Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på brudtärnorna.
Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.
Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.
Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna igenkände den helige siaren Johannes' ord:
- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer hörd vara i dig. Ve, ve över dig!
Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av bröllopsgästerna hade hört dem.
När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och några hans vänner.
Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.
Därefter tog den egentliga festen sin början.
Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende, som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget. Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.
Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.
Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans allvarsammare broder Hymens.
Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det livliga omkvädet:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar. Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge önskat räckes givmilt av henne …
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är ett annat?
- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig frukta …
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Flickorna fortforo:—Älskad av alla är blomman, som växer i den väl omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman.
Ynglingarne svarade:—Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes, på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för sig själv. Det är med flickan som med rankan … Sjungen därför med oss:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta:
- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato, ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna …
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror och cittror.
*
Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.
Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle överlämnas till Krysanteus.
Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn, emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt igenom döpelsens undfångna nåd.
Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande dagen.
Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas. Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd till yttermera visso var förgiftad.
Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan. Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin.
Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen utanför Karmides' hus.
Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port.Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbiJonas.
Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland de rike, skulle begåva sin unga hustru.
Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till utförande av sin avsikt.
Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var tillgänglig.
Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till denna gränsande rummen.
Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten.
Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna, lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och räknade dem, som avlägsnade sig.
När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den omtalade trappan.
Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes till brudbädden.
Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång.
Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen.
Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen, utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom. Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana tillfällen: »gudarne avvände olyckor!»
Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot, bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna.
Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade balkongen.
Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen.
Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne utvändigt.
Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket, men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick varit riktad åt detta håll.
Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod.
Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade, rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.
Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon, flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.
Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.
- Vem är du som kommer? … Och vad vill du här?
Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.
- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?
- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här?Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes av flera.
- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina ögon ett ont uppsåt.
- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack, det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som du förorsakat oss—mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och icke Hermione.
Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och slå honom till golvet.
Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.
- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och stå bredvid och åse dina kval!
Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans inbillningskraft och höll honom på avstånd.
I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen.
Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmanaKarmides att lyssna.
Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett anfallsvapen, innan det andra hunnit göras.
Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst.
Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta.
Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts med hans blod.
Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta dörren, som ledde till balkongen.
Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta henne.
Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk sanslös i sina framilande väninnors armar.
Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till stället.
Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför bröllopshuset.
Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom i bröllopsvisor:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Dagen därefter.
Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun.
Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl knappast någon, till vars öra det icke nått.
Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför mycket att frukta av dess sanningsenlighet.
Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades av denne okände kämpes hand.
Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen.
Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides' och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske biskopen i Aten.
Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus.
Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något tvivel.
De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt. Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans frihet.
Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon pelarhelgonets död förorsakat.
Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse, som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna fred för att vara lika nödvändig som vis.
Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet.
Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter, sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och redogjorde för hans sista stunder.
Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern. Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden.
I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt stämmande färger som han målat dem i sin historia.
När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen. Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande och ärofullt sätt förflyttas från jorden.»
Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste, som snart skulle förenas med himmelen.
Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till inemot midnatten, då han uppgav sin ande.
Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död.
Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från jorden—Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus' död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död, inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett, huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor.
Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala, varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna. En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem, och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök.
Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma.
Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat judarne fortsätta arbetet.
Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och övriga ceremonier.
Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var upphovsmannen till mordet på sin svärson—att sedan det på själva bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han, för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta ögonblicket, då mordet kunde förövas.
Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.
Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han deltog med vild iver i deras skri.
Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet.
Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra sitt samtycke.
Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly. I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros, vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet, infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus' omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg icke längre förmådde värna dem.
Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna. Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros och trogna tjänare, Aten.
I Sunion.
Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus' dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska nybyggarne.
Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan sina berg.
Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina fiskarbåtar.
I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.
Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även hunnit novatianernas öra.
Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser, som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära Aten.
De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål hade förirrat sig till den avskilda landsdelen.
Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser, som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel i rörelse.
Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare.
Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att denne senare var herre över österlandet och Grekland.
En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet, flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort. Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande kristna församlingar.
Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar.
Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för deras själar.
Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn, skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för honom hade öppnat en tillflyktsort.
Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan att leva i Gud hade skapat inom dem.
Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror, som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan, omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det.
Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård, vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget, förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen ditflyttats från Aten.
Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar beta.
Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hosKrysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rördederas samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder möttTeodoros.
Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans, kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och faror—hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma gåtor, för att vinna e lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.
I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus' väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet, fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje barn av en kvinna bör och kan tillägna sig.
Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället kan överhopa oss—han har icke en egen tröskel och icke något, varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen —hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld, följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja honom.
Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska, utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt och fullkomligad.
Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte. Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen, riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt, att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål.
- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd.
Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar. Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen, utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran.
Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka Krysanteus.
Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade—och, när de blivit avslöjade—endast bleka bilder av samma eviga sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon förmådde.
Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann för gott att framträda.
Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar en väldig stav i sin hand.
Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt berörd av detta möte.
- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet från Hermione.
Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han svarade:
- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta; de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag nu träffade dig här.
- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom, sedan du förfriskat dig under mitt tak.
Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans boning.
Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros' och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt ärende.
Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros. Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes värden.
Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten, emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten. Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet, och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser.
Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion. Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas, och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade.
Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning tillTeodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten.
- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad beslutar du?
- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där ingenting att göra.
- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut, suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig, rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig—där de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa använda dina gåvor och förspilla din lycka.
- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter. Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar, såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus.
- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas förkovran?
- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar kyrkan.
- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot himmelen.
- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar.
- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare?
- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad.
- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora sina slavar … nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får?
- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon, om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då våldet icke längre tvingar dem till självvärn … Men nu, Eufemios, är kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende må komma och skövla den!
- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande?
- En dotter till en av mina grannar.
- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien?
- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han anvisade honom ett nattläger.
Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros.
Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa sig för Eufemios' blickar.
Kriget i Sunion.
- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i krigskonsten, som han ej begrep.
- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust, sade Olympiodoros.
- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern … Skål, min trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om sugfisken? Är han icke ypperlig?
- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den efesiska Artemis' forna tempel.
- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle Zeus. Låt gubben vara i fred—han lär nu i alla fall hava övergivit oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra, Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia, som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen … det vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän, fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en anspråkslös efterrätt … min bäste pastejbagare har sjuknat under fältlivets omak … sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina bragder?
- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill, dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel—som, oss emellan sagt, är något seg—och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!
- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.
- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros. Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan. Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade. Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten … det var en härlig natt, min vän …
- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius.
- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup. Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina dåd.
- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens.
- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till tjugu centurior—två tusen man.
- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst femtio tusen man. Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer mig med femtio tusen.
- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall tillskarva en orimlig lögnkrönika?
- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man.
- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom endast ett ögonvittne förmår det.
- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd …
- Naturligtvis icke.
- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva verket var det likväl dina trupper, som … nog av, du förstår mig.
- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus' skicklighet och nästan ointagliga ställning.
- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret, fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar. Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest lysande dagar aldrig bjudit på … det måste du medgiva, min prokonsul.
- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur Homeros:
Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare.
Jag hoppas att från denna stund få ensam råda.
- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för deupproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vänKrysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! VidZeus, ödet leker med människorna.
- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till lägret …
- Skönt, min vän.
- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O, Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man icke kan medföra dem på fälttåget … Än en skål! För Karmides' minne!
- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke förty … döden försonar allt, och helst en sådan död … Leve i alla tider hans skugga!
- Drickom även för hans sköna änka!
- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans änka och för din seger, som är förspelet till min egen!
- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene behag äro på väg att vinnas av en annan …
- Vad säger du?
- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att njuta dem …
- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.Vad menar du? Vem är friaren?
- Kyrkan.—Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!
- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och märkvärdigaste, som finnes på jorden.
- Du menar antingen Olympos eller Atlas …
- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus.
Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog några order av sin befälhavare och avlägsnade sig.
Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord:
- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son …
- Jag vet … det svagsinta helgonet …
- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern …
- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot kristianernas elysium.
- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, attKrysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras …
- Och denne arving är?
- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke …
- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet …
- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk hade förmått staten att låta sina vila …
- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av arvingar.
- Kyrkan, Olympiodoros.
- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan!
- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros …
- Biskopen?
- Biskopen och fältherren. Densamme …
- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning.
- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos, uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet. Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan—eller rättare: Petros—blir Krysanteus' arving.
- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet—och vilken förmögenhet sedan!—skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft och aska!
De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt tält.
Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på förposterna och fiendens ställning.
Biskop Petros följde honom.
Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka anordningar.