Chè la divina giustizia gli spronaSì che la tema si volge in disio.
Chè la divina giustizia gli sprona
Sì che la tema si volge in disio.
(Ty den gudomliga rättvisan sargar dem så,att fruktan förvandlas i åstundan.)
(Ty den gudomliga rättvisan sargar dem så,
att fruktan förvandlas i åstundan.)
Ja, hon längtade efter morgonen, hon längtade efter att sitta i vagnen och se för sista gången dessa drag, denna gestalt, som hon älskat så våldsamt, så vanvettigt, utan att dock kunna vinna det, på hvilket hon samlat all sin själs energi med en sådan intensitet, att det syntes henne som blödde hon däraf ur tusen sår — att vinna honom helt och för alltid. Han hade ej kunnat gifva henne det sista prof, som hon satt såsom villkor, som hon måste sätta som villkor för att knyta sig varaktigt till honom — han hade ej kunnat uttala det enda lilla ord, som skulle varit nog för att få henne att underkasta sig allt. Hon hade gifvit efter punkt för punkt af sina fordringar, hade vikit steg för steg — men i detta sista kunde hon ej vika. Han måste en gång vilja, klart och bestämdt vilja äga henne för alltid — hon hade förgäfves väntat därpå hela tiden, och när han ej heller nu kunde taga ett sådant beslut, så hade hon intet val.
Han kom och gick ännu ett par gånger under natten; hvilade sig stundtals i soffan, men gick snart ut igen. Hon låg med slutna ögon och bultande pulsar, räknande klockans knäppningar tills hon somnade däraf, alltid för att åter vakna med en ångestfull känsla under bröstet, som skulle hon svimma eller kväfvas.
Han hade sett den stängda kofferten, sina egna saker ordnade i en rad på en stol och förstått allt. Och en dof förbittring jäste inom honom mot henne, så stark, att han ej ens kunde förmå sig att närma sig henne. Å, hur hade hon kunnat bedraga honom så! Han hade trott, ja, han hade slutat med att tro, att han här skulle finna denna lifvets helhet och fullhet, som var hans sinnes djupaste kraf — trott på en kärlek, höjd öfver hvarje prof — och där var hon nu färdig att svika honom så gränslöst. Han gick omkring med sjudande hämndtankar i sitt sinne. Denne Rikard, denne tarflige moralist och kälkborgare med sina äckliga, banala fraser — han skulle velat gå upp på rummet, där han sof, och gifva honom ett knytnäfsslag i ansiktet och sedan slåss med honom på lif och död.
Och hon, som låg där och sof helt lugnt, sedan hon med en sådan ordning och metod räknat hans näsdukar och tagit vara på sina egna — ja, han skulle vilja döda äfven henne. Hvarför inte. Inte göra som det där andra paret — bara helt enkelt döda henne.
Han stannade nu slutligen bredvid hennes säng och såg på henne. Hon slumrade lätt men oroligt samt andades flämtande. Han hade många gånger förr gladt sig åt, hur vacker hon var, när hon sof. Äfven nu lade sömnen ett visst skimmer af rodnad öfver hennes ansikte. Hon låg på sidan, med ena handen under kinden, den andra utbredd på täcket.Håret bucklade sig mjukt kring tinningarna och utefter ryggen, läpparna voro halföppna och hade ännu i sömnen en sakta skälfning som i smärta — äfven ögonlocken ryckte något — men den profil, som aftecknade sig mot kudden, var så beundransvärdt ren och fin, så själfullt känslig och mjuk, att Andrea öfverväldigades af rörelse och kastade sig öfver henne med en omfamning, som nästan var en kväfning.
Hon for upp och stirrade honom i ansiktet med den yrvaknas förskräckta blick. Han grep med båda händerna hårdt om hennes hals och höll henne så. Hon kom till besinning, läste som ett begynnande vansinne i hans ansikte, kastade sig tillbaka mot kuddarna, slöt ögonen och sade med svag, flämtande stämma, men ett lyckligt leende: Ja, ja! döda mig! Gör det! Jag ber dig — döda mig!
Hans händer sjönko långsamt tillbaka och den onaturliga spänningen i hans drag gaf vika, i det tårar strömmade till hans ögon.
Då kastade hon armarna om hans hals och hängde sig fast vid honom med hufvudet tillbakakastadt, kramade sitt bröst intill hans och bad ifrigt, inträngande, med fullt medvetande: Döda mig! Eller låt oss dö tillsammans — som de andra!
Så mycket älskar du mig? frågade han, och det började sprida sig ett skimmer af lycka öfver hans ansikte. Men hvarför vill du då lämna mig?
Jag vill ju inte lämna dig — jag kan det inte. Därför vill jag dö.
Och hvem tvingar dig att lämna mig?
Du.
Jag! som bara väntat, bara hoppats på denna stund — som kände att hela min tro på lifvet, den enda möjligheten att bli botad från en skepticism, som dödade mig, var om du kunde ge mig detta yttersta prof — nu vet jag det säkert, du ska alltid hålla mig fast. Nu kan vi gärna trotsa allt och gifta oss — du har gifvit mig den kraft, som fattades mig, nu kan jag strida, nu kan jag arbeta för dig. Du ska bara fordra det af mig, så går det.
Hon kramade armarna hårdt omkring honom och snyftade ännu länge mot hans hals. Men det var inte längre tårar af förtviflan, utan af en lycka, som hon kände vara allt för stor för att kunna vara varaktig. Hon visste väl, att hon i denna stund invigde sig till ett lif af oafbruten kamp, och det var ångest och bäfvan i den sällhet, hvarmed hon gick framtiden till mötes. Hon visste, att den fullkomliga lyckan endast existerar i ett moment och att den alltid köpes dyrt.
Transcriber’s note:Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Femte Samlingen., Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1890, pp. 1-232.Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i respektive individuell text.Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter):... rum och den sistnämdeordnade soffan åt henne samt ...... rum och den sistnämndeordnade soffan åt henne samt ...... nu ocksåAgot— å, hvad de voro löjliga! Men hon ...... nu ocksåAagot— å, hvad de voro löjliga! Men hon ...... armarna påAgot. ...... armarna påAagot. ...... öppna balkongdörrarna utåtstjärhimmeln, som framskymtade ...... öppna balkongdörrarna utåtstjärnhimmeln, som framskymtade ...... kom, som meddelade henne attkanej kunde komma ...... kom, som meddelade henne atthanej kunde komma ...... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre attläsa...... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre attlåsa...... här resan, som kunde varabätteatt inte ha tänkt ...... här resan, som kunde varabättreatt inte ha tänkt ......mörket, så hade hon här ingen annan utväg än att ......mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att ...... Stigen fortsatte ju därlångsströmmen, ...... Stigen fortsatte ju därlängsströmmen, ...... Då de åter blefvo ensamma och dörren varläst, ...... Då de åter blefvo ensamma och dörren varlåst, ...
Transcriber’s note:
Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Femte Samlingen., Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1890, pp. 1-232.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.
Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i respektive individuell text.
Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter):