Höj, min väninna, foten till dans,Stroph.Som kidet, ett himla 860Hopp utförande med behag!Sig segerkransen har vunnitFör skönare bragd in vid Alpheio's flodDin broder; och derföre sjung med migSköntonande segersång! 865
O, himladager, o fyrspannigt solens ljus,O jord, och natt, som jag tillförne skådade!Nu är mitt öga fritt, liksom min synkrets fri,Ty död Aigisthos ligger, fadrens baneman.Välan, utaf hårsmycken i mitt hus hvad helst 870Jag gömmer, vill jag nu, väninnor, bära hit,Och kransa brodrens hufvud, segervinnarens.
Pryd du med smyckena nuMotstr.Hans hufvud. Oss det egnar,Att börja, vid sång, den älsklige dans. 875Nu skola de fordne, de käreFörstar regera i vårt land,Med skäl de orättrådiga ödande.I fröjd instämme vår röst!
Du segersälle, son af far, som priset vann 880I striderna vid Ilios, Orestes min,Låt denna krans mig fläta dig kring lockarns!Ty efter futtig och sexplethrig kamp, du komTill hemmet ej; men se'n du dräpt vår fiendeAigisthos, som din fader mördade och min. 885Du ock hans stridskamrat, utaf en hedersmanUppfostrade, Pylades, kransen ur min handEmottag; ty du har med honom lika delI striden: eder evig framgång önskar jag.
Anse, Elektra, för vår lyckas upphofsmän. 890Först gudarna, och sedan må du prisa mig,Verkställaren af ödets bud och gudarnes.Här står jag nu, som drap med verk, och ej med ordAigisthos; och att denna sak må varda klarFör alla, bringar jag med mig den dräpne sjelf, 895Som du kan kasta ut för vargen, om du vill,Kan ge åt etherns söner, fåglarna, till rof,Uppfästande uppå en stång; ty han är nuDin slaf, densamme, som förut din herre var.
Jag derför blyges; men vill tala ut likväl. 900
Hvad då? säg ut! ty fjerran fruktan är från dig.
De döda kränka: att ej harm mig drabba må.
Ej finna en ende, som dig derför tadlade.
Tyckmycken är ju dock vår stad, och tadelsjuk.
Säg, syster, hvad du vill! på oförsonlig grund 905Vi begge mot den mannen fattat fiendskap.
ELEKTRA (till Aigisthos).
Rätt så! Hvar bör jag börja mina lidandensFramställning? hvad bör stå tillsist? i midten hvad?Visst är, att ingen morgonstund jag underlät,Att högt upprepa hvad jag ville säga dig, 910Ifall jag blefve från min fordna fruktan friEn gång. Nu är jag det, och vill den ofärd allFramställa, som jag, när du lefde, önskade.Du skapte mitt förderf, och gjorde faderlösMig och min bror, fastän af oss ej nånsin kränkt. 915Min mor du nesligt äktade, dess make drap,Hellenernes härhövitsman, och drog ej ut.Så långt du gick i dårskap, att du trodde ejMin moders äktenskap förderfligt kunna bliFör dig, som dock missfirmade min faders bädd. 920En hvar det vete, som en annans hustru harI hemlighet förfört, och nödgas äkta se'n,Att han olycklig är, ifall han tror, att hon,Hos förre mannen okysk, kysk hos honom blir.Du ömkligt lefde, som dig mente lefva väl, 925Förty du visste, att du brottsligt dig förmält,Och mor min visste, att en gudlös man hon fått.Så, sleme båda, J hvarandras väl förstört,Din lycka hon, och du får dela hennes skam.Och bland Argeier alla så om dig förmäls: 930Han var sin hustrus, men ej hustrun var sin mans.Det snöpligt är, att uti gården väldet försAf hustrun, ej af mannen. Ock de sönernaJag skyr, som efter far sin icke bära namn,Men efter modren nämnde bli, uti en stat. 935Ty tager mannen sig förnäm och bättre fru,Om mannen ingen fråga är, om hustrun blott.Ock du, som detta ej förstod, dock mest bedrogs.Du skröt dig något vara, genom skatter stark,Som intet äro, utan för ett kort bestånd. 940Naturn orubblig är, men icke penningen.Och städs qvardröjande, hon lyfter hufvudet.Men orättmätig rikdom och med brott forvärfd,Ur gården flyktar, se'n han blomstrat liten tid.Hvad qvinnor angår, — för en jungfru passar ej 945Slikt tal — jag tiger, men vill peka rakt derpå.Du felat har, som egde sjelf en kongaborg,Och var en vacker karl; ack, vare min gemålSnutfager icke, men af äkta karlagry!Ty slike männers söner brås på krigets gud, 950Men fagre piltar äro blott dansprydnader.Tvi dig, du dåre, som omsider straffades,Ovetande! hvar niding drabbe sådant slut!Ej må enhvar, som vackert första hvarfvet lopp,Förmena sig ha vunnet spel, förrn han uppnår 955Bestämda målet, och kring lifvets slutpunkt vändt.
Han illa gjorde; men han illa näpstes ockAf dig och denne: väldig makt rättvisan har.
Rätt så! men nu hans döda kropp bör lyftas in,J tjenare, och stå i mörkret, att, vår mor 960Hitkommen, före döden, ej må liket se.
Håll upp, och låt osa taleämne byta om!
Hvi så? ser du ifrån Mykenai hjelpare?
O nej, min moder, som har födt mig, skådar jag.
Hon löper just behändigt midt i snaran nu. 965
Och bröstar sig uti sin vagn, uti sin skrud.
Hvad är att göra? dräpe vi vår egen mor?
Dig grep då miskund, när din moders kropp du såg?
O ve!Hur skall jag döda den, som födt och fostrat mig?
På samma sätt, som hon din fader drap, och min. 970
O Phoibos, mycken galenskap du bådade — — —
Ehvar Apollon ovis är, ho är der klok?
Du, hvars orakel bjöd mig döda den, ej höfs.
Hvad skadar dig, att taga på. din fader hämd?
För modermord jag stämmas skall, som var då ren. 975
Ifall din far ej hämnas du, gudlös du är.
Jag mellertid för modrens mord skall straffad bli.
Åt hvem vill du väl öfverlemna fadrens hämd?
Har djefvulen ej detta talt, i guds gestalt?
Ifrån den helga trefoten? Jag tror det ej. 980
Ej öfvertygas jag, att väl oraklet talt.
Var ej feghjertad; glöm ej bort ditt mannamod!
Bör jag anstempla emot henne samma list?
Hvarmed dess man du snärjde, och Aigisthos drap.
Jag mig inställer, och begynner skräckligt verk, 985Och skräckligt utför, om så täckes gudarna.Får gå; men ljuf och bitter denna bragd mig är.
Hell dig!Du drottning uti det Argeiska land,Dotter af Tyndareus,Och syster till Zeus' modige söner två, 990Som bland stjernor i flammande ethernBo, och i hafvets brusande svallHyllas af menskor med räddares ära!Hell dig, som jag likt de saliga vördar,För din rikdom och välgång stör! 995Att vårda sig om din lycka, ärHög tid, o drottning.
Ur kärran stigen nu, Troinnor, och i handMig fatten, att min fot ur denna vagn jag får.Ty gudatemplena med Phrygiskt byte rikt 1000Beprydde äro; men jag valde dessa utFrån Troerlandet, för den dotter, som jag mist:En ringa äreskänk, men grann för mitt palats.
O, får ej jag, slafvinnan, ur mitt fadershusBortjagade, som detta olyckstjell bebor, 1005O moder, fatta, äfven jag din sälla hand?
Här har jag tärnor nog; gör dig ej alls besvär!
Hvi dref du mig som fånge ur min fadersborg?När borgen från mig togs, jag ock tillfångatogs,Likt dessa alla, och min far beröfvades. 1010
Isanning slika rådslag stemplade din farMot vänner sina, som han ingalunda bordt.Jag orda vill:enär slem tanke fattat harEn qvinna, på dess tunga bor viss bitterhet.Mot oss är det af dig ej rätt; när sakerna 1015Du känna lärt, ifall till hat du eger skäl,Med skäl du hatar; hvarom ej, hvi hata oss?Mig Tyndareus åt fader din till maka gaf,Ej för att mördas sjelf, ej heller barnet mitt;Dock han min dotter, på Akhilleus' frieri 1020Förtröstande, ifrån palatset förde bortTill Aulis' samlingsplats, och der vid bålets eldHan Iphigenes mjella hals afmejade.Och hade han, att rädda staten från förderf,Att gagna huset, eller frälsa andra barn, 1025Dräpt en för många, vore det förlåteligt.Nu, då Helena galen var, han ej förstodAtt rymmarinnan näpsa, som han fångat upp,Men dräpte dotter min, för hennes skull.Likväl för detta, fastän mig skett oförrätt, 1030Jag ej förgrymmats, och min egen make dräpt,Men sedan kom han med Kassandra, trollmön, hem,Och bragte henne i vår bädd, och hustrur tvåI samma hus han underhöll på samma gång.En toka qvinnan är alltså: det säger jag.Och när så saken står, om mannen snedsprång gör,Och stöter äkta hälften bort, hon sin gemålAtt likna söker, och sig skaffar annor vän.Nu brister ljudligt tadel ut mot oss påstund;Men männerne, som vållat allt, belackas ej. 1040Om Menelaos hemligt röfvats ur sin borg,Jag bordt Orestes dräpa, att min systers manDymedelst rädda? Nu din fader mellertidHar vågat slikt; och fastän han min dotter drap,Han skulle icke dö för mig, men lida jag? 1045Jag drap, och tog den enda väg, som möjlig varTill mannens fiender; ty bland hans vänner hvemVäl hade mig bisprungit vid din faders mord?Säg, om du önskar, och frimodigt svara mig,Hurvida ej med rätta far din dödades? 1050
Nog har du rätt; men rättvisan för skam med sig.En hustru bör i allo vika för sin man,Om hon är god; ifall du icke medger det,Så innefattas du allsicke i mitt tal.Betänk, min moder, hvad du sednast yttrade. 1055Mig lemnande inför dig så frimodighet!
Jag medger det ännu, och nekar ej, mitt barn.
Och se'n du hört mig, moder, gör du mig ej ondt?
Visst icke; gerna med din tanke sämjes jag.
Jag orda vill, och början utaf talet är: 1060O, att du, moder, hyste bättre tankesätt!Ty skönheten är värdig visst berömmelseHos Helena och dig; ett dårligt syskonparLikväl J båda ären, och ej Kastor värdige.Ty hon, bortröfvad, följde sjelf frivillig med; 1065Den störste man i hela Hellas dräpte du,Med förevändning att, för dottren, din gemålDu mördade; den saken ingen vet, som jag.Ty innan dottrens offrande beslutet var,Och knapt din make ifrån borgen dragit hän, 1070Du framför spegeln putsade din blonda lock.Den hustru, som, när mannen utur huset går,Sig pyntar till, uppteckna bland de slemas tal.Ty hon behöfver ej i dörrn till skådning teSitt fagra anlete, om hon ej stemplar ondt. 1075Bland alla Helleninnor vet jag endast dig,Som röjde glädje, när de Troers sak gick fram;Och mörka miner viste, när dem gick emot,Ej önskande, att Agamemnon komme hem.Till kyska tankar hade dock du goda skäl; 1080En man du egde, sämre än Aigisthos ej,Som Hellas sjelf utkorat sig till höfvitsman.Och när din syster Helena så skickat sig,Stor ära kunde du förvärfva:brottet ärFör dygdiga en spegel och en föresyn.1085Men om vår fader, som du sagt, din dotter drap,Hvad oförrätt har jag dig gjort, och broder min?Och när du mördat din gemål, hvi ej åt ossFörvara fadersborgen, men till fremmandeDen flytta, och dermed bekosta bröllopet? 1090I landsflykt vistas ej din man, för sonens skull,Och ej för min skull draps, som, lefvande, han merTvå gånger drap, än syster min; om mord med mordBör lagligt gäldas, måste vi dig slå ihjäl,Jag och din son Orestes, hämnande vår far; 1095Ty är det ena rättvist, är det andra rätt.Men den som fäster sig vid börd och rikedom,Och tager sig slem hustru, är en dåre;tyEn kysk och liten bädd är bättre än en stor.
Af slump beror hvart giftermål: jag skådat har, 1100Hur några väl, och någre illa slagit ut.
Min dotter, alltid hade du din fader kär.Så händer det: en håller sig till manligt kön;En annan åter älskar mera mor än far.Jag vill förlåta dig; ty ej så särdeles 1105Jag gläder mig åt det, som blifvit gjordt, mitt barn.Hvi är du så otvättad och så illaklädd,Du barnsängsqvinna, efter nyligt födselvärf?Ve mig, eländiga, och mina stemplingar!Jag, mera än sig bordt, till vrede maken dref. 1110
Försent du suckar, då du ingen räddning har.Min far är mördad, och hvarför från fjerran landEj återhämtar du din son, den irrande?
Af fruktan, påminfördel skådar jag, ejhans;Ty, som det säges, är han vred för fadrens mord. 1115
Hvi har du väl uppretat din gemål mot oss?
Så är hans vana, och du syns mig oförsynt.
Ja, jag är sårad; vill dock lägga vreden bort.
Ej framdeles han mer mot dig obillig är.
Han tänker bålt; ty i mitt hus han vistas nu. 1120
Inser du ej, att du ny träta tänder opp?
Jag tiger; ty jag honom räds just som jag räds.
Afstå från sådant tal! hvi bjöd du, barn, mig hit?
Du om min nedkomst, som jag tror, haft tidenderThy offra nu för mig, som bruket ej förstår, — 1125Och barnet tio dagars är, på gammalt vis!Jag ej sakkunnig är, och var ej moder förr.
Det värfvet henne tillhör, som förlöste dig.
Jag sjelf förlöste mig, och födde ensam barn.
Så utan grannar och väninnor är ditt tjell? 1130
Ej tiggare till vänner någon ega vill.
Nåväl, jag går, för att på barnets laga tidÅt gudar offra; och när denna tjenst jag gjortÅt dig, jag res till landet, der åt nymphernaMin make offrar. Men mitt anspann, tjenare, 1135Till krubban leden, och utfodren! När J tron,Att jag från detta gudaoffer ledig är,Infinnen er!Sin make ock man tjena bör.
Stig in i tiggarkojan, och dig akta väl,Att i rökstugan ej din kappa sotig blir! 1140Der skall du offra hvad åt gudar offras bör.Mjölkorgen finns derinne, och den brynte knif,Som dräpte tjuren, vid hvars sida du jemvälSkall ligga fälld, en brud imörkretsboningarÅt den, du sof hos,ljusandag. Den vännetjenst 1145Jag gör dig, och du ger mig hämd för fadrens mord.
Så brottet umgälls. — Andre vindar blå-Stroph.sa nu opp. I sitt eget badkarMin förste fordom mördad vardt.Men palatset gaf genljud, 1150Och stentinnarne, medan han utbrast: o,Förfärliga qvinna, hvi mördar du mig,Som, vid tionde grödan, till foster-jorden är hemländ?Nu henne straffet drabbar, återvändt,Motstr.1155Som kränkte äkta bädden, och sin stackars man,Omsider ländande till hemmets bygdTill himmelska och Kyklopeiska mu-rarna, ihjälslog, i hvasslipadt hugg,Med yxan fattad uti hand. Beklagansvärd 1160Är han, som den nedri-ga tog, till sin ofärd.
Lik bergets lejoninna, ströfvandeBland skogens ekar, slikt utförde hon.
J barn, vid gudarne, ej dräpen eder mor! 1165
Hör du utur tjellet rösten?
Ve mig, ve!
Jag suckar ock, då hon af egna barnen dräps.Så skipar gud sin rätt, när stunden är;Du illa lidit, nen du gudlöst din gemål, 1170Eländiga, bemött.Utaf sin egen moders nyutgjutna blodBesölade, ur huset komma desse två,Med fasans tecken efter usla helsningen.Ej finns en enda boning ömkansvärdare, 1175Och fanns ej, än de Tantaleiske ättlingars.
O Jord och Zeus, allskådaren af menskoverk,Betrakten dessa gerningar af blodOch blygd, två kroppar på markLiggande, genom min handsDråpslag, ersättning för mitt lidande! 1180
Rätt gråtvärdt, broder! men min skulden är;Till ofärd kom jag, elän-diga, åt modren, som mig till verlden födt.O, ve din lott, din olyckslott,Du moder min!Fördömdt, och bittert, och än mer 1185Af egna barn du utstod.Men vår faders mord umgällde du rättvist.
O Phoibos, ditt orakel domen fällt; 1190Fördolda smärtor har du åter-bragt i dagen, och en blodig bädd beredtUppå den Helleniske jorden.Till hvilken stad vill jag väl gå! ja, hvilken värd,Och hvilken fromsinnt man en blick 1195Skall unna mig, som mördade egen moder?
Ve mig, ve! hvart går jag? till hvilken dansEller bröllop? och hvilken makeMottar mig i brudeligt läger? 1200
Igen, igen du tankesättHar ändrat, efter vinden;Ty nu du tänker fromt, som icke nyssRätt tänkte, men förskräckligt handladeEmot ovillige brodren, du kära. 1205O, såg du ej, hur stackars modren blottade,Och visade sitt bröst, inunder mördandet?Ve mig, ve mig!Förskräckligt att skåda! och jag storgret.
Jag nogsamt märkte, hvilka gryma qval du ledEnär din moders jämmerklagan du förnam.
Sin röst dervid hon höjde, fattande mitt skäggMed handen: o min son, hos dig bönfaller jag 1215Och vid min kind så fastHon hängde sig, att vapnet mig ur händren föll.
Ve mig! hur kunde du med öppna ögon seDin moders mord, enär hon hof sin sista suck? 1220
Jag öfver ögonen min mantel kastade,Och fattade tag i svärdet,Som jag stötte i modrens hals.
Och jag dertill uppmante dig,Och jemte dig i svärdet höll, 1225Då du gjorde den hiskliga bragd.
Tag nu, och öfvertäck med manteln modrens kroppAtt såret icke synas må;Ack moder, du födde dig banemän!
Se, älskade och icke älskade 1230Vi svepe kappan dig omkring,Till ett slut på vår ofärd stor.(Dioskurerne synas.)
Deruppe på kammen af husets takSig demoner visa, eller kanhända ocksåHimmelske gudar; ty icke dödliges väg 1235Går fram der; hvarför nu träda desseTill klar beskådning för menskor?
O son af Agamemnon, hör! dig ropa anDe båda Dioskurer, bröder till din mor,Jag, Kastor, och min broder, Polydeukes, här. 1240Ty se'n vi nyss för skeppet bistra hafvets svallNedtystat, kommo vi till Argos, seendeVår systers nederlag, som ock din modet är.Sitt rätta straff hon lidit har, som du ej gett,Nej Phoibos, Phoibos! Dock jag tiger; ty han är 1245Min kong: sjelf vis, han vist orakel dig ej gaf.Det måste alltså bli dervid, men vidareBör ske hvad ödet sjelft om dig beslöt, och Zeus.Åt Pylades Elektra gif till äkta hälft,Och lemna Argos; ty ej mer det passar sig, 1250Att du den staden nalkas, se'n du modren drap.De stränge Kerer skola, de hundblickige,Förfölja dig, den rasande kringirraren.Och när du kommer till Athen, ödmjuka digFör Pallas' helga stod, som skall bortskrämma dem 1255Med vilda drakar, att de icke nalkas dig,I det för dig hon Gorgo-skölden håller sträckt.Der Ares har en kulle, hvarpå gudar förstTilldoms sig satte, rörande utgjutet blod,När vildsinnt Ares dräpit Halirrhothios, 1260Hafsgudens son, som hade vildfört skändligenHans egen dotter; och alltsedan denna dagEn fast och helig domstol finns for gudar der.Der måste du inställa dig för detta mord;Men lika röster, som afgifvas, fria dig 1265Från laga död; ty Loxias vill taga sjelfUppå sig skulden, då han modrens mord befallt.Och för en framtid denna lagen skall bestå,Att städs, vid lika röster, vinner svaranden.Af harm betagne, skola skräckgudinnorna 1270Vid sjelfva kullen dyka ned i jordens svalg,Som blir för menskor dyrkansvärd orakelort.I Arkadernes stad, invid Alpheios' flod,Ej långt ifrån Lykaiske templet bör du bo,Och efter dig den staden äfven heta skall. 1275Dig har jag detta sagt. Aigisthos' döda kroppMedborgarne i Argos skola jorda ned.Din mor skall han, som nyss vid Nauplia ankrade,Menelaos, se'n han Troerlandet tagit in,Samt Helena begrafva; ty från Proteus' borg 1280Hon kommer, och Egypten; ej från Phrygerna.Men Zeus, att fräta skulle bli och menskors mord,Till Ilios skickade en bild af HelenaOch Pylades, när han sin brud och maka fått,Bör återvända hem till det Akhaiska land; 1285Din svåger, som blott heter så, han bringa börTill de Phokensers jord, och gifva skatters mängd.Men du, med foten trampande på Isthmos' näs,Begif dig till Kekropias borg, den herrliga;Ty se'n beskärda mordets bragd du förde ut, 1290Du lycklig lefva får, ifrån bekymmer skild.
O J söner af Zeus, är det lofligt med erAtt i närmare samtal vi träde?
Jo, J ären af mord ej smutsade, J!
Får jag säga ett ord, Tyndarider, också? 1295
Äfven du; ty på Phoibos välfva jag skallBlodige bragden.
Då J ären gudar och bröder tvåTill den mördade der,Hvi värjden J döden från huset ej? 1300
Här gällde oryggeligt ödes beslut,Och Phoibos' ovisa tungas orakel.
Af hvad för Apollon, af hvilket orakelBlef jag dömd till min mors mördarinna?
För gemensamt brott gemensamt straff:1305 Förfädernes illbragd, Den ena, er båda förderfvat.
ORESTES (till Elektra).
O syster min, du, som jag knappt fick se,Då jag strax beröfvas din kärlek,Och måste dig lemna, och lemnas! 1310
Hon har make och eget hus; och honIngen nöd utstår; men lemna hon börDe Argeiers stad.
Monne svårare suckan höja,Än då hemlandsgränsen man lemnar? 1315Men jag ur fädernehuset går,Att hos fremmande domare gäldaMordet på moder min.
Förskräcks ej! Till Pallas'Heliga stad du kommer, men tålig var! 1320
ELEKTRA (till Orestes).
Ack, foga nu hjerta till hjerta ömt,Kärälsklige broder!Ty från fäderneborgen oss jagar hänVår moders blodiga bön.
Omslut mig, famna mig, gråt, 1325Som du gräte på brodersgraf!
O ve, o ve, förskräckligt var ditt talOck för gudar, att höra på!Ty hos mig och de himmelska finnesÖmkan för dödliges hjertqval. 1330
Jag ej mera dig skåda får.
Och ej jag skall nalkas ditt öga!
Desse äro mins sista ord till dig.
Farväl, o stad!Och faren väl, J medborgsqvinnor alla! 1335
Tillgifnaste, O, går du redan hän?
Jag går; och tåren fuktar det veka ögat.
O Pylades, far gladelig nu, och tag 1340Elektra, din fästmö, med!
Vi bestyre om bröllop; men flyendeDe hundarne hör, till Athen dig begif.Ty förskräckligt de trampa i dina spår,Drakhändte, och svarte i synen, 1345Bringande gryme smärtors frukt;Men uppå Sikeler hafvet vi tvåBringe galejorna hjelp i nöd,Och, vandrande genom etherns rymder,Vi de nesliga brotten ej värne. 1350Men dem som älska billighet och rättI detta lif, från alla tungaVedermödor lisande, vi rädde.Alltså må ingen älska brottets skam,Eller med mened segla fram! 1355