Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas, ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.
För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko gård.
Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl, och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen, gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för alltid.
Slutet.
Vår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång för mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna. Sedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det skepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal bekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått annat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas hägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte nu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.
Ryktet om biskopens flykt hann snart fram till Norrbys öron och denne hastade oförtöfvadt med sin flotta till de vatten, hvilka af de flyende nödvändigt måste beträdas i och för öfverfarten.
Nu återstod dem ej annat än att längs finska kusten segla norrut för att undgå en ofrivillig fångenskap och en neslig död. Resan stäldes först till Ulfsby och vidare till Närpes. Härifrån ansåg man sig omsider trygt kunna våga öfverfarten och under densamma antager man att Arvid Kurck med sitt följe landat vid Storskärs holme ytterst i Malaks sockens skärgård, där han invigde en begrafningsplats, som ännu skall återfinnas. Sägnen förmäler nämligen, att en ung dam af Arvid Kurcks anförvandter aflidit under resan och jordfästs å denna holme.
Denna prästerliga förrättning var emellertid biskop Kurcks sista, ty kort därpå funno alla å skeppet ombord varande sin död i vågorna. Fruktan för att upphinnas af danskarne påskyndade nämligen öfverfarten och trots den häftiga storm som rådde gaf man sig af till sjöss. Man hade redan kommit öfver Bottniska viken och hade land i sikte, då vid Viggan, utanför Öregrund, fartyget förgicks och sjönk i djupet.
* * * * *
Vi afsluta denna skildring med följande ord, fälda af en tidigare tecknare af Arvid Kurcks lefnad och öden:
"Sålunda omkom om sommaren 1522 Arvid Kurck, Finlands siste katolske biskop. Hans lefnad hade varit stormfull och orolig. Ifrån sin barndomstid hade han endast ett fasaväckande minne, som städse måste ha fördunklat i hans själ alla andra bilder af föräldrahemmet, och den frid, han i kyrkans sköte sedan hoppades vinna, blef störd af de maktpåliggande världsliga bestyr, hvilka han både af sitt kall och sin fosterlandskärlek kände sig manad att fullgöra. Midt ibland de olyckor, som fördystrat biskop Arvids lefnad, kvarstår ändock hans minne hos eftervärlden i en vacker dager. Hans ädla och uppoffrande fosterlandskärlek är förnämligast det som gifver hans minne denna dager och gör, att han värdigt slutar raden af de utmärkta män, som under katolicismens tidehvarf innehade Finlands biskopsstol.
"Arvid Kurcks kvarlefvor fingo icke den hedersbevisning, att såsom en stor mängd andra utmärkte finske mäns begrafvas i Äbo domkyrka, detta vårt lands Pantheon, de ha drifvits hit och dit af Bottenhafvets böljor eller måhända krossats mot någon öde strand; men varaktigare än alla grafmonument är den minnesstod Arvid Kurck upprest åt sig i Finlands historia.
"Dock, äfven ett yttre monument påminner om denne vårt lands siste mäktige hierark. Det är ruinerna af hans forna slott Kuustö. Till belöning för gjorda tjänster gaf Kristian II (den 17 juli 1522) nämda slott jämte biskop Arvids öfriga gods åt Severin Norrby. Dennes besittning var dock icke långvarig, ty redan följande året öfversände Gustaf Vasa en ny här till Finland, som fullkomligt befriade landet från danskarne och därunder äfven eröfrade Kuustö. Slottet lät Gustaf Vasa nedrifva. Reformationen förändrade sedermera biskoparnes ställning och gjorde dem från mäktige, nära nog oberoende kyrkofurstar till ödmjuka undersåtar."
End of Project Gutenberg's Arvid Kurck och hans samtida, by Voldemar Lindman