— Isynnerhet som äfven hans utseende och vext inte skämmas för sig — tillade Clara halft förläget, halft skämtande. — Men Saida tycker jag är litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon också en annan smak än vi …
— Jag skulle inte vilja, att Ottos kärlek, den må gälla hvem som helst, blefve obesvarad. För han blefve olycklig då och hans framtid skulle lida deraf, äfven om han glömde — menade Helena.
— Jag tror icke så; — invände Clara — en yngling med den starka själ som Otto blir icke, för en obesvarad kärlek, förvandlad till en stackare, en odugling, som ingenting annat gör än hänger läpp,suckar och trånar. Än mindre förledes han att döfva smärtan genom att kasta sig i utsväfningar och ovärdiga tidsfördrif. Nej, ingendera af dessa två, ty det vore svaghet. Utan han skall anstränga hela sin själs kraft för att fördela det onda; han skall egna sig åt det gagnande, åt sina böcker och ett verksamt lif; den sanna ärelystnaden skall bli hans vän. Goda menniskor skall han fördenskull icke sky och kanske skall han då snart finna ett föremål, som …
— Ett föremål, som? — afbröt Helena, med spänd uppmärksamhet bidande slutet på sin yngre systers ovanligt förståndiga, lifliga tal.
— Ett föremål, som blir hans kärlek N:o 2 — sade Clara leende, fullbordande med ett skämt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hänsigt på Helena blifvit alltför allvarlig. Tillika såg hon skälmskt på sin syster.
— Nu blir du åter stygg, men jag vill förlåta dig det, för att du talte vackert om Otto.
Antingen att Clara icke hade mod att helt och hållet afskära hoppet inom Helena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider skulle segra; eller slutligen om hon ansåg sig bunden af sin vänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt väg medgifvit ens, att hontroddeOtto älska Saida. Och nu utlät hon sig:
— Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade … såsom herrar pläga säga … att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte älskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.
— Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är dinHelena en svag flicka, men jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en ljuf vän.
Efter en minuts eftersinnande återtog Helena:
— Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans kärlek blefve obesvarad … hvilket jag inför Gud och digickeville … då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då blir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan ….. o min syster!
— Se, se — utbrast Clara — der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille, min Wille!
Hunden viftade med svansen, men skällde icke.
De styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på land.
Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: — himmel, hvad ar detta.
En förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll sanslös i systrens armar.
Det var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att sjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna visste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda rörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa under de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen lämpligare än den långa musköten.
Helenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig och grundad.
En målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne systrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den andra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna hållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste natur, det vackraste solsken.
Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar tändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:
— Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen hund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en menniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.
— Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?
Denna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att vederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig oförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen. Flickorna följde denna cicerone.
De hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i gräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem och gräset var — grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de gladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att rodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.
Uttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt sömnens milda gud, dödens varmare broder.
Systrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade försatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana, som lutade öfver sin Endymion.
Helena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:
— Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar, min Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i djupet, splittradt, begrafvet ….. Men hon hör mig inte och ser inte på mig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom trädet.
Hans andedrägt blef allt tyngre och det var med stort bemödande han talte åter:
— Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru ynklig hon nu är ….. se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty så skall det vara. Det gör dig en glädje.
— Vakna Otto — utbrast Clara — fort vakna!
Och han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och sade:
— Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag ser er med nöje.
Systrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och Clara återtog:
— Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den väntar på dig … fort kom och följ oss.
Otto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva sitt minne och försätta sig idet närvarande. Åter såg han upp på sina kusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet, tryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans läppar, sägande:
— Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det inte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena älskar mig.
Helena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af häpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven Clara gret.
Otto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade hos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den förra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda, men bundna.
I mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet vaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och den skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick tillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande qval.
Han stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den andras i sin andra och talade:
— Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru har jag …, nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?
— Det lider emot aftonen — svarade Clara — vi rodde ut att söka Otto och … vi hittade dig.
— Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j gråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja, nu ären j snälla.
Han tystnade men sade åter: — voren j långt ute, sågen j min båt?
— Ja.
— Och granriskojan?
Clara nickade jakande.
— Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som skjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er mera.
— Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.
Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för dem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de båda flickorna, men greto af glädje.
— Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön! ….. Tack Helena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt … Och nu må vi fara hem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin efter det kära hemmet.
De satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.
Vägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och hållet lagt sig och sjön var som en spegel.
När de kommit till hemmets strand, sade Otto:
— Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig, lilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och vördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er; säg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var glömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var inne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om ett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att jag nu känner en håg, en kraft attlefva, att lefva och verka i verlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.
Helena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af tårar, men af en stolt förtjusning.
— — — — — — — — — —
Clara utförde sitt svåra uppdrag.
Prosten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller otidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var eftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta allvar med ett fint och godt småleende och han sade:
— Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt. Försynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men månne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser på dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.
Ovillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena hviskade: — o min gode far!
Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:
— Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att denna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen deraf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen då är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på ruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt försvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han sig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur sitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader, vidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin tillförene.
Slut.
Noteringar:Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):... tider,dedertiderna, när mamma var ung, då ...... tider,de dertiderna, när mamma var ung, då ......denderBaremann? ......den derBaremann? ...... emedan hon med en finqvinliginstinkt genomsåg ...... emedan hon med en finqvinnliginstinkt genomsåg ...... han anat, att han ickeännälskade Helena med den ...... han anat, att han ickeännuälskade Helena med den ...... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne.Han hade ...... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne?Han hade ...... fart, när solen börjar skina efterdethär. ...... fart, när solen börjar skina efterdet här. ...... inte annat änbe straffamig sjelf, som efter aderton ...... inte annat änbestraffamig sjelf, som efter aderton ...... sjelf beskrifvasener, hvilka på hans själ haft inverkan ...... sjelf beskrifvascener, hvilka på hans själ haft inverkan ...... — Och står kanske i sammanhangmenminnen ...... — Och står kanske i sammanhangmedminnen ......Himlemmå veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ......Himlenmå veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ...... förändrades och hon sade:dender, som säkert utgjorde ...... förändrades och hon sade:den der, som säkert utgjorde ...... kärlek ära och lycka. Och försakelsen var honom ...... kärlek,ära och lycka. Och försakelsen var honom ...... Otto gå ned till stranden,åtföljaf Wilppas. Och ...... Otto gå ned till stranden,åtföljdaf Wilppas. Och ...
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):