Aagot gick direkt till Rikard och räckte honom brefvet.
Du har läst det? frågade han, sedan han genomögnat det.
Ja.
Och — hvad — hvad är ditt intryck?
Att det är godt att hon rest, sade hon och lade armarna på hans axlar. Nu har du bara mig — men du ska få se, att jag ska bli mycket mer fördig nu, när hon inte alltid står liksom emellan oss och trycker ner mig med sin öfverlägsenhet. Nu ska jag bli allt, allt för dig.
Det grep honom en känsla af pinande tomhet vid dessa ord. Det vore tusen gånger bättre, om hon vore likgiltig som förr — men att hon nu, i detta ögonblick, kom och liksom begärde ömhet af honom — att det vaknat hos henne en önskan att blifva mer för honom än förut just nu, då han bittert kände, att hon intet kunde vara, och då hans själ var sårad till döds af Alies grymhet, det var för mycket.
Låt oss framför allt inte bli sentimentala, sade han. Du har varit för mig allt hvad jag begärt och önskat.
Och han vände sig bort och lämnade henne.
Tåget närmade sig Genova och den entusiasm, som hittills hållit Alie uppe, började sjunka. Om han dock, när allt kom omkring, icke skulle bli glad att se henne! Kanske skulle hon genom sin ankomst blott sätta honom i svårigheter.
Hon tröstade sig med tanken, att hon endast kom för att hindra duellen. Denna fara en gång afböjd, kunde hon ju strax lämna honom igen.
Hon tog en droska och for till det hotell, där hon förut bott med Aagot och Rikard, och där man kände igen henne. Hon öfverlade med sig själf, om hon genast borde sända bud till Serra och säga, att hon var kommen, men en obestämd oro för att han då ännu en gång skulle kunna motsätta sig hennes plan kom henne att besluta sig för att handla på egen hand. Han skulle öfverraskas med att finna henne redan inflyttad hos hans tant, innan han visste någonting.
Följande morgon vid 11-tiden begaf hon sig alltså till Via Nuova, denna trånga, mörka gata, där hvarje hus är ett museum, hvarje portal ett konstverk, hvarje gård ett arkitektoniskt praktstycke, och därtvärs igenom gårdarna skymta ständigt blomstrande terrasser med utsikter öfver hafvet. Hon kom till Palazzo Serra och gick in med en beklämd känsla af ett oändligt afstånd mellan invånarna här och den lilla obetydliga flickan i sin grå resklädning, som gick att söka en underordnad plats hos en medlem af familjen.
Betjänten vid dörren ville visa henne bort under förklaring att det ej var förevisning i dag. Hon svarade med skygg röst, att hon sökte markisinnan, gaf sitt visitkort och bad betjänten säga att hon var den dam, som markis Andrea rekommenderat markisinnan i somras i Nervi.
Betjänten kom snart tillbaka och införde henne i en stor kall salong med få möbler, marmormosaikgolf och marmorbord samt stela, obekväma divaner. Här fick hon vänta länge, och som hon redan var frusen, när hon kom, då Genovas gator i dag piskades af en häftig nordanvind, som gjorde att man nästan icke kunde komma fram om gatuhörnen, isade henne nu det gamla palatsets kyla så, att rysningar gång på gång gingo igenom henne, och hon fruktade att hon förkylt sig och skulle insjukna. Hu, att ligga sjuk här, det skulle vara förskräckligt! Modet började svika henne. Dessa palats, hvilka synts henne en så härlig tillflyktsort under sommarvärmen, de voro dock egentligen mycket otrefliga att bo i. De hade plötsligt förlorat hela sitt behag för henne. Proportionernas ädelhet, liniernas renhet gladde ejmer hennes öga, hon tänkte, att ett visst litet hemtrefligt rum fyra trappor upp vid en viss gata i Stockholm, öfverfylldt af banala möbler och väl ombonadt mot alla vindar, var dock tiotusen gånger angenämare att lefva lifvet i än detta iskalla palats.
Ändtligen blef hon införd till markisinnan, som satt i ett kabinett med ett slags pall med varma kol under fötterna samt i knäet en liten stenurna med het aska för händerna. Bredvid henne satt en annan medelålders dam, som Alie gissade var den amerikanska sällskapsdamen, som varit hos henne sedan hon blef blind. Båda voro insvepta i schalar och markisinnan hade sammetshatt på hufvudet och pelsmuddar.
Men Alie hann blott kasta en flyktig blick på dem, ty det fanns en annan i rummet, som genast ådrog sig hela hennes uppmärksamhet. Prinsessan Palmi satt där i en låg länstol. Alies hjärta klappade starkt af denna känsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna undersköna dam ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie öfverträffa alla de idealbilder af kvinnlig skönhet, hon sett i gallerierna. Hon var klädd i en morgondräkt af brun sammet, garnerad med pälsbräm. Klädningen var uppdraperad öfver axlarna som på de antika statyerna af romerska matronor och lämnade halsen fri — en hals af klassisk form, tvärskuren, kraftfull i linierna och med en yppig rundning. Hela gestalten var för öfrigt den äkta romarinnans, hög och fyllig. Håret,det egendomligt rödbruna, Tizianska håret, hängde i en pung i nacken, ögonen, aflånga, stora, rödbruna äfven de, släpande och ändå stråliga, riktade sig kritiskt granskande på Alie, som kände sig egendomligt förringad under denna blick. Hennes skönhetssinne var alltid färdigt att beundra det som var vackert, men här var det på samma gång en stolthet i hållning, en fulländning i toalettens minsta detaljer, något af så utpräglad »grande dame» i hela personligheten, att Alie tyckte sig stå inför ett väsen af annan art än hon själf, och kände sig så imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes klädningsfåll, och på samma gång så förödmjukad, att hon velat gråta öfver sin egen ringhet jämförd med den kvinna, med hvilkenhanvar van att lefva i dagligt förtroligt umgänge.
Det är alltså ni, som min nevö talade om, sade markisinnan. Ni ska vara mycket språkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien — min nevö kände visst egentligen en bror eller kusin till er — jag vet inte om han har sett er själf — men era släktingar hade sagt, att de skulle gå in på att lämna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem åt er — var det inte så?
Alie nickade tyst; hon förstod att så borde det låta. Men på samma gång kastade hon en skygg blick på prinsessan, undrande hvad hon tänkte om djärfheten hos den svenska flicka, på hvilken hon varit svartsjuk. Ty att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svåger skulle göra en mesallians,att denna stolta, furstliga skönhet älskade samma man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick, hvarmed hon granskade henne.
Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.
Vill ni göra mig det nöjet att läsa ett litet stycke för mig, sade hon med ett vänligt småleende. Jag vill gärna höra er röst — och ni har ju inte sagt ett ord ännu.
Hon lät henne pröfva både franska, tyska och engelska.
Det är förvånande, sade hon, ett så godt uttal på alla språk. Det sätter jag särskildt värde på — jag kan inte tåla, att man rådbråkar ett språk. Och en mycket behaglig röst också, inte sant, Lætizia?
Alie visste dock med sig, att hon ej läst med mycket uttryck, och att hon darrat betydligt på rösten.
Nu vill jag också ha den glädjen se er, fortfor den vänliga markisinnan, ty jag är inte alldeles blind, ser ni — jag kan ännu se lite på mycket nära håll, gud vare lof. Vill ni inte komma närmare.
Mrs Howard vinkade åt henne att böja sig fram öfver stolen, och markisinnan klappade henne på kinden.
Carina, eh! sade hon. Men så ung! Bara ni kan trifvas med mitt stilla lif.
Alie kände hela denna granskning och utställning af sin person och sina resurser inför den stumt iakttagande prinsessan som en outhärdlig förödmjukelseoch var hvarje ögonblick färdig att brista ut i gråt.
Är det således afgjordt? frågade markisinnan. Jag kan bara säga, att jag ska bli mycket glad, om ni vill komma till mig. Vill ni kanske be er kusin — eller svägerska — den damen, som ni är med, att komma hit, så ska jag göra upp allt med henne.
Alie förklarade brydd, att hon skilts från de sina i Roma och kommit ensam till Genova.
Ensam! Och hvar bor ni här?
Jag tog in på samma hotell, där jag varit tillsammans med de mina och där de kände mig. Min — fosterbror var sjuk och därför kunde de inte —
Hon talade ifrigt, kännande instinktivt nödvändigheten att urskulda sig för ett steg, som hon visste här skulle betraktas som mycket opassande.
Ja, kvinnan har ju samma fria ställning i de nordiska länderna som hos oss i Amerika, sade den gamla markisinnan, som också tycktes finna en ursäkt nödvändig inför sin nièce. De ä inte bundna och öfvervakade som här — Andrea berättade mig flera intressanta exempel härpå.
Nu lät prinsessan för första gången höra sin röst — en djup, fyllig, rik alt sådan som Alie genast tänkt att denna ståtliga varelse måste hafva, och sade: ja, det där är ju mycket bra, om de unga flickorna också ä uppfostrade så, att de inte missbrukar en sådan frihet.
Alie kände udden i anmärkningen och rodnade starkt.
Jag måste dock för min del säga, fortfor prinsessan, att jag, som ung flicka, inte skulle velat veta af denna frihet, äfven om den erbjudits mig. Jag tycker man är så lycklig, så länge man har någon, som vakar öfver en och vårdar sig om en — det gör lifvet så torrt och kallt att lefva på eget ansvar.
Ja, det är en så olika uppfattning, inföll markisinnan förmedlande. Men vi förstår hvarandra, signorina mia. Jag hör också till dem, som väckt horrör i Italien genom min själfständighet. Emellertid bör ni dock inte längre bo kvar ensam på hotellet utan hellre flytta hit med detsamma, om ni tror er kunna bli nöjd här. Villkoren —
Låt oss inte tala om det. Jag önskar ett hem här, inte en plats, inföll Alie med häftighet.
Godt, godt, som ni vill.
Men det kan väl inte gå an, invände prinsessan. Min tant skulle då alltid genera sig för att besvära er — hon önskade en aflönad föreläserska, som hon betalar 100 l. i månaden — var det inte så, tant?
Alie kände sig öfvertygad om att prinsessan gjorde detta för att gifva henne en underordnad ställning i huset, och hon beslöt att ej låta sig förödmjukas.
Jag har aldrig haft någon aflönad plats och behöfver det inte, sade hon med låg, men fast röst. Men däremot har jag i många år varit hos en äldredam, som inte är min släkting — jag har ingen släkt mer, jag har mist alla — och hos henne tror jag nog att jag vetat att göra mig nyttig utan att önska någon annan lön därför än lite vänlighet och välvilja, som man så väl behöfver, när man är ensam.
Tårarna trängde vid dessa ord ända fram i hennes ögon och stämman blef sväfvande.
Och det ska ni få, var säker på det, sade hjärtligt markisinnan. Herre gud — kyss mig, barn, — hon är ju allt för söt. Jag tycker redan jag håller af henne. Och vill du inte ge henne handen, Lætizia, du ska också bli vänlig mot henne, det är jag säker om.
Men den fina, juvelgnistrande hand, som på denna uppmaning räcktes henne, var kall och stel.
Mrs Howard! Vill ni kanske visa signorinan hennes rum. Ni vet — röda kabinettet och det lilla sofrummet innanför. Vi ska låta sätta in ett skrifbord sedan, så att ni får ett trefligt arbetsrum. Men nu får min kammarjungfru strax följa er till hotellet och taga reda på era saker.
Den amerikanska damen förde henne in i ett stort rum med tillslutna persienner. De hade gått genom ett par korridorer och Alie hade ej lagt märke till väderstrecken, men hon hade nu ett litet hopp, att rummet låg åt sol- och hafssidan. Men nej, hennes följeslagerska öppnade persiennerna på glänt och hon såg intet annat än en mur midt emot. Sammakalla, ödsliga intryck, samma möbeltomhet, som i salongen!
Är ni nöjd? frågade markisinnan, då hon kom tillbaka. Alie böjde stum på hufvudet, under det tårarna stodo henne i halsen.
Jag ska inte öfveranstränga er, fortfor vänligt den gamla. Ni är ung och behöfver naturligtvis lite förströelse. Jag åker ut hvar dag, när det är vackert väder, och då kan ni alltid följa med, när ni vill. Och om ni någon gång har lust att spatsera, så kan ni göra sällskap med mrs Howard, som går i bodar ibland.
Alie försökte att visa sin glädje öfver dessa rikliga tillfällen att komma ut och förströ sig. Hon fick kammarjungfrun med sig och gick till hotellet, och innan hon ännu fått tid att tänka sig in i det, var hela flyttningen gjord, och hon stod i sitt kalla, mörka rum och gned sina händer samt stampade med fötterna, ur stånd att tänka på något annat än att hon frös, frös så som hon aldrig gjort i hela sitt lif. Hon var färdig att brista i gråt, då hon såg på sina händer, sina små, hvita händer, som nu voro svullna och röda. Hon var gridelin i ansiktet och fötterna kändes som blyklumpar. Hon hade sprungit upp och ned i rummet, medan hon sysslade med sin packning, men utan att lyckas värma sig. Sätta sig ned och företaga sig något var ej att tänka på. Och hon föreställde sig hur den vinter skulle bli, som hon nu måste stanna här. Instängd mellan dessa dystramurar, aldrig frihet att gå ut ensam! Kom det öfver henne denna omotståndliga frihetslust, som ibland där hemma brukade drifva henne ut på ändlösa ströftåg uppåt de södra bergen, bort åt Kungsholmen och Djurgården så att hon ofta ej kom hem förr än imörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att gå med mrs Howard i bodar. Hon med sina oregelbundna, själfsvåldiga vanor, sitt utvecklade själfständighetssinne, hon insnörd i den etikett, som stänger den italienska flickan från lifvet, hon öfvervakad, ledsagad, vaktad, som icke en tioårig skolflicka hemma. Ty hon förstod nog att markisinnan, trots sin amerikanska uppfostran, dock med åren blifvit tillräckligt mycket italienska för att ej mena så mycket med den frihet, hon sade sig vilja uppmuntra.
Och Andrea! Hvad kunde hon väl under dessa förhållanden vara för honom? Kunde de ens någonsin träffas ensamma, skulle hon ens få mottaga honom i sitt rum, få gå ut med honom? Troligtvis aldrig. Så vida hon ej ville se honom i hemlighet, utsätta sig för förödmjukelser, gifva den stolta prinsessan rätt i sina antydningar om en missbrukad frihet. Å, detta var henne det pinsammaste af allt — att denna kvinna, som hon tyckte stod så högt öfver alla, hon sett, och somhanbeundrade och höll af som en syster — att hon skulle se på henne med denna föraktfulla blick, betrakta henne såsom en underordnad person af tvifvelaktig karakter, en simpel löntagerska med anstrykning af äfventyrerska. Hur honskulle önskat kunnat säga henne i ansiktet: jag skulle kunnat bli prinsessa Palmi liksom du, om jag velat det. Men jag har försmått att begagna min makt öfver honom till att skaffa mig den ställning, som du skulle respekterat, och visste du allt, skulle du kanske ha lite mer aktning för mig.
Hvilken oerhörd dårskap hon hade gjort! En våldsam hemlängtan grep henne. Å, den som nu sutte i soffhörnet vid skymningsbrasan hos den kära gamla, med téköket på bordet och pratande riktigt af hjärtans lust, medan bjällrorna klingade utanför på gatan och snöstormen yrde utan att göra annan verkan än att öka hemkänslan i det varma rummet.
Vid denna tanke kunde hon ej motstå längre; hon brast ut i stormande gråt. Och när hon en gång börjat därmed ville hon aldrig sluta, det var en vällust att få gråta ut riktigt åtminstone!
Hur ensam hon kände sig. Och hur hopplös var hennes sorg! Ty om hon nu följde sin ingifvelse, om hon gick till markisinnan och sade: jag kan inte stanna, jag har fått bref från de mina, att jag behöfs hemma — det kunde hon ju göra — och så fort till tåget och tillbaka till Frascati — om hon också gjorde detta, så visste hon ju, att ingen frid i alla fall fanns för henne i det gamla hemmet. Hon visste ju, att den lycka och trefnad, hon utmålade sig där, var en förfluten lycka. Ty aldrig mer kunde hon sitta med sinneslugn i sitt gamla soffhörn med fötterna uppkrupna och armbågarna på knäna, pratandeså där af hjärtans lust, aldrig mer så där öfverdådigt muntert leka och rasa med parfveln, aldrig mer tala förtroligt och fritt med Rikard, medan han låg på rygg på soffan uppe hos dem — allt det var nu förändradt, Rikard var förälskad i henne och hon hade djupt sårat honom — Aagots svartsjuka var väckt och därmed var det förhållandet brutet — och hon själf, framför allt hon själf var så förändrad att hon ej mer hade fotfäste någonstädes. Det var detsamma hvart hon reste, hvar hon lefde — ingenstädes frid och lugn mer! Ty hennes lif hade fallit ur sitt sammanhang i samma stund som det, som skulle utgjort lifvets högsta lycka och djupaste innehåll hade kommit till henne i en form, som ej tillfredsställde hennes naturs starkaste kraf.
Andrea hade varit ute och kom först hem fram på eftermiddagen. Prinsessan Palmi hade låtit säga att hon önskade få tala med honom, då han kom. Han trädde in till henne med sin vanliga min af älskvärdt galanteri och frågade skämtsamt, hvad hans nådiga svägerska nu hade uppfunnit för en befallning att glädja sin trogne tjänare med.
Men han märkte genast, att hon var starkt upptagen af något, som oroade och misshagade henne.
Jag ville bara fråga dig, om det skett efter öfverenskommelse mellan dig och henne eller om det varit ett infall af henne själf, började hon.
Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.
Ty om det varit en öfverenskommelse mellan er, så vill jag säga, att du inte handlat så lojalt mot mig, som jag är van att vänta af dig. Det är i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, för min tants skull, inte undgå att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit för mycket, om du först hade frågat mig, om jag ville taga emot denna främmande person i familjekretsen.
Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han, häftigt upprörd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.
Du vet således verkligen inte af det? Nå, i så fall hade jag rätt i att taga henne för en riktigt intrigant liten äfventyrerska. Så vet då, att din vackra svenska flamma från Nervi nu är installerad hos min tant nästan som dotter i huset.
Andrea visste ej hvad som försiggick inom honom i detta ögonblick. Det var på en gång glädje, triumferande, jublande glädje öfver att hon vågat detta för hans skull och missnöje öfver den obehagliga belägenhet, hvari hon försatt honom. Ty å ena sidan ville han icke kränka sin svägerska och stärka hennes misstankar genom att allt för varmt taga Alies parti, å andra sidan måste han ju dock rättfärdiga henne i prinsessans ögon. Och han förutsåg en hel kedja af svårigheter och förvecklingar, men på samma gång tyckte han, att han ville falla på knä och tacka henne för hvad hon gjort.
Nå — jag tror du är häpen själf öfver en sådandjärfhet, sade prinsessan, som med sina stora, släpande, guldskimrande ögon betraktade honom, där han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande för sig själf.
Han tvärstannade och lyfte upp hufvudet med en frågande min, liksom väckt ur en dröm.
Hvad — djärfhet! — Han återkom till full besinning och svarade leende: min bästa Lætizia, hvad din fantasi kan skena i väg. Hvad är det nu för märkvärdigt i allt detta? Jag hade i Nervi föreslagit signorinan platsen hos min tant, hon afslog den, och jag fann därför ingen anledning tala med er därom. Nu har hon förmodligen kommit på andra tankar, och den omständigheten, att hon inte meddelat sig med mig härom, tycker jag inte är något så märkvärdigt. Jag hade ju inte vidare med saken att göra, hon har vändt sig direkt till min tant, det var ju i själfva verket det mest passande.
Strax därefter kom Andrea ned till markisinnan, gratulerade henne till att ha funnit hvad hon önskade och åhörde småleende hennes loford öfver den unga flickan.
Det gläder mig, att du tycker om henne, efter det är jag, som hittat på att föreslå det. Hvar är hon — jag ville gärna göra henne min visit.
Jag ska skicka efter henne.
Nej, förlåt, bästa tant — börja inte med att behandla henne så! Kom i håg, hon är uppfostrad som en amerikanska — låter du henne inte ta emotvisiter i sitt eget rum, ska hon känna sig riktigt förnärmad.
Nå, som du vill. Hon har fått röda kabinettet till sin salong.
Alie låg ännu på soffan och snyftade, då hon hörde en kort, snabb, lite nervös knackning på sin dörr. Hon kände den så väl. Tårarna tvärstannade och hjärtat stod liksom stilla af väntan. Hon kände som om hon ville kväfvas af en blandad känsla af hopp, lycka, ångest och blygsel — ja, blygsel, kvinnlig blygsel öfver, att hon varit mer trofast och mer stark än han — att hon hållit fast, när han velat släppa. Och hon kände, att om han ej visade sig glad öfver, att hon kommit, om han än en gång bad henne resa, så vore hon färdig att springa ut genom fönstret.
Då intet svar kom på hans knackning öppnade han dörren och trädde in. Hon satt till hälften upprätt i soffan och höll ännu näsduken för halfva ansiktet, i det hon dock blickade upp mot dörren.
Han såg i ett ögonblick, att hennes ögon voro svullna af gråt, att hennes hår var i oordning, som då man borrat hufvudet in bland kuddar samt att hon blifvit mager, med något långdraget i ansiktet och halsen, som skadade hennes utseende, men som grep honom djupt och kom liksom en ny lifskälla af ömhet att på ett ögonblick kvälla fram inom honom. Han var med ett språng framme vid soffan,ryckte upp henne och tryckte henne intill sig i ett tätt, andlöst famntag. Hon slöt ögonen och blef länge liggande orörlig på soffan med armarna fast lindade omkring honom och sin mun mot hans under en känsla af att hon vore färdig att dö i en obeskriflig vånda af lycksalighet.
Solen hade gått ner och det hade blifvit skumt i rummet, då de reste sig upp, ännu med armarna om hvarandra, ännu under intrycket af en berusning, som gjorde dem ur stånd att tänka på något annat, än att de nu egde hvarandra helt, att all längtan, all smärta upplösts i en fullkomlig lycka. Under ett omotståndligt behof af luft och rörelse drog han henne med sig ut genom en korridor ut på det platta taket af en lägre afdelning af byggnaden. Här fann hon nu för första gången sedan hon kommit in i palatset den utsikt öfver hafvet, som hon drömt sig. De stodo på en af dessa härliga, öppna loggier, som utgöra den italienska byggnadsstilens största behag; ett stort fajansgolf, omgifvet af ett järnstaket, kring hvilket kamelior och rosor stodo garnerade i full blom, under dem hela staden med alla sina skinande hvita palatser, hamnen med sina hundratals fartyg, hafvet med sin obegränsade horisont, alltsammans glödande med denna varma, plötsligt uppflammande och strax bortdöende rodnad, som följer solnedgången i södern.
Här kändes det ej längre kallt, emedan muren bakom dem skyddade mot vinden, och den röda belysningenöfver alla föremål gaf tvärt om illusionen af full sommarvärme.
Och här återfann Alie igen sitt älskade Italien, det Italien, som icke längre var för henne blott den evigt blå himlens land, som alla nordbor drömma om, utan ett land, där det äfven kan vara kallt och mörkt, där man äfven kan misströsta och förtvifla, men som, dock först sedan man lidit sig in i det, kan bli en kärt, som vore det ens eget land, förflyttadt under ett lyckligare luftstreck. Och liksom man mera älskar den som skänkt en lyckan, än den som gifvit en lifvet, mera sin make än sin mor, så hade Italien nu blifvit hennes hemland i djupare mening än någonsin Sverge varit det. Hon hade återfunnit sammanhanget i sitt lif.
Min hustru, hviskade Andrea. Han kallade henne så nu och hon lät honom säga det, det klingade så ljuft i hennes öron. Men inom sig visste hon, att hon nu mindre än någonsin ville blifva det. Det var hon, som hade kommit till honom, hade hon ej gjort det, hade hon kanske aldrig återsett honom, och hon var glad öfver att hon gjort det. Men för intet pris ville hon vinna några yttre fördelar därpå. Gifta sig med honom, binda honom olösligt vid sig för hela lifvet, mottaga de offer detta skulle medföra för honom — det kunde hon endast göra, om han en gång sökte upp henne, om han kom till henne och sade: jagharredan brutit med allt för att ega dig.
Men så länge han endast sade: jag är beredd att offra allt, hela min ställning, hela min framtid, om du vill bli min hustru, så länge upprepade hon åter och åter sitt nej.
Men hon begynte emellertid trifvas väl i sitt nya hem. Markisinnan bemötte henne med så mycken vänlighet och förtroende, att hon endast led af att behöfva föra henne bakom ljuset med afseende påsitt förhållande till Andrea. Men snart beslöt han sig för att till hälften inviga tanten i deras hemlighet, för att de skulle få mer tillfälle att vara ostörda tillsammans. Han sade henne, att de voro sins emellan förlofvade och tänkte på att gifta sig, så fort han kunde skaffa sig någon ställning, som satte honom i stånd därtill. Markisinnan skänkte dem sin fulla sympati. Hon hade inga aristokratiska fördomar, var själf dotter till en self-made man och trodde att det skulle vara en lycka för Andrea, som hon höll hjärtligt af, om han genom omständigheterna blefve tvingad in i någon bestämd verksamhet. Hon gaf de unga all den frihet de skulle haft, om de varit ett amerikanskt förlofvadt par, tillät Andrea att hvarje dag tillbringa flera timmar i Alies rum och var med i hemligheten, då de stämde möte ute för att gå ut och promenera. Som öfre våningen icke fick ana något, införde hon som sed att Alie gick ut ensam, när hon ville, blott hon icke blef ute efter solnedgången.
Herre gud, flickan är ju van vid att röra sig fritt, sade hon på prinsessans invändningar. Inte kan jag tvinga henne att gå skridt för skridt med mrs Howard — det är nödvändigt för hennes hälsa att hon får taga sig motion.
Emellertid öfverlämnade sig de unga fritt åt alla förälskades små glädjeämnen.
Det var en ständigt ny lycka i detta att veta sig tillhöra hvarandra helt och att så småningom meroch mer taga hvarandra i besittning. Han hade i sin förälskelse så många af dessa små barnsligheter, som utmärka starkt erotiska naturer, och som mildra lidelsen med en lekfull glädtighet. Han dyrkade hvarje tum af hennes personlighet, doften af hennes hud, hennes andedrägt, alla hennes åtbörder, hvarje tonfall af hennes stämma, hårets fall — ja, äfven hennes små brister, såsom en guldplomb i en tand, ett litet märke på kinden, en ovana att sitta hopkrupen, ett litet gungande med höfterna, när hon gick — allt iakttog han och allt var han förälskad i. Han kände hennes doft på hvarje klädesplagg, hon nyttjat, samt röfvade alltid hennes näsdukar, handskar och schaletter. En silkesschal, som hon ofta burit under sommaren, tog han med sig upp på sitt rum och svepte in sig i den om natten. Det var hans glädje att taga ned hennes hår, kamma det och böja det i ringlar kring fingrarna, samt sedan försöka olika sätt att lägga upp det.
Kom det då någon oväntadt och knackade på dörren, hade hon ett sätt att blixtsnabbt vrida upp det igen, så att det såg vackrare ut än någonsin, med små lockar lösgörande sig här och där bakom öronen och vid tinningarna.
Sutto de tillsammans i soffan med armarna om hvarandra och Alie begynte tala, berätta eller fråga något, bad han henne ofta vara tyst, det störde honom att tala, han ville sitta stilla och bara njuta af att känna henne så tätt intill sig, lyssna till henneshjärtas slag, insupa hennes andedräkt. Detta var honom sysselsättning nog för flera timmar.
Men Alie kände i allt detta något annat än den personliga kärleken till honom. Det var äfven denna allmänna kult af kvinnan, af allt det som är specifikt kvinnligt, af allt det sexuelt tilldragande hos det motsatta könet. Det var en sinnlig vällust däri, som förskräckte henne och utmattade henne, hon kunde ej hålla ut att lefva i denna ständiga excitation och försökte därför att lösgöra sig, resa sig, företaga sig något, förströ sig, finna på en gemensam sysselsättning. Men då hon föreslog att gå ut eller att läsa något, förebrådde han henne att hon ville förstöra deras lycka.
Läsa, gå ut, det kan du göra med hvem som helst, lefva kan du bara med mig. Och när man älskar hvarandra lefver man blott när man håller hvarandra så tätt sammanslutna, att man liksom andas med samma lungor, att bägges hjärtan klappa med samma pulsslag. Det är för mig kärleken.
Hon gaf vika och satt stilla, men hon var ej i stånd att på detta sätt öfverlämna sig åt ögonblicket, hon kunde ej hindra sin hjärna att arbeta, och hon grubblade oaflåtligt på ett medel att knyta honom fast vid sig på ett mer personligt sätt, att egga hans intressen, drifva honom till att utveckla sina rika anlag och vilja något i lifvet. I samma mån som hon hängaf sig mer helt åt denna kärlek, kände hon ett behof att göra den till medel, icke blott till mål,medel till att föra dem båda framåt till en rikare, mänsklig utveckling. Hon kände, att endast på så sätt kunde den blifva bestående, att så länge hans kärlek blott var ett vällustigt njutande, hade den ej den lifskraft, som bär en öfver lidelsens period med dess eggelser och retelser in i den verkliga lifsgemenskapens trygga hamn. Hennes oaflåtliga sträfvan var därför att tränga in i hans tankar, att ana och gripa i flykten hvarje stämning, som flög igenom honom, att uppmuntra allt det som bar lifskraft i sig och att sympatisera äfven med det, som ej egentligen var henne sympatiskt. På detta sätt ville hon göra till verklighet hans lekfulla smeknamn: anima dell’ anima mia = min själs själ.
Hvad tänker du på? frågade hon honom ofta, då de sutto tysta tillsammans med armarna om hvarandra.
Jag tänker inte, svarade han vanligen. Jag känner dig — det är allt. — Och hvad tänker du på?
Jag tänker mycket, jag, i stället, svarade hon. Jag tänker på, att du ska bli en verkligt stor skald — jag arbetar i tankarna på ditt stora historiska epos. Nu är det länge, som du inte skrifvit på det.
Jag behöfver inte dikta nu mer. Jag lefver. Och när jag inte är med dig, fantiserar jag bara om dig, om oss — i stället för att tänka på att göra vers. Sådant kan vara godt, när man ingen personlig lycka har —
Det tycker inte jag. Jag tycker att lyckan — kärleken — bör stimulera hela lifsverksamheten — utveckla alla gåfvor — jag har tvärt om tiotusen gånger mer verksamhetslust nu, än förut.
Hvad verksamhet vill du då ha?
Jag vet inte — till en början ville jag ha den att sätta dig i gång — att se dig frambringa något.
Och vet du, hvad jag ville? Jag ville vara mycket rik — jag ville t. ex. vinna det stora numret på lotteriet — 6 millioner — så skulle jag göra en hel mängd vackra saker, som vore mer värda än ett helt band dikter.
Och hvad skulle det vara t. ex.?
Jo, först skulle jag utrusta en vetenskaplig expedition, som skulle gå på upptäcktsresor till främmande länder för att taga reda på något i afseende på naturförhållanden riktigt lyckligt lottadt, obebodt land —
Och där ville du stifta ett idealsamhälle?
Visst inte. Tror du jag vill inlåta mig på sådana utopier. Jag vet väl, att människorna alltid måste kifvas och slåss och stifta dumma lagar bara det finns tre på ett ställe. Endast parvis kan man lefva lycklig. Och därför ville jag köpa hela landet för att lefva där ensam med dig. Tänk, att ligga hela dagen på stranden, i solen, utan kläder — när vi ville äta behöfde vi bara sträcka ut handen efter frukter — inga omsorger, ingen som störde oss — bara lefva för att älska hvarandra.
Och hur fort skulle vi då tröttna på hvarandra? sade hon skrattande.
Fort eller långsamt — det gör ingenting. Kärleken har ingen tidräkning. Det viktiga är, att den är hel, allt uppslukande, medan den räcker. Det tilltalar dig inte?
Nej. Jag är en bättre ekonom än du — om du vore vår Herre, så skulle du förslösa all den eld, som finnes på bara blixtar och eruptioner — men jag skulle spara på den så att den brände med en jämn och värmande låga hela året om.
Så sa du inte förr. En gång tyckte du om min idé om fjärilarnas kärleksdag.
Ja, innan jag älskade dig, ja. Det är så lätt att vara slösaktig med det, hvars värde man inte känner. Nu däremot är jag så rädd för den tanken att det kan ta slut en dag — så nu tänker jag bara på att spara för framtiden.
Det ska i alla fall ta slut en dag.
Det stack henne i hjärtat, då han sade det. Hon kunde ej längre tänka sig denna möjlighet.
Och om du vill spara, tar det bara slut så mycket fortare. Jag kan inte med någon halfhet — bara det som uppfyller mig helt har någon betydelse för mig. Och bara så länge du är allt för mig, mitt hela lif, mitt enda, absolut enda intresse — och så länge du inte lefver, inte andas för något annat än mig — bara så länge ska jag älska dig. Försök inte att dra mig öfver på något annat — börjar jag att diktaigen t. ex., så älskar jag dig inte mer — då är jag helt uppe i det. Låt mig få lefva bara för dig nu så länge jag kan det.
Denna omättlighet i hans lidelse kom henne att bäfva. Hon visste ju, att så kunde det icke alltid fortfara, och att om hon ej skulle lyckas att kringgärda deras kärlek med fastare murar, skulle det hela falla till grunden en dag.
Därför kan också vår kärlek endast lefva hemlig, fortfor han. Därför har du kanske gjort mer klokt än du vet, då du inte velat att vi skulle gifta oss. Jag kan bara älska en älskarinna men inte en hustru. Vet jag en gång, att det är ett förhållande som skall, som måste vara för hela lifvet — ja, då är med detsamma intensiteten borta. Nu kan det ju hända, att det varar ändå, och då är det så mycket bättre. Men vi har då åtminstone inte strax från början förstört vår lycka med att tänka: vi har hela lifvet för oss, vi kan ge oss god ro. Det är som när man kommer till en stad med mycket konstsamlingar; vet man att man kanske måste resa därifrån om ett par veckor, tar man det med en sådan ifver, att man riktigt frossar i konst, firar riktiga orgier i konstnjutning, lär sig alla taflorna utantill, älskar dem, intränger i konstnärens själ på ett sådant sätt, att man bevarar minnet däraf för hela lifvet; vet man återigen, att man ska lefva där alltid, ja, då kan det hända, att man är lika oberörd af konsten omkringsig, när man dör, som när man först kom dit. Har jag rätt?
Hon instämde obetingadt, hon var öfvertygad om att hon höll honom fastare bunden vid sig i frihet än i tvång.
Och dock fanns det stunder, då det smärtade henne att stå så utanför hans lifs hvardagliga förhållanden, då det sårade henne att han nödgades förneka henne inför de sina, låtsa som om hon vore honom en alldeles likgiltig person, då de voro tillsammans i familjekretsen, under det han då alltid egnade sin svägerska en vördnadsfull och varm hyllning. Och hon hade ej så lätt att finna sig i den underordnade ställning, hon här intog. Hon hade hemma varit van att vara föremål för sina kvinnliga bekantas beundran, och hon plägade alltid vara en hufvudperson, en medelpunkt, kring hvilken alla samlade sig i deras umgängeskrets där hemma. Hon trodde då, att hon icke satte det minsta värde härpå. Men nu kände hon sig dock ofta skygg och beklämd i medvetandet om hur ringa hon var i denna omgifning.
Och i synnerhet gent emot prinsessan! Hon hade denna slags dyrkan för henne, som en ung flicka ofta kan ha för en något äldre, henne öfverlägsen fru, som hon gör till ett ideal, hvilken hon i allt söker efterlikna. Alie satte ej mer upp sitt hår, valde ej ett band eller en spets till sin dräkt, utan att tänka på hur prinsessan bar det eller det, och hon förde sigbättre, lärde det italienska sättet att hälsa, att komma in i en salong, genom att studera henne. Det var första gången i sitt lif hon sökt att efterlikna någon. Och hon hade en stor önskan, som växte nästan till en fix idé: hon ville, att prinsessan skulle veta, att hon kunde bli hennes svägerska, om hon behagade.
Trots sin sträfvan att alltid inför Andrea visa sig oblandadt nöjd med sin ställning, trots det att hon lade sig vinn om att ofta upprepa för honom att hon föredrog denna framför att vara hans hustru, kunde hon ej öfvervinna vissa stunder af svaghet, i synnerhet då hon tillbragt aftonen uppe i prinsessans våning och pinats af de förödmjukelser detta alltid medförde. Och hon kunde då ibland brista ut i gråt inför honom utan att vilja förklara hvad som bedröfvade henne.
Jag har ju sagt dig det många gånger, att du inte skulle kunna bära denna ställning i längden, kunde han då säga. Låt oss då hellre välja den vanliga, banala stråkvägen och gifta oss.
Nej, det var inte det. Men — nu kom hon slutligen tveksamt fram med hvad hon hade på hjärtat. Om han bara ville tala med prinsessan om henne; säga att han älskade henne och att han bedt henne bli sin hustru, men att det var hon, som inte ville detta.
Han for upp.
Hvad skulle det tjäna till — det vore ju det orimligaste af allt. Antingen måste ju vårt förhållande vara hemligt eller också måste vi gifta oss —annars blir din ställning här ohållbar. Till tant var det ju nödvändigt att säga något; men äfven hon, om hon visste att vi ej egentligen ä riktigt beslutna att gifta oss — om hon hade reda på allt — tror du, att ens hon, som håller så mycket af dig, längre skulle vara på vår sida. Och nu vill du ropa ut på taken —
Bara till prinsessan —
Till henne minst af alla, svarade han häftigt.
Men — bara säga att du håller af mig —
Nej, aldrig, säger jag, aldrig! Hvad faller dig in — tillhenne, just till henne skulle jag gå och säga — ah, du förstår ju ingenting af ställningen — du har ingen aning om hvad som är den djupaste konflikten i mitt lif — omdetej vore, skulle jag inte vara så obeslutsam, som du funnit mig —
Andrea — du älskar prinsessan?
Förplumpa inte allt genom att uttala sådana ord. Jag älskar dig, du vet det — dig och ingen annan än dig — men — känslolifvet kan vara så underligt sammansatt ibland — kort sagdt, kom aldrig mer med sådant.
Andrea — vill du inte ge mig ditt förtroende?
Men jag tror du är förryckt — jag har inte något förtroende att ge. Hvad inbillar du dig nu? Kan jag bära till dig och lägga i din hand en blommas doft — eller kan jag ta med mig till dig ljudet af en stämma, som jag hört — lika litet kan jag berätta dig om något, hvars ljud och doft inte låter siggripas, utan som förflyktigar i luften — förstår du. Men jag älskar dig, dig, endast dig.
Om söndagarna var Alie fri, ty då tillbragte alltid markisinnan dagen hos en syster, som också var gift i Genova. Andrea mötte henne då vid någon spårvagnsstation och de gjorde utflykter tillsammans i omgifningarna.
Ofta besökte de någon af de villor, som voro öppna för allmänheten, och gingo timtal omkring i dessa lundar af orange-, citron- och lagerträd. Eller ströfvade de fram på landsvägarna mellan murarna, som dolde vin- och olivplanteringarna, samt stannade här och där, då de sågo någon trädgårdsarbetare sysselsatt med att plocka frukt och fingo sig en orange eller en fico d’India direkt från trädet att släcka sin törst med. Ibland kommo de till rika kastanjeskogar, och då var det Alies glädje att vika af från stora vägen och att söka upp några vilda småstigar, som väckte minnen om skogsvandringar mellan björkar och tallar. De plockade kastanjerna, som öfversållade marken, samt funno äfven här och där en väldig, nerfallen pinje-kotte. De samlade då ihop kvistar och torra löf samt gjorde en stor eld, på hvilken de rostade kastanierna och pinjens mandelliknande små bönor och förtärde under skratt och lek dessa smakliga rätter, hvarefter de gingo till någon landtlig osteria för att med ett glas vin sköljaned den något torra måltiden. Kom en skogvaktare och gjorde anmärkning mot deras upptändande af eld i skogen, inbjöds han att dela deras frukost samt att sedan komma med dem till osterian och dricka vin, likvisst sedan de alla hjälpts åt att släcka elden.
Det var intet Alie älskade så högt som dessa ströftåg i det fria. De återknöto henne på sitt sätt till hennes forna lif och hade på samma gång den nya tjusningen af att hon gick vid den mans sida, hon älskade, och i en ny, rikare natur. Och dessutom den underligt bedårande känslan af att det var midt i vintern, man på detta sätt kunde njuta af naturen.
På de ensamma småstigarna mellan murarna gingo de med armarna lindade om hvarandra, hufvud intill hufvud, ofta mun mot mun.
När de åter kommo ut på de stora landsvägarna, släppte de hvarandra och gingo hvar för sig och försjönko då ofta i tysta drömmar, medan de långsamt framskredo under middagssolens glöd.
En af Alies älsklingsdrömmar under dessa vandringar var att föreställa sig dem resa hem en sommar till Sverige — som gifta, naturligtvis, ty då hon drömde sig dem i Sverige, voro de alltid gifta. — Och åter och åter upplefde hon i fantasien återseendets glädje — fröjden af att få visa Andrea sitt land, den natur i hvilken hon vuxit upp och som hon alltjämt älskade med en alldeles särskild ömhet. Rikards och fru Rode brukade om somrarna bo på ett landtställeute i Stockholms skärgård i samma trakt där äfven hon lefvat som barn. Hon tänkte sig hvad intryck denna natur skulle göra på Andrea, hur egendomlig han skulle finna den! Hon såg sig med honom på båten, som genom trånga sund, förbi uddar och öar, ångar ut åt Dalarösidan, sedan i liten roddbåt tills de landa vid näset med de susande björkarna. De gå upp för backen, en liten barfotad, hvithårig flicka öppnar grinden och niger så svenskt och näpet för slanten, där uppe ligger den röda stugan med stora glasverandor — hur olik Serras marmorvilla i Nervi! — där kommer parfveln springande utför backen, så att han är färdig att stupa på näsan, Aagot i sin trefliga norska bonddrägt med hvita skjortärmar, kjol med röda bårder samt hängande fläta kommer vänlig och söt som alltid, Rikard i hvita linnekläder och halmhatt — och den gamla på verandan med ögonen fuktiga och armarna utsträckta, sliten mellan lusten att gråta och le.
Under tiden gick Andrea och drömde om, hur han hyrde sig en styrbar luftballong och sväfvade fram med Alie där uppe öfver allas hufvuden, blickande ned i de städer, de passerade, som i svarta bås och dessemellan seende blott den vida rymden, likgiltiga för hela världen där nere, för släkt och vänner, för krig och ministerskiften, kolera och dynamitattentat, lefvande dag och natt i ett enda kärleksrus, tills de dogo däraf, utmattade och lycksaliga.
Det var alltid samma skillnad mellan det måttlösai hans drömmar och det praktiska, lätt förverkligade i hennes. Trots hennes starka häfdande af friheten i deras förhållande hade hon dock alla kvinnors instinktiva längtan att ställa sin kärlek och sin lycka under samhällets och de anhörigas skydd samt att ha det dagliga lifvets små fröjder och omsorger gemensamt med den hon älskade. Alla hennes borgerliga svenska instinkter drefvo henne att längta efter det gemensamma hemmets stilla lycka.
Han återigen, ehuru han ej skulle tvekat att offra hela sitt lif för hennes skull, om han kunnat ega henne utanför hela världen, stöttes alltid tillbaka inför tanken att här i sitt eget land, bland sin vanliga omgifning, stiga ned från den privilegierade ställning han var född till, utbyta det sköna palatset mot någon borgerlig bostad i två rum och knuffas med hundra andra om en knapp brödkaka. Med den egendomliga dubbelsyn, som utmärkte hans på en gång sangviniska och skeptiska temperament, kunde han aldrig hindra sig från att liksom se slutet på den lidelse, som nu behärskade honom. Men han ville hellre att detta slut skulle bryta in starkt och våldsamt öfver dem, än komma så småningom under ett prosaiskt hvardagslif.
En krök af vägen eller en mötande åsna med sin last af torra kvistar eller sina gungande korgar med apelsiner och mandariner kom dem att stanna och vakna upp ur sina så olika drömmar. De smålogo åt hvarandra, lyckliga åt hvarandras närhet trotsde stundom störande tankarna, och när åsnedrifvaren vändt dem ryggen, möttes deras läppar i en lång kyss, som hade de varit borta från hvarandra på en resa och nu återfunnit hvarandra.
Vintern hade på detta sätt gått obegripligt fort, d. v. s. för Alies uppfattning hade det aldrig varit någon vinter. Hon liksom gick och väntade på vintern till fram i Februari, då det redan begynte kännas vårligt i luften och alla mandelträden stodo som stora, jättelika brudbuketter på sluttningarna rundt omkring staden och påminde Alie om midsommartiden hemma, då körsbärsträden ändtligen mödosamt brukade skjuta blom efter sin långa kamp med snön och tjälen i jorden.
I April började markisinnan tala om att hon till sommaren ville resa till en tysk brunn, och hon erbjöd Alie att göra sällskap eller att vara ledig och resa hem till de sina i Sverge, om hon hellre ville det.
Om jag får ge er ett råd, så reser ni hem, och Andrea kommer sedan efter dit, då han är färdig att gifta sig. Jag tror inte, uppriktigt sagdt, att ert samlif här kan fortsättas längre på det här sättet.
Den alltid så vänliga markisinnan yttrade detta med en litet torr ton, som kom Alies hjärta att klappa häftigt. Var hon missnöjd med henne, och var det meningen att säga, att det nu var slut, att hon ej mer fick komma tillbaka? Och att resa hem tillSverge nu, skulle det ej vara att för alltid skiljas från honom.
Jag ska tala med Andrea, sade hon med nedslagna ögon och beklämd ton.
Ja, gör det, min kära flicka. Tro mig, det är på tiden att er ställning blir klar. Alla har inte det förtroende till er, som jag — man får redan höra antydningar, som — kort sagdt, en ung flicka som ni är för god att utsättas för sådant. Jag ska själf säga det till Andrea, om ni vill.
Nej, nej, jag ber — jag ska nog —
Hon fruktade ingenting så mycket som att han genom yttre påverkning skulle anse sig tvungen att gifta sig med henne.
Hon berättade honom blott om markisinnans anbud att antingen följa med henne till Tyskland eller resa hem till Sverge, och väntade med oro på hans svar.
Det är ju förträffligt, utbrast han. Ser du inte hvilket ypperligt tillfälle detta är till att förverkliga det som jag alltid drömt — att få vara alldeles ensamma tillsammans på någon undangömd ort, där vi inte har att aflägga räkenskap för någon.
Hvar? I månen? frågade hon leende, beredd på något nytt, fantastiskt förslag.
Han drog henne ner på sitt knä i soffan och lade hennes hufvud mot sin axel, så att ansiktet låg tätt upp emot hans hals.
Nej, rör dig inte — jag kan inte tala, om jag inte känner dig så!
Men jag kväfs.
Hvarför andas du inte ut. Jag vill just, att du ska andas mot min hals — så där ja. Hör nu på mitt förslag. Du säger till tant, att du vill resa hem, packar din koffert och sätter dig mycket riktigt på tåget norrut. Men när du kommit öfver italienska gränsen far du till någon liten ort i Tyrolen, som vi ska komma närmare öfverens om, och där möter jag dig sedan strax efter, och vi slår oss ned i någon liten pension bland bergen, där vi kan lefva alldeles obemärkta och ostörda, fria från alla hänsyn och slitningar, som nu håller på att fördärfva lifvet för oss. Å, jag tycker, att jag lefver upp på nytt, när jag bara tänker mig detta: att vara alldeles ensam med dig i flera månader, utan någon, som blandar sig i våra förhållanden. Då ska jag älska dig bättre än någonsin.
Alie tvekade något — talade om, att det var att bedraga hans tant, som varit så god mot henne, att om hennes bekanta i Sverge finge reda på det, vore hon störtad, för alltid stämplad som en äfventyrerska o. s. v. Men hoppet om att en gång få vara fullkomligt lycklig, innan den stora, oundvikliga skilsmessan kom, var dock starkare än alla betänkligheter. Hvad gjorde det henne, om hon störtade sig, sade hon sig själf. Hvem var hon skyldig ansvar? Och hvad återstod i alla fall för henne att hoppas af lifvet sedan — intet. Hedrad eller vanhedrad, aktad eller föraktad, hvad betydelse kunde det haför henne en gång, när det stora mörkret ohjälpligt skulle omsvepa hela hennes tillvaro.
En tid efter detta samtal voro de en söndag ute tillsammans i en roddbåt på hafvet.
Det var en af dessa underbart, obeskrifbart sköna dagar på Medelhafvet, då vattnet är så metalliskt blått, hårdt och blankt, att man tycker sig kunna gå på det, himlen så safirblå och så sammetsmjuk och på samma gång så ljusdrucken, att man ej kan uthärda att fästa blicken därpå, och de vinröda bergen tyckas liksom gömma en egen ljuskälla. Och Genova, hur skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten och denna himmel. Endast olivens gråa eller citronträdets blågröna, blanka blad och de gulröda frukterna spelade in färg här och där mellan de hvita palatsen. Alie greps af den känsla af lycka, som denna skönhet omotståndligt väcker. Det är omöjligt att vara sorgsen under denna solglöd; omöjligt att icke blifva genomträngd af en lifslust, så stark, att den är besläktad med vånda. Hon tyckte att hon ville kväfvas, att hon hade behof att rifva upp sina kläder för att riktigt kunna andas med djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och önskade syntes henne förverkligadt i denna stund.
Hvad tänker du på? frågade hon Andrea, som äfven var försjunken i drömmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar möttes i detta ögonblick.
Jag tänker på hur vi ska finna något vackert sätt att skiljas, svarade han.
Att skiljas?
Ja, just nu, när vi ä som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett slag — innan det begynner gå utför backen. Menhurska vi göra det, det är frågan — att bara sätta ut en dag, då vi måste säga hvarandra farväl, går inte. Ett sätt vore att du, som du har sagt ibland, bara helt enkelt försvunne ur min väg — jag kommer en morgon, du är borta. Men du har visst inte mod till det, och därför blir det väl jag, som får göra det. Vi reser till Tyrolen, lefver där några veckor af fullkomlig lycka tillsammans — och så en morgon, just när vi omfamnat hvarandra längre än vanligt, när vi riktigt känner, att vår kärlek nått en sådan punkt, att man ej kan komma längre, utan att återgången nu snart måste begynna — då går jag helt stilla ut ur rummet, säger kanske till dig, att jag ska beställa kaffet, medan du klär dig. När du så kommer ned i matsalen, är jag inte där. Du söker mig, du frågar värdinnan hvar jag är, och hon svarar helt förvånad: men det är nu en halftimme sedan han gick till tåget, madame. Nu måste han redan vara på väg.
Alie gaf nästan till ett ångestrop och lade handen på hans mun.
Du dödar mig bara helt enkelt, om du gör så, utbrast hon. Hon hade blifvit blek och tårar sprängde fram i hennes ögon.
Det var honom ett slags omotståndligt behof att på detta sätt pina sig själf och henne, men när han nu såg hvilket intryck det gjort på henne, blef han själf upprörd af sina ord och slöt henne innerligt intill sig.
Det är rätt, släpp mig inte, släpp mig inte, bad han. Jag ska göra allt för att fördärfva vår lycka — jag drifves genom en fatalitet därtill — men hindra mig bara du, håll bara fast.
Ja, om jag bara vore säker på att min lycka också vore din, så kan du vara viss på, att jag skulle hålla fast. Men det är detta tvifvel, som förlamar mig. När du kan sitta här vid min sida, midt i denna outsägliga skönhet som omger oss — denna vårluft, som gör mig tokig af förhoppningar — och komma på sådana tankar — hvad ska jag då tänka annat än att det du talar om — vår skilsmässa — är något oundvikligt, som måste komma en dag.
Du förstår mig ändå inte riktigt. Du förstår inte, att just det, att jag var gripen af samma stämning som du, kom mig att uttala mig så där. Just när jag känner som allra innerligast, hur nära förenade vi ä, kommer det öfver mig en sådan fruktan för att se det urarta i hvardaglighet och banalitet — att se dig begynna bli en nyans likgiltigare — att känna mig själf mindre uteslutande uppfylld af dig.
Var inte rädd — så fort jag märker något sådant hos dig — så ska jag vara den första att gå.
Nej, nej, om du gör det, fördärfvar du allt. Det är just det, vi måste undvika — att skiljas i bitterhetoch misstämning.Detkunde jag inte bära. Om du märker — eller tror dig märka något aflägsnande från min sida — då ska du tvärt om fördubbla din ömhet, sätta in hela din själs energi på att återvinna mig — du ska hitta på tusen nya lockelser — jo, tro mig, jag vet, att du ska göra det — din kvinnlighet ska utveckla alla sina förförelsemedel — du ska finna på nya ömhetsbevis, nya smekord — ja, om inte annat hjälper, ska du kasta dig till mina fötter och tigga om min kärlek — pah! hvad betyder den gesten? Att du finner det föraktligt, fegt — det gör ingenting, du ska göra det ändå — det är därför jag älskar dig så, emedan jag vet att du är i stånd till allt, hellre än att släppa mig.
Hon kände en inre bäfvan vid dessa hans ord — en aning, att hon skulle sättas på detta prof och att hon skulle få erfara, att lidelsen hade denna fruktansvärda makt öfver henne.
Alie skulle resa hem till Sverge i början af juni, hette det. Men samtidigt begynte Andrea att tala med sin bror och svägerska om, att han funderade på att göra en liten resa i sommar, han längtade efter lite ombyte af luft och skulle kanske gifva sig ut på en fottur i Alperna. Detta väckte strax prinsessans misstankar och en dag kom hon — till Alies förundran, ty hon brukade aldrig tala med henne annat än de nödvändigaste höflighetsfraser — ochslog sig ned bredvid henne i ett kabinett, där hon satt ensam och läste.
Ni reser till Sverge, signorina? begynte hon.
Ja, signora principessa!
Alie kunde dock ej låta bli att rodna vid denna osanning och bläddrade nervöst i sin bok.
Och kommer ni sedan tillbaka till Italien?
Jag vet inte — jag hoppas —
Jag vet att min tant inte har inbjudit er att komma tillbaka till henne. Men detta är inte ovänlighet från hennes sida, hon håller mycket af er, men hon tror att för ert eget bästa —
Signora principessa!
Alie flammade till och såg upp med blicken af ett jagadt villebråd, som är beslutet att värja sig i dödsångest.
Ja, förlåt att jag rör vid detta. Men jag tycker dock att ni bör veta det. Alla här har så småningom kommit under fund med verkliga förhållandet. Hur skickligt ni än båda spelat komedi, i längden går dock sådant aldrig. Tjänstfolket först och främst — och sedan tusen andra små omständigheter. Jag tycker det är synd att inte säga er det — ni är ju ännu ung, ni är vacker, ni ska kanske ännu kunna göra ett godt parti i ert eget land, om ni återvänder i er familj.
Alie reste sig, darrande af sinnesrörelse.
Förlåt mig, principessa, men jag är van vid attsjälf svara för mina handlingar och har ingen annan än mig själf att stå till räkenskap för.
Det är inte sant — ni har också på ert ansvar dens lycka, som ni älskar. Och — låt mig säga er det, eftersom vi nu ändtligen en gång kommit till tals — det är tid för min svåger att tänka på att gifta sig — han har för er skull varit färdig att låta gå sig ur händerna ett fördelaktigt parti, men ännu är inte allt förloradt; hon är mycket fäst vid honom och väntar på honom, viss om att han en gång ska återkomma till henne — om ni verkligen älskar honom, som jag tror, så bör ni inte längre stå i vägen för hans framtid. Det är alldeles nödvändigt för honom att göra ett sådant gifte — hänsynen till hans familjs traditioner fordrar det och han är den förste att själf erkänna detta — men så länge ni inte lämnar honom, kan han ju inte —
Ögonblicket var kommet. Djupare förödmjukad af den kvinna, hon beundrade, kunde Alie icke bli; det var nu tid att resa sig.
Signora principessa, sade hon med skälfvande röst och tårar i ögonen. Det är till er blifvande svägerska, ni säger allt detta.
Prinsessan ryckte till, drog sig två steg tillbaka, och hennes händer slöto sig krampaktigt.
Det är inte möjligt, sade hon med kväfd stämma.
Det beror bara på mig att vilja, fortfor Alie, höjande rösten. Hade jag velat det, så hade jag varit hans hustru, innan jag någonsin satte min fot idetta hus. Och när jag inte har velat det hittills, så har det varit för att jag älskat honom så mycket, att jag tänkt mer på hans bästa än på mitt. Och jag har inte velat binda honom, så länge jag inte var säker på att vara så oumbärlig för honom att han ej kunde lefva utan mig. Jag har frivilligt valt en förödmjukande ställning — sinnesrörelsen gjorde åter hennes röst osäker, hon hade högröda flammor på kinderna och tårarna dallrade i ögonvinklarna — och ni ska inte tro, att det kostat mig så litet. Jag är inte van att bli missaktad, jag var i mitt hem och min krets alltid den styfvaste nacken, som inte böjde sig för någon — frivilligt gjorde jag mig gärna till andras tjänare, men alla kände ändå att jag härskade på samma gång, och aldrig skulle det fallit någon in att inte visa mig den största aktning — sådanvarjag, signora principessa, sådan var min karakter och min ställning och jag försäkrar er, att jag mycket lätt skulle vetat att uppbära min plats äfven som härskarinna i ett palats som detta — omdethade varit min äregirighet. Men — jag hade nog äregirighet, ja, stor, men den var af annat slag. Den var att göra mig älskad — så älskad att den andre skulle vilja göra alla offer för mig — men inte att ta emot dem, nej, att ge dem alla tillbaka och säga: jag ville bara se, att dukundegöra offren, men det är jag, som gör dem, som vill och skall göra dem, emedan det är min lycka.
Härvid bröto tårarna omotståndligt fram, ochhon sprang öfver golfvet med händerna för ansiktet och bitande sig i läpparna för att kväfva gråten, som hon fann dum och meningslös i detta ögonblick, då hon hade velat stå där så stark och klar och imponerande.
Men hon hade icke märkt den sinnesrörelse hon framkallat äfven hos sin åhörarinna, förrän hon hörde denna rika altstämma, hvars klang hon så beundrade, och som nu lät nästan onaturligt djup och dof, framstöta: och tror ni inte, att hvarje kvinna, som älskar, förstår att göra sådana offer! Och hvad är det för svårt för er, som ändå fritt får visa honom er kärlek — det finns kanske andra, som nödgas kväfva och dölja den hela sitt lif för att inte störa hans lugn och kasta honom in i en falsk ställning. En sådan kvinna kan ha rätt att tala om offer — men inte ni, ni, som äger honom — ni, som har allt — åh! Jag vill inte höra er!
Hon hade kastat sig tillbaka i soffan och knäppte händerna öfver hufvudet, i det hon höjde de stora, släpande, nu tårfyllda ögonen mot taket.
Alie såg för första gången, att detta harmoniskt formade ansikte bar spår af lidande och inre kamp, hon hade något af mater dolorosa i sitt uttryck och sin ställning, som gjorde henne så idealiskt skön i detta ögonblick, att Alie, omotståndligt följande sin impuls, kastade sig på knä vid soffan, kysste hennes händer under strömmande tårar och framhviskade: ja, ni har rätt — ni har rätt — och jag tackar er!
Lætizia böjde sig fram, Alie kände de kraftiga armarna om sin hals, det yppiga, skälfvande bröstet mot sitt, en tårad kind mot sin. Och de kysste hvarandra.
I detta ögonblick trädde Andrea in i rummet. Han såg och förstod genast allt.
Lætizia! utbrast han med stämman bruten af sinnesrörelse. Och för första gången omfamnade dessa båda hvarandra i en lång, innerlig omfamning: hans var tacksam rörelse, hennes smärtsam försakelse.
Alie, sade Andrea därefter och tog hennes hand. Vet att den vördnad och tillgifvenhet jag hyser för henne är så stor, att både ditt och mitt öde beror af henne. Jag ska hellre mista det käraste jag eger i världen än göra henne emot.
Du ska göra hvad hon vill, sade Lætizia, pekande på Alie. Jag har förtroende till henne — vi förstår hvarandra. Hvadhonbeslutar gillar också jag, ty jag är säker på att det är det bästa för dig.
Hon hade fullkomligt återvunnit sin själfbehärskning och smålog mot honom med en äldre systers lugna välvilja.