. De uppskakande händelserna på Laukko hade otvifvelaktigt så berört den känslige gossen, att han för alltid beslutit att afsäga sig familjelifvet och ingå i det andliga ståndet. Af samma skäl uppkallade han sig ej häller, såsom vid denna tidpunkt annars var vanligt, efter sin fader Arvid Klasson Kurck, utan helt enkelt Arvid Kurck.
Klasserna i Åbo katedralskola voro till antalet fyra, nämligen rhetorica, grammatica, donatistica och alphabetica eller elementaria.
Rektor var ende ordinarie läraren. Han erhöll sin aflöning af kyrkan, olika vid olika skolor. Så omnämnas rectores beneficiati och rectores non beneficiati. De förres lön utgjordes af något prebende vid domkyrkan eller något pastorat (beneficium), fri kost och salarium scholasticum (afgift af eleverna). De senare åter erhöllo fri kost, salarium, djäknepenningarne från Lundo om hösten och Hauho om vintern.
Under ferierna företogo eleverna för att hopsamla åt sig de lifsmedel och andra förnödenheter, de för den följande terminen behöfde, s.k. djäknegång i därtill af rektor anvisad församling. Dessa tiggerifärder, hvarunder man vandrade från gård till gård, medförde också oftast afsedt resultat. De vanligaste håfvorna utgjordes af spannmål (bladum), penningar eller skinnvaror.
Djäknarne kunde därjämte göra sig en ringa inkomst genom fullgörandet af diverse uppdrag, hvartill de, då skolans plikter ej kallade dem, anlitades. Särskildt betjänade såsom man kan sluta exempelvis af anteckningar i Åbo domkyrkas räkenskaper, den skolan nära belägna domkyrkan sig ofta af deras biträde.
Angående Åbo katedralskolas elever i öfrigt må framhållas, att desse ej voro synnerligen aktade af den stora allmänheten. Ofta ingingo klagomål rörande deras konflikter med slottstjänare och andra.
Skolundervisningen begynte från ABC. Skoltiden var mycket lång, andan i skolorna rå och tukten sträng. Men detta oaktadt syntes eleverna jämväl förstå beakta lifvets gladare sidor och med lust deltaga i de lekar, nöjen och förströelser, hvilka erbjödos dem på enkom härtill bestämda dagar.
Latinet var medelpunkten i all undervisning, men det latin, som här inlärdes, var barbariskt munklatin.
Läroböckerna i detta språk voro vanligen affattade på vers, och dessa måste eleverna lära sig ord för ord utantill.
Bland öfriga undervisningsämnen må nämnas kristendomens hufvudstycken (Fader vår, Symbolum apostolicum, Ave Maria och Davids 7 botpsalmer), vidare någon scholastisk teologi, de första grunderna i den kanoniska rätten samt sång (musica choralis et figurata, latinsk sång och mässande), hufvudbeståndsdelen vid den katolska gudstjänsten.
Böcker voro under medeltiden och äfven senare ganska sällsynta och i följd däraf belades desamma vanligen med fabelaktigt höga pris. Åbo domkyrka egde dock ett ganska omfattande bibliotek, vid denna tid det största i Finland. Antagligt är att också klostren hade sina boksamlingar, då man erfar, att sådana äfven egdes af skolorna. Flertalet af böckerna utgjordes af: manualia, missalia, breviaria, bibelförklaringar, scholastisk teologi, dekretalsamlingar och hälgonlegender.
Affärslit på 1500-talet. — Arvid Kurck på väg till Parte.— Sjörofvare.
Lars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han stod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska handelsombuden, "junge" eller "gäster", som de kallades, uppvaktade honom ständigt och jämt för att afsluta affärer.
Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste kunderna.
En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker. En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här, genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.
Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän, ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel, lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo många af hans landsmän lida långt efteråt.
Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig ombord å densamma.
De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från äfventyret.
Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.
Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.
Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.
— Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda, så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet utan nödig varsamhet.
Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig vara mest förutseende.
Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.
Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu for han till främmande land för att under långvariga studier taga de grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda, orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.
* * * * *
Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och miner en ur förlägenheten.
Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin, Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.
Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande affärsvärksamhet.
Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem, hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.
Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade fartyget.
De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.
* * * * *
Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.
De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck. Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda. Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss helskinnad undsluppit.
Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och mer försvinna ur synhåll.
Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en friskare bris.
Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af besättningen syntes nu mera uppe på däcket.
Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som uppehöll sig här för att lura ut sina rof.
Plötsligt gjorde han allarm.
Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna afvaktade hvad som komma skulle.
Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn; men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.
Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:
— Hvems är skutan och hvad för den ombord?
Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:
— Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af bästa slag.
— Den dj—ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar jag.
— Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få undersöka fartyget.
— Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande. Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.
Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.
— Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.
— Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara, ropade vakten.
Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn. Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.
Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta besegrarne.
Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från "Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.
— Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i ditt kull, då skall du ta mig f—n ha betalt för gammal ost.
Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att varsko om nya "ugglor lurade i mossen."
En gammal bekant.
Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda franciskanerklostret.
År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a. stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en årlig skatt af 80 mark.
Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.
Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet. Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr, utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna mottogo ofta besök af hans skepp.
Några af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort sig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången bepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och lyckliga resor.
En oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har att bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets gästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga, hvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte en rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna sig.
I gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar med en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna för handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes stämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik Axelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre skulle bedrifvas med slika orostiftare.
Enkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört, att det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske fridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga till väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans nåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få till hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då blott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse skall åstadkomma strid och ofrid.
Lydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina utomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra till de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty konvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott ytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.
Och under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett slags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och vid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med godt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman några mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.
Gästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de högre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han undfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.
Efter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en kvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna borgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom familjen.
Till smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd — hvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland — flere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog hedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu föga utvecklats.
Så följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker tjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl inbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.
Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess produkter.
Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams ljudet af steg.
Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen Penttu Niilonen.
— Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra dagar vi nyss upplefvat.
Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.
Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden, om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att stärka sig efter väl fullgjordt värf.
Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla, innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig undan.
— De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla rätt mycket af hvarandra.
— Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen, att han hos er fick hem och hägn.
— Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt återgäldat våra små tjänster mot honom.
— Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. TyGreta är en flicka som få.
— Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne. Men att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt, det har aldrig varit min vilja.
— De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.
— Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget godtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes kunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget bord.
— Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i ett som annat.
Göranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och tidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för att ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande natthvila bäst egnade morgontimmarne.
Borgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda borgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå denne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får karaktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint uttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.
* * * * *
Efter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på ett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet hade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit och sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och svärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda hemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.
Af den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring försvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man, som trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med förtröstan och tillförsikt.
Minnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem han sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven under de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att skingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru Greta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt och som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.
I Paris.
Universitetet i Paris utgjorde ända till slutet af medeltiden den förnämsta samlingsplatsen för kunskap sökande män och ynglingar från hela den västerländska kristenheten. Ja t.o.m. påfven hade såsom bevis på dess fruktbringande värksamhet förklarat, att "där de skönaste smykken för Kristi brud förfärdigades". Äfven ett antal finska ynglingar, främst de, hvilka utbildade sig för högre kyrkliga ämbeten, fortsatte här sina studier, andra åter stälde kosan till högskolorna i Prag och Leipzig.
Bland finske män, hvilka särskildt utmärkt sig under sin vistelse i Paris, må i detta sammanhang framhållas biskop Olaus Magni, som 1427 där aflade sitt första lärdomsprof, i det han försvarade en s.k. baccalaureat-afhandling. Sedermera blef han licentiat och magister samt värkade såsom lärare under titeln "lector ethicorum". Han nämnes äfven "pedagogista" eller föreståndare för en enskild, förberedande läroinrättning.
Den filosofiska fakulteten var delad i fyra "nationer", af hvilka den engelska omfattade ynglingar härstammande från England, Tyskland, den skandinaviska norden, äfven Finland.
Nationerna utsago själfva sina ämbetsmän, kallade "receptores", hvilka förvaltade deras ekonomi, och "procuratores", hvilka voro ordförande, hvarjämte de fyra nationerna gemensamt för tre månader i gången valde universitetets rektor. Olaus Magni innehade flere gånger alla dessa förtroendeuppdrag. Han var t.o.m. medlem i en deputation, som 1436 sändes att å universitetets vägnar underhandla med Frankrikes konung Karl VII.
Då den 18-årige Arvid Kurck 1482 afslutat sina studier vid Åbo skola utgjorde universitetet i Paris det städse hägrande målet för hans längtan att vidare utbilda sig för det prästerliga kallet.
Vi hafva sett honom lämna Auras stränder bakom sig och slita de band syskonkärleken enat för att gå högre uppgifter till mötes. Vi återfinna honom kort härpå i den bullrande världsstaden i kretsen af kunskapstörstande ynglingar från vidt skilda länder.
Arvid Kurck begynte i likhet med andra landsmän sina studier i den filosofiska fakulteten, där han under en äldre magisters uppsikt öfvade sig i de akademiska disputationerna.
Efter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som sådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog magistergraden.
Magistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare betraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad hade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde genast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.
Arvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess helhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som under hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan hade därför varit ganska betydliga.
* * * * *
Det är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i ett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden. Två unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför; men då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som upptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt en af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid Kurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta värdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria — Johannes IV Olavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna högskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna där: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och fosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan. Båda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med smärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.
Då, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen glans strålar ur hans blå ögon:
— Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det allmänna bästa, tror du ej det?
— Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.
— Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då faror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven dem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.
— Du syftar på Kalmar recess.
— Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet råkat i.
— Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker. För att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka medel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga intressen och fördelar.
— Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin hyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.
— Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i fäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har rykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.
— Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med kung Hans, blir den sista villan värre än den första.
Johannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga liksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med vemod:
— Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I stället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon omfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka bereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång blifva en värklighet, äro af kort varaktighet.
— Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur huse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och kyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.
— Nå väl. Men de personliga intressena då?
— Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma fosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.
— Tag min hand därpå. Främmande förtryck är dubbelt förtryck. Dess intressen gå endast ut på att rifva ned hvad andra under svett och möda uppbygt.
Vännerna åtskildes; men deras rådslag fortforo sedermera under hela deras sammanvara i den franska hufvudstaden. Föga anade de ännu då, att de båda värkligen en dag skulle sättas i tillfälle att utföra hvad de nu i ungdomlig ifver planlade, att den ene skulle taga i där den andre slutat, att kyrkan skulle gå ännu brydsammare öden till mötes, men att den utblottad väl på timliga ägodelar skulle erhålla en rik godtgörelse härför i den gryningsperiod, som med reformationen gick upp för henne.
Domkapitlet håller sessioner.
Ännu någon tid före den stora brand, som 1827 öfvergick den gamla Aurastaden, stodo omkring domkyrkan från äldre tider tillbaka flere stenhus. Bland dessa fästa vi här särskild uppmärksamhet vid ett, beläget i östra delen af den kyrkan omgifvande byggnadskomplexen.
Byggnaden, uppförd i två våningar under biskop Tavasts lefnad, användes under katolska tiden för domkapitlets sammanträden; men sedan åt detsamma anvisats sessionsrum i själfva kyrkan, blef husets öfra våning nedrifven och den nedra begagnad dels till landtränteri, dels till smedja för kyrkans behof och senast till kyrkans materialhus.
Låtom oss göra ett besök här år 1492.
Genom en låg ytterdörr instiga vi i en rymlig förstuga, hvars golf är belagdt med tegel. Härifrån leder en smal trappa upp till byggnadens öfra våning upptagande ett enda stort rum, till hvilket ljuset inströmmar genom fyra fönster.
Kring ett långt bord placeradt midt på golfvet sitta domkapitlets ledamöter samlade. I ena ändan af detsamma varsnas biskopen, Magnus III Nilsson Stjernkors till Särkilax. Därnäst i ordningen följa de 12 kanikerne eller capitulares, bland hvilka främst märkas domprosten, ärkediakonen, ärkepresbyteren och dekanen. Bland de öfriga ledamöterna återfinna vi våra vänner från Paris: Arvid Kurck och Johannes Olavi. Ännu må vi anteckna tvänne personer, hvilka tagit plats vid en af sidoväggarne, landtprosten Ericus Simoni och kyrkoherden i Somero Michaël. — — — — —
Magnus Stjernkors öppnade sessionen med ett andragande, hvari han redogjorde för hufvudinnehållet af de Statuta synodalia, hvilka på det kort förut sagda år afhållna synodalmötet i Äbo påbjudits.
Pastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i dödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda barn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra hafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse, bestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på hjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar efter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja uppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet iakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill de genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen beror af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes beskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus, ty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos människan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus återlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med åsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke, äfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare utan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost. Pastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet att utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega Canones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma botöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga förbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas invigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare uppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och vigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från predikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt biktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på folkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina sockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles uteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som burit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets tillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara noggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes böra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans böcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af sin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock vid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör vårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp, underhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla små förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar. Försummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas, ersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan denna försumlighet blifvit godtgjord.
Biskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt möjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick och ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och lättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och varmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas till dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt förvaltas.
Han vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att anföra.
Mäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste visitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd grofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade sedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot sitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den heliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå näpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej fullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans högvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats anhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa felsteg.
Förbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl uteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig hos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död person ligga obegrafven o.s.v.
Biskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående orsaken till dessa förseelser.
Kyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än att personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor och annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han kunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina ovänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan fritaga sig från syndens välde öfver människan.
Nu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo. Under dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till den älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen formulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att kyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att hans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför dock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga bistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och kyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.
På landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de nämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen. Kyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock ansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva domkapitlets och biskopens bepröfvande.
* * * * *
Det var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära om hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska hvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll framalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och detta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då förhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt riktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra prästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes intriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter, biskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar samt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och vapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.
Låtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter nyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare än vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja t.o.m. vrede.
Hans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken landet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den söndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad under århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit riksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter denne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och upptågslystne ränksmidare.
Biskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges och Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade han sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit i ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida det ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan förut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför det kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd. En fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty så framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss, skall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så stora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till stånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas, hvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara beredd till motvärn.
Biskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya underhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga bundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin manliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt af de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de varmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola finna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans roder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och ett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt under stridens brand skref till Svante Sture: "Gud vet att detta landet står vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så att det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige Sveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme med makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda, måtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och förmåga."
Resultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: ErikRagvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän KnutPosse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp motden ifrån öster hotande faran.
Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.
Angreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro och armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det betecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den välbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej. Fiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast mindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture aflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.
* * * * *
Det är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin sedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden ljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan i handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna och går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna påskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens famntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig stillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet har ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en sömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska bland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna pappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål eller en disharmonisk sång — det är någon slottsknekt, som gör sin myndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller besättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap blickat för djupt i glaset.
Men äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt.Tornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.
Då, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp för Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd skrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska handelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden. Flottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och skådespelet tager sin början.
Redan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd från alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken och yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller kasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af halfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och till jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters ljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens innevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män, kvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till marken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst mot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med händerna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar gråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en kyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att lyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en obeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra nedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom fångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till rykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly ut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande t.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett byte åt fiendens blodtörst.
Nu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har gjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och spillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en lifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de kringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej häller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och försumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter nattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande husen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af staden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid afbrutna.
Den redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda sällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en välfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots efterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem till uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.
Snart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto Rud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det rikaste bytet helt säkert väntade den.
Framkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket. Kyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och grafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem ett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att få dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars högtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar, skrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i kapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i grafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian gjordes dock det bästa bytet.
Bland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga templet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran, biskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar, hälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och manuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller förbigicks föraktfullt.
* * * * *
Från Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna birgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för Otto Ruds och hans krigares blodtörst.
Några klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna med abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par om par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.
Måltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under dödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna börjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon fortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af abbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger framsäga sitt Ave Maria.
På liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.
I förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas refektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan eller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad priorissan.
Man har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden begifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene andlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till tänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar. Denna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma bröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af abbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna och med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på sin post vid klosterporten.
Han har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen och några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att falla.
Den bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud och tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.
— Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke skepnaden, som ifrigt korsar sig.
— Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.
— Under hvems öfverinseende står detta kloster?
— Under moderklostrets i Vadstena i Sverige.
— Godt, och klostret skall vara det rikaste här i landet?
— Ja, ers nåd, det har omfattats med stor tillgifvenhet; men lagens skydd har också städse erbjudits här en hvar, som där ute råkat ut för en syndfall världs många faror och ondsintas, lättsinnigas frestelser.
Han gjorde åter korstecknet.
— Håll in med ditt ifriga pladder, svartkåpa. Hvar har du skattkammaren?
Otto Rud såg med ett illistigt grin på läpparne huru det sviktade i den lismande munkens knän.
— Guds moder skydde mig. Jag är en ringa tjänare. Jag kan ej besvara eder fråga.
— Bekänn, eller måste vi anlita våld. Ser du desse män äro ej vana att lekas med.
Han pekade härvid på de bakom stående krigarene, hvilkas ögon tyktes skjuta blixtar.
— Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning, genmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske sjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:
— Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet hafva.
— Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena, för att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla rikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.
— Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en orättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller generalkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.
— Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.
— De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.
Han pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig i den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden. Efter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå högtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det halft skumma, stora rummet.
Generalkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig vid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre ögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.
— I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad, fordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all öfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad brandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att med våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.
Abbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna korslagda öfver bröstet genmälte hon:
— Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare eder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar föra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats af fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter dylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund ej erfarit.
— Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra er undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa ditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer alla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er själf och alla edra nunnor och munkar med.
— Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den, som hädar honom och hans heliga.
— Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller befaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.
Abbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne, försvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt öde.
— Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som stängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss till sina fångar.
Han gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och gripa flyktingarne, men förgäfves.
— Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne. Men deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo resultatlösa.
Ett svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett angränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras uppmärksamhet.
— Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna sjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.
— Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog ännu lära de skenheliga odjuren dansa.
Härvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren, hvilken han först nu upptäkte, och ropade:
— Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig därpå den som rädda kan.
Sången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de öfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.
I detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn inträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget skrin.
— Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till de inträdande.
— Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss ankommer.
— I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill säga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.
— I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi kunna lösa deras fjättrar.
— Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det öronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.
Abbedissan knäpte sina händer och frammumlade en bön. Hon hade samlat systrarna och bröderne där för att omstämma krigarenes onda sinnen. Hon fann nu, att deras hjärtan ännu voro för stenhårda för att uppmjukas.
— Gif oss nu hvad oss bör tillkomma, påskyndade Otto Rud. Vi hafva ännu mycket på annat håll att uträtta.
— Nå väl, må ske, genmälte abbedissan, och huru stor skall brandskatten vara?
— 25 mark i penningar.
— Gif dem detta och rädda klostret från vanära, yttrade hon vändande sig till sin ämbetsbroder. Och du heliga Birgitta, förlåt din svaga tjänarinna denna synden. Jag gör detta för ditt heliga namns skull, för den sak hvarför vi uppoffrat alt kärt och dyrbart på jorden för att här i ensamheten i frid med dig och alla heliga försaka och strida mot synden och köttet. Bönhör din svaga tjänarinna. Amen.
Veni sancte spiritus, bifogade den till högkoret förlagda kören, som tydligt uppfattat de högt, uttalade orden.
De danske krigarene stodo som på nålar. Men då det klingande myntet hamnat hos dem fingo de snart en gladare uppsyn, och sedan de lämnat klosterportarne bakom sig och stigit ned i de vid stranden nedanför förtöjda båtarne, lekte dem intet annat i hågen än nya rof, nya illbragder.
Utöfver hvad vi nyss ordat om lifvet i Nådendals kloster må vi i detta sammanhang ännu några korta meddelanden lämnas.
Klostrets främste upphofsman var biskop Magnus II Olofsson Tavast, som 1412-1450 innehade biskopsstolen. Detsamma styrdes af en abbedissa, vanligen tillhörande någon af landets aristokratiska familjer. Den främste bland munkarne var generalkonfessorn. Bland öfriga tjänstemän omnämnes den s.k. sysslomannen, som hade uppsikten öfver klostrets gods och tjänare och ombesörjde dess förvaltningsangelägenheter. Han inspekterade klostergodsen, förde jordebok öfver dem, aflade räkenskap inför abbedissan och vakade öfver, att klostrets underhafvande fullgjorde sina skyldigheter. Föreståndaren för klostergården kallades gårdsmästare.
Förbindelsen mellan detta kloster och moderklostret i Vadstena var liflig och i alla viktigare frågor inhämtades dess råd och anvisningar. Moderklostret tillsatte abbedissan och generalkonfessorn, dock sedan det inhämtat munkarnes och nunnornas i Nådendal uttalande därom.
Angående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets välmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess invånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming, Kurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.
Enligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13 präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals kloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så mycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af bägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan slutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.
Klostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af försakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal öfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter med största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt uppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända sina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats därstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen egnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och böner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.
Klostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods, penningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven konungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom skänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet började detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och obetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder på ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde äfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej mera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess anseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess 1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.
* * * * *
Från Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till Hangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej erhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit sin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade de en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De försvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock dessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska flottan till Gottland.
I hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är obekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo fiendens blodtörst och härjningsbegär.