Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar. Men hon grät inte mycket och på intet sätt i proportion till dagens händelser. Under tiden klädde hon av sig spritt naken och började som vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till tante Sara:
På det hela taget är jag nöjd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag skulle gifta mig med honom och förlora Larsbo. Och det är ju en förlust, helst jag trivs här. Men nu har jag funnit en medelväg. Casimir stannar som förvaltare och jag blir förvaltarhustru i stället för hennes nåd. Naturligtvis är det en vådlig degradering. Men i våra tider! Mig gör det ingenting och flickorna Willman får väl finna sig!
De får väl det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vrå, men det förenade ljuset från de gröna gardinerna, redan skimrande av en begynnande sommarmorgon, och de röda ljuslågorna på toalettbordet lekte på hennes stora, vårtiga nästipp.
Fru Olga däremot stod mitt i ljusfloden framför spegeln och skötte sin svamp i det hon behagfullt lyfte än en arm, än ett ben, än vred sig runt för att komma åt ryggen.
I morse, sa hon och andades tungt och stötvis på grund av ansträngningen, då jag satt här och Bollan kammade mig, upptäckte jag plötsligt i spegeln, att jag glömt stänga dörren därinne och dra för draperiet och ställa tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty naturligtvis skulle den där nyfikna skatan göra frågor och utläggningar. Så att jag skickade bort henne, för att i smyg ställa allting i ordning. Men när jag sedan såg, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin vedervärdige fästman, föll jag i tankar och glömde alltsammans. Ända till dess att jag råkade stöta omkull vasen. Det var en trevlig historia, må du tro!
Må jag tro, ekade tante Sara.
Inte för vasens skull; den har jag alltid hatat. Men för att Bollan skulle sätta näsan i vädret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Då blev jag ännu mer altererad. Casimir kan inte fördraga att jag har Ludwig inne hos mig, när jag klär mig. Är det inte löjligt?
Visst är det löjligt, sa tante Sara.
Lyckligtvis stod ju dörren öppen, så att jag fick ut Ludwig. Men så kom dunderslaget. Casimir berättade, att han fått fatt på Bollan och att hon sagt det där, som du vet att hon sa.
Och då tappade du huvudet! suckade tante Sara.
Jag! fnös fru Olga. Sällan! Men Casimir tappade huvudet. Han påstod, att endera skulle vi genast eklatera eller också måste han bums flytta för att tysta pratet. Kan man tänka sig något dummare?
Nej, sa tante Sara.
Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag blev ond och sa, att han kunde flytta. Gärna för mig! Och det var han med på! Med glädje! sa han. Kan du tänka dig?
Ja, mumlade tante Sara sömnigt men vaknade och ändrade sig.
Nåja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte på allvar, förrän jag träffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan börjat packa. Då förstod jag, att han var galen. Och det var han också, fast jag inte visste orsaken. Han trodde på rena rama allvaret, att flickan gått och tagit livet av sig i ånger och förskräckelse. Kan du begripa, varför de bästa männen och just dem man råkar tycka om, alltid ska vara idioter?
Nej, sa tante Sara.
Jag blev ond över alla gränser, men det föll mig naturligtvis inte in att be honom stanna. Emellertid måste jag i en hast hitta på ett svepskäl för avskedet och då kom jag på att göra Larsbo till en mönstergård och grunda en rörelse. Det var inte alls någon dum idé. Och det är inte lönt, att flickorna Willman skratta åt mig. Det är ofta just på det sättet och genom en tillfällighet, som stora tankar och idéer och rörelser födas. Jag skulle säkerligen vara mycket mer på min plats i en sån där rörelse än som hennes nåd på ett gods. Det kan jag försäkra dem! Eller vad tror du?
Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.
Men ödet ville annorlunda, sa fru Olga, satte högra foten på bordet och ansade med omsorg dess tår. Hon bytte fot och frågade:
Har du aldrig haft något kärleksäventyr? Berätta!
Nej, svarade tante Sara efter något betänkande. Bara engång i min ungdom, då jag och mina föräldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt en kväll på en bänk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig och började prata. Han var både bildad och berest, så att jag lyssnade verkligen med nöje. Han sa mig många vackra saker, det gjorde han, men slutligen bad han att få låna en thaler, eftersom han befann sig i förlägenhet. Jag försäkrade, att jag inte hade någon thaler och då sa han: Inte blott ful utan även fattig! Och så gick han.
En sån drulle, mumlade fru Olga tankspritt.
Hon ställde sig framför tante Sara, sträckte på sig, satte handen i sidan. Hon sa:
Min karaktär är väldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland förefaller jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tåla flams. Men vad som retar mig mest är Jan-Petter och vad som gläder mig mest är, att jag vänt honom mot väggen.
Vänt honom mot väggen? upprepade tante Sara förbryllad.
Ja, där nere i kabinettet. Han satt och grinade åt mig. Och jag vet nog, varför han grinar. När vi hade varit gifta en vecka, lät jag spika igen dörren mellan våra rum och ställde vasen framför. Jag lät kammarjungfrun sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana trogen kunde han inte låta bli att komma med alla möjliga cyniska anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vän! Jag kommer inte att dra ut spikarna och flytta vasen och öppna dörren! Men du kommer att göra det! Sa han. Förstår du, vad han menade?
Nej, erkände tante Sara.
Nåja, det gör detsamma. Du kände honom inte så väl som jag. Han menade emellertid, att han inte trodde på min karaktärsstyrka. Och inte på någon annans heller. Men vad som retar mig, det är, att han på sätt och vis och rent ytligt sett fick rätt.
Hon ryckte till sig nattlinnet, och kröp i det med sådan häftighet att det knastrade i sömmarna. Hon ropade på Bollan, kysste tante Sara till godnatt och hoppade upp i sängen.
Här ligger en papperslapp på golvet, sa kammarjungfrun, som stökade omkring i rummet. Hon räckte pappersbiten åt fru Olga. Det var Jan-Petters visitkort, gulnat och fläckat av Spillebodarens smutsiga fingrar. Fru Olga vände förundrad på kortet. Plötsligt frågade hon kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och återvände med den heliga boken. Fru Olga sa: Gå nu och lägg dig!
Så snart flickan försvunnit, såg hon återigen på kortets baksida. Där stod skrivet med ojämna bokstäver: Till min kära hustru en hälsning och ett ord att begrunda! Salomos Höga Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon började bläddra i bibeln med skälvande fingrar. Blodet steg henne åt huvudet, ögonen tårades, öronen fylldes med sus och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.
Hon tänkte:
Det är säkert någonting rysligt, han vill säga mig, någonting som jag inte kan stå ut med och inte komma över.
Hennes finger gled med en viss skälva från vers till vers och stannade vid dessa:
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår och hindar på marken, att I icke uppväcken min kära eller omaken henne, till dess henne själv lyster.
Min syster, kära brud, du är en tillsluten örtagård, en stängd källa, en förseglad brunn.
Statt upp nordanväder och kom sunnanväder och blås igenom min örtagård att dess örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtagård och äte sina ädla frukter.
När hon läst detta, suckade hon lättad; och hon sa till sig själv:
Nåja! För att vara en hälsning från Jan-Petter! I grund och botten var han inte elak och jag förlåter honom av hela mitt hjärta. I morgon ska jag vända honom rätt igen.
Hon släckte ljuset och lade sig ned. Men i nästa ögonblick satt hon åter kapprak i sängen, lyssnade.
Från gårdsplanen eller parken hördes röster, dämpat men tydligt nog för att hon skulle igenkänna deras ägare: Ludwig och Brita!
Hon såg på klockan. Den stod visserligen men lät henne på något hemlighetsfullt sätt förstå, att timmen var opassande.
Vad skulle hon göra?
Ge dem en uppsträckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men den var obehaglig. Ty—
Hur var det egentligen ställt med hennes moraliska auktoritet? Efter dagens händelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vänta av den hänsynslöst uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?
Hon rodnade åter, kinderna brände, ögonen tårades, öronen fylldes med sus. Och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.
Det bestämde henne. Skratta du! tänkte hon. Det är två barnungar och jag ämnar göra min plikt vare sig jag är en sluten örtagård eller ej.
Hon sprang raskt men huttrande ur sängen, rätade upp sig till en kavat hållning för att ingiva sig själv ett allvarligt mod. Hon skred fram till fönstret, sköt undan gardinerna. Hon varsnade genast de båda gestalterna som sutto på en bänk under ett jasminsnår. Hon klarade strupen och ropade: Ludwig! Brita! De båda gestalterna hukade ned och kröpo samman men svarade icke. Då tog hon fram sina djupaste brösttoner.
Försök inte! Jag både ser och hör er. Vad ska det här betyda? Varför ligger ni inte? Hela huset sover, men ni är ute och drar! Tycker ni att det är passande? Och vad gör ni egentligen?
Efter några hastiga viskningar förnams äntligen Ludwigs röst. Fru Olga, som stått i stor spänning, andades ut och tillät sin trötta kropp att sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty rösten hade en visserligen uppriktig men allt annat än impertinent klang. Den sa:
Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.
Och Brita ropade:
Vi har begravt honom under högtidliga former och stor tillslutning av sörjande!
Vad pratar ni för dumheter? utbrast fru Olga och rätade på sig. MenLudwig gav genast förklaring.
Jag har grävt ned skärvorna efter vasen. Du bad mig ju själv i morse, att jag skulle göra det.
Gott, svarade fru Olga, men nu går ni genast in och lägger er.
Lydig och sedig sprang Brita över planen och efter henne slank Ludwig med långa steg.
Fru Olga sköt åter för sin gardin.
De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det är litet, som roar barn.
Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon kände sig trygg och behagligt sömnig; hon hoppades på en djup och drömlös sömn. Det är också sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.
Men vad den krossade Eros beträffar, så lågo dess skärvor alltjämt orörda i den låda, där fru Olga gömt dem.
Ludwig den sanningsenlige hade ljugit!