De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet av porten brinnande fackla.
Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en betydlig penningsumma.
- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster, som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.
- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.
- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis, ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans efterträdare …
- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.
- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl mycket sägande blick på mannen.
- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.
- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den tillfrågade.
- Du?
- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig. Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!
Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad, som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.
Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.
Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna det, men främlingen sade:
- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig. Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.
Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga pergamentet och stoppade det i sin gördel.
- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du gör din skyldighet …
- Jag har lärt att lyda.
- Jag vet det … och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.
- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.
- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den atenska församlingens gemensamma fördel …
Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:
- Och när du insett det, att du handlar därefter.
- Detta är min skyldighet.
- Svara … huru långt sträcker sig denna din skyldighet?
- Så långt som mina krafter.
- Och huru långt dina krafter?
- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen av den lydnadsed han som präst hade svurit.
- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga, när du svarar!
- Att han själv låtit utsprida det.
- Betvivlar du dess sanningsenlighet?
- Jag vet icke, vad jag skall svara.
- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till nicæanerna?
- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke blott homoiusion, utan Kristus själv.
- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol. Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf, fortfor den utskickade.
- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot himmelens sky, tillade Eufemios.
- Det blir en olycka av oberäkneliga följder.
- Tyvärr, du har rätt.
- Vi måste fördenskull förekomma henne.
- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?
- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.
Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.
- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!
- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros … han har bevisat mig otaliga välgärningar.
- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta annars oundvikliga skamliga avfall.
Eufemios teg och suckade ånyo.
- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian …
- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av sin helgonglans.
- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
- Ske Guds vilja!
- Det nödvändiga måste ske snart.
- Jag inser det.
- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.
Eufemios teg.
- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?
- Ja.
De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga palatset.
Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom. Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i Konstantinopel och Rom.
* * * * *
En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför porten väntande vagn och köra därifrån.
Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar fallande regnet nästan folktomma.
En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det fallande regnet, smögo därifrån.
En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt och stämplat av djup oro.
När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom, frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren under hans frånvaro besökt biskopen.
Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens studerkammare.
Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, som var närvarande, att avlägsna sig.
Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga förrättningen i storkyrkan.
Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros' ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans, ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort. Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du illamående?
Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
- Döpelseakten! Huru har den avlupit?
- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som … jag tvekar att till dig framföra …
- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat misstankar och vägrat infinna sig?
- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i sällskap med den ädla Eusebia …
- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten? Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle underkasta sig dopet.
- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne …
- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och tydlighet!
- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur buro inga frukter …
- Jag vet det.
- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en ceremoni.
- Jag vet det.
- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud, att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende, ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla Eusebias systerliga kärlek?
- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av våra bemödanden …
- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt askgrå ansikte.
- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen. Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla, och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då tillika kunde förrätta sin bön.
- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:
- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? … Eufemios, för bägaren till min mun!
Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade märkbart.
- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.
- Illa … men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din berättelse!
- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka, som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin vägran …
- Och sedan?
- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!
- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur soffan, men sjönk tillbaka.
- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem, som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i sin barm.
- Ah!
- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta. Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen försjunken i oroande tankar.
- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra. Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även, att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros' ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade sig.
En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar. Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar. Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt, att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven, som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon, kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det, att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror. Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när det ankommit till biskopliga palatset.
En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla i lysande ämbetsdräkter.
Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade korat honom.
Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.
Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos honom.
Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda fönster.
Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.
Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han hade en aning.
Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg medlen och målet klart för sina ögon.
Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad, okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och, byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka sin spira över alla tider!
I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande, lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade att efterkomma befallningen.
Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja —det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens beskaffenhet och utgång.
Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning till mötes.
Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i en sådan stund.
I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen, vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga. De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem, att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom, men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet, försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i henne.
Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han hade försänkts i den dödlika dvalan—än en tanke, en bitter och förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker—och det sista tecknet av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade honom död.
Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans ögon.
Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny uppståndelse ifrån de döda.
Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under namnet den helige Petros av Aten.
Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de enda rena.
Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv genom att övergå till homousion, varefter—detta må även nämnas—han förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.
Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit. Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.
Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse, men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som kallas reformationen—förpostfäktningen till den stundande stora striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.
Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid—den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak—kämpar ännu, men icke längre förtvivlat utan med segervisshet.
Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.
Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs teologiska strider under det nästa årtiondet.
Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte upplagan.
Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte 1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de senare upplagorna retuscherade.
Romanen är översatt i följande tolkningar:
The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.
Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.
Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.
Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.
Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O. A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman.
KARL WARBURG. [1] Till sjätte upplagan 1898.
End of file.