Petros och Baruk.
En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare.
I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat.
I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor.
I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var det större. Det senare partiet hade genom sin biskop—ty även det ägde nu rätt att hava en biskop—hos Krysanteus och prokonsuln av Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel; varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de, utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat?
Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.
Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet, gjorde bördan dubbelt tryckande.
Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel. Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det.
Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.
Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus' tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och Herodes den stores.
En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.
Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets snara förverkligande.
Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.
Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som låg framför honom! Det kunde ju finnas—och enligt vad rabbi Jonas försäkrade fanns det verkligen—en hemlig mening i den godtyckliga avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt, att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra honom ovärdig en sådan ära.
Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de skådat det med egna ögon.
Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas, hennes trolovade, skulle följa tåget.
Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde, att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej endast vred, utan häpen och förskräckt.
Han behövde några ögonblick för att samla sig.
Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.
Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.
Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.
När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått, och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade—hon hade icke mod att bekänna allt.
Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta. Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att även hon älskade honom.
Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande, rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna, rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.
En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en lastbar, fördärvad och samvetslös människa.
Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna, sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och honom.
Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel ensam under den sjukliga Esters vård?
Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.
Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd, vars makt var bruten.
Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.
- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen …
- Alldeles.
- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i en fordringsägares ordbok.
- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.
- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.
- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng som möjligt.
- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros, men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än du.
- Vad menar du?
- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår du på långt när icke allt vad du lånat honom …
- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt öde.
- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig.
- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill? Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den lutar.
- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man iAten?
- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr, de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet.
- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål.
- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift?Är det så du menar?
- Just så.
- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan vara, till vilken Karmides friar?
- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon.
- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå.
- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens dotter i Aten.
- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?
- Ja.
- Huru vet du det?
- Jag kan endast upprepa vad jag sade.
- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än vidskepelsen bland kristianer och hedningar.
- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet. Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga föredömen.
- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom.
- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett undantag från sitt kön…
- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse.
- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt.Men hennes fader skall aldrig samtycka …
- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas återvinna Hermiones aktning.
- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet!
- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess grundligare är ofta deras förändring till stadga.
- Sådant händer visserligen. Men … Karmides stadgad! Det förefaller mig omöjligt.
- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt, så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad. Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds. Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione varder hans maka … det är mitt mål … och för dig bör det vara nog, att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge till hela hans förmögenhet.
Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides' oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd; så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda räntorna—trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett längre än de—att han även i avseende på Karmides vetat, vad han gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och oförsiktigast.
Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel, just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad Petros berättat honom—och något skäl att tvivla hade han icke—så var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll. Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles förträffligt.
Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade, var trolovad med Hermione.
På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.—
Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan, öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin kåpa.
- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes' uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste vara trött, min Klemens.
- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne!
- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste.
- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det och hellre låta kejsaren döda oss.
- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor.
- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång, när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle att förskaffa honom till avgrunden.
- Har Eufemios sagt det?
- Ja.
- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem.
- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och vill utrota församlingen från jorden?
- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig, ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man ifrågasätter det heligaste.
- Bevare mig Gud för detta!
- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?
- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina steg.
- Nåväl?
- Jag undviker honom.
- Du får icke lyssna till vad han säger.
- Jag har sagt honom det.
- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med ett enda ord.
- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred.
- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus.
- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet, sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra …
- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom denna korta fröjd!
- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter.Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!
- Du betraktade henne således noga?
- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu …
- Nåväl?
- Men hon kom själv till mig och talade till mig …
En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort rullen och reste sig upp.
- Du stod således i hennes grannskap? inföll han.
- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade sin hand på min axel, när jag vände mig bort.
- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är ute?
- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!
- Det är sant. Jag glömde det.
- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett, ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad för arbetsföreståndaren …
- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon dig?
- Hon frågade mig, vad jag heter—huru gammal jag är …
- Ah!
- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro …
- Och du? Vad svarade du?
- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader, och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst.
- Vidare!
- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag mig bort och gick ifrån henne.
- Var detta allt?
- Ja.
- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens deltager i arbetet.—Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du skall sova och hämta krafter …
Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig.
Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som, då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst:
- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med denna fråga!
Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.
- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller dig. Huru väl, att jag träffade dig!
- Vad vill du mig?
- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande, att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig hårt för den minsta förseelse … och på detta konstverk satte hon så stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade bort … och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta läran … och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog på din bön förlåta mig.
Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes bön.
- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.
- Nej, gode broder.
- Jag följer dig.
- Jag blir dig evigt tacksam.
Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd, där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats.
Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:— Här! Stig in! Min härskarinna är hemma.
Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp och åsåg honom med förvånade blickar.
Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran i sin ton frågade honom:
- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme?
Teodoros.
Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, därHermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.
Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga träd.
I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon—hans Fädon—men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.
Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego från dalen på andra sidan kullen.
Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke var en främling på stället.
- Teodoros, sade hon. Välkommen.
- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden. Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx, där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just i detta ögonblick segern.
- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågadeHermione.
- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull sannolikt, att Krysanteus segrar.
- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger? Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom tillgiven.
- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.
- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade fader!
- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner. Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han, en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad, om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för främja människosläktets sanna väl?
- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid förbliva det.
- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.
- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.
- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.
- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater; I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise. Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste av alla skiljemurar mellan människor—skiljemuren mellan rättfärdiga och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar, som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda, Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära? Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det, förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död, varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du, att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting! Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat; även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.
Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd, som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv. Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som, insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din tro till min, är således steget från tanken till den levande verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och uppenbarade.
Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap, som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar. Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus, när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad—ty här fann han sina mästare i dialektiken—så återvände han den andra dagen med nya bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en kristen platoniker.
Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först i framtiden skulle uppspira.
I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse. Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans, och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften, som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.
Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel, värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.
Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes' evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De skulle därefter vidare samtala om innehållet.
Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande, långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit, emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna, och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de enskildes hjärtan.
När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk, svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos kristianerna.—Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel? Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur förstörelsen ett nytt och högre framgå.
Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne. Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången av arkontvalet.
Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida sig i hamnstaden.
- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har förmodligen övervarit folkförsamlingen?
- Ja.
- Vem är den nye arkonten?
- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.
- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.
- Ej heller jag.
- På vem röstade du, min vän?
- På Krysanteus.
- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager mig.
- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke, hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.
- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din röst, säger du.
- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag säga, att valet fördenskull är lagligt.
- Vad menar du?
- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides …
- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.
- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.
- Nåväl?
- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började. Du kall nu lätt föreställa dig utgången.
- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd som en hemlig?
Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.
- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min vän.
- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.
- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsadeTeodoros och fortsatte sin väg.
* * * * *
Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke detsamma som nu.
Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus' bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden. Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning, belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara grannskap.
Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild. Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom underverk räddades.
Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till sitt ensliga älsklingsställe.
Mötet.
Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla, vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring henne och i hennes egen själ.
Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken; hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under, och han segrar även genom sin död.
Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar. Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ, syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer—även de blödde ur djupa sår, men han log och sade:—Se, även jag har segrat genom min död.
Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende kärlek.
Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud, den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna kyrkan framvisade så talrika prov—skärande motsatser till de lugna, harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt mönster.
Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv, åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet, och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat, som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.
Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick, sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom? Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid. Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen, för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.
Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.
Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam. Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.
Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon icke övergiva den, huru osannolik den var.
Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.
Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.
Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad, som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och vördnadsfullt, sade:
- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit, och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så fogat, att jag råkat dig … törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?
Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck, som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en långvarig sjukdom.
Hermione besegrade sin förvirring och sade:
- Jag vill höra dig, Karmides.
Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke, och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så många barndomshändelser. Är det icke så?
- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena … du nämnde dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv, men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig … Låt mig tala fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger! Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap.
Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är, som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet. Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad, så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde mig lycklig för en kort tid … som är den enda sälla tiden i min levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet, som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione, utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det. Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din fosterbroder förlåtelse och glömska.