The Project Gutenberg eBook ofEros' begravningThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Eros' begravningAuthor: Hjalmar BergmanRelease date: June 1, 2004 [eBook #12613]Most recently updated: December 15, 2020Language: SwedishCredits: Produced by PG Distributed Proofreaders*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Eros' begravningAuthor: Hjalmar BergmanRelease date: June 1, 2004 [eBook #12613]Most recently updated: December 15, 2020Language: SwedishCredits: Produced by PG Distributed Proofreaders
Title: Eros' begravning
Author: Hjalmar Bergman
Author: Hjalmar Bergman
Release date: June 1, 2004 [eBook #12613]Most recently updated: December 15, 2020
Language: Swedish
Credits: Produced by PG Distributed Proofreaders
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***
Produced by PG Distributed Proofreaders
Eros' begravning
av
Hjalmar Bergman
—hoppas ni förstår att det här är en tragisk skildring ur det verkliga livet.
Ludwig v. Battwyhl
1922
Fru Olga Janselius satt vid sitt halvöppna sängkammarfönster och betraktade någonting, som skulle giva upphov till åtskilliga samtal, än flera historier samt en del förvecklingar. Den unga fruns morgontoalett var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta håret låg i en tämligen tjock fläta utmed ryggen. Just då denna fläta skulle upplösas, hade kammarjungfrun på sin matmors hals strax nedanför högra örat upptäckt ett litet hudutslag, en revorm. Denna åkomma orsakas enligt kammarjungfruns förmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig in i den mänskliga huden, varvid den visar tydlig förkärlek för ung och mjäll hud. Han är mer förarglig än farlig men bör i alla fall utrotas och härtill ha de vise funnit ett utmärkt medel i grodspott. Grodan lever nämligen av mask och hennes spott, som man finner överallt på gräs och örter, är för masken ett dödligt gift. Så långt kammarjungfrun. Fru Janselius begagnade tillfället att sprida en smula upplysning. Den så kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan är en slemmig vätska, varmed grodsputens—Aphrophora spumaria—larv omger sig. Härtill genmälte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en slarv spottat klysan, så skulle hon därmed förjaga den eländiga masken. Och hon begav sig åstad, i flygande fläng och trallande en hjärtslitande visa om en mycket olycklig kärlek. Såtillvida var allting gott och väl.
Men när flickan sprungit över gårdsplanen och just skulle vika om flygelbyggnadens hörn, mötte hon en ung karl, och mötet gjorde slut på hennes beskäftiga brådska. Fru Janselius kände icke karlen men antog, att han var en säsongarbetare, anställd vid torvupptagningen. Vidare antog hon att Bolla stannat för att inhämta några upplysningar rörande grodspotten. Det förra antagandet var riktigt, det senare höll ej streck. Vissa utmanande rörelser från den unge mannens sida, vissa mjuka slingringar hos flickan övertygade henne om, att samtalet tagit en galant vändning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och beströk därefter med sin egen saliv revormen—ty även det ska vara bra—varpå hon löste upp sin fläta, kammade sitt hår, satte upp det. Hon suckade än en gång och återvände till fönstret. Paret hade försvunnit, men en flik av Bollans blårandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och då och då kom en hullig, brunbränd armbåge till synes. Samtalet fortsatte.
Hade fru Janselius varit en på handling inriktad natur, skulle hon givetvis ha slagit upp fönstret på vid gavel och med få, kraftiga ord tillrättavisat den försumliga. Tyvärr var hon en människa med vetenskaplig läggning. Passionerad statistiker föll det henne genast in att ett stort fält för vetenskapliga undersökningar här låg obrukat. Hur mycken tid offrar människan på sitt kärleksliv? Snabbt uppdelade hon arbetsfältet i trenne rutor: 1) tid för kärlekshandlingar (dans, smek, coitus), 2) tid för kärleksreflexioner och förberedelser (utsmyckning, "drömmerier", erotiska böcker och skådespel), 3) kärlekssamtal ("flirt" till gränsen av giftermålsanbud, där man råkar in på socialt område). Fru Janselius beslöt att genast plöja en första fåra på det stora fältets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det lilla damuret ur dess läderetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade upp mot frontespisklockan över dörren. Stod. Hon vände sig mot Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru Janselius fick ett allmänt intryck av bristande noggrannhet, av slarv, av lättsinne—vetenskapens lömskaste fiende. Så erinrade hon sig väckarklockan. Även den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon åter plats vid fönstret.
Fru Olga Janselius, dotter till den kända professorskan Anna-Lisa Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman och författarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var själv som nämnts av vetenskaplig läggning och hade icke saknat vetenskaplig ambition. Men ett i de flesta hänseenden olyckligt äktenskap hade upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som någon gång kunde få en viss prägel av förryckthet, så främmande för vetenskapen. Och likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt så åtminstone några av dess utövare. Vid en tidpunkt, då professorskan Willmans stora representationskostnader hotade att överstiga professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter Janselius råkat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens- eller njurstensoperation införts i professorskans umgängeskrets. Hans historia kan icke kallas alldaglig.
Han var yngste son till en förmögen bergsman, häradsdomaren Erik Jansson på Lilla Klockeberga. Medlemmar av släkten hade skrivit sig Janselius, och då Jan-Petter bestämts för den lärda vägen, upptog han det lärda namnet. Efter ettåriga studier vid universitetet for Jan-Petter till Paris. Fadern hade dött och efterlämnat en betydande förmögenhet att delas på fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och då åtta år förflutit hade kontanterna tagit slut. Han återvände hem, förvandlad. Han hade rest ut som en ilsket rödhårig, fräknig, uppnäst bondpojke; han återvände som en blek, mager, medelålders man med en kolsvart hårkrans kring den kala hjässan, kolsvarta bryn, böjd näsa, kolsvarta mustascher och dito pipskägg. En än större förvandling förestod. I närheten av Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det ägdes av greve Henrik Brenners barnlösa änka, ett fruntimmer i svart. De sista åren av sitt liv ägnade hon med nit åt religionen och upprättade en missionsskola i en av gårdens flyglar. En lada uppläts till väckelsemöten. Den sysslolöse och uttråkade vivören, som åt nådabröd hos sin äldste bror, uppträdde på dessa möten, först som åhörare, sedan som väckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han föreståndare för missionsskolan. Änkegrevinnan besvarade alla invändningar mot utnämningen med de orden: han är en man, som älskat mycket och lidit mycket. På sin dödsbädd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och överlämnade gods och skola i hans vård. Skolan försvann före sorgeårets utgång. Jan-Petter hade åter förvandlats. Hans religiositet hade blivit högkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och upprättade med några yrkesgenealogers bistånd släkten Janses stamtavla, varvid han påpekade den egendomliga omständigheten att huvudmannen i varannan generation burit namnet Erik, vilket kunde tyda på en härstamning från den Erikska kungaätten. En hypotes, som han dock ej ville förfäkta, endast framkasta. För resten var hans huvudintresse under dessa år konst. Hans smak var icke dålig och han hade förvärvat en viss sakkunskap i fråga om kuriositeter. Han samlade och fäste sig i valet mera vid innehållet än vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjärna; den strålade lika klart från en grekisk vas som från ett forainskt blad.
Vid några och femtio års ålder gifte han sig med den tjuguåriga Olga Willman. Han var förälskad. Flickan var mager men tämligen kraftigt byggd, hon hade stora händer och fötter, ansiktets oval var fulländad, näsan vackert böjd, ögonen mörka och spelande, en liten smula kisande, pannan tämligen låg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mörk lock. De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande ögonen och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann henne behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika litet ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som önskade partiet, behövde likväl ej använda vare sig maktspråk eller övertalningsförmåga. För att rätt förstå hennes taktik måste man vara mor, och vi nöja oss med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med Jan-Petter på Larsbo.
Före äktenskapets ingående upprättade Jan-Petter ett gåvobrev, som överförde äganderätten till Larsbo på hans första hustrus, änkegrevinnan Brenners, brorson, den då knappt tioårige greve Ludwig Battwyhl. Avkastning och nyttjanderätt förbehöll sig Jan-Petter för livstid och skulle efter hans död tillkomma änkan, så länge hon ej trätt i nytt äktenskap. Häremot reste professorskan invändningar, men bemöttes med en förklaring av så cynisk öppenhjärtighet att hon för första gången i sitt liv retirerade i hopplös oordning. I trots härav fick Willmanska släkten icke någon orsak att beklaga giftermålet. Larsbo var givande, dess förvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter själv visserligen snål men medgörlig. Denna medgörlighet var helt och hållet professorskans förtjänst. Svärmor och svärson ägnade varandra en svärmisk och något sliskig tillgivenhet. De förenades i en fullständig sympati, de hyste båda samma aktning för allt, som ägde officiell glans eller som hade utsikt att en gång nå denna glans; de hade båda besvarat livets stora frågor och kunde med lugn ägna sig åt de smärre; de voro båda tandlösa och könlösa och behövde icke dölja någonting för varandra; de hyllade samma etiska och estetiska åsikter utom i fråga om viner, där Jan-Petter visade prov på en mera känslig smak; de älskade båda det sköna och goda särskilt i dess pikanta former; de svärmade båda för genialisk och välformad ungdom av båda könen. Studenter och studentskor, unga konstnärer och litterater, som tillhörde den Willmanska släkt- eller vänskapskretsen, behövde icke taga hänsyn till offentliga stipendieutdelare. Professorskan, som gärna fronderade en smula, belönade tvärtom den ungdomliga oppositionslustan, särskilt om den kom någon liten skandal åstad. Hon hade ett förtjusande muntert lynne. Under ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens gagn och dessutom som ett rekreationshem för unga vetenskapare. Man har således anledning förmoda, att det Janselius-Willmanska äktenskapet väsentligt befordrat den fria forskningen i vårt land.
Den unga eller halvunga kvinna, som nu med väckarklocka i hand sökte bestämma normaltiden för ett kärlekssamtal, torde däremot haft mindre skäl att rosa förbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dålig äkta man. De äktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets område, skola icke här beröras, allra helst Jan-Petter redan före bröllopet uttryckligen förklarade sin ovillighet i nämnda hänseende. Men brist på ett håll kan ju i viss mån motvägas av överflöd på ett annat. Larsbofrun kunde ha gjort räkning på ett komfortabelt liv, nöjen, smycken, resor. Hennes anspråk—om de framställdes—blevo icke fyllda. Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snålhet ut sin rätt. Hon ville icke tigga slantar och kläder och fick heller inga. De unga, fattiga lärdomsljus, som under sommaren voro hennes gäster, prålade i den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun själv gick i sina slitna, urblekta, söndertvättade bomullsklänningar. Om vintern, då makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt om maten. Jan-Petters svaga hälsa krävde en särskild diet, och den matfriska unga frun fick suga på ramarna. Också förblev hon mager och gänglig ända till mannens död för att under sorgeåret fetma på ett nästan oroväckande sätt. Och att hon ännu två år efter mannens död gick klädd i svart, berodde mindre på pietet än på den omständigheten, att sorggarderoben var den första, som hon skaffade sig på egen fri hand och med fri börs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och nästan outslitlig.
En egendomlig slump eller måhända en högre tillskyndelse fogade så, att Jan-Petter och hans svärmor lämnade det jordiska på en och samma dag med endast ett par timmars mellantid. Man vågar kanske antaga att det band, som förenat dessa båda själar, varit starkt nog att trotsa den store Förstörarens skiljande hugg. Hur som helst så hade fru Olga i ett slag blivit kvitt ett dubbelt förmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind för denna fördel och hon sade sig själv att hon skulle börja ett nytt liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den nya friheten. Hennes kärlek till böcker hade varit Jan-Petter en nagel i ögat och för att i någon mån hävda sin självständighet hade hon läst som en tentand; nätter igenom hade hon legat på magen med huvudet inpressat mellan händerna, boken under näsan, pluggat. Nu föreföll henne läsningen meningslös. Ödet hade gjort henne till fru på ett storgods och hon ville helt ägna sig åt dess skötsel, ett mångsidigt och ansvarsfullt arbete. Men stopp! Där stod Casimir Brut på vakt.
Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen komma förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är ju inte så farlig—men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt, armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan, vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut—dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade:
Gärna för mig. Men då går jag.
Och det kunde ju inte komma i fråga.
Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla "Tänk i alla fall" hade dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter gjorde henne, var denna:
Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig; hos den andra hälften överskred—om uttrycket tillätes—det oanständiga anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent. Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i sitt testamente—som eljest var späckat med förargliga punkter och klausuler—värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset. Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och—gjorde en upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag. På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår bröllopsnatt!
När hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet! Kanske efter sin död. Ett försök att radera bort dedikationerna, misslyckades och bladen gömdes på ett vindskontor. Fru Janselius hade icke mod att genom ett brännoffer tillfoga den konsthistoriska forskningen en om än ringa förlust. Eftervärlden skulle få en besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig i. Tyvärr skulle redan samtidens omdöme förvillas av Jan-Petters sataniska påhitt. En dag upptäckte Ludwig Battwyhl gömstället och underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem förr eller åtminstone ej lagt märke till dem. Ty vem lägger märke till det som hänger på väggarna? Han visade dem för sin vän Casimir Brut. Så föll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas under huvudkudden, ansåg han henne vara ovanligt okunnig och tillika dum. Han släpade den tjocka flickan upp på vindskontoret, satte henne på det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter. Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig docerade. Efter en knapp timmes undervisning överraskades lärare och lärjunge av fru Olga. Hon såg sin hemlighet förrådd, hennes hjärta stannade, hennes pulsar upphörde att slå, hennes pekfingrar reste sig och pekade mot taket. Hon ville ljudlöst draga sig tillbaka, men sinnesrörelsen bröt ut i en hel serie kraftiga nysningar. Då rusade hon in på vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, släpade ut honom på vinden och örfilade upp honom.
Senare tog hon honom i förhör. Hade han visat bladen för någon mer än Lotten? Ja, för Casimir. Nu föll hon i gråt, gick till sängs och visade sig icke mera den dagen. Men följande dag tog hon honom åter i förhör. Ludwig bekände ytterligare ett brott: han hade visat bladen för Brita Djurling. Brita Djurling—en sjutton års flicka! Varför hade han gjort det? Härpå kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort det för att pigga upp flickan, som var en smula dåsig av naturen. Vid denna bekännelse vände sig fru Olga plötsligt om, icke av blygsel utan därför att hon alldeles tydligt hört Jan-Petters fnittriga skratt bakom sin rygg. En hörselvilla. Alltjämt med bortvänt ansikte frågade hon, om han också visat dem dedikationerna.
Vilka dedikationer?
Dedikationerna på baksidan!
Nej. Han hade inte tittat på baksidan. Han tog ett steg mot dörren, antagligen för att gå upp och titta, men fru Olga höll honom tillbaka. Hon tog honom i famn och kysste honom på kinden. Han var nitton år och en stor odåga, som tre gånger rullat i studenten. Men han hade en förtjänst: han var otroligt sanningskär. I skolan hade han genom sin uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lärarkollegiet hade vid ett par celebra tillfällen allvarligt dryftat frågan, om icke gossen borde hänvisas till en anstalt för sinnessvaga. Denna omutliga sanningskärlek var för ögonblicket och för fru Olga av stort moraliskt värde. Pojken hade icke sett dedikationerna och följaktligen vågade hon hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och från den dagen blev hon än mera känslig för alla anspelningar och tvetydigheter, som kunde tänkas angå hennes sexuella moral. Eller rättare sagt—än mera benägen att i de oskyldigaste ord finna anspelningar och tvetydigheter.
Bakom denna känslighet och misstänksamhet, som kunna förefalla en smula löjliga, låg ett tioårigt lidande, en väl gömd men levande känsla av skam. En libertins hustru blir ofta utsatt för medlidande, alltid för misstankar. Den Willmanska släkten, som till ej ringa del levde av fru Olgas äktenskap, skulle ha förnekat sin egen moraliska grundsyn, om den gillat detta äktenskap. En högt uttalad förkastelse hade varit en oförsynthet, men det moraliska samvetet är hos människan (och hos väluppfostrade hundar) så starkt, att det aldrig låter sig helt undertryckas av hänsyn till materiella fördelar. Där oppositionen mot det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. För att rätt skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters bröllop och hans begravning, för att tillfyllest förklara hennes förhållande till sin omgivning och hennes själstillstånd, skulle man behöva återge några hundratal pikanta situationer, citera några tusental ordlekar, kvicka infall, skrattretande anmärkningar. Det låg visst icke någon bitterhet eller elakhet i detta raljeri. Släkten hade nu engång svalt den moraliska mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att en av dess medlemmar saknade högre sedlig halt.
Gentemot detta leende vemod ställde fru Olga envisa och förbittrade försök att uppträda som en fanatiskt sträng och noggrann husfru av gamla skolan. Försöken misslyckades jämmerliga. Hon kunde icke utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes noggrannhet tog sig ej sällan lika löjliga uttryck som nu, då hon med väckarklockan i handen lurade på sin kammarjungfru. Den där väckarklockan hade för resten ännu en uppgift: den var en symbol för vetenskapen. Släktens ringaktning för hennes lilla person baserade sig ej blott på en underskattning av hennes moral utan kanske i ännu högre grad på ett underkännande av hennes vetenskapliga läggning. Där begicks säkerligen en stor och svidande oförrätt. Hon hade redan och med en viss glans avlagt sin fil. kand., då det Willmanska husets befarade ruin och Jan-Petters uppträdande inom räckhåll förmådde professorskan att i egenskap av släktens överhuvud utfärda ett uppseendeväckande dekret: yngsta dottern saknade läshuvud. Bestörtningen blev utomordentligt stor. Kalven med två huvuden är en mindre sällsynt naturens lek än en Willman utan läshuvud. Naiva medlemmar av släkten kände sig skandaliserade och protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ömt leende:
Olga har fått någonting, som är bättre än ett gott huvud.
Vad i helsicke nu då! Bättre än ett gott huvud? De grubblade.
Plötsligt gick det upp ett ljus för dem.
Ett gott hjärta! Ett gott hjärta är bättre än ett gott huvud. Åtminstone för omgivningen.
Det blev lösen och den vetenskapliga förklaringen av det något gåtfulla och generande fallet Olga Janselius, född Willman. Hon hade ett gott hjärta. Som alltid, då en stor upptäckt gjorts, infunno sig bevisen självmant och i legio. 1) I späd ålder hade hon, ehuruväl flaskbarn, aldrig kinkat utan sovit som en Guds ängel (vilket visserligen berodde på, att den strängt upptagna professorskan hällt några droppar brännvin i mjölken), 2) som minderårig hade hon a) ömt vårdat en sjuk kråkunge, b) självmant läst högt för tante Sara, c) gråtit på julafton och i det längsta vägrat att mottaga sina klappar, därför att hon mött ett fattigt barn på gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt dåliga huvud(?) kämpat sig till sina examina (som om någon skulle vågat underkänna Anna-Lisa Willmans dotter!) blott för att glädja sina föräldrar, 4) som ungmö hade hon skänkt sin kärlek åt en sjuk och olycklig(?) man, 5) som matmor visade hon sina tjänare alltför mycken flathet (sant! men hindrar ej att hon dagligen önskade dem tandvärk och andra olyckor), 6) även mot fattiga släktingar visade hon någon godhet (med i runt tal 30,000 kronor om året!), 7) hon skänkte den olycklige och föräldralöse ynglingen Ludwig von Battwyhl den ömmaste omvårdnad.
Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var ingalunda olycklig; tvärtom måste han betraktas som urtypen för en lycklig pojke. Ingen far hade förtryckt honom, ingen mor hade fördärvat hans mage eller hans själsstyrka. Han hade levat större delen av sitt liv i ett skolhushåll, som han helt och hållet behärskade genom sina talanger, sin nävstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en skräckblandad beundran och sina lärare en fasa, som stundom stegrades till panik. Han hade relegerats från tvenne läroverk och slagit en massa rekord i diverse idrotter. Vid sjutton års ålder var han en över hela landet känd fotbollspelare, men lämnade i sitt ryktes blomning fotbollsplatsen till följd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom obetydligt halt och högst intressant. Han var kanske alltför mätt på ära men alls icke på mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya njutningar. Han ägde landets finaste pointer med meterlång stamtavla och dessutom ett välförsett stall som visserligen icke var hans. Överhuvudtaget kan man säga, att han ägde allt, som icke var hans, och häri låg grunden till hans otroliga bekymmerslöshet och hans storartade frikostighet. Ur hans väst- och byxfickor rullade ständigt mynt, över vilkas härkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktär ansågs vara god men misskänd och därför dubbelt god. Hans omutliga sanningskärlek är redan berörd. Hans flärdfrihet gränsade till oartighet och hans artighet till närgångenhet—allteftersom det passade sig. Slutligen ägde han en stark och sällan motad benägenhet att hänga och slänga med armarna hårt knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska släkten med dess djupa psykologiska insikter tydde denna benägenhet som ett utslag av barnslig längtan efter modersömhet. Det kan vara sant; men i så fall visade han en utpräglad förkärlek för unga mödrar, även sådana som voro yngre än han själv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han med en passion, som påminde om kattens passion för råttan. Hennes välsvarvade lilla person kramades i de långa pojkarmarna, tills hon kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade åsett dessa ömhetsanfall med fnittrande välbehag. Damerna Willman torkade gärna en tår ur ögonvrån. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en höna i regn. Hon skämde verkligen bort honom, men det berodde mindre på det goda hjärtat än på en fullständig oförmåga att hålla honom stången.
Emellertid var det fastslaget, att hon ägde ett gott hjärta eller—tydligare formulerat—bättre hjärta än huvud. Vidare: att man av henne, Jan-Petters änka, ej kunde vänta en allvarlig syn på livet och enkannerligen ej på dess erotiska sida. Kort sagt: hon var älskvärd men en smula undermålig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon beslöt att komma den på skam. Hon ville visa, att erotiken för henne var en livsyttring av underordnad betydelse, medan den för de flesta människor är det centrala i livet. Hon ville påvisa, vilken oproportionerligt stor plats den så kallade kärleken tar ej blott i individens utan även i samhällets liv. Hon ville lägga denna sociala parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlägga de härjade områdena, uppdraga gränsen mellan socialt berättigad och oberättigad erotik—i få ord: hon ville grunda en ny pragmatisk vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade på siffror, iakttagelser, hypoteser, statistik, framför allt statistik. I månader hade hon sökt bekämpa detta utslag av ärftlig belastning. Hon var rädd. Hon var fullt medveten om att en människa, som vill grunda en ny vetenskap, är en löjlig människa. Hon väntade varken lager eller rosor, hon väntade törne och halm. Och där satt hon nu med sin väckarklocka.
* * * * *
Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. Då det till en början endast kunde bli fråga om approximativa beräkningar, strök hon genast sekunderna och rundade efter kort betänkande minutsiffran till 40, som är en synnerligen bekväm multiplikator. Hon ställde klockan i fönstret och grep till papper och penna. Larsbo huvudgård ägde 26 kvinnliga tjänare, av vilka sju föllo för åldersstrecket, som hon något godtyckligt drog vid de klimakteriska åren. Av återstoden voro nio gifta. Som en första arbetshypotes antog hon nu att gift kvinna äger hälften så stort behov av erotiska samtal som ogift. Hennes arbetsmaterial blev således 14-1/2 eller 29/2 kvinnoenheter.
Mångåriga iakttagelser hade lärt henne, att en medelstarkt erotiskt betonad, arbetande kvinna i regel nöjer sig med ett längre erotiskt samtal (vulg. möte, träff, "tätatät") om dagen. En enkel multiplikation gav således vid handen, att Larsbo kvinnliga tjänare för erotiska syften dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett materiellt värde av cirka 4,85 kr. Ett "möte" kräver emellertid även en manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en gården icke tillhörig arbetare; men då import och export gårdarna emellan härvidlag torde väga jämnt, ansåg hon sig kunna räkna med 29/2 mansenheter, varvid hon naturligtvis förbehöll sig att senare göra en särskild beräkning för gårdens övertaliga män. Den bortpratade manliga arbetstiden representerade efter en medeltimpenning beräknad 12,55 kr. Summa manlig och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om året!
Givetvis måste denna siffra nagelfaras och kanske avsevärt korrigeras med hänsyn till åtskilliga felkällor: årstidens inverkan på det erotiska livet (stickprovet togs på Saradagen, alltså mitt i högsommaren); den större eller mindre tillgången på säsongarbetare; gårdens moraliska atmosfär (en ej oviktig omständighet vad Larsbo beträffar); och sist men icke minst experimentators något uppjagade sinnesstämning. Sistnämnda felkälla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir Brut. Förvaltaren hade föregående afton på ett tämligen ohyfsat sätt gjort henne förebråelser, sägande: Det går inte att upprätthålla disciplin på den här gården. Frun håller sina flickor för mycket i huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvällarna, men frun håller dem i flygeln och låter dem sy och läsa och sjunga som i himlen. Då går mina karlar till andra gårdar och om mornarna får jag springa omkring och dra fram dem ur lador och hövolmar. Hur ska det kunna bli någon disciplin?
Framställningen var ej blott cynisk utan även sakligt oriktig. Ett första bevis härför hade hon redan i handom och hon var fast besluten att fortsätta sina forskningar. De Willmanska tänderna hade blodats, hon erfor en släktärvd så att säga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om året! Allenast på Larsbo huvudgård! Hur många motsvarande gårdar äger Sverige? Hur många tjänarinnor överhuvudtaget? Huru många arbetande kvinnor? Hur många kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa frågor, statistiken skulle förse henne med siffror ad libitum. Hon skulle träda ut ur den ljumma, fadda, sliskiga atmosfär, som omgav Jan-Petter Janselius' änka, och slå sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon såg framför sig räckor av bokhyllor, läspulpeter, biblioteksdiskar, folianter, bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som förr i världen ägnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid Riksbiblioteket och skulle bli mycket förvånad över att se henne; ännu mer, då han fick veta hennes ärende och planer. Hon kom att tänka på att hon alltid borde bära en enkel svart dräkt; den skulle framhäva såväl hennes anspråkslöshet som hennes allvar. Det var endast en liten bitanke, som snabbt förbleknade. Framför henne låg ett arbetsfält, vars omfattning och betydelse ej kunde överskattas. Hon beslöt att uppdraga riktlinjerna för sitt förstlingsarbete och började med titeln. En väl vald titel verkar på en gång inspirerande och koncentrerande. "Det erotiska livet i social belysning." En redbar och flärdlös titel men kanske alltför fantasifattig. Fantasien spelar större roll i det vetenskapliga tänkandet än man i allmänhet antar. "Kärlekens ekonomi"? Bättre, mycket bättre! På en gång allvarligt och en liten smula pikant—för dem, som prompt ville finna någonting pikant i detta ämne. Som boktitel utmärkt men kanske lämpligare för ett arbete n:r 2, ett standardwork i 2 à 3 delar. Broschyren är ett vigare redskap för den unga vetenskapen, som ej kan ställa sig förnämt avvisande till alla popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare frågande än besvarande meditativ, riktad som en sprängkil mot problemets kärna—
Nu hade hon den!
"Har den moderna människan social rätt till kärlek?"
Nej. Nej det var inte bra. Inte rätt, inte! Det är ett tråkigt banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt ovetenskapligt.
Men så här:
Har den moderna människan råd att älska?
Förträffligt!
Hon såg upp från papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220 kronorna och råkade rent tillfälligtvis se sig i spegeln. Det föreföll henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula härjade men ej alldeles osköna ansikte skulle ha en särskild rätt att slunga fram en fråga som denna: Har den moderna människan råd att älska? Hon smålog för att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle förflyktigas; men nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske väl ungdomliga klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken. Har den moderna människan råd att älska? Hon kom att tänka på, att om hennes arbeten engång skulle utges i en samlad upplaga, borde författarinnans porträtt just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet lätt böjt, läpparna skilda i ett nästan omärkligt svårmodigt leende, blicken silad genom ögonhåren, locken på sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga Willman eller ännu hellre Olga Willman-Janselius—i sanning en symbolisk konstellation ovan orden: Har den moderna människan råd att älska? Var det kanske en slump att just hon skulle bryta en av mänsklighetens färdvägar genom den erotiska urskogen? Ett tioårigt lidande är icke en slump, det är ett öde. Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens pansar, känslolös, rättvis, vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon kände att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beröva honom en provins. Hon kunde ännu ej ha någon klar föreställning om, hur det skulle gå till, men hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty hon anade någonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle lära sig inse, att hon icke var det lilla giftasdjur, de höll henne för; kohandeln mellan professorskan och Jan-Petter skulle hämnas. Samtidigt som hon sovrade och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och åter siffror är det sprängämne, som röjer årtusendens avlagrade fördomar ur vägen. Och Casimir Brut skulle få en välförtjänt läxa! Kall och nykter skred hon till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser även de mest omvälvande, de mest ödeläggande—kanske framför allt dem. Hon skänkte sin spegelbild ännu en blick och upptäckte en ny, blek, kylig glans påminnande om marmorns och rätt klädsam. Men hon fäste sig icke vid dylikt, utan röck med ett raskt grepp det första redan nedklottrade arket ur notesboken och skrev på det blanka bladet i pärlrunda bokstäver orden:
Har den moderna människan råd att älska?
* * * * *
I detsamma ringde väckarklockan. Den fungerade utmärkt som dessa väckarklockor till fem och femtio vanligen göra. Dess slagverk var ställt på sju, dess visare pekade på sju och soluret på gårdsplanen hade ungefär samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit plats i skrivkabinettet innanför sängkammaren; ett tiotal meter skilde henne från klockan. Hon var lika yrvaken och bestört som om hon väckts ur den sötaste slummer. Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande. Men framför henne arbetade klockan gäll och oförtruten; med utsträckta händer rusade hon bort till fönstret och skulle just gripa tingesten, då pekfingrarna plötsligt sköto fram som fällknivsblad och gåvo klockan en gemensam knuff. Den vacklade, den föll, den krossade sitt glas mot sanden; det glänsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade oklanderligt. Fru Olga skrek till och hävde sig ut genom fönstret. Klockan låg i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring linden; svalor skuro genom luften och snärtade den med sina vingar; korna bölade efter mjölkpigorna; katten satt på solurets häll och tvådde sig efter nattens jakt; hunden såg på; gåsflocken betade i parkens gräs. Lat och lurig, tung av söta dofter drog vinden från västan till östan motande framför sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var högsommar, det var Saradagen.
Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden, det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena över hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon, krum liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor polkagris. Det var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå öppnades fönstret i andra raden längst till höger, öppnades med en skräll och ut vällde två starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av solen och som knoppen på en soppterrin så vilade på den breda kroppen ett alltför litet huvud, bukkindat och trint, rött och omgivet av röda testar. Över näsans köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig pincené med morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en helt liten snugga, syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var Lotten Brenner, värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst siste ägaren av Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på gårdsplan. Härnäst öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och ett vackert och själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastän mera förfinat, även mera åldrat och med blekare färger, ögonlocken höjdes aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt, roat och medlidsamt löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat, doktor Karolina Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo bodde hon alltid högst upp under taket och i en tämligen torftigt möblerad kammare, ty från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön och kunde med kikarens hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett fönster slogs upp, ljudlöst men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt bredvid Olgas. Med sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och skära, finhyllta kinder visade Betty Willman sin nätta person, drog munnen sidleds som flundran, då hon såg den i gruset troget ringande klockan, sände en snedblick mot himlen och en annan mot Olga, nös åt solen som stack henne rakt i uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blåådriga händer. Det sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej långt ifrån Britas. Här bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ägt en trolovad fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu, sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig, lät professurernas antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång med sitt val en papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste, rikaste knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa kunskaper i fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande gäspning följd av ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon sträckte de fylliga armarna till en gest à la Müllers system men avbröt sin övning för att krafsa sig hårt kring ögon och näsa och här och var på den halvnakna kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt till höger och vänster åt sömndruckna vänner. Men över det vänstra örat svävade lätt som en fjäril, fast intrasslad i håret, en glömd papiljott, brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och för att fylla sjutalet, öppnades långsamt, försiktigt, med något darrande händer det lilla fyrkantiga fönstret mittöver själva portalen. Och hon, som nu kom till synes, var om ej ställets så dagens genius: fröken Sara Schönthal, en fattig judinna, till skillnad från alla de andra utan ringaste blodsband med gårdens värdinna. Om hon kommit i släkten som guvernant eller sällskapsdam eller hushållsmamsell, det är numera okänt. Säkert är, att hon varit förtrogen med den saliga professorskans flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmör av tvenne generationer anförtrott åt tante Sara allt, som kan komma ett hjärta att brista av fröjd eller smärta, och lite därtill. Icke förty var hon tunn och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat, skrynklat och sprucket till oläslighet redan innan det präntats. Näsan höjde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspröt stagat av kraftiga rynkor, som löpte tvärsöver kinderna och hade sitt fäste vid öronens bas; men öronen själva hängde som slaka segel. Ögonen täcktes av svällande svartblå kuddar, fyllda av gammal, mörknad gråt, kunde tyckas. Ansiktet var stelt som trä men med rörliga, läderaktiga läppar, som än sögos in, än blåstes ut, än drogs isär och blottade en jämn och bländande tandrad i övre käken, tre gulnade betar i undre. Det var tante Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ömhet, försynthet kan ingen värdigt beskriva. Och när nu den gamla, bländad av solen och oveten om alla de andra, sträckte sig ut för att skaka en meterlång fläta, hopsnodd av under ett halvsekel avkammat hår, svart, grånat och vitt, samt rullade den till en praktfull korg och ett behövligt skydd för hjässan, ropade alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke på en gång och taktfast utan ropen höjdes än här och än där och kilade kors och tvärs över fasaden. Det lät som då skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman förlorade ej sin hållning, blygsam och värdig, utan neg till tack för varje nytt hurra och fäste under tiden sin fläta.
Äntligen tystnade klockan i gruset.
Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas. Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt i magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring! Han satte knogen med kraft i ögonvrån och borrade långsamt ut sömnen; han gäspade stort men ljudlöst, betänkte sig, gäspade än en gång och nu med ett illvrål. Han tuktade sin mun med ett hårt slag. Vad jag är rå! tänkte han. Det måste bli en ändring! En röst ropade:
Ludwig! Gratulera tante Sara! Det är hennes namnsdag.
Han spärrade upp ögonen, och i det han tog ett stadigt tag om fönsterstolpen, hoppade han upp på karmen och steg ut på blecket. Sex damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot gratulationen. Och han sa:
Kära tante Sara! Det är din namnsdag i dag och du är så söt. Ja, det är min uppriktiga mening, fast andra tycker att du är ful. Hade jag råd, skulle jag ge dig löständer till underkäken. Men jag är en fattig gosse och jag önskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.
Ludwig! skrek Lizzy.
Lizzy? parerade han prompt och tjänstvilligt. Och bekymrad tillade han: Var det klumpigt sagt? Jag kom att tänka på bibeln och den risk, som vidlåder mångåriga Saror. Andra äro vid den åldern förskonade. Men det ska bli en ändring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron lilla söta Brita. Och tack för i natt! Jag drömde att vi låg i syskonbädd—
Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till så att blecket knakade, och stirrade förskräckt ned på henne.
Jaså, det är du Olle, sa han. Gomorron.
Olle var hennes smeknamn, ett påhitt av Jan-Petter.
Du är rå! sa fru Olga.
Ja, medgav han, det är jag, men det ska bli en ändring. Jag har haft en gemen dröm—
Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han svalt ricinolja.
Om mig? frågade Brita, tog polkagrisen ur mun.
Nej, inte om dig. Det sa jag för att retas. Jag drömde om ett annat kvinns. Det var inte någon av er. Jag tror inte, att jag kände henne. Vi gingo på myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid vasskanten och gnabbades lite. Rätt vad det var, ville hon knuffa mig i brunn. Jaså du, sa jag, tog henne i håret och böjde henne bakåt. Jag tänkte att jag skulle kyssa henne på halsen; men i stället tog jag upp min jaktkniv och skar av henne strupen—
Å hu! skreko damerna. Å hu, vad du är rå!
Han hörde dem knappt; drömmen satt ännu kvar i honom. Han knep hårt ihop ögonen och hela kroppen riste av vämjelse. Han mumlade:
Jag blev alldeles blodig. Ända upp i ansiktet—
Plötsligt ropade Brita:
Där kommer Casimir Brut!
Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts närvaro uppförde han sig alltid som en ung gentleman och tillät sig inga pojkstreck. Han hyste en fanatisk tillgivenhet för schweizaren, delvis beroende på den omständigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom.
Förvaltaren kom från parken och gick tvärsöver gårdsplanen mot högra flygeln. I ena handen höll han sin ridkäpp, i den andra någonting som liknade en rödprickig snusnäsduk. När nu damerna och Ludwig i korus ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron förvaltaren! knycklade han hastigt ihop näsduken och stoppade den i fickan. Han lyfte lite på mössan och fortsatte sin väg. Fru Olga hejdade honom.
Brut! ropade hon. Har ni sett till Bollan?
Han stannade men vände sig inte om. Fru Olga fortfor:
Jag skickade ut henne ett ärende och vips kom en av era torvupptagare och la beslag på henne. Där ser ni!
Han vände sig långsamt om, tog några steg mot huvudbyggnaden, stannade.
Hur vet hennes nåd, att det var en torvupptagare?
Det vet jag inte, svarade fru Olga, men jag antar det. I alla händelser var det inte någon av gårdens folk.
Hur dags ungefär var det? frågade förvaltaren. Fru Olga smålog. Ungefär!Hon svarade:
Mötet ägde rum därborta vid husknuten. Det började klockan 6,43 och varade i trettioåtta minuter och fjorton sekunder.
Förvaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek:
Kors i jissi namn! Tog du tid?
Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon tänkte: Det är så gott att jag förbereder dem.
Jag tog tid, upprepade hon och pekade på det krossade väckaruret, och jag tänker hädanefter ta tid, så ofta jag blir i tillfälle. Det förefaller mig nämligen vara av stort intresse att taga reda på, hur mycken betald arbetstid som pratas bort—
Vartåt gick de? frågade förvaltaren.
Det visste hon inte så noga. Karlen hade möjligen gått nedåt parken, flickan hade helt enkelt försvunnit. Frågan saknade för resten betydelse och hon fortfor:
Jag tror, att jag med en smula påpasslighet och noggrannhet skall kunna komma till en visserligen endast approximativ men ganska pålitlig uppskattning av den förslösade tiden och dess ekonomiska betydelse. De forskningar (hon sög på ordet) jag redan gjort, har givit förbluffande resultat—
Hon sökte förgäves någon förbluffelse i åhörarnas ansikten. Vetenskapares likgiltighet för forskningar på andra områden än deras eget är otrolig. Och den fullständigt ovetenskaplige Casimir Brut sa:
Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan.
Det korta "frun" angav, att han var ond. Han svängde om på klacken och stegade in i flygelbyggnaden. Emellertid var det ju icke för honom hon tänkte avslöja sina planer. Han kunde gärna gå sin väg. Hon undrade, hur hon borde lägga sina ord. Det är inte så lätt att annonsera en ny vetenskaps födelse på ett trovärdigt och icke löjeväckande sätt.
Under tiden försjönk fasaden och dess huvuden i en morgonsalig kontemplation. Doktor Karolina lyfte kikaren och följde med beväpnat öga svanornas glid genom vassen, log. Lotten med snuggan i den ena mungipan pustade rök ur den andra regelbundet som en motor. Lizzy blottade i smyg sin rika barm för solen. Brita kastade en lång och lömsk blick upp mot Ludwig, fnös och stoppade en ny polkagris i mun. Tante Sara räknade någonting på fingrarna. Betty satt hopkrupen, hakan stödd i handen, munnen dragen på sned, tittade i kors över nästippen och såg allting dubbelt.
Och fru Olga hostade lätt; hon rätade upp sig, hon grep med båda händer i fönsterkarmen och stod där som en föreläsare i talarstolen. Blodet sköt plötsligt upp i huvudet, glödde i kinderna och gjorde henne vackrare och yngre, än vad hon önskade vara just nu. Men hon klarade strupen och yttrade med dämpad, allvarlig, behärskad röst:
Flickor! Vet ni vad! Jag ska tala om någonting för er?
I detsamma ropade Ludwig:
Olle! Var snäll och böj dig lite mera bakåt.
Hon lydde, ofrivilligt.
Stå nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men sneglade upp mot honom, halvt förskräckt. Han nickade och log och strålade av oskyldigt nöje.
Han sa:
Som du nu står, ser jag dig långt ned på din vita rygg. Ända ned till stjärten.
Willmännerna brusto i skratt.
Fru Olga brast i gråt, drog sig hastigt tillbaka och stängde fönstret med en smäll.
* * * * *
Ludwig gick ned för att bedja om förlåtelse. Fru Olga satt vid fönstret och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa:
Du är en drulle, men det är inte för din skull jag gråter. Här har hänt en olycka.
Hennes röst sjönk en oktav, i det hon förkunnade olyckan:
Eros är sönderslagen.
Och hon snöt sig kraftigt för att hejda gråten.
Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Är det Bollan?
Hon betänkte sig ett ögonblick, kastade sig därpå beslutsamt mitt in i eländet och yttrade:
Nej. Det är jag. Men var snäll och inte åbäka dig. Jag är ledsen nog ändå. Jag visste hela tiden, att det hänt en olycka. Jag kände mig så beklämd. Men jag visste inte, vad det var. Förrän jag kom tillbaka in i skrivrummet.
Ludwig gick mot skrivkabinettets dörr; fru Olga reste sig hastigt och följde honom. Förödelsen var fullständig, hela golvet översållat med små fina lerskärvor. Att åter sammanfoga dem var otänkbart.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig på huk och rörde om bland skärvorna.
Hur gick det till?
Hon förklarade:
Jag satt där vid skrivbordet och tänkte på någonting allvarligt. Då började väckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervös. Jag sprang upp och rusade ut i sängkammarn. Jag hörde att någonting föll och krasade bakom om mig och jag kände att det hade hänt en olycka. Men jag hade inte en tanke på Eros.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig för tredje gången; tillade:
Det här skulle Jan-Petter ha sett!
Bet sig i tungan, ty fru Olga brast åter i gråt.
Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade köpt den av en parisisk antikvitetshandlare för 10,000 frs. Kännare, som besökt Larsbo, hade kallat den sällsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej förekomma på dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med oläsliga bokstäver. Jan-Petter påstod sig dock tydligt urskilja namnet Hieron, och det stod också mycket riktigt Hieron, om man antog att bokstäverna voro latinska, vilket åter illa stämde med den uppgivna fyndorten, Kreta. Hur som helst så var det en egendomlig och dyrbar vas och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjäsen i sin hustrus skrivkabinett och just framför den dörr, som ledde till hans eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville kanske därmed betona, att dörren var den enda dörr i huset, som aldrig öppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade således stått där i fred och intet ont hade hänt den. Men nu var den krossad.
Och fru Olga grät.
Ludwig sa:
Det var ju en dyrbar vas, men jag förstår inte, varför du ska ta det så hårt.
Nej, svarade hon, det förstår du inte, därför att du är en osnuten pojke. Om du vore matmor, skulle du förstå mig. Senast i går eller förrgår sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, får du flytta. Och nu har jag gjort det själv.
Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig för överord. För resten begriper jag inte, hur du bar dig åt. Du skulle springa ut i sängkammaren och då rusar du först till Jan-Petters dörr. Det är idiotiskt.
Han gick mot Jan-Petters dörr men Olga ställde sig plötsligt i vägen för honom; hon lade händerna på hans axlar och stirrade honom eftertänksamt in i ögonen.
Jag tänker på en sak, sa hon. Det finns kanske en förklaring. Antagligen hade Bollan börjat städa i skrivrummet och flyttat på Eros. Ja, nu minns jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte fäste mig vid det.
Alltså är det Bollans fel, dekreterade Ludwig.
Fru Olga funderade.
Hon sa:
Det blir inte mindre förargligt för det. Jag skulle önska, att hon aldrig finge reda på det. Jag kunde naturligtvis säga, att jag ställt undan vasen. Men skärvorna!
Skärvorna? upprepade Ludwig. Det är ju en smal sak. Dem tar jag och gräver ner dem. En mörk natt.
Så att ingen ser det?
Så att ingen ser det!
Och du skvallrar inte?
Å hut! sa Ludwig.
Då fick han två kyssar. Och uppmuntrad härav, krängde han av sig pyjamasrocken, bredde ut den på golvet och började fylla den med skärvor.
I detsamma knackade det på sängkammardörren. Å, herregud! viskade fruOlga. Det är Bollan!
Hon frågade:
Vem där?
En grov röst svarade kort och snävt: Förvaltarn.
Hon vände sig hastigt om. Ludwig såg upp, frågade:
Vad är det med dig?
Hon svarade:
Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skärvorna nu. Jag ska lägga dem där i nedre skåpet, så kan du hämta dem vid tillfälle.
Plötsligt och till synes tämligen omotiverat stampade hon ursinnig i golvet och fräste:
Sätt åtminstone på dig rocken, din drummel!
Ludwig reste sig, storögd, tog sin rock.
Hon fortsatte viskande:
För resten behöver du inte gå genom sängkammaren. Du kan lika gärna gå genom Jan-Petters rum. Skynda dig!
Och vänd mot sängkammaren ropade hon:
Jag kommer. Jag ska bara snöra skon—
Äsch vad du är fånig! sa Ludwig och gav henne en förbittrad och sorgsen blick. Ljuga! Fy fan!
Men hon hade redan gått in i sängkammaren och stängt dörren. Ludwig gjorde en grimas och lydde. Först då han passerat Jan-Petters rum och kommit ut i stora salen, stannade han ett ögonblick eftertänksam. Dörren mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade för ovanlighetens skull och kanske för första gången på ett decennium stått oreglad.
Frampå förmiddagen anlände tante Saras gäster. Först kommo i förhyrd stadslandå damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras förbindelse med dessa damer bestod endast däri att hon två eller tre gånger om året gjorde några små inköp i deras kortvaruaffär. Men gamla fruntimmer förstå att uppskatta varandra, de flocka sig gärna samman, sitta i ring och säga varandra barnsliga artigheter eller elakheter, giva varandra smeknamn och öknamn. De göra lustiga och oartiga miner, fnittra åt ingenting, råka ibland i gräl och gråta då bittert. Man säger, att de blivit barn på nytt; ack så väl är det inte. Men de önska, att de vore barn och att någon mycket, mycket gammal och stor och mildhänt och förståndig komme och toge hand om dem. Ty de känna sig trötta och griniga.
Damerna Theander medförde gåvor; den ena en luktvattenflaska den andra ett par silkevantar, den tredje ett krås. De voro inte rika, men de funno vänskapen skön och ville gärna kosta på den något. Landån var den finaste hyrlandån i stan, kusken hade livré, hög hatt med kokard, gula handskar och en skär ros i knapphålet. Röda och gula och blå pappersblommor sutto instuckna i hästarnas manar, i munderingen och här och var i vagnen. Det hela var festligt. Då flickorna Willman blevo damerna Theander varse, kände de sig plötsligt modfällda och förstämda; de smögo sig ut i parken och gömde sig. Men damerna Theander stego ur vagnen, ställde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg fram mot trappan i det de räknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras vanliga sätt att uppträda, men de hade kommit överens om att slå sig lösa, ha roligt och roa. Och de kunde inte tänka sig annat än att gårdens folk mangrant såg på, höll sig i sidorna för skratt och viskade till varandra: Titta på gummorna Theander! Så kavata! Det är ändå roliga gummor!
Men ingen såg dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan blevo de plötsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt åt. Mittibland dem dök då upp, som fallen från skyarna eller stigen ur jorden, en liten gammal herre med långt vitt bockskägg och stora, svärmiskt lysande svarta ögon. På huvudet bar han en grå cylinder och den spensliga lilla kroppen var höljd i en alltför vid svart redingote, som räckte nästan ända ned till fötterna. Det var generalagenten herr Moritz Schönthal, en släkting, och en man, som lånade ut pengar mot oskälig ränta. Eftersom han var ockrare ansågs han äga en stor förmögenhet; men i själva verket skulle han ej kunnat leva på sitt kapital, om han tagit en skälig ränta. Han levde sparsamt men hade en dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all synnerhet konstgjorda sjungande fåglar. Den dyrbaraste i hela samlingen, en gyllene näktergal i en silverne liten bur, förde han med sig till kusin Sara, ehuru visserligen ej som gåva. Så dum var han inte. Men hon skulle få lyssna till dess sång och de övriga ärade människorna skulle få lyssna och generalagenten skulle således väsentligt bidraga till att höja stämningen utan att egentligen själv göra någon förlust. Han var viss om att vara välkommen och säker på sin framgång, och för resten var han inte så dum, att han tänkte låta någon människa fördärva hans goda humör. Han slöt sig till de väntande tre damerna, underhöll dem på bästa sätt och lättade lite på pappaskens lock så att de en i sänder fingo kasta en blick på den underbara fågeln.
Till dessa fyra kom nu en femte, en viss fröken Alexander, som alltid gick till fots, därför att det var nyttigare för henne. Hon bar på en stor tårta och var starkt upphettad efter den halvmillånga vägen. Om denna fröken vet man egentligen endast att hon ägde en stor vänkrets. För cirka tjugu år sedan hade hon träffat tante Sara på en järnvägsstation och hjälpt henne att bära en kappsäck över spåret, mitt framför nosen på ett visserligen stillastående men ilsket frustande lokomotiv. Denna äventyrliga händelse hade de båda damerna aldrig kunnat glömma, och då de träffades endast engång om året, nämligen just på Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och ägde ännu efter tjugu års förlopp en oförsvagad stämning av spänning, dristighet och fasa.
Sedan hennes vänner sålunda samlats och väntat en stund vid trappans fot, trädde tante Sara ut, tämligen hastigt och sanningen att säga utknuffad. Ludwig, som kände den gamla damens otroliga blyghet och som funnit henne ängsligt lyssnande vid dörren, hade gjort processen kort, och i det han sa: Det hjälps inte! Fan själv är hövlig på sin namnsdag!—öppnade han dörren och makade ut den gamla. Tante Sara neg, stum och högtidlig, åt höger och vänster, varpå hon pekade nedåt parken. Den lilla gruppen, följd av tante Sara, satte sig i rörelse. Gratulanterna behöllo tillsvidare sina gåvor, väl vetande att tante Sara först efter ett försiktigt men ihärdigt trug skulle taga emot dem. Dessutom smittades de av hennes dystra högtidlighet till den grad att de inte vågade gå i bredd över den krattade grusplanen, utan smögo sig fram i varandras spår med den lille generalagenten i täten.
Knappt hade de vänt ryggen till, förrän Ludwig och Brita Djurling smögo sig ut, satte sig på trappan, omfamnade sina knän och fnissade—ungdomens ofrånkomliga grin bakom ålderdomens rygg. Men uppför allén kom en lövad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och ynglingar. Körsvennen, en slätrakad, grovskuren man, satt mjukt och bekvämt i en hövolm. Vid avvägen till stallbacken höll han inne och yttrade:
Stig av kära barn och se er omkring. Det är en präktig och välskött gård och ni kan alltid lära er något.
Genast sprutto alla barnen till som fiskar, då man kastar en sten i vassen, och de kullrade och de tullrade över skrindans kanter. Några kommo på fötterna, andra på händerna, andra på huvut eller baken. Men i ett nu voro de alla på benen och kilade tysta och snabba i skilda riktningar och spridde sig över gården. Än ströko de genom hallonhäcken, än fastnade de i krusbärsbuskarna, än klängde de i körsbärsträden, än kastade de sig över de söta ärterna, än smeto de in i mejeriet och klunkade ur mjölkfaten, än dristade de sig långt in i köket. Mannen med det slätrakade ansiktet log milt och förnöjt.
Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:
Här sitta vi och skratta, som om ingen olycka hänt. Men när jag ser, vad jag ser och hör, vad jag hör, så anar det mig, att prästens ha kommit.
Och prästen och hans äldste son, som redan var en lång räkel och jur. stud., spände hästarna från skrindan, ledde dem till stallet och försåg dem rikligt med Larsbo präktiga havre. Därpå slog sonen bosset av faderns rock, kammade hans hår med fingrarna, jämkade på hans krage, knäppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom slutligen med berättigad stolthet.
Vet du vad? sa han. När du är ren och hel, så behöver man sannerligen inte skämmas för dig. Kom så gå vi upp till gumman.
Prästen log ännu mera förnöjd, lade finger på mun och viskade:
Ingen brådska, min gosse. Låt hjorden beta. Tids nog blir den upptäckt.
Han skrockade belåtet och gladde sig åt de många munnarna och magarna, som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade så många barn i sitt hus berodde icke på något klandervärt lättsinne utan helt enkelt därpå, att han råkat gifta sig tre gånger och varje gång med en barnrik änka. Av hela kullen voro endast sju eller åtta helsyskon, återstoden halvsyskon och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannamån mellan egna barn och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna beträffade icke ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankön Lasse och allt kvinnkön Lisa. Rörande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade vid olika tillfällen räknat dem och för varje gång kommit till olika resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin—den senare uppgiften en påtaglig överdrift. Han sa emellertid till Brita Djurling:
Låt oss varna Olle. Kanske kan någonting räddas.
* * * * *
Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun, som utsänts i ett kortvarigt ärende klockan 6,43, hade ännu ej låtit höra av sig. Det var i och för sig besynnerligt och det besynnerliga underströks genom förvaltarens egendomliga uppträdande. Han var tydligen bekymrad och lika tydligt var, att han försökte bagatellisera saken. Han förklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda. Tillfrågad, vad han hade för orsak att tro det, svarade han högst svävande. Någon hade sett henne på väg ditåt, men han kunde icke uppgiva sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. För resten—om flickan verkligen begivit sig till Spilleboda, så var det tråkigt och allvarligt nog.
Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lång tid tillbaka befriat från alla skyldigheter mot huvudgården. Torparen, en sjuttioårig gubbe, åtnjöt dessutom ett jämförelsevis stort underhåll från Larsbo i pengar och produkter. Orsaken till dessa förmåner var den, att gubben på sin tid hört till missionsskolans och böneladans förnämsta apostlar. Just hans vältalighet hade omvänt Jan-Petter, visserligen endast för några få år. Godsherrn övergick till en tamare och världsligare religiositet, hans undersåtar följde honom så småningom; den lilla sekten smalt raskt samman och räknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och ytterligare fyra eller fem åldringar samt en pojke, som var en smula sinnessvag. Den lilla surdegen fanns där emellertid, och vid flera tillfällen hade den helt plötsligt genomsyrat hela församlingen. Då gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, män och kvinnor en efter en den smala stigen över myren till Spilleboda. Här lägrade de sig kring torpet och väntade tålmodigt, att predikanten skulle utträda. Ibland stack hans gumma ut huvudet och ropade:
Gån er väg, fän och svin, hedna avföda, Larsbodjävulens undersåtar, gån er väg! Si Kalle sitter därinne med bibeln i hand, men själen är hos Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja!
Halleluja! svarade folkhopen. De djärvaste smögo sig fram till fönstret och tittade på torparen, som mycket riktigt satt där med bibeln på knät men med blicken stelt riktad framför sig. Ibland åter kom den sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i högsta hugg och gick lös på menigheten, som vördnadsfullt vek eller lät sig slås. Till sist och då väntan framkallat en ångestfull spänning, öppnades dörren och torparens röst lät höra sig utan att han själv kom till synes. Han läste eller predikade på ett entonigt, sjungande sätt och med en ytterst långsam men stadig stegring av rytm och röstens styrka. Denna stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna började buga framåt och bakåt, männen följde. Plötsligt stod predikanten mittibland dem; den vidöppna munnen tjöt fram en ström av ord eller ljud; både ansikte och kropp voro otroligt förvridna och efter samstämmigt vittnesbörd av troende och otrogna, svävade hela gestalten minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, över marken. Då extasen var över, föll han i en hög och bars hastigt in i stugan av gumman och pojken.
Men även då torparen icke predikade och då ingen allmän väckelse kom folk att förvandla myrstigen till bred och upptrampad väg, hände det som oftast att en och annan syndare sökte skydd i Spilleboda. Vanligen var det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en eller annan gestalt och känt sin svaghet. Torparen spillde inte många ord på dem, men hans gumma satte dem till hårt arbete, och detta jämte sång och bön fördrev den lede. Såtillvida var allting gott och väl, men förtalet hade också något att säga om Spilleboda och påstod att de unga kvinnorna där ej blott funno skydd mot synden utan även befrielse från dess följder. Uttrycket "att gå till Spilleboda" hade inom vissa lättsinniga kretsar fått en alldeles särskild betydelse och nästan blivit en fackterm.
När förvaltaren framkastade den förmodan, att Bollan gått till Spilleboda, blev således fru Janselius i högsta grad upprörd och beskyllde Casimir Brut för att fördärva gårdens moral och anseende genom att draga dit en massa löst folk. Förvaltaren svarade med ovanligt saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda för att undersöka saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, då Ludwig anmälde gratulanternas ankomst. Fru Olga fräste:
Har jag lust att sitta och sladdra med käringarna! Gå du och håll dem sällskap.
Tack så hjärtligt, sa Ludwig och återvände till Brita.
Fru Olga satte emellertid på sig sin tjockaste och svartaste klänning, knäppt ända upp till hakan och försedd med ett vitt krås. Hon ville göra sitt yttre så dystert som möjligt och i full överensstämmelse med hennes själstillstånd. Helst skulle hon ha satt på sig änkehatten med slöjan men fann det överdrivet. Hon begav sig till köket för att giva order om förfriskningar. I skänkrummet hejdades hon av ett kacklande från köket; hon smög sig bort till fönstret mellan de båda rummen. På en stol mittpå golvet satt en av prästens söner eller styvsöner, en sextonårig yngling, och i hans knä köksflickan. De åto växelvis av samma kaka och framför dem stod den gamla häxan till köksa med händerna i sidorna och log saligt. Fru Olga hostade och snöt sig kraftigt, hon gick med tunga, långsamma steg fram till dörren, som öppnades av köksan. De båda ungdomarna hade försvunnit och hon kunde ge sina order.