LEONNA.ANDRA DELEN.
Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde.
Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad, ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast trenne gånger besökt under tjugu år.
Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof förrän nu.
Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten Nordenskans, hvilkenstod i affärsförbindelse med gamla herrn på Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.
Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna, den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.
Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra bekanta hade ännu sett dem.
Samma söndag, vi omnämnt i slutet af förra delen, såg Leonna i kyrkan tvenne okända fruntimmer inträda i främsta bänken framme vid choret. Deras ankomst väckte desto större uppseende, som halfva predikan då redan var förbi. Den ena af dessa damer, var ett ännu vackert men blekt medelålders fruntimmer med ett förnämt, men graciöst väsende. En röd kaschmirs långschal var smakfullt draperad öfver en rock af svart siden. På hufvudet hade hon en enkel spetsmössa med ljusröda band; hatten tog hon genast ganska ogeneradt af sig, för värmens skull.
Den andra var något utstyrd, ty toiletten öfverensstämde icke med personens utseende och ålder. Hennes safflorsröda tyllklädning med korta ärmar, dess bara hals och axlar endast omgifna af en kolleretrimsa; dess med blomster prydda hatt o. s. v., skulle väl anstått en tjuguårig tärna, men hos henne sqvallrade en viss snörpningvid munnen, och vissa linier vid pannan, om ett och annat tiotal mera. Utomdess såg hon pretentiös och tvungen ut, och hela hennes figur antog en marionettlik rörelse, när hon tilltalades af sin granne, eller trodde att någon bemärkte henne.
Leonna, som satt midt emot dem på andra sidan i choret, hade en stund varit ett mål för den först omnämnda damens förstulna blickar, hvarefter denna tycktes hviska några ord till sin följeslagerska, hvilken, hittills upptagen af sin egen värda person och jemkning om sin paryr, nu gaf sig tid att begagna den på ett svart band hängande lorgnetten, och rikta blicken på Leonna. Den stackars flickan rodnade af blygsel och harm öfver ett så oskickligt beteende i Guds hus, och första gången afvaktade hon med otålighet gudstjenstens slut, då hennes far kom till bänken för att afhemta henne.
Straxt efter deras ankomst till prestgården, körde en ståtlig vagn in på gården och en betjent i livré hjelpte de tvenne omtalta damerna derutur.
Pastorn gick emot dem, förde dem i salen, presenterade dem för sin hustru och deras öfriga gäster.
Den ena af damerna var fru lagmanskan Bärendorf, den andra hennes kusin fröken Renata Strutz.
Lagmanskan sade sig vara «charmerad» att göra fröken Nordenskans' «connaissance» och utbad sig det nöjet, att genast härifrån få föra henne med sig till Johanneshof, der hennes tvenne äldre flickor skulle mottaga henne med «förtjusning.» Hon «reklamerade» sin rättighet som gudmor till fröken Leonna, och ville ej veta af någon «refus.»
Kapten Nordenskans ansåg detta som en stor heder och förmån för sin dotter, och Leonna på sin sida intogs af lagmanskans artighet och lediga manér. De voro således lätt öfvertalade.
Efter kaffet ville lagmanskan bryta upp. Hon skulle göra ett besök hos friherrinnan Perlkrans, som öfver sommaren hyrt sig rum på Löfsala rusthåll.
«Friherrinnan är köttslig moster till Bärendorf, och utomdess en charmant gumma,» sade hon. «Jag har, sedan jag kom hit på orten, ej varit i tillfälle att göra henne min visit. Hon skulle få skäl till missnöje om jag underlät det, när jag är henne så nära, derföre måste vi redan rekommendera oss.»
Pastorskan ville öfvertala lagmanskan att dröja en stund. Det vore god tid ännu, menade hon, då hennes nåd och fröknarna troligen dröja qvar öfver natten på Löfsala.
«Dertill äro vi något för manstarka!» invände lagmanskan leende.
«På Löfsala saknas ej rum, och utomdess är värdsfolket väl försedt med hvad som kan behöfvas för deras hyresgäst, att taga emot fremmande hvad tid som helst,» försäkrade pastorskan. «Löfsala mor skulle anse sig vara i sjunde himlen, om hon finge herbergera fröken Leonna både som granne och gudmor för hennes lilla son.» —
«Ja, är det icke märkvärdigt, hvad bondfolk gerna åberopar sig bekantskap med bättre folk, bara för det de bo i en och samma socken,» anmärkte fröken Strutz.
Tout comme chez nous, hade hennes kusingerna svarat, men fröken hade troligen ej förstått tillämpningen, och ingen svarade på hennes anmärkning.
Snart rullade vagnen utföre «prestgårdsbacken,» och inom några ögonblick voro de på den vackra skogsväg, som förde till rusthållet.
Leonna hade ej färdats den vägen sedan Feodors möte med hennes bror. Hvilka minnen väckte ej dess åsyn — —!
Under åkandet hörde hon, huru damerna sinsemellan gjorde temmeligen bittra anmärkningar öfver en person, som lagmanskan betecknade med «la bourgeoise,» men för mycket upptagen af egna tankar, fattade Leonna blott, att denna för närvarande var på Johanneshof, och att de önskade dess bortresa m. m. d.
Ungefär klockan sex var man framme vid Löfsala. Rusthållarmor öppnade sjelf grinden och friherrinnan stod på trappan färdig att taga emot.
Friherrinnan Perlkrans var, efter hvad Leonna sedan erfor, fyllda sjuttio år, men hon var en af dessa sällsynta, som ännu i ålderdomen bibehålla ungdom. Ännu hade ej åren böjt hennes gestalt, eller fördunklat glansen i hennes mörka blå ögon, hvilka allvarliga, och likväl så vänliga, blickade omkring sig. Likväl hade antingen sorg eller bekymmer plöjt en fåra på hennes vackra hvälfda panna, och håret var silfverhvitt. Under en hvit nettelduksmössa, omgifven af ett gredelint band, låg håret slätt kammadt åt sidorna. Klädd i en rock af hemväfdt bomullstyg bar hon den så väl, att mången dam i siden och sammet skulle i hennes närvaro synts mindre väl klädd.
Med hjertlighet omfamnade hon lagmanskan Bärendorf, sedan sade hon: «Förra veckan erfor jag först händelsevis, att ni flyttat till Johanneshof, och jag gläder mig att vara er så nära, men kan detta unga fruntimmer vara din dotter? då har hon utomordentligt förändrat sig på tio år.»
«Nej bästa tant, det här är fröken Nordenskans från Grönskog; jag enleverade henne från prestgården, der hon med sin far, jemte oss, var till middagen.»
«Välkommen min lilla vän!» och den gamla drog Leonna till sig, kysste hennes panna och skådade henne sedan med synbart välbehag i de mörka ögonen. «Min goda värdinna här på Löfsala har talat om er med så många loford, att jag gläder mig att så oförmodadt få göra er bekantskap.» Glad och tacksam öfver denna mottagning tryckte Leonna den ännu vackra handen till sina läppar.
Fröken Strutz såg förnärmad ut, att ha blifvit så förbisedd. Hon presenterades nu af sin kusin lagmanskan.
I friherrinnans «välkommen!» låg väl artighet, men ej en skymt af den förra hjertligheten.
Lagmanskan lät snart öfvertala sig att dröja der öfver natten. Sällskapet satte sig på den öfverbyggda trappan, som söndagen till prydnad var omgifven af rönn- och björklöf. I stället för thé, som friherrinnan aldrig nyttjade om sommaren, förtärde man sockervatten försatt med hallon- och lingonsaft.
«Huru och af hvem har tant fått anvisning på detta rätt trefliga ställe?» frågade fru Bärendorf.
«Ödet styr ibland så der underligt,» svaradefriherrinnan med en vacker blick. «Min läkare har redan länge förordnat mig saltsjöbad och landtluft, men än yppades en, än en annan svårighet.» — —
«Hvarföre valde ej min tant Johanneshof till vistelseort, en vik af saltsjön vattnar äfven dess stränder,» inföll lagmanskan.
«Du vet af gammalt hvad värde jag sätter på oberoende,» svarade tanten leende. «Äfven var jag okunnig om att ni flyttat dit.» —
«Men genom hvem kom min tant hit?» frågade den andra.
«Jo ser du, värdinnan här är systerdotter till min gamla Anna, och tidigt i våras kom hon till Borgå, så väl för att helsa på sin moster, som för att sätta sin stjufdotter i syskola hos ett fruntimmer, som syr kläder åt andra,» svarade tanten. «Då omtalade hon för mig, huru lyckligt hon var gift, och hvilken vacker belägenhet detta rusthåll ägde, med ett ord hon gjorde mig helt pickhågad att komma hit. Här trifs jag också oförlikneligt väl.»
«Har min tant gjort någon bekantskap med grannarna häromkring?»
«Ännu icke. Du känner mina små egenheter, till hvilka också hör trögheten att komma hemifrån. — Mitt värdsfolk är dessutom ovanligt städade och trefliga menniskor; dagligt sällskap har jag äfven i det fruntimmer jag nyss nämnde, hos hvilket rusthållarens dotter varit för att lära sy. Äfven hon är hitkommen för att under några veckor njuta landtluft och begagna bad, för att vederqvickasig efter flera års träget arbete och stillasittande.»
«Hvad heter hon? månne hon är skicklig klädsömmerska?» frågade lagmanskan med synbart intresse.
«Hennes namn är Sellzing,» svarade friherrinnan; «hon har bott i Borgå i åtta eller nie år, der hon med sitt arbete försörjt både sig sjelf och en sjuklig åldrig far. Han har varit död sedan ett år. Ehuru hon ganska litet vidrör deras fordna öden och förhållanden har jag dock hört, att hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit handlande.»
«Månne hon syr väl och får kläderna att sitta väl och efter modet?» inföll lagmanskan, som föga syntes vara intresserad i en sömmerskas öden.
«Säker om det förra, sätter jag ej det andra i fråga, då hon arbetar för alla de bättre husen, och ofta nödgas använda både natt och dag, för att medhinna allt. Derigenom har äfven hennes helsa lidit.» — —
«Hvilken lyckträff för mig,» utbrast lagmanskan lifligt. «Hon måste komma till oss på en liten tid; ty i anseende till flickorna, som växa så horribelt, är jag just i behof af en sådan menniska.» — —
«Du glömmer,» och i friherrinnans ton och blick låg en lindrig förebråelse, «du glömmer att dennamenniskanu är hitkommen, för att hvila sig och sköta sin helsa.»
«Den som arbetar för betalning, bör ju vara glad att få arbetsförtjenst,» invände nu fröken Strutz, som såg sin kusin vara förlägen om svar.
«Den kommer ej att fattas henne, när hon återvänder, med återhemtade krafter och arbetslust,» svarade friherrinnan. «Hon har många som vänta henne både kunder och elever.» — «Ja hon ger timmar. Mamsell Sellzing tyckes erhållit en ganska bildad uppfostran.»
Lagmanskan fann nu för godt att anslå en helt annan ton. Hon försäkrade att mamselln hos dem på Johanneshof skulle njuta så väl af landets behag, som af ett muntert sällskapslif. «Jag förmodar, att det är hon, som sitter der på gungbrädet, i den lilla trädgården,» fortfor fru Bärendorf. «Om så är, vill tant vara så gracieus och presentera mig för sin favorit, så få vi se hvad min öfvertalningsgåfva förmår.»
Utan att svara, steg friherrinnan upp, och ledsagade sällskapet dit, der mamsellen satt och jollrade med värdsfolkets lilla gosse.
Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit upp för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.
Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta, deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.
«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.
«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt och tog plats på gungbrädet.
«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom hit, men på ögonblicket voro de vänner.»
«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»
«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan knuten, och hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?» yttrade mamsellen med ett fint leende.
Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något hvasst, ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta min och sina vackra ögon; dermed lockar man både barn och narrar!» Fröken Renata syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.
«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i den hör till englarnes natur — men med narrar, så väl masculina som feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,» anmärkte friherrinnan leende.
Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne fullkomlig latin.
Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och bjöd henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra bekantskap med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i modearbeten; med uttalad förhoppning att få henne en liten tid till Johanneshof, för att hjelpa till med några klädningar.
Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt; huru nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid, hon här kunde dröja, m. m.
Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha ett eget rum för sig; egasin frihet, gå och promenera när hon behagade. Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de voro många som kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa dem huru allt blefve nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte. Det afgjordes, att mamsellen efterskickades, så snart lagmanskan kom hem till sig.
Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med Leonna, reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.
Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att lemna ifrån sig barnet.
Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej lagmanskan tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i vagnen.
Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan fermt: «Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har konsiderationer att iakttaga. — Om jag, för egen del, denna gång ville göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när han erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»
«Jaghar likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» —
«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min man.»
«Hvad man kan se en sak från olika sidor;»anmärkte tanten. «Jag för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och bildning, något som jag benämnersjälsadel, då skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass — ty jag vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog benämner «sämre folk» — hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mestobildadeana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel — men lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —
«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för all del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan smekande. — «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska affärerna,» tillade hon leende, medafsigt att få den ankommande att tro, det samtalet rört dessa förhållanden.
Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon kommit bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle hon trifvas ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel, anade hon redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf henne en motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den goda flickan förebrådde sig denna känsla, som kanhända var orättvis. I samma förhållande ökade sig den högaktning, hon genast fattat för friherrinnan Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende, den öppenhet hvarmed hon uttalade sin tanka, intog helt och hållet hennes unga hjerta. Genom hennes ord trodde Leonna sig något så när hafva uppfattat de omgifvandes värde.
«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren, som ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då onkel Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att hemta varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen till sin egen förädling.
När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan gick till sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan träffade hon rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken gå till den omtalta lilla trädgården.
«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnanvänligt och räckte henne handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas af vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både för mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den skall göra oss godt.»
Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes uppfostran, modrens sjukdom och död.
Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto längre vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter henne. «Jag får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men en aning säger mig att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon öppenhjertigt.
«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år, när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år, och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i flere år i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes mor skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men kanske aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon indragen i förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas sällan, kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också endast skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens utsago, skadad af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af modren. Hon, som så många andra, vanlottade af naturen ellergenom olyckshändelser, skall kanhända då ega den sinnesretlighet, som låter dem alltför högt uppskatta andras förmåner, och se sig sjelfva i för mörk dager; deraf blir afund och menniskohat med tiden.»
«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa är yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år och den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess äger hon både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det högre af lifvet. Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära att känna henne.»
«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns själsförmögenheter, än skönhet och kroppsliga förmåner, som visserligen äro en stor gåfva af Gud, men för hvilka de förra aldrig få åsidosättas. Den väl valda umgängeskrets, hvaruti — rådet Z—s lefva, en förnuftig hushållning och ordningsanda, som gör att utgifterna ej öfverstiga inkomsterna, pålitligt tjenstefolk, som värderar och älska sitt herrskap, — allt bidrar att göra ett undantag, men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt deremot en sådan olyckligt lottad varelse omgifvas af ytlighet och flärd, af medfjäsade bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna se skönhet och qvickhet, missnöjdt tjenstefolk — och några till dagligt sällskap, som likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»
«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise; «lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och tal utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra skillnad emellan sina barn?»
«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag och utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag för yttre glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att hon samlar omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas hela tider i deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana väljas med urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise tillräkna sig en god del i fröken Z—s lyckade uppfostran; ty boende i samma gård, har hon i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet, ert tålamod och allt uppoffrande barnsliga kärlek. — Men se der ha vi våra damer på trappan och bakom dem Anna Lena, som vinkar oss så nyter med kaffepannan i hand.»
Friherrinnan gick för att helsa sina gäster. —
Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något efter: «Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att äga en sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.
Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en har sin sorg och detta är hennes.» — —
Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna några ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna behagligasätt lade sin hand på den unga flickans arm och sade: «Mycket nöje på Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken Leonna ej tror sig få alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några dagar, för att hålla en gammal gumma sällskap.»
Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som ännu hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får jag blifva här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» — —
«Det går icke an; löften måste man hålla — men sedan, min söta flicka.»
«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns underrätta min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja att han snart kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»
«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas råd: I fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är älskvärd; men bland obekanta personer bör man äfven vara försigtig; var glad och vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll sig så mycket som möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de andras fördomar för hufvudet.» — Lagmanskan och fröken inträdde resfärdiga. Den sednare hade inlagt och förvarat sin tyllklädning, och stod nu der litet förlägen, insvept i en snäf kappa, med en slokig halmhatt på hufvudet; den blomsterprydda hatten hängde öfverklädd i vagnstaket.
Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt sin «metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne, sägande: «Så der går det, när man, tvärtemot sina vännersråd, klär sig lika som till en «bal paré», för att äta middag i en liten landtprestgård, och det utan att vara dit bjuden.»
«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången; äfven kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.
«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.
En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det blott var ett skämt.
«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte fru Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i vagnen, ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.
«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag den goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor här.»
«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl också hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,» inföll fröken Strutz.
«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att studera fysionomiken, och» — —
«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken nyfiken.
Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utanatt upplysa den andras misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles — — hvad vet jag.»
«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton. «Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»
Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket yngre, än fröken Renata sjelf.
Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar, nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer. Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.
Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin fördel. Hon skulle bestämdtnekat, om icke lagmanskans skenbara godhet, ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och synål.
Natur och Konst — Konst och Natur.
Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe; derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.
Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare, som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. — Alltsammans tog sig så väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.
En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala, hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska vapnet, måladt i bjerta färger.
Vagnen stadnade vid trappan till en äldre del af boningshuset; ty åt gårdssidan var en väsendtlig skillnad, både på byggnadssätt, färg och fönster; de som hörde till den äldre delen hade helt små rutor.
Förstugan var mörk och något förfallen af ålder; till höger såg man en smal gång och skymten af den trappa, som förde till öfra våningen. Lagmanskan öppnade en dörr till venster, och en äldre qvinna, synbarligen stadd i köksbestyr, kom ut. Frun i huset tilltalade henne med ordet «madam.»
Hon läste upp dörren midt emot ingången till förstugan; det var ett stort lågt rum, med trenne fönster af två rutors höjd; utanföre hade de likväl utseende af att vara af tre.
På efterfrågan sade madamen: «unga herrskapet» ännu vara på Östervik, dit de farit söndags morgonen; trädgårds Janne, som rodde dem dit, hade sagt dem komma hem denna qväll; unga frun och fröknarna vore i «gräskammaren.»
«Det är bra. Madam skall nu laga, att Eklund, som varit med oss, genast får sig mat, sedan skall han spänna «blacken» för gamla ensitsiga schäsen, och fara tillbaka till Löfsala efter den symamsellen, som jag tingat hit. Säg till, att han intetsölar på vägen, äfvensom att han först ömsar på sig sina hvardagskläder.»
Efter några tysta tillsägelser så väl till madamen, som till en yngre qvinlig domestik, som infunnit sig, vände lagmanskan sig till Leonna — Renata hade genast lemnat dem — och frågade om hon hade lust, skulle de öfverraska de hemmavarande damerna, i hvad madamen benämnt «gräskammaren.»
Mot Leonnas förmodan förde hennes ledsagerska henne icke till trädgården, som med måladt staket och gallerport, såg ganska inbjudande ut. De inträdde genom en liten förfallen grind till en slags park, som var ganska vanvårdad. Under gåendet genom den, sade lagmanskan: «Min svärfar gjorde sig mycken kostnad och besvär med denna anläggning. Efter hans död anbefalltes arrendatorn att hålla den vid makt, men ungboskapen har förstört träden. Grottan har dock blifvit fredad genom denna gärdesgård, öfver hvilken vi nu nödgas klifva, obehagligt nog för oss stadsboer, som ej äro vana dervid. — Med tiden skall allt bekomma ett annat utseende. Bärendorf ämnar förskrifva några bildstoder. De skola taga sig väl ut ibland träden. — Se så, låt oss nu nalkas så tyst som möjligt, för att obemärkt kunna se hvad de hafva för sig. Jag är riktigt nyfiken.» —
»Grottan» var en hög gräsvall, hvilken bildade ett aflångt temmeligen stort rum. Jordvallen var innanföre horisontelt afskuren och utgjorde rummets väggar beklädda med grästorf, och dessa beskuggades ofvanföre af tätt sammanvuxna träd;ingången var bred, och låg mot sydvest. En stentrappa förde dit ned. Marken var stenlagd för att afhålla fuktighet.
Med Leonnas arm inom sin, smög lagmanskan sig så nära som möjligt, för att ofvanifrån mellan träden, höra och se hvad vi nu skola skildra.
I midten af rummet stod ett fyrkantigt bord. Framför detta med ryggen mot ingången satt en äldre qvinna, af den ringare folkklassen. Man såg tydligt, att den ära henne nu vederfors för stunden hade förbättrat toiletten; den träget begagnade hvardagsklädningen — kjol och tröja — betäcktes af ett vidlöftigt snyggt förkläde och halsen af en ny, ännu ofållad kattunsduk; de bara fötterna voro instuckna i kyrkskorna. Det skrynkliga ansigtet, i hvilket uttalade sig en viss bakslughet, omgafs af en med rimsor garnerad mössa af kattun. Hennes små djuptliggande ögon tindrade genom de på nästippen balancerande glasögonen.
Denna person lade ut kort; i den välkända ordningen, nie i raden, genomgick hon, ehuru adept i konsten, dem likväl räknande med fingret; sedan betraktade hon alltsammans med mystiska blickar.
Till höger på sidan om henne, så nära som möjligt, med framlutadt hufvud, satt ett åldrigt fruntimmer. Det var den flyktigt omnämnda «tant Barbara.» Huru gammal hon egentligen var, derom måste man fråga kyrkoboken, ty hon sade sig ej veta det. Hennes ansigte var skrynkligt och intetsägande, det glesa blonda håret, hvaribland inga grå kunde upptäckas, var sirligt lagdt i papiljotter, som tittade fram ur en broderad nattmössa, uppskjuten vid ena örat, i tydlig afsigtatt höra desto bättre. Hatten, med en vidhängande lång broderad trådtyllsslöja, låg bredvid på bordet. Om henne återstår oss endast att säga, att näsa och haka syntes ha slutit en allians på lif och död.
Uti den person, som innehade platsen på andra sidan om bordet, var det Leonna lätt, att igenkänna en yngre syster till fröken Renata, men endast anletsdragen buro syskontycke. Vårdslöshet i toilett och hållning, samt en affekterad melankolisk blick, var en motsats till Renatas stela, anspråksfulla façoner. Äfven frökens blick var nyfiket fästad på ödets förkunnerska.
På en torfsoffa i hörnet af grottan satt, eller rättare sagdt, hvilade en ung dam klädd i hvit garnerad morgonrock. Fint bildade anletsdrag, en nästan genomskinlig hy, jemte en späd kroppsställning, gjorde, att hon såg yngre ut än hon var. Ett vackert mörkt, med omsorg vårdadt, hår låg i en tjock fläta omkring hennes hufvud; snöhvita papiljotter sutto som blommor kring den täcka ovalen, der man likväl ej såg den skönhet, en skön själ meddelar sin ägarinna, ty i blicken låg ironi, kring munnen spelte förakt, likväl uppblandadt med en tillsats af nyfikenhet, den hon sökte dölja. Under det hon låtsade sysselsätta sig med läsning, syntes det dock tydligt, att intet ord gick hennes öra förbi.
På fröken Barbaras tvenne gånger upprepade: «Nå Maja Stina?» begynte denna, sedan hon med halsdukssnibben torkat glasögonen och påsatt dem igen: «Nådi fröken må säga, hva hon vill, så ligger det falska fruntimbret här igen, å lissmar sigin med fröken, för att få en «skänkas,» och katten fare i mig! är hon icke närmare än nådi' fröken tror.»
Leonna kände en lindrig ryckning i den arm, som omfattade hennes. Barbara kastade en misstänksam blick på Eva Strutz — Maja Stina fortfor: «Sjelf får nådi fröken någonting af ett ungt fruntimmer; men om det skall hållas i handen, eller under föttren vet jag inte så noga säga» — ett försmädligt leende krusade den unga fruns läpp — «hm! Till hus kommer en så «illemenskad» rasker och ståtlig herre i giftermålstankar, men — nej si på — bröllopp ligger intet till huset, utan på väg. Men stort traktamente här det är säkert.» — Fröknarna gåfvo hvarandra ett jakande tecken. — «Men aller vet jag, hvad fröken Eva skrifver för granna bref, som en stor herre trycker mot hjerta sitt. Få se om han icke friar.» Hon räknade korten: «Tvi vale! är han icke gift förut. Men katten i mig blir han då icke talman, ty kärlåten är han i tankarna! Det är säkert det.»
«Jag vill hans kärlek ingenting, när han kan tala för en annan,» anmärkte fröken Eva.
«Men hon säger ju att han sjelf är redan gift,» yttrade Barbara. «Hvad är det eljest för ett bref Maja Stina talar om?»
«Jag håller på att skrifva några verser till Fredriks dag. Hvem vet, någon kan få se och tycka om dem.»
Sibyllan öfversåg ännu en gång korten. «Hit kommer också oväntadt qvinnfolksfremmande,»sade hon. «Genom henne blir ledsamhet, åt — ge mej si — en två tre — — åtta och nie, ja rakt träffar det unga hennes nåd.» —
«Jag förbehöll mig att vara från alltsammans» inföll den läsande damen, något högdraget.
«Hennes nåd ursäktar då,» svarade Maja Stina litet stucken, «vi få väl se huru det går» — — Hon ärnade fortfara, men blef afbruten genom en tjensteflickas ankomst, som bar en brödkorg samt tvenne smörassietter m. m., på en tebricka; detta ställde hon på bordet, och sade att lagmanskan nyss kommit hem och hade med sig en ung fröken. «De komma hit i ögonblicket för att äta frukost,» tillade hon.
«Samla då fort ihop dina kort, kära Maja Stina, och smyg dig bort på en omväg, att de icke möta dig,» sade fröken Barbara, ifrigt påskyndande. «Men märkvärdigt hvad den menniskan alltid säger sannt! Få nu se om den der unga fröken — jag undrar just hvem hon kan vara — om hon, säger jag, kan göra kusin Riebnitz någon ledsamhet.»
«Gör sig icke onödigt bekymmer, söta tant, jag hvarken fäster mig vid sådant der prat, eller tror derpå; då har det också ingen betydelse,» svarade denna med en viss öfverlägsenhet.
Båda fröknarna sågo förnärmade ut; de ärnade just svara, men hindrades af lagmanskan, som inträdde.
Leonna presenterades för damerna, och de för henne.
Barbara var faster till lagman Bärendorf, ochfru von Riebnitz en aflägsen slägtinge, hemma från Reval, och för närvarande här på besök.
Efter frukosten gjorde fru Bärendorf tant Barbara reda för sitt besök hos friherrinnan Perlkrans.
«Gumman har visst ännu qvar sina små egenheter,» sade hon, «men man glömmer dem gerna för hennes personliga älskvärdhet, eller huru mitt hjerta?» frågade hon och vände sig till Leonna.
«Det tant behagar kalla egenheter, derom kan jag icke döma, ty jag märkte dem icke,» svarade Leonna; «men att friherrinnans personlighet, liksom allt hvad hon sade, gjorde hos mig ett godt och outplånligt intryck, derom är jag öfvertygad. Alla hennes ord vittnade om ett så upplyst förstånd och menniskoälskande hjerta.» Ingen svarade härpå. Samtalet fick en annan vändning.
Efter middagen togo alla sig en middagslur utom Leonna, som läste i «Münchhausens resor.» Sedan samlades de åter i salen för att gäspa i kapp, och dricka ett dåligt kaffe.
En stund sednare lade fröknarna Barbara och Eva patience; fru Riebnitz sömmade något i en knäbåge vid det ena fönstret; Renata stickade mekaniskt vid ett annat. Lagmanskan gick fram och åter, undrande allt emellanåt, när mamsellen skulle komma, och önskade att ungdomen vore hemma för att roa Leonna, som återtagit sin bok.
En gång hade Leonna närmat sig till fru Riebnitz, men var det spådomen eller af annan hemlig anledning, nog af, hon afspisades ganska kort.Derefter begärde hon något arbete af lagmanskan, men denna svarade: «Nej söta Leonna! i dag skall du bara hvila och roa dig, men i morgon, när mamsellen klippt till, är du alltför söt och snäll om du vill hjelpa mina flickor att sy. Bara tant Barbara slutat sin patience, gå vi allesammans i trädgården, för att promenera, och dricka the.»
Omsider skedde uppbrottet till promenaden.
Leonna hade i inbillningen gjort sig ett högt begrepp om trädgården, ty mångahanda träd höjde sig öfver det granna staketet; men den befanns vara högst vanvårdad. Gångarne öfvervuxne med trädskott och gräs. Bär- och rosenbuskar förqväfda af nässlor, snärjgräs och i synnerhet af kråkvicker, hvars täcka violetta blommor höljde dem, likt en tapetväfnad. Tistel och svinmolla frodades på kryddgårdssängarne. Det hela hade likväl ännu ett friskt och saftigt utseende, som kom en att ej så mycket tänka på skördetiden.
Under gåendet knotade Barbara på snärjgräset, som fastnade i hennes slöja; under skämtsamma ursäkter, befriades hon derifrån af de andra; men så lätt slapp icke fru Riebnitz, ty då hon sökte befria sin garnering från en torkad törnegren och gamla tistelbollar, och mumlade något för sig, om brist på ordning och eftersyn, anmärkte Renata med ett visst eftertryck och vanlig skärpa: «Du vet ju, att familjen först kom hit i våras. Den närmaste omsorgen gällde boningshuset, hvarföre småsaker måste lemnas. Hvem vet hvad som hemma hos dig kan vanvårdas, under det du och din man äro frånvarande.»
Ett harmfullt drag syntes vid de sista orden hosden unga frun. «Jag vet mycket väl,» sade hon, «att jag varit häralltförlänge, men jag hoppas att andra äfven veta, huru jag väntar på lägenhet att resa hem.»
Det låg något till hälften ogillande, till hälften gillande i de blickar lagmanskan vexlade med Renata, men vänligt närmade hon sig den synbart förfördelade, sägande: «Det gör mig ondt, att du icke trifves här hos oss, men kanske får du trefligare nu! Du har säkert en gammal bekant i den mamsellen, som kommer i afton. Hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit köpman, likasom din. Hon heter Sellzing, om jag minnes rätt.»
Månne hon föraktas för denna sin härkomst, tänkte Leonna, och gaf nu mera akt på den unga frun, som lätt rodnande eftersade namnet «Sellzing» och sade sedan hastigt: «Jag känner henne icke, det är många år sedan någon handlande med detta namn var bosatt i Reval.»
The väntade dem i en löfsal. Antingen för att undvika annat grannskap eller af den instinktlika känslan, som säger den tillbakasatta, hos hvem hon finner deltagande, vinkade fru Riebnitz Leonna att taga plats hos sig och gjorde henne sedan några frågor om hvad hon läst och hvilken sorts lektyr, som intresserade henne mest? Härvid blef hon allt tankspriddare, och under det hon drack sitt the, började hon klaga öfver ett hastigt illamående, satte bort koppen, och steg upp för att aflägsna sig. Leonna tillböd henne sin arm, den hon med en tacksam åtbörd antog. Lagmanskan ryckte väl Leonna, oförmärkt af den andra, i klädningen, men det låtsade Leonna ej märka.
«Jag vet icke hvad fröken Nordenskans skall tänka om mig,» sade fru Riebnitz, sedan de kommit ett godt stycke utom löfsaln, «men i anseende till det sätt hvarmed jag bemötes, måste jag synas i bra ofördelaktig dager.» Hon fortfor efter en kort tystnad: «På förnyad bjudning, genom bref till min man från svåger Bärendorf, kom jag hit, under det att min man, som är sjöfarande, är bortrest; min tanke var, att tillbringa en sex veckor här, der jag väntade ett trefligt landtlif och ett vänligt bemötande. Fyra veckor ha ej gått förbi ännu, och jag ber Gud hvar dag att slippa härifrån. När svåger är hemma, är det bättre; jag är då mera fredad för deras sarkasmer, men han har nu varit borta öfver en vecka.»
«Det är väl muntrare när ungdomen är hemma?» invände Leonna.
«Fröken skall nog få se, jag får ingenting göra, utan att det anmärkes, ingenting säga, utan att det upprepas och vändes och förtydes.» — —
Leonna teg, hon fann sig försatt i den kinkiga belägenhet, man alltid är, när man opåkalladt får förtroende af stridigheter inom en familjekrets. I detsamma syntes en åkande sakta köra uppföre backen på vägen; afståndet var här icke så stort, att hon ej kunde urskilja ett fruntimmer, med en karl på baksätet. «Det är säkert mamsell Sellzing! Kan hon vara fru Riebnitz obekant, då hon är från samma stad?»
«I större städer kan folk ofta bo i samma hus, utan att känna hvarandra,» svarade den tillfrågade med en viss min. «Det kan likväl hända, att jag sett denna person, i min barndom; här hvarkenkan eller vill jag reklamera någon bekantskap; men vänd om till sällskapet, bästa fröken! jag är nu mycket bättre, men vill ändå gå och lägga mig, ursäkta mig hos de andra.» — —
Leonna vände också skyndsamt om, för att anmäla den väntade; helt nära, men ännu dold af träden hörde hon fru Bärendorf säga: «Hela det der illamåendet var blott en uppfinning, som endast kunde narra en enfaldig landtflicka, jag skall nog veta locka fram hvad hon kunnat säga.» —
För en oskyldig själ, som tror alla om godt, är det högst obehagligt att se eller höra något mindre skickligt, eller — dåligt. Leonna tvekade om hon skulle gå in till dem, eller vända om; hon valde dock det förra, men gaf sin ankomst tillkänna genom en liten hostning.
Med hvilket deltagande frågade ej lagmanskan henne nu efter fru Riebnitz! derpå befallte hon tjenstflickan, som passat upp vid théet, att taga mot mamsellen och föra henne hit i trädgården. Leonna ville gå med, men leende drog lagmanskan henne ned bredvid sig: «du är alltid söt och god, men jag vet bättre hvad som passar sig.»
«Hvar skall den nya gästen sofva?» frågade Eva Strutz.
«Ispökkammaren, söta du,» svarade kusinen skrattande. «Vore hon så poetisk och snillrik som du, Eva lilla, finge vi väl åter höra en ballad om den, i hvem vet huru många verser; men dertill skall hon väl knappt eröfra någon tid, ty jag har der låtit föra in ett stort bord, hvarpå hon skall klippa till, och då hon får ett halft dussin snälla sömmerskor i frökenkammarn utanföre, skall välalla poetiska griller och uppenbarelser förgå, så framt hon har några.»
«Är väl detta samma fru, som lofvade henne all möjlig beqvämlighet och ostörd frihet?» tänkte Leonna för sig, men frågade: «hvarför rummet fått benämningen af «spökkammarn.»»
«Jag säger så på skämt, svarade lagmanskan leende, emedan min snillrika kusin fröken Eva Strutz, som, om vi ej vore ryssar nu, skulle vinna priset af Svenska Vitterhets-Sällskapet, har i många, många vers, behagat dikta: att en af Bärendorfs förfäder i det omnämnda rummet mördat sin hustru. Men sedan har hon blifvit så rädd för sin egen skapelse, att hon allena ej törs sticka näsan in i detta rum, ehuru mina flickor bo derutanföre.»
Svårt var att fatta, hvad som i detta yttrande var skämt eller allvar.
«Men sådant är ju ett bevis på min lifliga inbillningsförmåga, och en sådan tillhör poëten, har jag hört sägas.» Eva sade detta ej utan sjelfbehag.
Lagmanskan varsnade intet; tant Barbara tog sig en pris ur sin guldsnusdosa; Renata anmärkte med en blick, ingenting mindre än systerlig, att «det ingalunda fattades Eva inbillning.»
Mamsell Sellzing kom; hon bjöds en kopp the, både kallt och svagt; sedan företog sällskapet en promenad, för att bese en för detta ruddam, der väl inga rudor mera funnos, men väl grodor i parti.
Vid aftonbordet ville Leonna taga plats bredvid Elise, men lagmanskan önskade att hon skulle behålla den hon haft om middagen, emellan fröknarnaStrutz. «Man måste för betjeningen bibehålla en bestämd ordning,» sade hon; Elise satt således vid hörnet nedanom Eva.
Under promenaden hade Leonna förvärfvat en vän i Eva, då hon bedt henne om att få läsa den omtalta balladen. Hvar och en har sin svaga sida; fröken Evas varversmakeri.
Smickrad, lofvade hon att dagen derpå lemna henne detta «hastverk,» som kunde sjungas på melodin af «Alonzo och Imogene,» den hon förmodade vara fröken bekant; men då Leonna bekände sin obekantskap, så väl med denna som några andra «visor,» förlorade hon väl något i Evas omdöme, men hon hoppades att Leonna skulle bli desto mera förtjust i hennes egna kompositioner.
Eva hade ingen aning om att Leonna, som bildat sin smak vid Schillers och Göthes poetiska arbeten, skulle genast finna det vattenaktiga i Evas rimmerier.
De liknade, — om vi våga komma fram med en liknelse om ej «ljuflig och klar,» så åtminstone träffande — de liknade diskvatten; det innehåller väl en blandning af hvad som varit på faten, äfvensom af kryddade såser, men har ingen smak; det endast äcklar.
Ingen örtsamlare är angelägnare att öka sitt herbarium, än vår Eva att samlavisor; derur plockade hon allt hvad hon ansåg vackert och rörande; ty värr voro blommorna det icke.
Följande dagen lemnade hon icke allenastballaden, utan en mängd andra snilleprodukter åt Leonna, som ihågkom friherrinnans ord och bad att få låna dem hem med sig; detta bifölls med nöje.
Men fröken Eva och dess snilleprof, hafva narrat oss fram om tiden.
Det syntes vara förgäfves att vänta på unga herrskapet, denna afton, och lagmanskan ledsagade sjelf våra nykomlingar till deras sofrum, genom den förr omtalta mörka gången.
Det rum hvaruti de först inträdde, var stort med tvenne små fönster åt gården; Leonna anvistes en tältsäng; utomdess voro tvenne breda sängar bäddade för fröknarna, och det fremmande de kunde medföra.
Detta är således frökenkammaren, tänkte Leonna, och såg sig omkring i det med brokiga tapeter beklädda, något dystra rummet, medan värdinnan förde mamsell Sellzing i ett annat, som låg derinnanföre. Hennes blickar föllo på en stor gammal tafla, målad med oljefärg. Den föreställde tvenne rödkindade barn, en gosse och en flicka, om tio à tolf år. Gossen höll en vid kedja bunden gårdshund vid örat med venstra handen, med den högra kastade han en boll i luften; flickan bar en docka på armen, och en stor törnros i handen; kostymen var från förra århundradet, och artisten, om han kunde så kallas, hade ej sparat på lysande färger.
Lagmanskan hade tillslutit dörrn till «spökkammarn» med en liten rigel, och Leonna erfor nu af henne, att bilderna föreställde fruns svärfar, och en hans syster som dött i unga åren. Det ena väckte det andra, och Leonna frågade, huru nära slägt lagmanskan var med fru von Riebnitz: Med en axelryckning började den andra halfhögt:
«Min svärfar reste en åtta eller nie år före sindöd till Liffland, och var dåraktig nog att der, ehuru en gammal man redan, gifta sig med enkan efter en sin ungdomsvän, vid namn von Riebnitz, som endast lemnat efter sig fattigdom, och en son, den tiden 16 års gammal. Denne yngling kostade gubben rätt hederligt, ty först studerade han ett par år i Åbo, sedan betalte han en accordsumma för honom till fändrik vid flottan. Efter tvenne års äktenskap var svärfar åter enkling.
Naturligtvis hade unga Riebnitz intet anspråk på arf, när min svärfar dog, och vi som trodde honom vara på Sveaborg under några år, som vi icke hörde af honom, fingo sedan oförmodadt höra, att han tagit afsked och rest som kofferdikapten. Som sådan anlände han ett par gånger till Åbo, och var då hos oss, någon gång. För några år sedan gifte han sig med en förmögen köpmansdotter i Reval. Hon tog en bjudning, utan mening, för kontant, och är nu här. Hon har fått en gentil uppfostran, mycket för grann för en borgardotter.»
«Bästa tant,» inföll Leonna, «om, (det jag likväl icke förstår), hennes uppfostran varit öfver hennes härkomst, så vore den enlig med hennes villkor nu, och alltid en förmån och en prydnad i hennes närvarande förhållande.»
«Nej min lilla vän! Det gör henne bara anspråksfull, och utomdess — hvad är en kofferdifarare?!»
«Men han är ju adelsman, och kan gå in igen vid militären.»
«Åh, han sätter för mycket värde på penningenoch handeln, för att taga ett så klokt beslut, och om så skedde, glömmer man ej hvem hon varit.»
«Har hon då begått något felsteg i sin ungdom?» stammade Leonna förlägen, ty hon kunde ej fatta det ståndshögmod, som beherrskade den andra.
«Nu gjorde du en bra enfaldig fråga, min lilla vän, skulle hon då fått inträde i vårt hus, tycker du? men hennes far var en parveny i sitt stånd, och hvem vet af hvad för folk hennes mor varit.» — —
Leonna tog sig före att — gäspa — och blef lemnad ensam.
Hemlifvet och sällskapskretsen på Johanneshof.
Ehuru Leonna vant sig att om aftonen anställa betraktelser öfver dagens företeelser, tog dock sömnen och tröttheten öfverhand, och lemnade alla de obehagliga intryck, hon den sednare hälften deraf erfarit, i bakgrunden.
I sin djupaste sömn väcktes hon af flere talande röster, jemte skratt och sång. Blott till hälften vaken, vände hon sig, för att skingra hvad hon trodde vara dröm, men det fortfor, och nu besinnade hon, hvarest hon var, och att rösterne måste tillhöra fröknarna Bärendorf.
Hennes halföppna ögon möttes af ljussken; hon beslöt att låtsa sofva, men iakttaga sällskapet, som tycktes ingen aning hafva om närvaron af en fremmande.
Det fanns ej mera än tre fröknar Bärendorf, det visste hon; dessa unga damer voro dock sju till antalet, två voro barn om 11 eller 12 år, men lika frispråkiga som de äldre.
De flesta voro mer än till hälften afklädda, blott en, som satt med ryggen vänd mot Leonna, hade endast tagit af sig hatten. «Emma fu, — fu, — fun — dera intet så mycket på ga, — ga, — lasögonen och lorgnetten nu, utan kläd af dig,» ropade en af de små flickorna, som kastat sig midt i en af sängarne.
«Hör du Emma, hvad Bata säger?» yttrade den som såg äldst, och tillika något trött ut.
«Hvad — bry — yr jag mig om hva — den näsp — perlan säger, eller pra — atar,» stammade den tilltalade häftigt; alla de andra skrattade.
Tjenstflickan kom in med en vattenkaraff, sägande: «Fröknarna ska vara goa och int väsna så, och väcka de fremmande, som sofva redan.»
«Fremmande? är här någon fremmande? hvar! hvar!» ropade flera på en gång.
«Jesstandes! sir intet fröknarna att en ligger der i sängen, en annan är der i bakkammarn,» svarade flickan, och gick ut.
«Sannerligen ligger det intet en menniska i din säng, Emma!» sade en.
«Bara det intet är en förtrollad prins,» sade en annan.
«Mån tro hon hört alla våra galenskaper?» inföll den tredje.
«De — det skulle alls — icke ska — da!» försäkrade Emma, «men hvar i Guds namn ska — jag då lig — ga?»
«I min säng, på min arm,Svarade bondens hustru,» sjöng Bata; men Emma ville ligga ensam, och bäddade så godt sig göra lät, på några stolar, och småningom blef allt tyst.
När Leonna vaknade, och såg sig omkring, lekte solens strålar genom det utanför fönstret stående aspträdets darrande blad, och skimrade på de eljest smaklöst målade röda och blå och gula rosorna på tapeterna. De sågo rörliga ut i denna magiska belysning; alla de andra sofvo ännu.
Hon ville ej vara vittne till deras uppvaknande; hon klädde sig derföre fort, och tyst. Hon längtade ut ur detta qvafva rum. I förmodan att mamsell Sellzing äfvenledes var vaken, ville hon be henne komma med sig ut i det fria. I förbigående kastade hon en blick på Emma, som hon på talet funnit vara en dotter i huset; visst bar hon spår af koppor, men var ingalunda hvad man kallar skadad till annat än hyn; tvärtom hade hon ett välbildadt ansigte.
När Leonna sakta drog på rigeln, kändes samma bemödande inifrån; der stodo grannarne nu med ett tyst, men vänligt god morgon på läpparne.
Leonna inträdde och såg sig omkring i «spökkammarn;» den hade ett fönster med helt små rutor skiftande i många färger, och fastän solen nu låg in, hade rummet något besynnerligt och dystert; väggarne voro mörkröda, derpå voro cherubhufvuden med förgyllda vingar, som nu af ålder antagit en bronsfärg. Dessa hufvud, något nära i storlek liknande ett tre månaders barnhufvud, bildade med vingarna stora aflånga fyrkanter.I bakgrunden af det långa smala rummet stod en paulunsäng, med styfva mörkröda sidenomhängen; festoner af samma tyg kantade med guldgaloner, svartnade af tiden, omgåfvo sängens tak, der ett adligt vapen, numera svårt att dechiffrera, intog medelpunkten. Gardinerne voro nedfällde, ty det inre af paulunen utgjorde en garderob.
Samtidigt med denna praktsäng, voro också några högkarmade stolar, som hade haft förgyllda ornamenter; öfverdragen hade varit samma slags röda tyg som fondens draperi, men deraf syntes endast fragmenter i hörnen; skärande var kontrasten emellan dessa qvarlefvor efter en praktälskande förgången tid, och den bädd, hvaruti Elise tillbringat sin natt. Det var en så kallad kistsoffa, af simpelt brunmåladt träd, med afbrutet ryggstöd. Ofvanför den hängde en tafla, ett verkligtmemento mori: en dödsskalle med sina korslagda ben; rundt omkring voro dagens timmar; nedanföre tänkespråket: «Hvad du än gör, så betänk ändan!»
Ramen till taflan var af vriden bernsten. I en stor rosett, ofvanför det Bärendorfska familjevapnet, utvisade årtalet 1721 taflans ålder.
Föga anledning var att tro, det någon af de nu lefvande ättlingarne senterade förfädrens vördnadsväckande varning.
På Leonna gjorde allt detta sammantaget ett djupt intryck. Hon fick ej fram ett ord; hon nästan drog Elise med sig genom de ännu sofvandes rum.
Utkomna på gården, drog hon djupt efter andan.«Aldrig hade jag kunnat föreställa mig något sådant,» utbrast hon sedan; «hvem skulle också tro, att detta hus, som på afstånd erbjuder den fremmande en så glad och modern anblick, kan inom sina väggar hysa ett så dystert och antikt rum.»
«Det är sannt,» svarade Elise, «men mindre förundrar jag mig öfver det gamla, ty sådant har jag sett förr, än öfver det i sådan hast tillkomna moderna utseendet, ty min värd, rusthållarn, som varit här många gånger, och sist i förliden sommar, sade att boningshuset var mycket gammalt och hade blifvit tillbygdt på olika tider. Han sade att det nu bestod af sex eller sju rum på nedra botten; ofvanpå dessa hade lagmans far, i sednare tider bygt några kamrar, på ett sätt att hela huset såg ut som en liten gammal kyrka. Som jag äfven hört, att affärerna äro på någorlunda obestånd, förundrar det mig att se allt så annorlunda, inom denna korta tid af några månader. Men låt oss beskåda det litet närmare!» De gjorde ett slag rundtomkring den nyare delen af huset, och funno snart att denna var uppförd af — bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen hade glas, de andra voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster af tre rutors höjd, alla prydda med gardiner.
«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells rum,» anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en gengångare från fordom, — skådande med mörka blickar på sina efterkommande, som lysa med bräd-målad fåfänga.»
«Fröken uttalar min egen tanke; men var sågod och upplys mig, hvad är meningen med ordetspökkammaren?»
Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med fröken Eva.
«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke ämnen,» anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog, att jag ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade kanhända sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt i min brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som kommo hem midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem för gastar. Känner icke fröken någon af dem?»
«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla vore förbi!»
Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en morgonvisit i lagmanskans sängkammare.
Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En liten kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord framför henne. Hon slog uti det ena paret, och skickade det med huspigan till fröken Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart välbehag, hvad som både till färg och lukt vida öfverträffade det, som vankades för den öfriga personalen.
Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19 år. Ett öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i gult skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en halföppen fläta utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad med en sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade klädningen sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som tillhörde lifvet voro afslitna och hängde i en trasslig knut på ena sidan; klädningenhängdesåledes bokstafligen, och hela hennes figur utmärkte den största vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon helsade sin mor med följande rapsodi:
«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så mycket nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas Möllerstedt och han, och ännu en tredje — som mamma svårligen skall kunna gissa till — anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så öfverraskade, så: — Denna tredje är flickorna R—s kusin, häradshöfding Schafhausen. Mamma minns väl, hvad vi skrattade åt honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der han fick heta Dumbom? Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles «comme il faut,» dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både glasögon och lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet mamma, fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R. kommo hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne komma först på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skälatt få hit dem förut. — Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från pappa; ungherrarne ha träffat honom i Borgå. Han kommer säkert hem i dag eller morgon.»
Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se brefvet.
«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl här straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar hit några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i thorsdag. Jag vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till dess; med den skall Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på min pelerinkrage, sjelf har jag nog att göra för att öfva in det musikstycke pappa skickade hem i förra veckan, och som jag hittills försummat. Ack mamma, hvad det vore bra, om «la bourgeoise» ville hjelpa mig med det välsignade landskapsstycket ändå. Det passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och för att den dagen få det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit roligt, att ha de nya kattunsklädningarna — men derpå är icke att tänka.» — —
«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde mamma i sin tur för hvad som passerat.
«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans — de som sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken Jeannette, «är detta sannt?»
«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon ännu är litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga dig iförtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty ett mera passande parti för Jean finnes icke.»
«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för honom,» invände Jeanette skrattande.
«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den tiden ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant flicka i många afseenden, men hon medför ingen redbar förmögenhet; deremot har Leonna ett stort arf; arrangeras detta parti skickligt, — och det förstår nog pappa, — blir Johanneshof skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i Åbo, och» — —