The Project Gutenberg eBook ofDen Underbara SpegelnThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Den Underbara SpegelnAuthor: Otto WittRelease date: January 18, 2010 [eBook #31014]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Ronnie Sahlberg and the Project Gutenberg Online Distributed Proofreading Team (http://www.pgdp.net) from page images generously provided by Project Runeberg (http://runeberg.org)*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN UNDERBARA SPEGELN ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Den Underbara SpegelnAuthor: Otto WittRelease date: January 18, 2010 [eBook #31014]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Ronnie Sahlberg and the Project Gutenberg Online Distributed Proofreading Team (http://www.pgdp.net) from page images generously provided by Project Runeberg (http://runeberg.org)
Title: Den Underbara Spegeln
Author: Otto Witt
Author: Otto Witt
Release date: January 18, 2010 [eBook #31014]
Language: Swedish
Credits: E-text prepared by Ronnie Sahlberg and the Project Gutenberg Online Distributed Proofreading Team (http://www.pgdp.net) from page images generously provided by Project Runeberg (http://runeberg.org)
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN UNDERBARA SPEGELN ***
DEN UNDERBARA
SPEGELN
AV
OTTO WITT
GÖTEBORG 1914
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE
GÖTEBORG 1914
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
INNEHÅLL
5
KAP. I.En astronom mindre.
Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens upphettade, dammfyllda dunster.
Visserligen hade mänskligheten nu uppfunnit flera medel för att skydda sig mot värmen, medel, som på 1910-talet voro alldeles okända, men lidandet var dock allmänt, ty i och med dessa uppfinningar och civilisationens vidare framträngande hade även nervositeten tilltagit och människans motståndskraft mot fysisk smärta minskats.
Vart man vände sig, på boulevarderna, i parkerna, på kafeerna, på gatorna och inom hemmen6såg man överallt hos alla detta förtvivlade, uppgivna ansiktsuttryck, som överdriven hetta framkallar.
Det verkade därför helt egendomligt, när mitt i detta tröstlösa, sorgliga kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna glädjen omisskänligt tecknad i sina drag.
Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp, borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han fortsatte in i matsalen.
De flesta borden stodo tomma; endast här och där satt en enstaka gäst, vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan form. Uppassarne rörde sig sällan, och när de gjorde det, skedde det i begravningstempo.
Löjtnant Schnitler gick raskt fram till ett av fönsterborden, vid vilket redan satt en herre.
— Förlåt, min vän, sade han, att jag låtit dig vänta så länge.
— För all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?
— Ja; mycket angenäm sysselsättning förresten.7
— Nej, hör du! »Sysselsättning» — det skall du tala om. Din toalett, en promenad — det är ju det vanliga för dig men »angenämt» i denna värmen, å nej, men apropå, pladdrade vännen vidare, det var rent överraskande, hur pigg och livlig du ser ut!
— Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat.
Han vinkade på en uppassare.
— Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta?
Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min, som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt legymer, harstek och äpplepaj.
— Har du ätit? frågade han.
— Vem tror du äter i den här värmen, idisslade Cramer.
— Jag, bland andra, påstod Schnitler.
— Å, du är nog tämligen ensam om det, min vän. Men just detta faktum har väl något att göra med ditt glättiga utseende och din lätta gång; ty också dem är du ganska ensam om att äga i dag. Du lovade mig ju att omtala orsaken till de senare; låt höra.
Wolfgang Schnitler var omkring 25 år. Hans8militära bana hade ej varit någon lysande karriär, i mycket förorsakat av hans oregelbundna levnadssätt, och han hade föga utsikt till befordran. Han ägde ej någon förmögenhet utan levde i stället på sina skulder och det var honom mycket lätt att stifta sådana. Han var nämligen brorson och ende arvinge till den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke på det blivande, stora arvet tvekade ej bankirerna att förskottera löjtnanten snart sagt huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av denna fördel. Farbrodern gjorde han regelmässigt sin uppvaktning varje nyårsdag, men under resten av året träffades de aldrig. De bägge hade så olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos.
Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor.
Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt. Hans förhållande till Schnitler var parasitens — han hörde till dem, som givetvis alltid kringsvärma en man, som låter pengarne rulla lätt och obesvärat. Han hade tagit titeln9grosshandlare närmast därför, att hans umgängesvänner på grund av hans voluminösa mage plägade kalla honom så. Han var en fyratioårs man, alldeles skallig och med små, plirande ögon.
— Nå, låt höra, återtog han.
— Onkel är död.
Cramer hoppade upp från stolen, under det han utstötte en svag vissling.
— Å tusan! Gratulerar, gratulerar!
Han tryckte vännens hand.
— Ja, kan du tänka dig en sådan tur. Och det har jag värmen att tacka för. Undra då ej över, att jag är glad, och hettan mycket förbunden. Gubben fick solstygn för ett par timmar sedan. Den enes död, den andres bröd.
De bägge vännerna började nu att dryfta den avdödes personlighet.
— Konstig gubbe, din farbror, utlät sig Cramer.
— Ja, i högsta grad.
— Hur gammal blev han?
— Jämt sjuttiofem år.
— Det är länge sedan han drog sig tillbaka från sin chokladfabrikation. Tjugo år, eller vad?
— Omkring femton, tror jag. Jo, det stämmer; jag var ungefär tio år gammal då.
— Ja, det var en tusan till gubbe att kunna få ihop pengar.10
— Visserligen — en nätt förmögenhet, svarade löjtnanten, men inte var han någon Rotschild eller Vanderbilt.
— Nej, nej, men tjugo millioner —
— Tio, högg Schnitler i.
— Nåja, tio millioner mark skulle väl duga, menar jag.
— Ja visst.
— Nå, fortsatte Cramer, och i alla dessa femton år har gubben suttit på taket och tittat på månen?
— Ja, jag har varit där uppe några gånger vid mina nyårsvisiter. Han har inrett ett helt astronomiskt observatorium där. Väldiga kikare och tuber och linser och allt vad det heter. Gubben har alltid haft lust på astronomi.
— Konstig smak.
— Ja visst — vad fanken ha vi för intresse av att titta på stjärnorna.
Och den ej allt för djupt anlagde löjtnant Wolfgang blåste ut ett stort rökmoln från sin cigarr.
Cramer nickade samtyckande.
— Nej, sade han, vad ha vi för intresse av dem? Nå, tycke och smak äro ju olika.
— Ja, gudskelov.
— Gjorde han några upptäckter bland stjärnorna då?11
— Jag vet inte alls; men han intresserade sig först och främst för planeten Mars.
— Ja, det där begriper jag inte, tyckte Cramer. Låt oss övergå till mera lättfattliga saker: till exempel, vad skola vi taga oss för i afton?
— Det var förnuftigt talat! Alltså, vi låta gubben vila i fred.Ensak är att forska med starka ögon i stjärnornas rike,en annanatt svagsynt få se deras charme. Låt oss välja det sista.
— Gott. Var?
Schnitler nämnde ett modernt nöjespalats.
De bägge vännerna tillbragte aftonen i den festliga balsalen med de små, avkylda separatrummen. Nyheten om gamle Schnitlers dödsfall hade hastigt spritts och många voro de stjärnskott, som sändes mot arvtagaren ur kvinnornas ögon. Det var ett slag av astronomi, som den världsvane löjtnanten oändligt föredrog framför farbroderns »Sternenguckerei». Kvickheter föllo, champagnekorkarne smällde och Wolfgang Schnitler var nattens hjälte.
Nästa dag innehöllo morgontidningarne utförliga nekrologer över den döde. De nämnde hans egendomliga, avsöndrade liv, hans anspråkslöshet,12hans stora kärlek till astronomin och visste, efter hörsägen, berätta, att hans hus, som i allt var inrättat för astronomiska observationer, skulle upplåtas för allmänheten. Beträffande förmögenhetens disponerande var det enda man visste,attett testamente förelåg, men dettas innehåll var ännu okänt. Alla togo emellertid för givet, att denna skulle tillfalla nevön, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Klockan ett samma dags middag bröts gamle Schnitlers testamente. Löjtnant Wolfgang hade sagt till sin vän Cramer:
— Du kan gärna följa med mig upp till vår advokat. Det där testamentet är naturligtvis bara en formalitet. Men jag måste ju anständigtvis vara närvarande, när det uppläses.
— Gärna det, svarade vännen och klockan ett sutto de bägge hos advokaten, som med högtidlig min bröt testamentets sigill.
Innehållet var ej precis så enkelt, som löjtnanten hade tagit för givet.
13KAP. II.Testamentet.
Advokaten ögnade litet igenom papperet, innan han började föreläsningen.
— Hm, harklade han sig, det här ser tämligen lärt ut.
Wolfgang spetsade öronen — vad kunde meningen vara.
— Lärt? undrade han.
— Ja.
— På vad sätt?
— Var god hör på. Nu börjar jag.
Juristen, en av den gamla typen, satte sina glasögon tillrätta.
— Planeten Mars, läste advokaten.
— Planeten Mars, utbrast Wolfgang, i det han sprang upp.
— Ja, så börjar dokumentet.
— Vad tusan nu då, fortsatte löjtnanten förvånad.
— Var god hör på, vad han skriver vidare.14
— Gott.
Men nevön var, då han åter satte sig, på långt när ej så säker om sin onkels millioner, som innan han inträtt på advokatens byrå.
— Alltså, mina herrar: Planeten Mars, skriver testator, har alltid intresserat mig på det högsta. När jag år 1935 drog mig tillbaka från affärerna, var, så besynnerligt det än kan låta, planeten Mars den direkta orsaken till detta mitt beslut.
— Gubben har alltid varit konstig, tänkte nevön.
— Han måtte ha varit rubbad, filosoferade Cramer i tysthet.
Advokaten fortsatte:
— I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande meddelande: På Mars’ yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa tidningsartiklar.
— Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.
— Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord uppläsas, svarade advokaten.15
Wolfgang pustade.
—Signaler från Mars, fortsatte föreläsaren,Är den bebodd?Detta är alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars’ yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» — om vi få använda det uttrycket — att flera astronomer mena, att de äro resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler, vilka framträda med mörk ton mot Mars’ gulgråa yta. »Signalerna» utgöras av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke nog härmed. Dessa bucklor — punkter eller fläckar komma och gå, d. v. s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod, nästan som i takt med en eller annan melodi. — Astronomerna fråga sig: är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men det står lika gåtfullt för16alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända säga:Ignorabimus.»
Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.
— Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.
— Ja.
— Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.
— Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.
— Apropå klarhet, herr advokat. Säg mig, var min onkel alldeles klar och redig, när detta testamente uppsattes?
— Jag antager det, svarade juristen och tillade, i det han undersökte underskriftens vidimering:
— Ja visst, här attestera två av våra första läkare, att er farbror, vid dokumentets underskrivande var vid sina sinnens fulla bruk.
— Gott. Och vilken datum?
— Den 18 maj 1948.
— För hela två år sedan?
— Ja, som ni ser.
— Och det finnes intet senare?
— Nej.
— Gott. Var vänlig att fortsätta, fast inte är det vidare intressant. Eller vad tycker du, Cramer?17
— Ne — e — e — ej, gäspade vännen.
Juristen läste ånyo:
— Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt och odelat åt mitt livsverk.
Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om, att Mars’ kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen — men signalerna och förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock, att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.
Nu är min vilja denna:
Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark— —
Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.
Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se otrevligt ut.
—Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt löser marsgåtan— —’18
Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll huvudstupa framåt på golvet.
De bägge andra sprungo förskräckta upp.
— Ett slaganfall, utbrast advokaten.
De lyfte med förenade ansträngningar upp Wolfgang på en soffa och stänkte vatten i hans ansikte. Inom kort kvicknade han till, och snart visade en rad kraftiga kötteder, att han var helt och hållet åter sig själv.
Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom med dessa ord:
— Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas »förmildrande omständigheter».
— Det kan ej finnas sådana.
— Möjligen dock.
— Nåja, låtom oss fortsätta.
Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd. För honom föreföll det, som hade något under hans fötter, något, som han ansåg för fast och orubbligt, plötsligt ryckts undan. Och han fattade i tysthet snabbt ett beslut:
— Vi måste finna på ett eller annat knep, som kan tillintetgöra detta angrepp på Wolfgangs rättmätiga pengar.19
Testamentets vidare innehåll var i korthet följande:
För att erhålla summan fordrades, att marsgåtan, det vill säga alla frågor om »kanalerna», förändringarne, kort sagt allt, som rörde planeten, skulle klart och tydligt lösas. Denna lösning skulle först officiellt godkännas av icke mindre än fem stora, vetenskapliga institut, vilka namngåvos.
Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Löjtnanten andades lättad, då han hörde detta.
— Gott, sade han, så har jag då i alla fall utsikter.
— Ja, som ni ser.
— Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta inte är så svår, eller hur?
— Ja, det är mig alldeles obekant, genmälde advokaten. Men summan, som lockar, är ju mycket betydlig och det är troligt, att fackmännen på området komma att göra allt, som står i deras makt, för att nå målet inom den bestämda tiden.
Testamentet hade dessutom några paragrafer, som berörde räntorna, fastigheten med mera.20
Så bestämdes bland annat, att Wolfgang Schnitler under tvåårsperioden fick lyfta räntorna av endast en million mark, under det att det övriga kapitalet skulle förräntas med ränta på ränta intill förfallodagen, dock med fråndrag av omkostnaderna för underhåll av det astronomiska observatorium, som gamle Schnitler skänkte staden Berlin och som fanns installerat i den avlidnes hus.
— Vad tusan skall jag nu taga mig till? undrade Wolfgang, när han med sin vän gick ned för advokatens trappor. Jag är ju ruinerad.
— Nej, hur så?
— Jag har skulder, som säkert uppgå till mellan två och tre millioner. Nu får jag ej mera än fyrtio à femtio tusen mark om året i inkomst.
— Nej, det förstås, men efter två år har du ju dina millioner.
— Vem vet det?
— Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade Cramer.
Wolfgang skrattade.
— Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra.
— Och varför inte?
— Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas21ur räkningen. För det andra så begriper jag inte, hur en vetenskapsman, som förutom det att förtjäna en hel massa pengar också har en annan drivfjäder — äran nämligen — skulle förmås att tiga med en sådan upptäckt.
Cramer svarade intet på en lång stund. Han tänkte. Det var ett eller annat, som tycktes intressera honom, en eller annan svag punkt i testamentet, han tyckte sig skönja.
Plötsligt utbrast han:
— Jag har det.
— Vilket?
— Angreppspunkten.
— Vad menar du?
— Låt oss gå upp till dig och noga diskutera saken.
Uppkomna i Wolfgangs eleganta ungkarlsbostad, fortsatte Cramer:
— Vi måste gå i ordning med frågorna. Pro primo. Varför i all världen skulle du under dessa tvenne år endast få lyfta den ena millionens räntor?
— Antagligen därför, att kapitalet sedan skulle bli så mycket större.
— Fel, min vän. Tio millioner äro alldeles tillräckliga.
— Nå, så är det kanske för att giva mig en22läxa för min slösaktighet. I min farbrors ögon är jag naturligtvis en väldig slösare.
— Också fel!
— Ja, men — —
— Tror du, att man börjar att uppfostra en tjugofemårs man som en skolpojke?
— Men vad är orsaken då?
— Den är tämligen enkel. Och nu komma vi till den andra frågan: Kunde testator möjligen hysa fruktan för, att någon ville söka förhindra denna kunskap om Mars?
— Ja visst — jag själv har ju största intresse av det.
— Där ser du. Där hava vi pudelns kärna. Din farbror kände nog pengars makt. Och han förstod, att det enda, som kunde stå i vägen för undersökningarne var i det ändamålet använt kapital. Vidare var han på det klara med, attduhade allt intresse av att förhindra de nya teorierna. Nå — vad är då naturligare, än att han begränsar dina tillgångar?
Wolfgang funderade.
— Jag tror du har rätt. Det är ju förtvivlat. Således kunna vi intet göra. Jag är avskuren från det, jag har endast att sitta med händerna i knäet och lyfta mina räntor. Så får jag lita på23en lycklig slump och studera tidningarne för att se om något framkommer i saken.
Cramer höjde på axlarne.
— Nej, för sjutton, sade han. Ser du inte vart jag vill komma?
— Nej, min själ.
— Jo, du begriper, att när din farbror vill sätta dig ur stånd att företaga något, så erkänner han ju därmed,attnågot, ett eller annat, verkligenkangöras. Med andra ord: Det finnes en svag punkt och nu hava vi i alla fall reda på,atthan har fruktat för något.
— Så sannerligen tror jag inte, att du har rätt, Cramer. Och vad skola vi nu göra?
— För det första ingenting alls. Vi få väl i morgon se det besynnerliga testamentet publicerat i alla tidningar, det leder till diskussion inom alla läger och vi få då följa med denna och höra huru den allmänna meningen ställer sig till saken. Sedermera torde den ena idén om Mars efter den andra komma att dyka upp, alla framkallande livligt meningsutbyte. Under tiden få vi väl en eller annan god idé.
— Gott, men vad i all världen skall jag göra med mina fordringsägare? De komma att ränna mig på dörrarne och aldrig låta mig få en lugn stund.24
— Du får väl täppa till munnen på dem på ett eller annat sätt.
— Fan till testamente; nu blir min kredit i det närmaste förstörd, menade löjtnant Schnitler förargad.
Han var nästan vimmelkantig av de underrättelser han nyligen fått. Aldrig van vid att tänka något närmare över sina handlingar, hade han nästan beständigt lyckats, tack vare onkelns väntade donationer, att uppnå, vad han själv ville. Nu såg han sig plötsligt stå öga mot öga med handling och dåd, om han ej för alltid skulle utestängas från ett lyxliv, som för honom blivit en livsbetingelse. Han var alls ej ond av naturen, endast sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som kunde främja hans syften.
Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit en man.
För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor. Det var inte blott ett utan en massa projekter, som denne herre bar på och som endast väntade på Wolfgangs arv för att sättas i verket. Cramer hade föresatt sig, att planmässigt komma i besittning av vännens pengar. Det skulle ske genom kapitalplaceringar25så ordnade, att alltid Cramer själv stod bakom för att taga profiten. Nu hade dessa för honom glädjande planer ej blott utsatts i flera år utan hotades ock att förintas. Han svor, att ej sky något medel, som kunde rädda Wolfgang Schnitlers millioner.
Den oskyldiga planeten Mars torde denna eftermiddag ur de bägge herrarnes sinnen hava mottagit fler förbannelser än den sammanlagt varit utsatt för, sedan människor föddes på jorden.
Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr.
26KAP. III.En plan.
Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars undersökt.
Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en spanjor. Han hade lyft sina fyra millioner francs, donerade av en parisermäcenat. Ett annat sådant infall hade en skandinavisk kapitalist haft: Han utsatte en premie av två millioner kronor åt uppfinnaren27av ett sätt att flotta björk, ett träslag, varav skogarne äga ett överflöd, men som i avlägsna trakter ej kan tillgodogöras, emedan det är för tungt för flottning utmed floderna. Denna premie stod ännu öppen att erövra, ehuru hela tjugo år hängått sedan den utfästs.
Sådana donationer, premier och testamenten hade det varit gott om, men de hade alla berört rent jordiska frågor; antingen hade de till mål att tillföra testators fosterland vissa fördelar eller de avsågo, att föra vissa direkt praktiska idéer framåt.
Himlarymden hade hittills fått stå i sitt oberörda majestät och gamle Schnitlers Marsdonation var den första, som bröt igenom de jordiska molnen med ett direkt, interplanetariskt mål i sikte.
Tidningarne omnämnde detta; det bildade sig så småningom partier för och emot möjligheten av att överhuvud någonsin komma till en positiv klarhet om Mars natur.
Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man aldrig komme längre än där man nu stode.
Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan.28
De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället hava belönatden bästateori, som framkomme inom loppet av de närmaste fem åren.
Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till marken maktlösa.
Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.
— Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer. Den ena slår ju ihjäl den andra.
Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer — som naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa av dylika — genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.
— Det ser så ut, genmälde vännen. Men något29allvarligt tycks ännu ej föreligga från någondera sidan.
»Grosshandlaren» hade — praktiskt nog — nu, då flere av Wolfgangs umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant Schnitler med uttryck såsom: Du är ensannvän, gamle Fritz, och liknande.
Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick i de planer, han hade.
Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.
Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.
Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.
Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej,30men vid avskedet tryckte Levison Cramers hand med de orden:
— Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.
— Ja, allesammans.
— Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant?
— Jo, jo. Han är min bästa vän.
— Utmercht!
— Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd.
— Gott, gott! Nu skall jek tänke över then sak och så söker ni mik upp i morgon.
Efter att Cramer gått sin väg, promenerade Levison länge upp och ned i sitt inre kontor. Gång på gång mumlade han:
— Tusan så smart fyr, then Cramer, tusan så smart. Thet blir en yderst indirekte affär. Icke procenter — men alltsammen. Smart fyr then Cramer.
Och då Fritz Cramer kom ut på gatan, tänkte han för sig själv:
— Han tror han är smart, den gamle räven. Men Fritz Cramer skall nog övergå honom. Finfin affär om han går med — inga procenter, alltsammans skall bli mitt.
Det var sålunda tvenne hundar, som slogos om samma ben.31
Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.
— Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till att gå met på ert förslag.
Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att var och en slå under sig hela kapitalet.
När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.
— Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.
— Såå, låt höra.
— Du känner Simon Levison?
— Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla för mycket dagsljus.
— Än sedan då?
— Nej, nej. Vad är det med honom?
— Jo, han är villig till att försträcka dig med de medel, som behövas — —
— Behövas för vad?
— Du förstår, återtog Cramer, att man måste hava ett kapital för att bekämpa den, som möjligen framkommer med lösningen av Marsgåtan. Sätten äro mångahanda, man kan muta astronomer att motbevisa saken — kort sagt, det finnes tusen olika sätt. Men alla kosta pengar. Pengar32har du ej. Och därmed är det adjö med tiomillionen.
— Javisst. Alltså — —
— Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet.
— Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt överraskad.
— Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur.
— Men har han intet knep bakom, tror du?
— Ingalunda. Jag skall själv hjälpa dig med kontrakter och allt sådant. Och förresten tycker jag, att om gubben får en million förutom sina pengar, bör han vara nöjd.
— Nåja, det kan du ha rätt i; men gå ut från att det misslyckas.
— Simon har pengar nog.
— Men — —
— Tja, vet du själv något bättre förslag, så gärna för mig, menade Cramer.
— Nej, nej, käre vän.
— Ring då på till Levison och säg, när han får komma.
— Skall han komma hit till mig?33
— Ja, det är väl bäst.
Wolfgang tryckte vännens hand.
— Du är mig en sann och trofast vän, sade han. Medan jag tror, att du går omkring alldeles utan planer, så ordnar du det så här finfint.
Gubben Levison förklarade sig villig att infinna sig hos Schnitler samma eftermiddag klockan fem och anlände på slaget.
Under samtalet betraktade Wolfgang honom med nyfiket intresse. Han hade hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och de bruna ögonen voro milda och välvilliga. Wolfgang tänkte för sig att mannens utseende tilläte honom att fresta gott folk till att gå med på snart sagt vilken affär som helst och reflekterade över, hur litet hos Levison som berättigade till sammanlikning mellan skal och kärna.
Hans blickar gledo från den ståtlige juden till Cramer och han tyckte sig se det omvända förhållandet — vännen med det goda, varma hjärtat och det mindre tilltalande utseendet. — Se34där tvenne äkta kontraster, tänkte han om de bägge rävarne.
Affärerna ordnades ungefär så, som Cramer hade meddelat Wolfgang, det vill säga, Levison förband sig, mot att få sina utlägg refunderade samt 6% ränta å dessa plus en million mark, om affären lyckades, att förskottera Wolfgang nödvändiga medel för att tysta munnen på möjliga aspiranter till Marsdonationen.
Då kontraktet härom var vederbörligen undertecknat, övergingo de tre männen till diskussion om, huru saken skulle gripas an.
— Hur i all världen skall jag kunna finna alla, som i denna tid syssla med gåtan? frågade Wolfgang.
— Jek haver ockse tänkt på then sak, svarade Simon Levison.
— Nå, hur menar ni?
— Jek lagar ännu en donation.
— Vad?
— Jek låter en person avlide.
Wolfgang ryste.
— Mord? frågade han.
— Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.
— Aha!35
— Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något — också av intresse för planeten Mars?
— Ackurat, ja.
Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han, att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.
— Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.
— Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker.36
Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och förde apparaten till örat.
— Dyr, micket dyr, utlät han sig.
Både Wolfgang och Fritz Cramer åsågo med förvåning gästens åtgöranden.
— Ah, sade Wolfgang, det är alltså den nya telefonen.
— Ja.
— Jag har aldrig sett den; men väl hört den omtalas.
— Then har heller ej ännu kommit ut i then marknet. Thenne har jek fått av then uppfinnare.
— Kan man ringa vart som helst i den, undrade Cramer.
— Ach was! Then är inställd på min private bostad. — — Nå vart är thet? Ingen svarer!
Han tryckte ännu en gång på den lilla knappen.
— Nå, hallå. Jaså är thet thu min flicka. Säg till om bilen strax. Tack — vart sa thu? Vill thu fölge med? Tja gjör så — adjö.
Levison reste sig, tog farväl av de bägge andra och gick.
— Vad tusan var det för en flicka, som skulle möta honom, undrade Wolfgang.
— Hans dotter kanske, framkastade Cramer.37
— Låt oss se.
De gingo ut i fönsterkarnappen just tids nog för att se Levison stiga in i den öppna automobilen.
I denna satt, väntande, en ung flicka av sällsynt, ljus skönhet.
— Aldrig i världen ärhonhans dotter, sade Wolfgang, i det bensinhästen försvann bland de andra fordonen på gatan.
— Det giva vi sjutton, vad hon är eller inte är, svarade Cramer, vars små, lurande ögon strax hade varseblivit, att den unga damen gjort ett visst intryck på Wolfgang och med sin snabba uppfattningsförmåga genast anade att för honom själv obehagliga förvecklingar kunde uppstå, om Schnitler bleve allt för intim med Levison. Vi hava viktigare saker att tillvarataga nu, min käre Wolfgang, fortsatte han.
— Men flickan var helt enkelt förtrollande, envisades Schnitler.
— Se så där ja, nu skall du kanske gå och förälska dig också — jo då blir det trevligt, tyckte Cramer. Nej, lyd du mitt råd: Affär är affär — kärlek är kärlek. Med Levison ha vi intet annat att göra, än rätt och slätt affärer.
— Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej inse, vad det skulle göra,38om jag till exempel försökte att bli bekant med den unga damen.
— Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en fälla, uppställd för dig av Levison.
Wolfgang såg upp.
— En fälla — —
— Ja, vem kan veta?
— Nej, hör du, nu driver du din försiktighet väl långt, tycker jag.
— Låt oss resonera om den saken, min vän. För det första uppgav ej Simon i telefonen var han befann sig.
— Nej, det är sant. Men — Wolfgang tänkte efter — chauffören körde ju hit honom och fick väl då order att hämta honom här, när han blev kallad.
— Låt gå för det; det förefaller ju antagligt nog. Men såg du inte, hur flickan såg hit upp ett par gånger.
— Jo, svarade Wolfgang, erinrande sig ett par blåa ögon, ur vilka han sett en ljus, solglittrande blick.
— Ja, där ser du.
— Vad i all världen ser jag? Kan då inte flickan titta vart sjutton hon vill.39
Cramer blev förargad och använde den taktik, som han visste aldrig förfelade sin verkan på Wolfgang.
— Gör hur tusan du vill, jag skall visst inte blanda mig i det, sade han, i det han spelade förargad.
Verkningen var ögonblicklig.
Wolfgang svarade:
— Det kan hända, att du har rätt. Gott, så slå vi ett streck över den historien.
Men han blev tyst och allvarlig och efter en stund kom det:
— Nej, vet du. Ett ansikte som hennes kan inte dölja förräderi.
— Tja, gudarne vete det. Tänk på gamle Levison. Hans utseende och rykte stämma ej heller överens.
Wolfgang ihågkom sina reflexioner helt nyligen över Levison och Cramer och tryckte ånyo vännens hand.
— Bon, duharrätt, sade han.