6. Yrkesinspektionen.

En af hörnstenarna i all arbetareskyddslagstiftning är, såsom af det föregående torde ha framgått, en af staten ledd inspektion öfver skyddlagarnas efterlefnad. Detta insåg man också vid stiftandet af 1889 års lag, i det man samtidigt införde yrkesinspektionen för att göra lagen värksam. Skada blott att man då ej tog steget fullt ut och införde en värkligt effektiv inspektion!

Inspektionspersonalen, som från början bestod af tre yrkesinspektörer, ett alldeles för ringa antal, hvilket också framhölls vid 1889 års riksdag, ökades från och med 1895 till fem yrkesinspektörer jämte en tillförordnad inspektör öfver sprängämnestillvärkningen. Vid 1900 års riksdag, då ju tillsynen öfver efterlefnaden af den nya lagen angående minderåriga och kvinnor anförtroddes åt yrkesinspektörerna (jämte bärgmästarna), bestämdes deras antal till åtta förutom den tillförordnade. Regeringen hade föreslagit, att de fem inspektörerna skulle erhålla hvar sina två underlydande tjänstemän, s. k. assistenter, till biträde. På så sätt hade den ordinarie inspektionspersonalen kommit att bestå af 15 personer i stället för8, såsom nu blef bestämt. Riksdagen ville emellertid ej att inspektionen skulle handhafvas af personer med den jämförelsevis ringa erfarenhet och auktoritet som assistenterna antogos skola komma att besitta. Likaså afslog riksdagen regeringens förslag vid 1901 års riksdag om 8 assistenter till de 8 yrkesinspektörernas hjälp. Att en väsentlig förstärkning af inspektionspersonalen är absolut nödvändig, visades dock till fullo af regeringen.

Bestämmelserna om yrkesinspektionen återfinnas i lagarna af år 1889 och 1900, i en af Kongl. Maj:t utfärdad »Instruktion för yrkesinspektörerna» samt i några andra författningar.

Yrkesinspektörerna tillsättas af regeringen och kunna när som hälst entledigas från sin befattning. De lyda närmast under kommerskollegium. Utom fast lön, 5,000 kr., åtnjuta de reseersättning och dagtraktamente under sina tjänsteresor.

Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[14]

Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med vederbörlig stränghet.

Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen anledning att förvåna sig öfver dess affattning.

I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»

Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan också medarbetarnaför att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten, arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara riktigt.

Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes, möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet. Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen. I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.

Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar sig, attsynnerlig fara är förhanden, genast förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[15]

Men i alla öfriga fall är förfarandet mycket omständligare. Det tillgår nämligen då på följande sätt: Vid eller kort efter sitt första besök på ett arbetsställe lämnar yrkesinspektören åt yrkesidkaren ett skriftligtmeddelandeom de anordningar han anser böra vidtagas, hvarjämte utsättes den tid inom hvilken anordningarna böra vara värkställda.[16]Befinnes sedermera, vid inspektörens efterbesiktning, att yrkesidkaren ej rättat sig efter de gifna anvisningarna, kan inspektören hos Kon. Bef. anhålla om vederbörligt åläggande för yrkesidkaren. Men inspektören kan också nöja sig med att förnya sina en gång gifna anvisningar och torde i de flästa fall också — i full öfverensstämmelse med lagens anda — välja denna »varsammare» väg. Vänder sig emellertid inspektören, nu eller sedan yrkesidkaren för andra gången trotsat hans föreskrifter, till Kon. Bef., är saken därmed ingalunda alltid nära sitt slut, utan det kan dröja ganska länge om, innan de behöfliga anordningarna bli värkställda. Kon. Bef. skall nämligen innan han fattar sitt beslut först höra yrkesidkarens mening och stundom äfven inhämta andra yrkesidkares yttrande — däremot aldrigarbetarnas! Och sedan Kon. Bef. fattat sitt beslut äger yrkesidkaren rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga beslutet. Gör han det, kan saken betydligt förhalas innan det afgörande beslutet blir utfärdat.

Vare sig det nu blir Kon. Bef:s eller Kongl. Maj:ts beslut, som skall värkställas, gäller att om yrkesidkaren ej inom utsatt tid själf vidtagit anordningen, värkställes den genom polisens försorg på yrkesidkarens bekostnad.

I denna sista händelse såväl som om yrkesidkaren öfverträdt ett Kon. Bef:s förbud mot arbete kan yrkesidkaren också drabbas af bötesstraff, hvilket däremot icke är förhållandet, om han underlåtit att efterkommayrkesinspektörensanvisningar, huru viktiga dessa än äro för arbetarnas skydd.

Anmärkningsvärdt är med afseende på förfarandet att yrkesinspektören icke blifvit tillerkänd samma befogenheter på sitt område som bärgmästaren enligt grufvestadgan på sitt. Vid grufdriften äger nämligen grufmästaren föreläggagrufägaren att inom viss tid vidtaga nödiga anstalter till trygghet för arbetarna vid äfventyr förutom af bötesstraff, att anstalten värkställes på grufägarens bekostnad genom bärgmästarens försorg eller att grufarbetet förbjudes tills anstalten blifvit gjord. Och där grufarbetet medför synnerlig våda för arbetarna äger bärgmästaren omedelbart förbjuda arbetet (hvarvid förbudet står vid makt tills på förd klagan annat förordnas af bärgsöfverstyrelsen).

Men att yrkesinspektören sålunda hvarken harnågonmakt eller i sitt tillvägagångssätt är ålagd att förfara på ett kraftigt och bestämdt sätt, utan tvärtom blott uppmanas till hänsyntagande och varsamhet gent emot arbetsgifvarna, måste ur skyddssynpunkt anses såsom ett afgjort fel i anordningen af vår yrkesinspektion. Lagens ändamål vinnes icke genom ett legaliserat beskedlighetssystem, det torde erfarenheten från de år, yrkesinspektionen varit i värksamhet, alltför väl ådagalägga. Såsom ett bestämt önskemål måste därför uppställas att yrkesinspektörerna erhålla kraftigare hjälpmedel till sitt förfogande. Särskildt borde de, där synnerlig fara för arbetarnas lif eller hälsa är för handen, äga rätt att förbjuda arbetet tills vederbörliga skyddsanordningar blifvit vidtagna.

En god hjälp åt yrkesinspektörernas bemödanden att få skyddsanordningar värkställda vore kanske redan en bestämmelse i lagen att inspektörens meddelande till yrkesidkaren skulle på synlig plats i arbetslokalen vara anslaget en viss tid framåt. Detta borde ej häller innebära något obehag för arbetsgifvaren, nämligen om han ställde sig anvisningarna till efterrättelse, ty ett meddelande af yrkesinspektören om åtgärders vidtagande innebär ej ett klander mot arbetsgifvaren; denne kan ju, om än aldrig så välvillig emot arbetarna, ha förbisett nyttan och nödvändigheten af de skyddsåtgärder, som inspektören med sin erfarenhet och blick genast finner erforderliga.

Beträffande yrkesinspektionen sådan lagen ordnat densamma kan för öfrigt anmärkas, att det icke finnes någon garanti för att arbetarna få veta af inspektörens besök på ett arbetsställe och därigenom beredas tillfälle att för honom då framställa sina klagomål eller synpunkter i afseende på arbetslokal och anordningar. Härutinnan skulle möjligen vara skäl att bestämma rätt och skyldighet för inspektören att vid besök på arbetsställen belägnautom den ort, där han är bosatt, låta i arbetslokalen anslå kungörelse om viss för arbetarna lämplig plats och tid, då de kunde få tala med honom.

Lagen har ej häller tillförsäkrat arbetarna rätt att få förhållandena på ett arbetsställe undersökta af yrkesinspektör. Vid den praktiska utöfningen af sin värksamhet torde emellertid våra yrkesinspektörer betrakta som sin ämbetsplikt att infinna sig på anhållan af fackförening eller enskild arbetare, om af den gjorda anhållan framgår att det kan finnas skäl för densamma. Vid anonyma skrifvelser fästes däremot intet afseende.[17]

Yrkesinspektörernas uppgifter enligt 1900 års lag äro dels att öfvervaka lagens efterlefnad (utom när den angår grufdrift), dels att tillvarataga de minderåriga arbetarnas inträsse genom att, där visst arbete befinnes synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, hos Kon. Bef. föreslå antingen förbud mot de minderårigas användande däri eller föreskrifvande af särskilda villkor därför. (10 §).

Slutligen märkes bland yrkesinspektörernas åligganden skyldighet att med uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till skydd mot arbetets faror, att för hvarje år afgifva berättelse[18]om sin värksamhet samt redogörelse för inträffade olycksfall m. fl. skrifgöromål, hvilket allt tar en stor del af inspektörernas tid i anspråk, men dels är nödvändigt förbundet med inspektionsvärksamheten,dels af betydelse för skyddslagstiftningens utveckling och därför ingalunda öfverflödigt.

Med afseende på lagstiftningen angående yrkesinspektionen bör äfven nämnas den stadgade skyldigheten för arbetsgifvare att göra anmälan om olycksfall som drabba arbetarna, nämligen om olycksfallet medfört döden eller oförmåga under minst 14 dagar till sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat arbetarens krafter och färdigheter. En sådan anmälan göres på landet till länsmannen och i stad till magistraten (i Stockholm till öfverståthållareämbetet). Vederbörande yrkesinspektör skall sedan genom myndigheterna erhålla del af anmälan och äger att påkalla polisförhör i anledning af olycksfallet, därest sådant förhör ej blifvit hållet eller bestämt att hållas.

De svenska yrkesinspektörerna torde under de närmare 12 år yrkesinspektionen funnits till ha tillvunnit sig allmänt erkännande för sin under de gifna förutsättningarna förtjänstfulla värksamhet. Beklagligtvis ha arbetsgifvarna dock i många fall icke visat sig villiga att efterkomma yrkesinspektörernas anvisningar. I åtskilliga fall ha de också ådagalagt en värklig tredska, som med yrkesinspektörernas svaga hjälpmedel, lagens beskedlighet och det omständliga förfarandet varit svår nog att öfvervinna. Säkerligen skall härvid den nya lagen »angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet» af den 5 juli 1901, då den träder i kraft, visa sig vara ett godt stöd åt yrkesinspektörernas bemödanden att få erforderliga anordningar till skydd mot olycksfall vidtagna. En direkt hjälp i detta afseende kommer väl också den under utarbetning varande författningen om ångpannor att gifva. Men beträffande åtgärder motohälsa i arbetetstå yrkesinspektörerna i lika svag ställning som förut, om de ej erhålla bättre hjälpmedel till sitt förfogande.

Att arbetarna mången gång ställt sig kyliga emot eller rent af motarbetat yrkesinspektörens sträfvanden, vitsordas också af inspektörerna, och kan naturligtvis ej vara till fromma för vinnande af ett skyddslagens ändamål.

Slutligen må framhållas att yrkesinspektörernas antal varit och fortfarande är alldeles för litet. Vid 1900 års utgång, då yrkesinspektionen varit i värksamhet 10½ år, hade sålunda endast 7,785 eller ungefär hälften af de 15,415 arbetsställen, som år 1900 beräknades höra under inspektionen, hunnit inspekteras. Och den ökning af inspektörernas antal, som från och med år 1901 inträdt, motväges mer än väl dels af industrins utveckling, dels af det arbete inspektörerna fått sig tillagt genom skyldigheten att öfvervaka efterlefnaden af 1900 års lag. Inspektionspersonalens förstärkning måste därför betraktas såsom en oeftergiflig fordran för möjliggörande af en effektiv inspektion.[19]

14.I vårt land ha vi ej såsom i England, Frankrike och Danmark äfven kvinnliga yrkesinspektörer, hvilka man i dessa länder ansett mer lämpade än de manliga att utöfva vissa delar af inspektionen.

15.Ett sådant förbud gäller tills, på förd klagan, annorlunda förordnas af Kongl. Maj:t.

16.Afskrift af ett sådant meddelande kan hvem som hälst på muntlig eller skriftlig begäran erhålla af yrkesinspektören emot viss mindre afgift.

17.En skriftlig anmälan till yrkesinspektören behöfver endast adresseras till »Yrkesinspektören i N. N. distrikt» (det distrikt till hvilket arbetsstället hör), och till den stad, efter hvilken distriktet har sitt namn. Enligt Kongl. Brefvet af den 19 okt. 1900 omfattarHernösands distriktNorrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län,Gefle distriktGefleborgs, Kopparbergs och Västmanlands län,Stockholms distriktStockholms stad samt Stockholms, Uppsala och Gottlands län,Örebro distriktÖrebro, Södermanlands och Värmlands län,Linköpings distriktÖstergötlands och Kalmar län,Jönköpings distriktJönköpings, Kronobergs och Hallands län,Göteborgs distriktGöteborgs, Bohus, Älfsborgs och Skaraborgs län samtMalmö distriktMalmöhus, Kristianstads och Blekinge län.

18.Yrkesinspektörernas berättelser jämte kommerskollegii yttrande med anledning däraf utgifvas årligen i tryck.

19.För jämförelses skull kan nämnas att i Danmark utgjorde under finansåret 1897-98 de arbetsställen, som föllo inom den egentliga yrkesinspektionens område, 5,922 medan inspektionspersonalen bestod af 15 personer (2 inspektörer och 13 assistenter). Detta gjorde ju omkring 400 arbetsställen på 1 inspekterande, då däremot hos oss komma i medeltal omkring 2,000 arbetsställen pr inspektör. För närvarande har Danmark 20 egentliga inspektörer mot våra 8!

Back to Index Next