The Project Gutenberg eBook ofGranriskojan: NovellThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Granriskojan: NovellAuthor: Axel Gabriel IngeliusRelease date: May 18, 2015 [eBook #48988]Most recently updated: October 24, 2024Language: SwedishCredits: Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GRANRISKOJAN: NOVELL ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Granriskojan: NovellAuthor: Axel Gabriel IngeliusRelease date: May 18, 2015 [eBook #48988]Most recently updated: October 24, 2024Language: SwedishCredits: Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net
Title: Granriskojan: Novell
Author: Axel Gabriel Ingelius
Author: Axel Gabriel Ingelius
Release date: May 18, 2015 [eBook #48988]Most recently updated: October 24, 2024
Language: Swedish
Credits: Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GRANRISKOJAN: NOVELL ***
GRANRISKOJAN.NOVELL.O mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig ifrån Saida.ÅBO,J. C. FRENCKELL & SON.1849.J. W. Lilljas förlag.
NOVELL.
O mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig ifrån Saida.
ÅBO,J. C. FRENCKELL & SON.1849.J. W. Lilljas förlag.
IMPRIMATUR: HERMAN MOLANDER.
IMPRIMATUR: HERMAN MOLANDER.
Du minnes troligen, min hederlige vän, den ofullbordade handskrift till en roman, hvilken jag icke så längesedan lät dig blada igenom — i akt och mening att få dig att afge en opartisk recension deröfver och ett fördomsfritt domslut. Din mening då var visserligen den att fara varligt, så att du tillochmed — troligen för att slå författaren en fager blå dunst för ögonen — i vissa fall berömde handskriften; men småningom kröp dock dins hjertans mening fram med det bedröfliga utslaget, att luntan var alltför rik på sådana episoder, de der på intrigen intet egentligt inflytande hade och således betydligt mattade intresset. Slutligen gaf du mig det rådet att låta manuskriptet ligga en tid bortåt, hvarefter det för andra gången borde underställas sin författares smak för att godkännas, omarbetas eller rent af förstöras.
Jag har följt ditt råd och i det mörkaste hörnet af min bordslåda ligger nu det fattiga manuskriptet och ”mosar sig” — men för att icke helt och hållet ligga af sig, har förf. under tiden roat sig att skrifva ihop ett annat, mindre arbete, hvilket han bevärdigat med det föga pockande namnetgranriskojanoch den temligen anspråkslösa rangennovell. Huru detta arbete ser ut i tryck, täcktes min honette vän nu sjelf finna genom sina välslipade recensent-glasögon.
Rörande novellens inre värde sväfvar förf. i en ganska dimmdunklig ovisshet, ty, för att icke blifva blöt och modfälld, har han icke tills dato gått in på att underställa den någon kritikasts välgörande, altererande anmärkningar. Novellen är således påtagligen en sjöman, som utan kompass ger sig att segla ut på ett klippigt och stormigt haf.
Du vet min vän, huru stort förtroende jag i allmänhet har till din smak och ditt omdöme; jag måste verkligen medge — men blif icke bortskämd! — att jag anserdig för en hel publik, att tillochmed i vissa fall vågskålen sänker sig till din fördel. Så t. ex. lider jag mindre, om jag af flertalet anses för känslopjunkig och sentimental, än om jag af dig anses torr och opoëtisk. Publiken må kalla mig paradox, blott jag icke af dig helsas trivial. De andra må säga, att ett eller annat ställe blifvit för litet utfördt och vore nödigt af förklaringar, blottduicke om diverse partier menar, att de blifvit utförda med den tydlighet, att intet lemnas åt aningen.
Jag vill äfven gifva dig några varningar. Å ena sidan bör du icke alltid anse det simpla, barnsliga och enkla för så alldeles barnsligt och simpelt; minns, att en enda blick, tänkt såsom accompagnement åt de simpla orden, kan ge dem en helt annan betydelse, än en ytlig betraktare vill finna. Å en annan sida är du så god och antar det klara för klart, och gör ej det klara till mörkt derigenom, att du ständigt under den klara ytan vill finna förborgad en anspelning eller en djup och fin idé.
Du som sjelf skrifver ett språk, hvilket är oändligen zirligt, oändligen ”formskönt”, torde kanske klandra den, som i allmänhet använder korta, stundom tvärhuggna, meningar och mycket punkter. Dock lär det vara din åsigt, att det språk man i allmänhet använder vid embetsverk, icke är lämpligt i romaner. Den juridiska stilen med dess participier, dess relativa pronominer och adverbier, dess oändligt många komman, dess långa, stela och skrufvade meningar med alla deras mellanmeningar, torde, hoppas jag, behaga dig föga.
Begagnande mig af fördelen att vara den först angripande, har jag nu sökt bearbeta dig mig helt och hållet till favör. Men, oaktadt du är en mig rätt bevågen recensent, händer ändå helt säkert nu liksom vanligt, att, straxt du tagit pennan i hand och begifvit dig ut på dina kritiska upptäcktsresor, så blir du uppriktig och bitter, skarpsynt och elak. Det gör mig ondt om dig, att du skall vara så opartisk. Jag liknar just den fattige komedianten, hvilken — på tillfrågan af Gil Blas, hvad han grubblade öfver, der han satt vid landsvägen — svarade, att han sörjde öfver sin hustru. — Är hon då otrogen emot dig? — Nej, gunås så visst — svarade komedianten — olyckan vill, att hon är mig trogen.
Det var i April. Redan hade jorden bortkastat sitt vintertäcke, men ännu förkunnade ingen grönska, att det var vår. Löfträden voro nakna, marken gulgrå, luften kylig. Lärkorna, hvilka, troligen af kärlek till vår nord, alltid komma förtidigt, hade slutat sina sånger för dagen. Det rådde en högtidlig tystnad; allt beredde sig att i likhet med lärkorna och solen gå till hvila.
Tystnaden afbröts af steg. En man öfver medelåldern kom jemte en ung flicka, på hvars svaga arm han nästan stödde sig, gående uppför en kulle. När de nått höjden af denna, sade flickan:
— O, hvad här är vackert! Der ha vi sjö och här ha vi sjö och emellan dem båda går åsen. Och solen, se hur hon småningom gömmer sig derborta! Sådant som detta, har jag aldrig sett förut!
— Och dock — menade den gamle mannen — är detta icke af de mest lofordade ställen i Tavastland, ty så rikt är detta landskap på naturskönheter.
— Jag — inföll flickan — vill inte ha något vackrare att se, än detta. Ack i sommar, när allt är grönt, då …… Men du är säkert trött af gåendet, min far, skola vi inte sätta oss på denna stora sten och hvila.
De gjorde så och lemnade sig, hvardera på sitt sätt, åt betraktelser. Dessa varade dock icke länge, innan den unga flickan, liksom elektriserad af en aning, sade: — hvart har du fört mig, min far! denna kulle och allt här omkring förefaller mig nu så bekant. Är det i drömmen jag sett en likadan ort, eller skulle det vara ……
Fadren svarade: — Toiwola är det, Toiwola, din moders hem, som såg henne födas och såg henne äfven … dö. En himmelsk lycka log här emot din fader, men blott en kort tid, ty lyckan följde med din moder i grafven ….. Men äfven du såg här dagens ljus; samma stig vi nu kommo, bar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes älsklingsställe. Och när du lärt dig gå och springa, huru ofta sprang du icke här …. men utan din moder, ty då var hon redan borta ifrån oss.
Flickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, förklarade minne af min moder, nu förstår jag dig, trakt!
Barndomen dykade upp för hennes syn och skänkte åt själen sitt dunkla behag. Fadren såg på sin dotter, hvars anlete strålade af ett obeskrifligt uttryck; han förstod nu, huru kär hon var hans hjerta och huru otacksamt det var af honom, då han ägde detta barn qvar, att säga, det all lycka följt med hans maka i grafven. Han sade dock intet, tryckte henne endast till sitt bröst.
Redan hade solen gått ned och skymning inträdt, då fadren steg upp, tog dottren i sin hand och pekande åt en skogsdunge, hvilken låg åt motsatta sidan emot sjöarna, sade:
— Nu för vår väg oss genom denna skogsdunge,ty i dag är den 25 April, din moders dödsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.
Snart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framför sig en hed, bevuxen med enar och tallbuskar. På midten af denna hed var en begrafningsplats; här hade äfven fordom varit kyrka, nu i grus; en gammal grå klockstapel af träd höjde sig vid sidan af staketet. Invid den var en stätta, öfver hvilken fadren och dottren stego; den förre icke utan svårighet, ty han var lam; den sednare lätt och obehindradt.
Begrafningsplatsen företedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att han icke på ett tiotal år varit begagnad. De grafvårdar, hvilka ännu stodo upprätta, voro små kors af metall, de flesta af träd hade redan förmultnat eller blifvit ikullvräkta af storm. En mängd brädlappar, hvilka fordom varit delar af grafvårdarne eller af likkistor, betäckte jorden så tätt, att det nästan var omöjligt för foten att emellan dem bana sig väg.
Närmast till staketet höjde sig tvenne kullar beväxta med små tallar. Hvardera hade sin upprättstående grafsten. Till den ena af dem ledde fadren sin dotter.
— Här vilja vi knäböja — sade han — detta är den graf vi söka.
De knäböjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin moders grafsten.
Fadren steg upp, dottren blef qvar i sin ställning. Då satte han handen på hennes hufvud och sade:
— O Gud, låt hennes moders rena och milda ande dofta ifrån grafven och tränga in i detta barn.
Hans ord voro icke flera, men ännu dröjde han länge med handen på hennes hufvud i signande tankar. Slutligen lyfte han med sina svaga krafters sakta våld henne upp, såg på hennes anletes förklaring och kysste henne varmt men lent på pannan. Derpå gingo de stillatigande ut ifrån kyrkogården, togo en annan väg, än de kommit, samt försvunno småningom ur sigte.
Månen hade uppgått och belyste nu grafvarna och förgängelsen. De många svarta korsen stodo liksom en hop små syskon stå och samtala med hvarannan.
Ifrån ett håll motsatt det, hvartåt fadren och flickan gått, styrde nu en främling sin väg, äfven han till den gamla kyrkogården. Hans steg voro hastiga och i ett nu var han öfver staketet; hans ögon tycktes leta och när han varsnade kullarna, var han genast der.
Belyst af månens bleka, skära ljus, läste han inskriften på den ena stenen:
Melia Saida.1810.1829.
— Så ser jag då ändtligen din graf — sade han — hvad jag är glad! All olycka, all sorg försvinner i detta nu. 1829! redan sexton år har du liggat här, men säkert ha dessa år för dig lupit fort, du himmelens engel, Melia Saida. För mig ha de långsamt skridit, men all olycka, all sorg försvinner i detta nu.
Han knäböjde med pannan emot grafstenen; en liten tid bortåt sade han intet, han knappast tänkte. Han blott gret.
Åter sade han: — kan det göra dig någon fröjd,då jag säger, att du är den enda jag älskat, då säger jag det, o min Melia.
Det förflutna ryckte honom helt och hållet i sin trollkrets. Han omfamnade vildt den kalla stenen, han betäckte grafkullen med kyssar.
Öfver den ena af de sjöar, hvilka äro synliga från Toiwola kulle, vilja vi glida till en annan ort, till prestgården i församlingen. Afståndet öfver insjön är blott en knapp halfmil.
Kyrkoherdebostället låg ganska täckt vid en vik. Granar voro planterade framför byggningen, dock icke så tätt, att ju icke utsigten åt sjön snarare vann, än förlorade på dem. Äfven sjelfva bostället med sin gammalmodiga snitt tog sig derigenom ganska bra ut för en, som ifrån sjösidan betraktade detsamma.
I det så kallade förmaket sutto prostens båda döttrar vid ett litet mahognybord och sydde. Länge hade de suttit så utan att tala med hvarann; slutligen sade den ena:
— Kors, Helena, hvad du arbetar ojemt, ibland så ifrigt, som om det vore dagen före julafton, ibland åter så långsamt och afbrutet, som om du hade ganska vigtiga tankar. Hvad är det, om man får lof att fråga?
— Jag har så grufligen ledsamt, vet du Clara; derföre arbetar jag så ojemt.
— Hur kan du ha ledsamt; jag för min del är nu så glad och har det så innerligen bra. Tänk, efter några dagar ha vi Maj, vi få grönt och varmt och vackert.
— Vi få ja, men vi ha det inte ännu. Den första våren är en bra obehaglig årstid, se på gräset, huru fult, se på björkarna. Tacka vill jag vintern, som med sin hvita likdrägt täcker öfver det onda, som hösten den härjaren gjort; vintern är bra, men våren, som är nog obarmhertig att kasta bort täcket och visa naturen, sådan hösten lemnade den, ja ännu rysligare, ett fem månader gammalt lik!
— Nu talar du så ”lättsinnigt”, Helena, som eljest låss vara så gammal och klok och rättänkande …. och så ofta corrigerar mig i sådana fall. Är icke våren hoppets årstid?
— Hoppets årstid, än sen! Hösten är minnets årstid; hoppet kan bedraga, minnet bedrar aldrig.
— Men naturen bedrar oss icke. Sommaren håller säkert hvad våren lofvade. Och hvad lofvar inte våren, äfven den första våren; hon har ju lärkor, vackert solsken, vacker blå himmel, träden ha små knoppar …. hvad kan man mera begära! Aldrig är jag så glad som om våren, jag tycker mig då vara en hel karl.
— Så har äfven jag tyckt hittills; jag har aldrig ens märkt, att den första våren är ful, hela min håg har stått åt den andra våren och sommarn. Men i år, nu trycker mig något, som jag inte vet hvad det är; jag ser i våren blott höst; jag är liksom rädd för hvad sommaren skall gifva.
— Tala inte ändåså, goda Helena; jag blir också helt rädd. Nej, var glad, såsom jag är.
Clara log, när hon sade detta, men i detta leende var dock någon melankoli. Helena bemödade sig äfven att skratta, men hon kunde icke hjelpa, att äfven några tårar smögo sig fram. Detta lättade dock hennes unga betryckta sinne, och efter några minuter skrattade hon tillika med systern hjertligt åt sina ”onda aningar.”
— Olydiga flickor — sade prostinnan, som inträdde i detsamma — sitter ni icke åter igen i förmaket och skräpar. Du Helena har säkert felet, som är äldre; Clara skulle inte eljest töras göra sin mamma emot.
Oaktadt detta brummande och sitt bemödande att se misslynt ut, kunde gumman dock icke fullkomligen undertrycka sin vanliga godmodiga och fryntliga min. Döttrarna blefvo således icke särdeles rädda, ja Clara till och med svarade:
— Åh ja, hvad jag törs, lilla mamma; tro inte, att jag är så mjäkig af mig; snart skall jag väl göra någonting, jag också, efter mamma berömmer mig framför Helena.
— Nog håller jag lika mycket af er begge, men när två syskon äro olydiga i samma sak, så plär man alltid kunna skylla felet på den äldre. Nog känner jag dig Clara och dina pojkstreck, tro inte, att jag tror dig vara så häf, att du just behöfver fundera upp någonting, för att inte synas bättre i din mammas ögon än din syster.
Gumman hade nemligen den lofvärda åsigten, att man icke bör hysa förkärlek för det ena eller andra af sina barn, att man åtminstone icke bör visa någon sådan. Derföre ville hon genom sitt senare yttrande liksom godtgöra det förra.
— Men — sade Helena — nog är det sannt, att jag denna gång hade felet. Jag hade så ledsamt och tänkte, att det skulle bli trefligare att vara i förmaket än i arbetsrummet; här är ändå vackrare utsigt och man kan här vara …. mera för sig sjelf.
— ”Mera för sig sjelf” — afbröt modren och tog sig en pris snus, ty hon snusade den goda gumman — mera för sig sjelf! sådant förstod jag mig inte uppå, när jag var vid din ålder och ledsamt hade jag aldrig. Jag kände knappt hela ordet.
— Hvad det måste ha varit för ena torra och prosaiska tider,de der tiderna, när mamma var ung, då ni inte förstodo er på att ha ledsamt, och det är ändå det första — menade den skälmska Clara.
— Torra och prosaiska, nej, det var de tiderna inte. Då gafs krig och äfventyr; hvarenda dag hade kunnat ge anledningen till en hel roman.
— Jag håller med mamma — sade Helena — att mammas ungdomstid mera hade förtjenat att lefva uti och vara ung, än denna. Men är det då underligt, snälla mamma, om vi någongång ha ledsamt!
— En ung flicka och ha ledsamt! Ungt folk får inte ha ledsamt. Arbeta friskt, mitt barn, och dröm inte, så har du aldrig ledsamt.
— Men goda mamma — inföll Clara med en småslug min — om vi nu ändå ponera, att vi ha ledsamt, skulle inte mamma vilja muntra upp oss litet och berätta något gammalt nytt?
— Ja och om jag gjorde er till viljes och berättade någonting sådant, så skulle ni, sen jag slutat, efter vanligheten säga mig, att ni hört samma historie tusen gånger förut och skratta åt er mor. Detblefve lönen, det …. Men tyst, ett kan jag ändå berätta er …. jag hörde det af gamla Antti, han var ditåt i dag …. och det är, att vi fått tvenne sockneboer till, herrskap förstås, och ett ganska förnämt till ännu, lagman von Randel och hans unga dotter. Samma Randel, som för aderton år sedan gifte sig med den vackra mamsell Adelberg, och genom henne kom att bli ägare till Toiwola.
— Toiwola — det namnet förefaller mig bekant — sade Clara, troligen har mamma berättat oss någonting om det, men blott få gånger, efter vi inte minnas mer än namnet.
— Se så, der ha vi en historie, som jag ännu inte berättat tillräckligt ofta. Men se då på Helena, hon tycks inte alls följa med; du skall höra på, min flicka, när din mor talar och inte låta mig ha besvär bara för Claras skull.
— Nog hör jag, goda mamma, uppmärksamt på, fast det inte ser så ut. Jag liknar Napoleon — tillade Helena med en komisk pathos — jag kan ha tankar för flera än en sak på engång.
— Napoleon ja, den tyrannen; han är allt ett dåligt exempel, han. Sådana bör man ej söka likna.
— Gulle mamma, nu kommer du igen ifrån ämnet — sade Clara med en otålig knyck på hufvudet.
— Ingenting är lättare, än att komma dit igen. Jo, ser ni, mina flickor — härvid tog gumman en pris — Toiwola är det, som man nu för tiden kallar Tuonela. Ni minns säkert den gamla begrafningsplatsen i kapellet … Det är nu fem år sen vi voro der (vi foro då i båt öfver sjön och på det sättet blef det inte stort öfver en fjerndel — landsvägen ärsäkert tre eller fyra gånger så lång). Kapellkyrkan, som nu är flyttad ett godt stycke längre bort, stod fordom invid den gamla klockstapeln; ännu synas lemningar af henne. När der sist hölls gudstjenst, vet jag inte, men begrafningsplatsen begagnades ännu för femton år sedan och det sista lik der begrofs var just Randels fru (ja hon var det sista, ty fru Adelberg, hennes mor skillde man åt ifrån dottren och begrof henne, blott ett halft år sednare, vid den nya kapellkyrkan). Alltnog; den herrgård, på hvars mark den gamla begrafningsplatsen står, hette, såsom sagdt, fordom Toiwola och tillhörde en f. d. brukspatron, sedermera rätt och slätt landtjunkare, som hette Adelberg. Han hade i sitt äktenskap blott ett barn, men det barnet var värdt så mycket som tio andra. Det var Ingrid. Ack, hvad den Ingrid var god och vacker och intagande; jag var sjelf, så qvinna jag var och gift till på köpet …. Gud förlåte mig, var icke jag nästan lika kär i henne, som i min man. Tänk sen, hvad intryck hon skulle göra på ogifta, unga män! Det var inte en och två, som suckade af kärlek till henne … På samma tid fanns i socknen en annan flicka, hvars skönhet och intagande väsende mången jemförde med eller till och med ansåg öfverträffa Ingrids. Det var guvernanten på Kuusisto, fröken Melia Saida Linders. Dessa båda flickor, af hvilka den ena var ljuslätt och gladlynt, den andra mörklätt och melankolisk, den ena rik, den andra fattig, blefvo snart de bästa vänner. Det var en sådan vänskap, som man läser om i romaner …. Snart trädde till detta vänskapsförbund en tredje, en ung gosse, en student, som hette David Baremann, samme yngling, som engång räddade Melia och Angelique, då en varg ville öfverfalla dem. Han vardessutom småkusin till Ingrid, så att vänskapen mellan de båda flickorna och honom var ganska naturlig. Men det stadnade icke dervid utan öfvergick till kärlek, men emellan hvilka, derom var olika meningar; jag för min del tror, att de båda älskade honom och att han älskade Ingrid. Pappa mente deremot, att det var Melia han dyrkade och att man såg det på allt. Det säkra är, att när Ingrid blef förlofvad med häradshöfding Randel, så for Baremann bort och slog sig på att bli målare och lemnade studera på båten.
— Men — inföll Helena — hvarföre skulle då Ingrid ha förlofvat sig med Randel?
— Sådant kan ingen menniska alls känna, mitt barn; ty det beror så ofta på omständigheterna. Och de voro icke heller olyckliga i sitt äktenskap, å nej, ty en god qvinna älskar sin man; men denna lycka räckte icke länge för Randel, ty döden, som så gerna sopar undan det bästa först, tog efter tvenne års sammanlefnad bort hans Ingrid. Hon blef begrafven bredvid sin vän Melia, som förut lemnade detta jordiska. Mannens sorg dervid var så stor, att han flera månader var nästan vansinnig; ja han inbillade sig då och då, att hon allt ännu lefde. När han återfick sina sinnens bruk, förändrade han gårdens namn till Tuonela, arrenderade bort gården åt en bonde och öfvergaf som man trodde för alltid Toiwola, emedan han icke kunde lida att se ställen, som öfverallt påminnte honom om den så älskade makan. Huru rörande det var att se den starke mannen, nedtryckt af sorg åka bort med den lilla flickan i famnen. När en man sörjer, är det mycket mera rörande och skakande, än då vi qvinnor göra det.
Härvid gjorde prostinnan ett litet uppehåll, hvarunder hon tog sig en helt liten pris. Sedan fortfor hon, bemannande sig:
— Fjorton år voro de borta, men nu för några veckor sedan återkommo de. Lagman Randel skall vara mycket svag och dålig; slagattacker ha förlamat hans högra sida och han lär inte ha många dagar igen. Måhända ville han lära dottren att älska dessa trakter, som för honom sjelf varit så kära och sen så bittra.
— Hvad heter hans dotter; månne hon vara mycket vacker? — frågade Helena.
— Hon heter efter sin moders vän, men hon kallas Saida. Brås hon på modren, så måste hon visst vara mycket vacker.
— Och söt och god — tillade Helena — måtte vi snart få se henne. Det anar mig, att jag börjar hålla mycket af denna Saida.
— Ja mamma, vi måste ställa så till, att vi snart få se dem båda …. Men huru gick det då medden der Baremann?
— Han var och blef försvunnen. Några menade, att han dödat sig, andra, att han rest bort för att aldrig mera återkomma …. Nu är det slut med min historie och nu måste vi gå att tänka på skorpbakningen. Allt har sin tid mina barn. Se här har ni edra hvita förkläden.
Följande dagen på förmiddagen, sutto i det såkallade arbetsrummet prostinnan med båda flickorna, hvar och en med sin skilda sysselsättning; gumman med glasögonen på näsan vid sin spinnrock, Clara arbetande på en yllemusslinsklädning, Helena virkande på en börs.
— Huru kommer det till — sade Clara sakta till sin syster — att du nu arbetar så jemt? Nu klagar du icke alls öfver ”ledsamt.”
— Minsann tror icke jag, att Helena rodnar — sade modren, i det hon höll upp med sin spånad — hvad kan Clara ha sagt, som så tog?
— Jag tycker det är vackert så. Hemligheter! Hvad kunde de röra för slag?
— De rörde våra älskare, sådant der, som mamma inte mera förstår sig på.
— Hvem kan ni nu i hast ha fått till älskare här på landsbygden. Ännu har inte ens pappas adjunkt anländt — tillade gumman med en slug min på Clara.
— Tror mamma då, att i sådant fall vi just ginge an att tas som från hyllan. Jag blir alltid liksom litet ond, när jag hör talas om, att den eller den adjunkten blifvit förlofvad med den eller den dottren till sin principal. Nej, först måste man se sig om i verlden, anställa jemförelser och öfverväga, om man inte kan få en bättre.
— På det enfaldiga viset gick ändå er mors och er fars förlofning. Simpel adjunkt var han, när vi förlofvades, fast han nätt och jemt blef kaplan till bröllopet. Sedan ha vi ändå gått ganska bra vår verld igenom, Gudskelof. Eller huru tycker du sjelf, min gubbe lilla? Äro icke vi ett lyckligt par.
Prosten, som inträdde i detsamma, drog några längre rökar ur sin ofantliga sjöskumspipa och svarade:
— Den frågan hade kunnat vara lämplig för ett antal år sedan, då vi båda voro yngre; ty nu äro vi nästan för gamla, för att icke vara lyckliga. Men till en annan sak. Jag hade nyss bref ifrån Otto; han har nu undergått sin kandidatexamen, och säger sig skola inträffa här en af dagarna.
— Har Otto redan undergått sin examen. Och huru många röster kom han sig till?
Prostinnan gjorde denna fråga isynnerhet för att få veta, om Otto hade fått, såsom hon hoppades, mera röster, än prostsonen ifrån grannsocknen.
— Vara fruntimmer, Agatha lilla, och tala om röster! Tills vidare lemnar jag din nyfikenhet obesvarad — svarade prosten, sålunda afspisande sin fru och — läsaren —
— Jag måste medge, att jag icke förstår mig på sådant, men …. Otto säger det mig kanske — menade gumman småskrattande.
Prosten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från ljumhet som svärmeri.Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan en viss stolthet hörde gubben det berömmas.
Hans maka var visserligenäfven som qvinnasin man underlägsen, men hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning, som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.
De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år. Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet, som så ofta är mera än skönheten.
Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk fruktan å den andra.
— Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passioneradsnuserska. Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?
— Genom tid och tålamod — genmälte prostinnan.
På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades, sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste ord.
Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet blef slut — Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelfprincipia prima, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet, skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke valt sittgenus vitæ; han ansåg — hvad äfven farbrodren gillade — att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.
Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som andra säga, att han var öfver medelmåttan.
När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.
— Huru är det med dig, Helena — sade han tagande hennes hand i sin — alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt arbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?
Det hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning på denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en förunderligblick, rodnade och teg. Då sade Clara: — stygga Otto, förstå, att det är åt dig.
Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till, att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat, att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande, hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon det är.
Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto anledning till skäliga förmodanden — ty ganska väl anade hon, att det var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara, oaktadt elleremedanhon var den i saken minst intresserade, voro dock dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en finqvinnlig instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.
Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det bruna hårfästet och sade:
— Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag inte, att många vågade söka.
Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och kysste honom — på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade mod och sade:
— Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du, huru modig hon är. Hon är minsann ingen ”lilla syster” mer.
— För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra fennomanska funderingar?
— Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro Clara och jag … tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.
— Isynnerhet — inföll Clara — som jag inte orkar läsa den finska grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre, när man inte känner det grammatikaliskt.
— Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla föreläsningar för dig, din lilla rabulist.
Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta bestod i thé, som var anrättadt ”på hufvudstads vis” allt för att hedra eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas — ty — sade gubben — om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång görabörjan, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din farbror ser dig efterexamen rigorosum.
När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade prostinnan till sin man: — märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de blefve ett par.
— Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se vår flickas förgråtna ögon.
— Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek … vi voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet … men jag förstår så väl, huru svårt det måste vara.
— Isynnerhet för en qvinna — tillade prosten — qvinnan, som inte har tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta …. Men låt oss inte mera tala i det ämnet …. mån’ det icke vara klokare att somna in, min gumma!
I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt hastigt:
— Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt. Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.
— Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.
— Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?
— Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet …. vacker.
— Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte hoppas alltförmycket …. och minns du det plågsamma ögonblicket med den olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och bar mig så tafatt åt …. vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek, och vara qvinna …. det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.
— Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus …. och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.
Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan ljusa och behagliga.
Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och tänka.
— Skall jag då tro, att Helena älskar mig — sade han till sig sjelf — jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet …. hon, min välgörares dotter, för min skull olycklig …. den tanken vore mig odräglig. Huru otacksamt vore det icke af mig …. eller rättare af ödet, om det ställde sådant till! …. Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till henne? …. Nej, dertill är jag förmycket intresserad och …. måhända var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.
Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.
De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes hjerta.
Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, joemedan Otto icke alls brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.
Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke mera, att Helena älskade honom, men — märkvärdiga motsägelse! — han betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro. Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan möjlighet eller en slump.
Likväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick. Det var liksom skulle han anat, att han ickeännu älskade Helena med den styrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel skygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat sanningen.Till någon del, ty kärlekens grader äro många.
En morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil från hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne, hvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin farbror till viljes.
De begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare planera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med Helena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten lemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste forlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro egentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i mångens ögon paradoxa åsigten,att om man förlofvar sig först, så följa nog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan …. nu förverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner. Dock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och leddes naturligast på den tanken, att hans kärlekännuicke var af den högre natur, som försmår beräkningar.
Allt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och tid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordomcivis academicusoch dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var särdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta för honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga examinationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den professorn, som varit hans ungdomskamrat: ”han tycks allt vara sig lik, alldeles som i pojkårena.” Ja han glömde icke ens att underrätta sig om vaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I begärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga personlighet.
Sedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen skulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde väl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig den, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora socknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver vägens längd, ty denna väg var backig och såledesvida mindre tröttsam, ”såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk.”
Vid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens besvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad utsigt.
— Skada bara — sade prosten — att vi inte ha grönt ännu; vintrarna hos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen blåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.
— Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till sitt förra.
— Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin periodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan hunnit så långt.
Tuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till hälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan undanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik och ädel stil, sådan man numera sällan får se — ty äfven till landsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla, dels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.
När de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken med spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna man och sade till Otto: — det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi skola gå in i trädgården.
På fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste år, nu voro de — tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt jemnårighetenvar dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres melankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den förre haft gladare dar, än den sednare.
De helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa naturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden eller ens talte derom; sådant förutsatte de.
Till Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; — detta är Otto, den tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så goda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.
Vid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till mods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom så sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på röfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga uppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef det; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek — derpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en stilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare, ovillkorligen skulle han ….. om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.
Nu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom skrämd slita sig lös från ett fortepiano.
— Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen och hans brorsson.
Fadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade henne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och — hans känslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst och då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.
Sakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I stället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott sågo, den ena på den andra.
— Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg, äfven för dig sjelf ett glas.
Medan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och lagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den obehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: — icke är detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det inte heller vara.
Snart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd först åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han glaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma något ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.
Att tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska väl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de äldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se på denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en obehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett fordom, händesig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med börsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var någon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var hanmåhändaden älskade, nu var hanickeden älskande; den som då lät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och dertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans själ samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället för förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på Saida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog ovillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En fördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.
Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon starkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra drömmar.
Ovillkorligen kom han att tänka på Helena. ”Hon är vacker,” sade han till sig sjelf, ”hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för mig; sådana som denna kunna vara för andra.”
Hans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig, troligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne, sägande: — jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga välkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!
— O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.
— Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land. Låt se huru de uppfyllas.
— Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt uppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid varit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem — tillade hon suckande.
Smittad af hennes vemod, sade Otto: — med mig är förhållandet annat. Jag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är det jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!
Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han fortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och Clara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans kusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes far med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den barnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon berättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han tillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så mycket om.
Solen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja längre. Man skildes således åt.
Saida sade till Otto: — helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr magister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.
— Snart och så gerna — sade Otto i det han nickade afsked.
På vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade bemäktigat sig honom, dåde gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken till den tafatthet han der i förstone ådagalade.
— Jag skrattar icke — svarade farbrodren — åt sådana fantasier. Det händer nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda föreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller blott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt säkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina akademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom det starkaste bevis för sin tro.
Vidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på Tuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm. Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och sannt var, att han icke mådde väl.
Hvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten — drömmande.
Han var på Tuonela i den flygel der hanickevarit om dagen. Rummet var stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera liknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom mycket, men andra syner upptogo honom snart.
Rätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de slutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen. Han tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de smyckade personerna: ”så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi hit?”
— Detta är en dröm — sade Otto — eljest kunde jag inte hålla alla dessa hufvun och hjertan i famnen.
— Du bedrar dig — sade en af de smyckade — huru många verldar håller icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa atomer!
Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: — bed till Gud, att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver dig.
Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat så, som hennes fina, ädla anlete.
Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas, men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung. Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de gåfvo honom rum.
Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete. Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera änettögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var denna Saida ….
Då blef han störd af en röst, som sade: — vi ha läst alla dina känslor och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person, så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.
Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett outsägligt vemod och sade:
— Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med din dom?
— Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.
Många beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom; det var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig. Otto minndes henne svagt; det var Helena.
Hon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty hon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de dock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög sig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.
Liksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ettannat rum. De smyckade lemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno:nu blir du en af dem. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ, att han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad sällskap han kommit och han frågade: — hvilka ären j.
En förde ordet för dem alla och sade:
— Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå omkring på jorden och spöka. Några af oss …. du ser dem der …. fäst dig vid deras galna åtbörder …. de ha förlorat sina hjertan och sitt förstånd …. de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra trupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat tappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha inte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det egentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt och delar äro äfven förlorade.
— Och dertill var allt drottningen skuld — frågade Otto.
— Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för oss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår drottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde sin skilda drottning.
— Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?
— Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad, med hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom hit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de, åtminstone tidigare fattade den.
— Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade hon mig icke?
— Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat och att din kärlek varit stark och ren!
— Var min kärlek stark och ren?
— Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi, vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida ….. Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?
— Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.
— Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.
Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande armar; då ville han störta i denna graf.
— Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan det ej, ty du är bunden af det närvarande.
Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band. Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer; tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större än all ångesti himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de andra vålnaderna att skratta.
Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.
Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom — klockan var då två — hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear; hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken — ty hade han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt — men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.
Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: — nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?
— Jag har filosoferat förmycket på min kammare — svarade Otto småleende.
— Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto, men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan timid.
— Clara — sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand — vill du bli min vän?
— Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls af det allvarliga i hans min.
— Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som äfven kan vara mig till någon nytta …. om så behöfs.
— ”Om så behöfs.” Jag förstår dig inte rätt …. du nästan gör mig rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening …. om jag kan.
Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett vackert tycke öfver hennes ansigte.
— Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk och förrädisk emot en annan, som du också håller af?
— På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det vore illa. Men jag pröfvar …. jag får väl vara litet elak, om det leder till något godt ändamål.
Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet — måhända icke ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra honom sjelf till jesuit.
— Säg mig då Clara — sade han icke utan en viss obeslutsamhet — säg mig någonting …. som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar Helena mig?
Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga,icke destomindre skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit beseglad med en lögn; teg hon, så ….
Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några ögonblick och hon teg.
— Älskar Helena mig? — återtog Otto.
Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.
— Jag förstår, att så är — sade Otto, i det han sakta tryckte Claras hand.
— Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar vänskap.
— Var det orätt, Clara lilla? kanhända … men om det leder till ett godt ändamål.
— Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena älskar dig … Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du att ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte fråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att ….
Den blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon.Man hade kunnat tro henne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet — och likväl gällde det en annan.
— Jag vill älska Helena — sade med häftighet Otto.
—Villdu älska, det är illa — svarade Clara.
— Jag älskar henne redan — gentog Otto.
— Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte hellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du verkligen älskar Helena.
Denna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess sanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:
— Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En vän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller åtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en sådan vän?
— O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand ifrån din; jag vill vara din vän … Men är du olycklig, Otto? Hvem älskar du?
— Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar jag ej. Tro mig det, Clara!
— Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din kärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag, och då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.
— Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor inte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan förvandla envis till dåre och göra den, som var allas glädje och förhoppning till en rik tårekälla.
— Aldrig har Otto förr talat så!
— Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I stället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt i min lefnad.
Nu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade den dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke troget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar drömmar — skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I det fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden icke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.
Hvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var drömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han hade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en oegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var menniska och han var svag.
— Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan, som spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?
— Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig derom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?
— Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är omöjligt, så ha de heller …. ingen betydelse.
— Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara den omständigheten till exempel,att Helena der agerade en så underordnad roll, att jag knappt mindes henne.
— Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt att förklara drömmar.
— Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara, så kan det gå.
Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: — se nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.
— Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap — sade Otto komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för tillfället passande min.