Hemskt.
Förr i världen lät man i England personer, som blivit hängda, dingla kvar i galgen, tills de multnade och föllo ned av sig själva. Man var inte så noga då som nu för tiden, och om man fick se ett hängande lik eller två under en promenad utåt landsvägen, brydde man sig föga därom.
En gammal general, som i början av förra århundradet bodde i ett ensligt hus på landet, slog vad med en herre, som var på besök hos honom, att denne sistnämnde icke skulle kunna gå upp till en i närheten varande galge och bjuda en tallrik soppa åt ett lik, som hängde i galgen. Det var en mörk och stormig natt, men gästen gick utan tvekan in på vadet och begav sig i väg med en soppskål. När han gått, steg generalen till häst, tog en omväg och kom först till galgen, klev upp bakom galgen och väntade på sin gäst. När denne kom, klättrade han genast upp på galgens framsida och höll fram soppskålen åt benranglet.
— Behagar det ärade liket litet soppa? — sade han muntert.
— Den är för varm, morrade den gömde generalen.
I stället för att tumla baklänges av förskräckelse, som generalen väntat, svarade den andre med största kallblodighet.
— Nå, så blås på den, din idiot!
Stackars Pettson!
Han var en av dessa människor, som icke i verkligheten äro misstrogna, men som förefalla så genom en olycklig förmåga att uttrycka sina känslor så som de förnimma dem. Han hörde några bekanta samtala om en väns död, och när han sällade sig till gruppen, uppstod följande dialog:
— Sa’ ni att Pettson är död?
— Ja, han dog i tisdags i förra veckan.
— Är det möjligt?
— Ja, det är blott alltför sant.
— Jaså, Pettson ä’ död?
— Ja, det är han.
— Håhå, jaja! Vet ni, jag kan knappast tro det. Stackars Pettson — jag kände honom så väl! Jaså, han ä’ verkligen död?
— Ja, ä’ han inte död så ä’ han rysligt illa ute, för jag var själv med och begrov honom i lördags.
Samtalet slutade plötsligt.
Icke underligt.
Det är icke underligt om en vattenläkare behandlar sina kunder kallt,
om en sjökapten ger någon på båten,
om en ättiksfabrikant surt förtjänar sina pengar,
om en spetsfabrikant bjuder sina kunder spetsen,
om en nålfabrikant blir vass eller uddig,
om en köpman väger sina ord och om för resten lägger vikt på både smått och stort,
om en luftseglare lider av högfärd.
om en vegetarian njuter sitt arbetes frukter,
om en målare är påstruken.
om en sjöman är på focken,
om en bagare är bakslug,
om en boktryckare befinner sig i tryckande omständigheter,
om en urmakare är på tre kvart.
Men det är besynnerligt om en eldare inte känner sig varm i kläderna,
om en kapellmästare inte har takt,
om en skomakare inte vet, var skon klämmer,
om en korvfabrikant inte kan leva av sina räntor,
om en tvålfabrikant inte är renhårig,
om en stenhuggare inte hugger i sten,
om en urmakare inte vet, vad klockan är slagen,
om en tandläkare inte han hålla munnen,
om en snickare har ohyvlade fasoner.
Behövde flöte.
Carl Johan Klyvander hade i tjugo år varit goodtemplare men föll i synd och började dyrka vinets gud med hela hänförelsen hos en nyomvänd.
När han vid ett tillfälle kände behov av förfriskningar, skickade han sin son till en närliggande vinhandel efter en liter whisky.
— Vem skall ha den? frågade vinhandlaren.
— Pappa, svarade sonen.
— Din pappa? Men han är ju absolutist.
— I alla fall har han skickat mig efter den.
— Vad skall han ha den till?
— Jo, svarade sonen, som ville ställa saken i mild dager — han tänker sig ut att meta och behöver korken till flöte.