Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.
Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?
«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var hemma i somras.» —
Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne dit.
«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas favorit.
«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»
«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.
«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»
Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast följa med, ty det var långt lidet på dagen.
De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han var upptagen.
«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymradhär, sade hon. Just när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl! Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik; således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»
«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.
Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan gång, när mamma ger er socker!»
I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse, påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först bese de gamla rummen med utsigten åt gården.
«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»
«Frökenkammarn» igenkände hon på ögonblicket; det hade varit hennes systers gästrum, och der hade hon sjelf bott när hon var här på besök. «Tapeterna voro helt nya den tiden, och samma tafla var äfven då här. Der ser jag spikarna efter min fars och mors porträtter,» fortfor hon allt mera intagen af sina minnen. «De tillföllo min syster. Jag fick ett miniaturporträtt af min mor. — Har man ännu qvar de gamla, för mig kära bilderna?»
«Pappa har låtit förgylla upp ramarna, och satt upp dem i salongen,» svarade Emma.
Hastigt såg gumman sig omkring i «spökkammarn» och vexlade en leende blick med Leonna.
Inkommen i salongen drog friherrinnan schalen omkring sig, som om hon tänkte på höststormarna och dessa tunna väggar.
Sedan hon liksom helsat på de «kära bilderna,» jemförde hon dragen hos modren, med den medaljong hon bar om halsen. Hon hade burit den sedan hon var tolf år, sade hon.
Nu kom Anton, och tillsade modren att «vikarne» voro helt nära.
«Du väntar väl inga gäster?» frågade tanten. «Jag trodde att få tillbringa en treflig afton med dig och barnen.»
«Så önskar äfven jag bästa tant,» försäkrade lagmanskan, «men efter hvad gossen säger, lära våra grannar komma hit, inviterade äro de ingalunda, men nog begriper jag saken. När tant kom hit i dag, var assessorskan R—s huspiga här i ett ärende; hon har väl talt om hvilket rart besök vi fått, och nu komma de, nyfikna att göra tants bekantskap.» Hon skyndade ut, följd af Jeanette, som leende hviskade: «Ack den fintliga mamma!»
Värda läsare, månne detta är «savoir vivre?»
Grandtanten presenterades med en viss högtidlighet för «grannarna»; när kaffe var passeradt, arrangerades spelbordet. Friherrinnan tog väl kort, men icke road deraf, lemnade hon dem åt Renata, och gick ut i salongen till flickorna. Jeanette satt vid instrumentet, och lärde under upptåg och gyckel Bina Möllerstedt att spela «gubben Noak.» De andra stodo omkring, med undantag af Eva Strutz, Emma och Leonna, som vid ett bord framför soffan, voro upptagna af Åbo Tidningar, som lagmannen hemtat dit för tantens räkning.
Först vände hon sig till fröken Eva och frågade hvad hon läste. Eva visade på verser, enkla, men fulla af behag, undertecknade med M. F—n, äfven andra af Stjernstolpe.
«Fröken Eva är road af poesi, och skall som jag hörtäfvenskrifva,» sade friherrinnan vänligt.«Äfven jag hade i min ungdom samma lilla vurm, skref och samlade, men en redligt tänkande man gaf mig det råd, att först läsa goda poetiska arbeten och under tiden söka studera naturen och menniskorna, och sedan läsa igenom hvad jag skrifvit. Jag följde hans råd och slutade med att offra mitt stympverk åt lågorna.»
«Fortfor icke friherrinnan att skrifva,» frågade Eva nyfiken.
«Nej, jag hade insett min svaghet. Utomdess hade jag mera gagnande sysselsättning; likväl har jag behållit en stor kärlek för goda poetiska arbeten, de utveckla och förädla begreppen. Har fröken tillfälle att förskaffa sig Leopolds, Choraei eller Kellgrens samlade arbeten? Äfven fru Lenngrens poesier läser jag så gerna. Hon är både tänkande och snillrik.»
«Hennes «Spåvisa» är rätt söt, men eljest säga de, att hon är så fasligt satirisk,» invände Eva.
«Qvickhet och satir följas gerna åt, men ingen kan öfverträffa fru Lenngren i ledighet och behag; ingen kan måla det småaktiga i lifvet så träffande som hon; i allt ligger dock en djup känsla för det rätta, det ädla och goda.» — Eva såg något tänkande ut; men hvem vet hvad hon tänkte? —
«Hvad läser du, Emma lilla?» frågade tanten henne.
«Det skall vara en saga, men jag begriper den icke; intet är det sådana som berättas, hvad sådana äro roliga!»
Friherrinnan ögnade i bladet. Det var en, i den då vanliga högttrafvande stilen författad, österländskberättelse. «Det tror jag nog, att du ej är road af denna,» anmärkte tanten leende. «Sådant kan du icke uppfatta ännu, förrän du genom historisk läsning lärt känna olika folkslag och deras seder; — — men hvad fattas dig, min egen Leonna? mår du illa?» frågade den goda frun nästan förskräckt, när hon såg, att flickan satt der blek, och stirrade i det tidningsblad hon höll i sina händer: «Icke sjuk, goda tant, men läs detta», svarade hon stammande.
Friherrinnan tog bladet och satte sig så att ingen med henne kunde hvarken läsa det eller se dess nummer, ty de andra hade lemnat pianot, och nyfikna omringat bordet. Det af Leonna betecknade stället var en underrättelse från krigsteatern; innehållet var i korthet detta: att L—ska regementet, som i finska kriget utmärkt sig genom tapperhet vid Å—, hade nu äfven vid Nikopolis' belägring visat prof af bravur; Chefen för — bataljonen öfverstelöjtnant N. N. var blesserad. En officer var dödad; förlusten af manskap var dock ringa i jemförelse med fiendens, flera befordringar hade skett på slagtfältet m. m.
Hvarföre detta gripit Leonna, insåg tanten genast, men ville ej i de andras närvaro yttra något, som kunde leda dem på ett spår, och likväl ville hon trösta flickan. «I dessa ord ligger mera lycka än olycka,» sade hon med en viss tillförsigt i ton och blick, i det hon skickligt blandade denna nummer bland de öfriga, «och sådant bör icke talas om, förr än man får höra vidare om saken.» — Genom dessa ord hade hon vunnit sitt ändamål, och satt ett streck i räkningen för de andrasnyfikenhet. Leonna besvarade ingen af deras frågor; hon åberopade sig tantens ord.
Sedan Öster- och Vestervikar begifvit sig hem, frågade lagmanskan hvad tanten tyckte om deras grannar.
«Fru R.,» svarade hon, «är ju en ganska vanlig menniska, en riktig acqvisition för spelbordet, och bra svag, såsom det synes, för sina temmeligen vårdslösade döttrar, som väl föra sig med pretention, men med föga behag, och som äro så «fadda» i sina uttryck. Frun sjelf synes, för att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta deras framtid på ett bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror. Det bör hon ingalunda lita på. Jag känner från säker hand gamla Schafhausen. Antingen gifter han sig på sotsängen med sin hushållerska och legitimerar alla barnen, eller förser han dem så rikligen med varm hand, att ingenting stort blir qvar för slägten. Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga kapitaler, med undantag af hemmanet han bebor.»
«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på arfvet efter sin onkel.»
«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i somras?»
«Just den samma.»
«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som, utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick, lagmanskan kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga mannens förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid «grannarna,»tror jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder i sitt hus, och en förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger ringa politur, har hon dock en energie, en omdömesförmåga, som frapperade mig. Hon sade med en naiv uppriktighet, att jag icke var tillgjord, som de flesta förnäma hon sett, utan i umgänget liknade en viss friherrinna Banér, med hvilken hon några gånger träffat tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin man till Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen anda gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd och hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru Möllerstedt som fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och högaktat.»
Allena med de sina, yttrade fru Bärendorf: «hvem katten skulle väl trott att den enfaldiga Möllerstedtskan så kunde ställa sig in med den skarpsinniga, moraliserande grandtanten? men det var väl för den gemensamma friherrliga bekantskapens skull, kan jag tänka.»
Så mäta vanligen menniskor andra efter deras egen måttstock.
Andra dagen när de voro samlade till frukosten, hvarefter friherrinnan ville fara hem, tog hon Emma vid handen, och förde flickan till föräldrarna: «Vill ni skänka mig Emma, frågade hon, på ett eller par år, eller så länge hon finner sigvid att vara hos mig? I kunnen nog dela med er af er rikedom åt den barnlösa tanten, som nu blir så ensam, när det vore obilligt att längre beröfva kapten Nordenskans sin enda dotter.»
Angenämt öfverraskad kysste lagmannen sin tants hand, och gaf sitt bifall, äfven hans fru syntes nöjd, och prisade Emmas lycka, som fick resa till en stad och vara der. «För oss andra blir lifvet tråkigt i vinter,» sade hon, «ty R—s flyttar in till staden i nästa månad. Äfven i andra afseenden är Emma lycklig,» fortfor hon, «ty vi äro ej nu i tillfälle att antaga en guvernant. Ännu är Bata för ung och barnslig att rätt kunna profitera af en så dyrlejd person, och Emma, med sitt olyckliga stammande uttal, kan icke lära sig fransyskan. Jeanette får öfva sig deruti, äfvensom i musiken på egen hand, ty när Bärendorf är borta, ligga alla bekymmer på mig. — Jag har riktigt varit orolig för Emma.» —
«Utom musik och språk är det ju så mycket annat en ung flicka har att lära,» anmärkte friherrinnan, «och Jeanette hade ju kunnat meddela sin syster hvad hon sjelf har lärt. Och i fröknarna Strutz har du ju dem, som kunna åtaga sig de mindre barnen och lära dem sådant, som tillhör deras ålder.»
«Ja den som hade tid och tålamod med sådant,» svarade lagmanskan leende. «Renata går mig litet tillhanda i hushållet, och Eva töra vi ej få hålla hos oss så länge.»
På Evas bestörta utseende såg man, att hon tog detta yttrande som en invite att laga sig bort.
«Låt Emma genast få komma med oss till Löfsala,»bad tanten, «hvad som icke är i ordning för henne, kan ju komma efteråt. Intet behöfver du sörja för något nytt. Hon skall få lärft och bomullstyg af mig, sy skall hon göra sjelf; jag gör det ännu, fastän jag är gammal, men ull måste du skicka oss. Min Anna spinner så utmärkt vackert garn, och det skall blifva ett trefligt göra att under vinterqvällarna sticka sina strumpor sjelf, eller huru tycker du Emma?»
«Bara tant har tålamod att lära mig,» svarade hon, och kysste hennes händer med tindrande blickar.
Lätt gick afskedet från föräldrarna, — hon skulle återse dem om söndagen på Löfsala. Med en liten triumf skiljdes hon från de äldre syskonen och tanterna Strutz; när hon kysste de små, brusto tårarne fram.
På Löfsala inträffade dagen efter bref från Lindendal och Elise; de voro förenade, och dagen efter brefvets afgång reste de till sitt blifvande hem.
Troligen se vi Johanneshof för sista gången, men i förbigående skola vi kasta en oförmärkt blick i köket, då Maja Stina jemte huspigan kom dit, fri från uppassningen vid frukosten.
«Nu vill jag int ge sex mark för fröken Evas trefnad här i huset,» yttrade den förra, i det att hon tog ett stycke hålkaka i ena handen, och en salt strömming i den andra, för att göra sin frukost, «och i det har hon så visst att tacka «grannastanten» för, som jag sitter här med gudslåne i näfven, ty hon «frägte» mig i afse, hvad de göra för nytta här i huset.»
«Nå, hvad svara Maja Stina på den saka?» frågade madamen.
«Jo, jag svara som sannt är: förmiddana gå nu si och så, om ettermiddan ä di borta, eller spela di trällkar, borstån, och gamfio, och hvad di spelena allt må heta. Visst hjelper Fröken Renata ibland till me fint bak och sånt der smått, men fröken Eva läser och skrifver mest om dana.»
«Ja, men he säger jag,» inföll huspigan hetsigt, «komma de icke båda två bort härifrån, vore bättre att Eva blir qvar; när hon läser eller skrifver är hon «diferangt» om det som sker; men fröken «Gnata» är alltid så «pertmentiger,» om något «fallerar» och «deporterar» allt till hennas nåd.»
«Lit du på att begge bli qvar! Hvem skulle Jeanette ha till retsticka, när Emma kommer bort?» anmärkte Maja Stina. Sådant folk slår ofta «hufvudet på spiken.»
Man var redan långt inne i November och ännu hade Leonna ingenting erfarit om Feodor, icke haft bref af Ottilia på flere månader: hvem undrar att tiden blef henne lång? — Dagarne medförde väl alltid någon förströelse, men de allt längre blefne qvällarne gåfvo henne tid nog för saknad och längtan.
En afton satt hon allena vid sitt syarbete, hon väntade hem fadren, som samma dag farit till kyrkbyn. Aningsfull lyssnade hon efter hvarje litet buller utifrån.
Hon trodde ej på drömmar, och ansåg dem för hvad de äro: foster af en upprörd inbillning. Likväl var det hon drömt den förlidna natten,något så ovanligt, och hon mindes det så väl, att hon ej kunde låta bli att tänka derpå, der hon satt i sin ensamhet.
Hon tyckte sig vara ensam, åkande på en stenig, smal skogsväg, hvarföre det äfven gick mycket långsamt; på båda sidor växte kort gräs och täcka skogsblommor. Hon var just i begrepp att stiga ur schäsen för att plocka några af dem, när hon såg en rysk soldat komma emot sig på vägen. Hon sökte mana på hästen för att komma snart förbi honom, men han räckte henne ett bref, försegladt med svart lack. Det hade först ingen utanskrift; men småningom blefvo ord synliga; de bildade hennes eget namn. Med darrande hand bröt hon förseglingen; ty hon anade en sorgepost. Då bröt en eldslåga fram, som förtärde sigillet. Hon blef så skrämd att hon vaknade. — — —
Ofta hade hon roat sig åt fru Palmans vidskepliga tro och prat om drömmar; enligt gummans symbolik betydde eld, kärlek; men det svarta lacket? — Hon ville ej fråga gumman derom, det hade varit «vatten på hennes qvarn;» utomdess skulle hon sedan varit utsatt för hennes nyfikna, ehuru välmenta frågor. Ur dessa tankar blef hon väckt genom ett buller i förstugan. «Ack nu kommer pappa! Gifve Gud, att han medförde bref,» tänkte hon, och fattade ljuset och skyndade ut; han inträdde äfven, men åtföljd af sin son.
Det var numera någorlunda sällsynt, att Petter besökte dem, och denna gång var det visserligen icke utan anledning, ty han var ovanligt vänlig mot sin syster och uppmärksam mot sin far. När Leonna frågade efter huru Marie och deras lillaflicka mådde, svarade han likväl sitt vanliga kalla «rätt bra.»
«Hur kan du säga så?» inföll fadren. «Din hustrus ögon voro ju helt röda och uppsvullna; hon klagade öfver stark hufvudvärk vid bordet.»
«Hm! det är alltid följden af de förbannade sammankomsterna hon bivistar,» svarade han harmsen. «En vacker dag har jag lust att skicka Saxpredikanten för f—n i våld med kronoskjuts. Han förvrider hufvudet på allt hvad qvinfolk heter i nejden. Nu sitter Marie dag ut och dag in, och hänger näsan öfver boken, hon liksom flera andra. Hon begynner väl snart att se gudsnådelig ut, och läsa lagen och profeterna för mig, likasom de andra göra med sina männer,» tillade han med bittert leende, somskulle varaskämt.
«Nå, nå, kära Petter! nog har jag hört sådant passera, der unga män ha gamla hustrur, men ni äro unga båda — utomdess har Marie sin lilla flicka att roa sig med.»
Petter vände samtalet på annat, och lemnade fadrens anmärkning utan allt svar.
Ändteligen började kapten Nordenskans genomstöka sina fickor och då drog han äfven fram ett tjockt bref, som han leende räckte sin dotter. En varm kyss på fadrens hand och kind, och hon skyndade i nästa rum, slöt dörren till, och bröt konvolutet. Det innehöll tvenne bref, — ett på hela arket, med täta rader af Ottilia; ett annat från majoren, som alltid skref några vänskapsfulla ord till sin hustrus vän. Detta lade Leonna likväl å sido, för att läsa det förra.
Ottilia till Leonna.
Ottilia till Leonna.
Ottilia till Leonna.
Ottilia till Leonna.
Oktober 1811.
Oktober 1811.
Oktober 1811.
Oktober 1811.
Döm ej min vänskap efter de längre eller kortare uppehållen i min korrespondens; ty vänskapen är och blir sig alltid lik. Nog vet du att jag ofta tänker på dig ändå, ehuru det är knappt om tid att skrifva. Jag har ju man, hushåll, och min egen lilla söta gosse att vårda. Du skall tro, att den lilla junkern nog upptager tiden; ty ogerna lemnar jag honom under andras vård; min svärmor älskar honom obeskrifligt, men af lutter kärlek kan man äfven skämma bort barn. Det såg jag, när jag var upptagen med vår hitflyttning och ordnandet af vårt nya hem; gossen var då hos sin alltför goda farmor. Så liten han var, blef han envis, ty han fick allt hvad han pekade på, men nu är allt åter godt.
Som platsmajor, bebor Ivanoff det så kallade kommendantshuset. Det är trefligt och beqvämt och jag är så nöjd, ty här får jag ställa min hushållning, någorlunda efter vårt finska sätt; i Petersburg var det rent omöjligt, ty der lefver och bestyr man blott för dagen. Ehuru lycklig, saknade jag dock dessa husliga bestyr, denna omtanka för en kär omgifning som ge lifvet många behag, när man ser sin omsorg belönad af kärlek och förtroende.
Den förra innehafvaren af denna boning, har under sin långa tjenstetid anlagt en trädgård, med fruktträd och bärbuskar. En del deraf är upptagen af några besynnerliga sorter gungor, ett af ryssarne lika älskadt nöje om sommaren, som isbanorna om vintern. — En del af trädgårdenhar jag redan bestämt för våra vanliga köksvexter, blommor icke till förglömmandes.
Vid slutet af den allé, som delar trädgården i tvenne delar, ligger en sommarpaviljong, ett favoritställe för oss alla. Föreställ dig ett stort aflångt rum, grönmåladt, med vackra hvita pelare; dessa äro väl endast målade, men så naturligt, att man tror sig kunna omfatta dem. De synas bära upp det hvälfda, med en blomsterkrans omgifna taket. Åtta höga fönsterhalfvor upptaga södra sidan. En pelare utgör mellanrummet, murgröna och andra lianor med röda, blå och hvita blommor växa i stora krukor och slingra sina grenar kring fina messingstrådar öfver hela denna vägg. Stora stråtvägen går der förbi, hvartill finnes en liten dörr, som en fremmande knappt skulle varsna utifrån.
Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af, förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.
Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.» Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.
Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du hvem han var? Din Feodor lifslefvande.
Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs adress, för att riktigt få det i dina händer.
Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående.Lägg nu bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.
Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader, derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.
«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän, är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — — —
«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blottjag, utanverldenförlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin samtid.»
«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade Leonna.
Som Feodorsvän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.
Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste, trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning till Feodor att göra henne lycklig.
Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky, huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens lycka.
Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper, som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —
Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne, läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.
«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek hastigt ihop det.
«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.
«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»
«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände Petter misstroget.
«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste fadren.
«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»
Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än vanligt; det innehåller nyheter.»
«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»
«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»
«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen, och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän, löjtnant Karlowitsch?»
Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i brodrens närvaro.
«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden, skrifver majoren.»
«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,» inföll Petter.
«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.
Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren. Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han, och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom, när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika solskensblickar hos Petter.
Borgesförbindelsen var endast ett föregifvande. Saken var den, att Petter var spelare och haft en «fördömd otur,» dertill ville han hafva penningar; ty samma dag skulle de åter samlas hos en af hans bekanta för att spela. Utomdess trodde han sig hafva gjort en upptäckt. De tårar Leonna fällt öfver Schalinskysdöd, och den likgiltighet, hvarmed hon talat om en annan viss person, kom honom att tro, det han, som Hedda sagt, misstagit sig om Feodors böjelse för Leonna. Hon var således nu fri, och många spekulationer korsade sig i hans egennyttiga hufvud.
Det dröjde ej länge, förrän Leonna åter erhöll ett bref af Feodor, som han haft tillfälle att lemna Ivanoff vid förbifarten, då han reste tillbaka. Men sedan hörde hon ej af honom på två år. Dessa måste vi gå förbi, emedan derom är intet att säga.
Vi hafva följt Leonna vid dess uppträdande i samhällslifvet, det inskränktaste likväl, som är tänkbart för en ung flicka med de förmåner hon fåttaf naturen och lyckan. Hvad vi nu för tiden kalla uppfostran, hade ej inverkat på henne. Och om vi uppehållit oss vid en hop skildringar som mången skulle anse onödiga, småaktiga, så har detta icke skett utan ändamål. Vi hafva med henne genomgått en lärokurs i menniskokännedom och hade hon ej lärt sig att reflektera, och tänka öfver hvad hon hörde och såg, hade hon blifvit en ganska vanlig flicka, om hvilken vi ingenting haft att säga.
Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande skott.
År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:
Visiter.
Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus, der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna de så många andra besök, som göras af vana, eller «par complaisance.»
Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.
Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom: silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.
Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala, återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru vanskligt förhållandet äfven der var.
Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans familj.
Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess undergörande egenskaper.
Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting mindre än öfverstens svägerska.
Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro ännu allt — mamsellerna Ström.
Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt, ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort. Och nu till Hertola.
Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. — Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon mycket varm.
Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna upp honom, men hanhördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag ännu. Köksan var på höängen.
Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»
Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»
«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste upphöra för att hemta andan.
Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.
«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Hanhade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —
Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.
Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa. Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag kunna finnas, men sällsynta äro de.
Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande och roar sig, är dethonsom spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.
Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men kommer snart tillbaka.
Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning. Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten» orsaken, menade Maja Stina,när hon kom ut med herrskapet om våren, och såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.
Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade försöka en mästerkupp!
Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked, fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats med andrapassioner, har den fördelen att vara importabel. De hade fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver.Fyra raska gossar, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han somcaputför familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antoghantjenst. Snart fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna bana gjort heder åt sin nation.
Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den driftiga husmodrens fotspår.
Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.
Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.