Han som var mer än allt annat, mer än hennes första ungdoms drömdemon, mer än hennes första, falska jordiska kärlek, mer än hennes religiösa bildideal, Kristusporträttet, han som var hennes första värklighet.
Hon ville bara tänka på honom, inkarnationen af alla dygder, honom, den ädle, den fullkomlige, den gode.
Och nu tyckte hon att han liknade Kristusbilden… naturligtvis en smula mer mänsklig, men — — blicken, minen, skägget.
Det ringde och han kom.
Rummet låg i skymning — — hon skymtade hans gestalt, och slöt ögonen.
Han såg sig omkring. Där fanns ingen, genom fönstrens jalusier kunde ingen se in.
Han föll på knä framför henne och gömde sitt ansigte i hennes famn. Med sina läppar kysste hon hans hår, smekte hans hufvud och akslar, tryckte hans hand mot sin barm och lyfte upp hans ansigte för att se in i det och läsa i hans ögon den kärlek hon, längtade efter.
"Icke sannt, Elias", hviskade hon, "du är den bästa bland människor, du är som du lär, du är sann och ren som den lära du förkunnar? Jag måste veta att du är sådan du fordrar att andra skola vara, du har ju aldrig gjort grof synd Elias, säg mig, säg mig, du är ju ren — säg det ännu engång, du är ju obefläckad? Säg."
Pastorn hostade.
"Jag är en fattig syndig människa inför Gud, full af skröplighet".
"Men inför människor", inföll Luba, "inför människor är du ju fläckfri?"
"Ja, naturligtvis. Jag har intet orätt gjort med vilja".
"Aldrig en synd?" jublade Luba.
"Aldrig".
"Och du är ärlig och sann?"
"Gud straffe mig eljes".
"Och du vill berätta mig hela ditt lif, ännu nogare än det du talade om i går… och intet dölja, vill du?"
"Förstås att jag vill".
"Alla dina småfel och svagheter?"
"Ja", smålog Lämmenen, "alla, gärna".
"Och dina frestelser, alla de frestelser du haft?"
Pastorn såg henne i ansigtet.
"Jag bar ingenting att berätta", smålog han vänligt, "alls ingenting. Du vet ju redan allt. Du vet hur jag lefde i arbetsamhet och försakelser hela min ynglingatid, hur tidigt jag blef väckt och kom upp till Orivara. Du vet hur jag sen lefvat i sträng värksamhet i mitt allvarliga, världsförsakande kall tills jag kom hit och — — fick se dig. Du vet allt".
"Allt?"
"Allt".
Luba teg en stund, hennes strålande ögon sökte hans, men det var för mörkt, hon kunde icke skönja något.
"Svär att du är obefläckad — — — inför människor", sade hon, "svär, så att jag får falla ned och dyrka dig!"
Pastorn kysste henne. Eder väkslades och togos. Skymningen väkste, månen steg upp och lyste in i rummet. En bred, hvitblå stråle silade sig in mellan rullgardinerna, strödde sitt sken på byrån med dess porslinsprydnader, föll som ett regn af matt silfver på mattan, och målade Lubas nu uppbäddade säng skimrande hvit som ett altare.
De talade ej mer om dessa allvarliga saker. Pastorn hade sakta fört samtalet på en angenämare stråt. Han var musikalisk och hade kommit in i en vekare stämning, talade om sin ungdoms favoritvisor, och gnolade de vackraste.
Luba var hänryckt. I öfversvinnlig dyrkan såg hon upp till honom där han nu satt bredvid henne — — en oändlig tacksamhetskänsla fyllde hennes själ.
"Ja", hviskade hon, — "Gud har skapat oss för hvarann".
Pastorn sjöng "Kristallen den fina" och tryckte henne i sina armar vid refrängen "Du ädla ros och förgyllande skrin".
Hon lutade sig bakåt i sin stol, knäppte sina händer och önskade att tiden måtte stanna… att intet måtte bli annorlunda — — att hon finge dö just nu.
Nej — nej — hon ville vidare. Vidare. Lefva mer. Lefva mycket. Lefva, bara lefva — med honom. Hon hade ju lidit nog, gjort bot, — — lifvet hade ju gifvit henne bara lidande. Nu var hennes dag!
Nu skulle hennes tur komma.
Lefva, lefva!
Månen sken allt klarare, gjöt sin glans öfver dem och förskönade dem, gaf dem ett skimmer af poesi och skänkte denna stund en stämning af äkta lycka som ingen af dem kännt förut.
Och de trodde sig kunna börja ett lif tillsammans, ett lif i sällhet.
Det ringde ånyo och syster Lina kom hem.
Lämmenen hade aldrig ätit med mer aptit än i kväll. Linas lilla supé var förträfflig — och ingen kunde göra en så bra skinkomelett som hon. Den skulle Luba lära — — naturligtvis.
17.
Ännu in i April var där kvar en mängd is på skuggställena. Inne i staden kunde man möjligen använda hjuldon men ute på landet åktes för det mesta med släde.
Det unga paret skulle ut och åka för första gången. Pastorskan Lämmenen kunde icke begagna sig af vagn eller droska, det skulle skakat alldeles för mycket, så ojemna som gatorna ännu voro, men doktorn hade gifvit lof att hon skulle få försöka den friska luften, åkande i släde.
Sakta hade man förberedt detta, först fick hon några minuter stå vid ett öppet fönster, sedan kom hon ut på trappan och tilläts att en stund, sittande i en stol, inandas den ännu vinterklädda vårens första milda fläktar.
Straks efter bröllopet blef hon svagare, — man fruktade ett återfall. Hon hade kanske öfveransträngt sig en smula vid flyttningen till det nya hemmet… dit hon hade transporterats i bärstol eller kanske hade glädjen tagit på henne för mycket! Alltjemt öfverretad och eksentrisk gladde henne allt detta nya i så hög grad att hon ofta, just efter det hon skrattat af förtjusning brast ut i gråt, och snyftade tills hon somnade.
Förvånad och orolig öfver dessa alldeles icke helgonlika små humörer, aflägsnade sig Lämmenen, med hufvudet fullt af farhågor, han förstod intet af allt detta.
Han hade trott sig blifva gift med den heliga Caecilia sjelf, med en kristen martyr i samma stil som dem hans gamla kyrkohistoria berättat om, och han fann en människa, därtill en rätt komplicerad natur i hvilken tillika med hälsan en mängd nycker uppvaknade, en massa nya fordringar, en hop känslor, tycken, ja passioner som han icke alls kunde manövrera med, och helst ville gå ur vägen för, så länge som möjligt.
När han på tal om sitt föregående lif anförtrodde sin unga hustru ett och annat af det han ej velat förtro bruden, blef hon orolig, — grät och förhäfde sig öfver världens ondska — — — vid några och trettio år hade hon ännu en adertonårings hela osanna föreställningar om lifvet.
Luba var mycket ömtålig på denna punkt, hon hade så gärna velat vara den enda riktiga, och pastors berättelser lugnade henne endast till hälften.
En annan gång på tal om det förflutna kom pastorn i förbigående att tala om en tjenstekvinna, en halffånig skräddaredotter som hängt sig på honom med sin dyrkan… en besvärlig person som han dock ej haft hjärta att stöta bort utan antagit i sin tjenst. Det var en stackars naturmänniska som hade svårt att skilja själasörjaren från sjelfva gudaväsendet. Pastorn tyckte synd om henne, Gud vet hvad det blifvit af henne nu… Hon hade varit par är i hans hus.
Luba våndades då hon hörde denna berättelse. Det var ju intet ondt, ingalunda nej! historien var ju alldeles oskyldig, men — — — det var ändå något dervid som pinade henne…
Visst var han ju likafullt hennes idealmänniska, visst var han hennes apostel, hennes lekamliggjorda Kristusbild, men — — — der var något som gnagde, något med hans förtid som hon icke tyckte om.
Det hade gått ur hennes minne, hurudan hon sjelf varit, och hon ville absolut att han skulle vara det han inför henne gjort sig till, än mer sådan hennes fantasi skapat honom, den upphöjde, den kristligt renhjertade, den fullkomlige, den oberörde.
Hon ville blott älska det fullkomliga, och hon fordrade att kunna tro på honom som på ett öfvermänskligt väsen.
Hennes farhågor förstod han dock snart att jaga på flykten.
Han drog fram hela sin rika arsenal af bibelspråk, originela liknelser, bizarra theologiska bilder, och med deras tillhjelp lyckades han öfvertyga henne att allt var som det borde och som hon ville ha det.
Men mer än af allt annat öfvertygades hon af hans kyssar och omfamningar. Först när hon nästan försvann i hans stora armar blef hon lugn och njöt af sitt lif så intensivt som blott den förstår att njuta som länge lidit.
Hon lefde i ständigt väkslando stämningar, glädje och oro följde ofta tätt på hvarann, omotiveradt gret eller skrattade hon, svag som en flägt tordes hon ej sysselsätta sig med något arbete — — — dagarne kommo och gingo utan att det uppstod någon allvarligare förändring.
Ju längre det led desto mer flegmatisk och hvardagsaktig blef mannen. Det var som om hans riktiga natur först nu, då han ingenting mer hade att bråka för, kommit fram. Och han såg med oförställd förvåning på sin hustru hvars lynne skiftade i lika många olika brytningar som det var timmar på dagen.
Nu skulle hon alltså ut, och det var visst sista dagen man kunde åka med släde. Ehuru vintern varat längre än eljes i mannaminne, skrapade medarne redan hårdt i och det fastän kusken försigtigt körde på de sista resterna af vinterns drifvor.
Luften var härlig, ifrån hafvet spelade en frisk, ljum bris, och när de nådde Brunnsparken kastade Luba tillbaka floret som betäckt hennes ansigte för att se sig omkring. Hon hade glömt hur det såg ut, alltsammans. Detta var således bärg, riktiga bärg, skönare, högre större, än hon mindes från fordom.
Och så såg då vägen ut — — stenar, buskar, träd! allting så vackert, så fritt, så annorlunda än gatan därhemma.
Rundtomkring dem, inne i parken stodo granar och tallar gröna; hvitstammiga björkar vajade sina fina löflösa grenar sakta för luftningen — — undrande betraktade hon allt, med vidtuppspärrade ögon, medan munnen begärligt sög in den starka, saltmängda luften.
Och fåglarne! Att så små väsen kunde föra ett sådant lif! De pepo, flögo af och an, kvittrade och hoppade, hon hade nästan glömt att det fanns annat än damgrå sparfvar och grannens kanariefogel som hon bara hörde men aldrig såg, ibland när hon hade fönstret uppe för att vädra en smula.
De mossiga tufvorna med en fläck snö här och där förtjusade henne, hon kunde aldrig tro att de voro så starkt gröna… och att naturen härute var så vacker…
Naturn, ja naturn. Detta var då naturn! Guds sköna härliga natur!
Hänryckt betraktade hon allt. Hon kunde ej tala, hon sög luftens kraft, men det öfverväldigade henne så hon nästan icke kunde bära det allt på engång. För ett ögonblick måste hon sluta ögonen och hämta sig.
Lämmenen satt och tänkte på sin predikan. Den gjorde honom stort hufvudbry, han hade nu under det år han varit i Helsingfors sagt näranog allt hvad han hade att säga — — — hade uttömt sitt närvarande förråd af god modelltheologisk material och visste ej hvad nytt han skulle skaffa sig.
Släden körde förbi badhuset vid Ulrikasborg. Där var hafvet, vidt och oändligt. Mellan staden och Sveaborg låg ännu isen bitvis, endast här och där arbetade sig vattnet fram i breda rännor. Gråblått och daskigt i färgen, poröst och svagt såg det återstående istäcket ut, men borta, på andra sidan fästningen syntes det öppna blå. Och en mängd hvita segel lågo vid båken — foro framåt eller tillbaka, belysta af solen, och glimrande som svanar.
Luba öppnade åter ögonen, och fattade i en enda blick denna syns hela stora och underbara skönhet.
Hon tog sin mans hand, tryckte den darrande och frågade med bäfvande stämma hvad han tyckte om allt detta.
Han svarade henne distraherad, med en fras, han satt lite lågt, slädan var för trång för hans kraftiga ben…
Luba satte sig bättre upp i slädan, löste på sina hattband, drog djupare andedrag och kisade med ögonen för att kunna se än längre ut mot horizonten.
De grepo henne starkt, dessa öfverväldigade och nya intryck.
Hon kunde ej mer. Det var för mycket, alltför mycket. Det mörknade för hennes ögon, och hon sjönk tillbaka med hufvudet; tyst, medvetslös, som om hon slocknat föll hon i en af dessa svimningar som förr kommo så ofta.
Skrämd och orolig körde nu Lämmenen hem igen, sände bud efter läkaren och rörde upp himmel och jord.
Men det var ingenting, alldeles ingenting. Doktorn hviskade något i kyrkoherdens öra, unga frun skulle vara försigtig — — det var allt.
Man telegraferade efter Lina, Anna kunde ej mer få behålla henne, det var ju också otroligt dumt att man låtit henne resa bort på andra brölloppsdagen, i tro att hon ej mer skulle behöfvas…
Detta var en kris. Tiden gick och hon blef bättre.
Doktorn var förvånad öfver Lubas härefter allt mer tiltagande hälsa och en dag sade han att man hade de största förhoppningar att hon efter ännu en vigtig kris skulle bli alldeles frisk.
Kyrkoherden strålade då han såg hur hon tog sig, han egnade sin hustru de ömmaste omsorger och Luba sjelf blef efter den första förskräckelsen som en annan människa.
Kunde det vara möjligt — — — ännu ett undervärk, ett det största och mest oväntade!
Det som hon förr funnit så prosaiskt, så obehagligt och förnedrande, nu var det ju en lycka så stor och oförtjent som någon, en gåfva af Gud, ett tecken på den största nåd, en obegriplig glädje.
Hon såg från den dagen på lifvet genom en rosenslöja. Det onda var borta, alla sorgsna tankar veko, och lifvet var idel ljus.
Fanns det värkligen synd och sorg i lifvet? Jo — — naturligtvis, men hon tänkte därpå som på något utanförstående, någonting som ej hörde till hennes horizont utan till mörkret, fattigdomen och fängelserna.
Och medan tiden led blef hon allt raskare och bättre.
Man var i tillfälle att hålla Midsommarkalaset i prestgården utan all fruktan att det skulle skada den unga frun… hon hade ju sin syster nu, och sjelf kunde hon gerna sitta i sin soffa och presidera, föra en konversation och se etherisk ut, det var ju allt som behöfdes.
Gästerna betraktade med undran och vördnad den nya kyrkoherdens märkvärdiga hustru. Luba Donner, den heliga martyren, hon var nu där ibland andra människor, rörde sig emellan dem, säg ut som andra, visserligen blek och ytterligt mager, men intressant med sina mörka ögon och sitt själfulla väsen.
Ibland märkte en eller annan att hon ändå ej fullkomligt hämtat sig. Hon kunde stundom öfverfallas af en underlig skakning, fick tårar i ögonen och rodnade…
Det kunde komma på helt oväntadt, just när man minst anade det och stämningen var som muntrast. Ja, det råkade hända tillochmed när kyrkoherden var som gladast och vid sitt toddyglas sade en wits eller sjöng en liten visstump.
Men det gick snart öfver igen. Lina kom med litet eaudecologne, och mannen med en smekning.
Skyn försvann fort och himlen blef åter klar som förut.
18.
Det var åter vinter. Julen hade gått och det nya året kom med köld och is.
Nätterna voro långa, och först mot förmiddag ljusnade det. Men till middag kom solen stundom fram en smula, lifvade upp och strålade en stund.
Klockan tre steg aftonrodnaden på himlen och solen sjönk igen, lemnande jorden i skymning och skärpt kyla. En mörk, snötung förmiddag när kyrkoherden gått till sitt kansli och Lina ut i bodarne, kom pigan in till sin fru och sade att det var en "människa" i köket som alls icke förstod svenska, och som ville tala med kyrkoherden.
Luba ville icke gärna störas, hon satt sömning i sin gungstol och sydde. Dagarne föreföllo henne litet tunga, hon hade svårt att röra sig, och den stora krisen kunde inträffa när som helst.
Nu sof hon bort största delen af tiden… och tyckte att hon ständigt ville sofva mer.
Endast med våld höll hon sig uppe. Doktorn ville det… det skulle ju vara så förslappande att öfverlemna sig till den dåsighet och sömnsjuka som betog henne. Och så satt hon i sin gungstol, arbetade på ett litet ylleplagg, drömmande, nöjd med ögonblickets frid, och njutande af sin tillvaros nya rikedom.
"Kan inte Lisett be henne komma igen senare", frågade Luba sin svensktalande piga, "jag är så trött just nu".
"Nej, hon vill inte gå. Hon förstår inte ett ord af hvad jag säger, och jag begriper inte ett muck af hennes prat. Hon kommer direkte från bangården, och har sitt bylte och sin korg i köket, och i korgen någonting till kyrkoherden, jag undrar om det inte är en knippa ullgarn eller någon annan landsföring. Hvad tycker frun jag skall göra med henne, hon sitter nu där och ser så förskräckligt dum ut, så"…
"Så tag henne in, hvarifrån är hon?"
"Vet inte, snälla frun, jag kan inte den otäcka finskan, det vet frun".
"Det är en skam, Lisett, att du är så okunnig. Sätt kaffepannan på, och spring efter bullar. Hör, är hon snyggt klädd?"
"Ah jo, efter landsmanér, och hon har lädergaloscher på sig, så nog kan hon komma in alltid?"
Luba satte sig bättre tillrätta i stolen, flyttade sig närmare sybordet, och jemkade sin schal så att den fremmande icke kunde observera hennes figur.
Bondkvinnan kom in, blef anvisad plats på stolen vid bordet, och satte sig ned efter en glad och vänlig hälsning.
Det var en temligen ung kvinna, stor och akselbred, med grofva former och ett märkvärdigt enfaldigt, men gladt och troskyldigt uttryck i sitt ansigte.
Hon hade vacker färg ehuru en hop ljusa fräknar vanstälde hyn just omkring näsan, oregelbundna anletsdrag, men en stor frisk mun, och jemna tänder som hon alltid visade.
Där hon satt liknade hon en ting, välmående och hemtreflig bondko, godlynt och from, en som icke skulle kommit sig före att stångas, huru man än försökte reta henne.
"Hvem är ni", frågade Luba på finska och såg med ett trött ögonkast på henne. "Och hvar är ni hemma?"
"Jag är Parkkala Calles dotter", svarade hon, "och heter Carolina. Jag vill träffa pastorn, kommer han snart?"
"Hvad vill ni pastorn?" frågade Luba likgiltigt, "kan ni inte gå till kansliet, här tar han inte så gärna emot, först kan ni ju dricka kaffe i köket och så söka upp honom i kansliet… vet ni hvar det är?"
"Jag vill träffa honom ensam", sade kvinnan, "för si fröken, han är min gamla bekanta och nu har jag kommit hit för att jag vet att han vill hjelpa mig. Sen jag kom i olycka och far dog, går det inte uppe i Parkkala längre, jag ämnar försöka min lycka i hufvudstaden nu".
Hon smålog förtröstansfullt och nickade vänligt till Luba.
"Han bor fint här", tillade hon, och tittade sig nyfiket omkring, "det var annat när han var adjunkt och hade mig där hemma och det bara fanns två rum, låga i tak och med trästolar, inga sådana som de här, nej inte en".
"Är ni skräddarns dotter?" frågade Luba, nu med vidöppna ögon, och en röst som darrade.
"Jo, är jag så", svarade hon, "det är just jag. Kan väl tro att han talat om alltihop. Jag tyckte så mycket om honom, han var alltid så snäll. Och när han ville något, så sade han så vackert. En kunde inte stå emot, så god han såg ut. Och alla de andra karlarne var så lättsinniga och menade bara ondt, men han, han var alltid lika, och han menade ärligt. När nu Gud tog pojken, så tyckte jag, jag måste hit straks och tala om det för pastorn, sä skulle också han bli glad, att Gud tog 'en. Jag tänker söka mig tjenst här nu, ser fröken".
Med sitt fåniga, glada leende såg kvinnan på Luba. Men Luba besvarade ej hennes blick, hon såg ned, — glödande brännde hennes kinder, hon hade svårt att få luft.
"Hvems var ert barn", stammade ändtligen Luba, "var det hans?"
"Hvems annans", skrattade kvinnan, "inte tror jag det var någon annans inte! Hvem är fröken, det skulle jag nu också vilja veta, efter jag talat så mycket om mig? Kanske systern hans, hva'?"
Luba sväljde tårarne. Hon kände en underlig smärta i halsen, det tog ondt som om hon höll på strypas.
Hon ville svara något, men det gick icke. Blodet strömmade till hennes hjärta i onaturlig fart. Hon kände bara en sak, en brännande blygsel, hon skämdes inför denna kvinna som hade tidigare rätt öfver hennes man än hon sjelf, hon skämdes öfver att vara hustru, skämdes att vara hans barns mor, skämdes så att hon kunnat sjunka under jorden.
"Hvem är fröken?" upprepade bondkvinnan, denna gång med sin allra vänligaste röst.
Luba kunde icke tala. Hon kunde icke säga att hon var hans hustru. I detta ögonblick kände hon ej som var hon hustru, nej, utan som något annat sämre.
Hon tyckte sig vara det eländigaste väsen på jorden. Och det var som skulle jorden öppnat sig och med ens slukat all hennes glädje, allt hennes hopp, hennes tro på lifvet.
Hon letade i denna skeppsbrottets stund efter sin kärlek, som efter det räddande halmstrået. Men hon fann den icke, halmstrået fanns ej… hon var nära att sjunka… tröstlös stirrade hon på den fremmande med en blick full af förtviflan.
Tredje gången upprepade kvinnan det, med sin mest smekande röst:
"Hvem är fröken, säg nu då?"
Lubas schal föll ned när hon försökte resa sig för att gå ut… åsynen af kvinnan plågade henne.
Hon ville bort, bort från alltsammans. Hon hade ej mod att höra mer, tanken på denna fremmande kvinna och barnet som Gud tagit, äcklade henne, hon ville bort, den vidriga "naturmänniskan" kunde hon ej se, inte en minut längre — bara bort.
Men hon förmådde oj. Golfvet sjönk för hennes ögon, och en svart tomhet fanns i stället. Hon kunde ändå icke stanna, hon måste in i det tomma, sjunka, försvinna, förintas. Hon tog ett steg, kände en häftig smärta och förstod att hon fallit och fått en stöt, någonstädes på sidan.
Så sjönk hon vidare, djupare i det svarta, tomma. Som stora, tunga bolster låg det på hennes bröst, hon kunde ej andas, ej få luft. En ångest, som höll hon på kväfvas, en kamp som till döden.
Bondkvinnan sprang ut i köket och tillkallade pigan… Frun låg afsvimmad på golfvet, det lilla sybordet låg sönderslaget inunder henne, hon var kanske döende, och ingen fanns som kunde hjelpa.
Som en yr höna sprang Lisett omkring, skrek och jemrade sig, bondkvinnan gret och försökte förgäfves lyfta den sjuka, men det gick icke.
Så ringde det och Lina kom hem. Hon såg och uppfattade situationen i ett ögonblick. De buro nu alla tre på den sjuka, och fick henne mödosamt släpad in i sängkammarn och lagd på sängen.
Lisett sprang efter läkare och sände ett bud till kyrkoherden, Lina som icke ens fick tid att taga af sig öfverplaggen, baddade den sjuka, löste upp hennes kläder, tog af skodonen och bäddade in henne så godt hon kunde.
Efter svimningen följde konvulsionerna och när läkarn kom hade Lina genomlefvat några af de svåraste ögonblick i sitt lif.
Barnmorskan hade icke funnits i sitt hem, kyrkoherden hade gått till en sjuk långt borta, i Rödbärgen, doktorn var i Hospitalet men påträffades snart och kom genast.
Emellertid, då han anlände var det svåra öfverståndet och Lina som aldrig förr varit med om något sådant hade ensam fått hjelpa sin syster. .
Hon hade varit nära att förtvifla öfver sin okunnighet om en af de saker som i en kvinnas lif vore vigtigast att lära, — — den första nödhjelp i ett fall som detta, men hennes vana vid sjuksängen och hennes jemna kallblodighet och sjelfbehärrskning kommo henne till hjelp — — och när Collin steg in i rummet stod Lina där med sin lilla systerdotter i armarne efter att ha egnat modren den hjelp hon kunnat.
Doktorn bragte reda och ordning i allt, fick Lisett att göra under och använde bondkvinnan i köket till hvad hon kunde göra, så att badvattnet och kläderna snart nog kommo in…
Den sjuka var nu befriad från smärtorna och låg i dvala, skött och omhuldad på bästa vis.
Hon hade för en stund glömt allt och hvilade drömlös och utan känsla.
Ändtligen kom barnmorskan, beskeftig och vigtig — — hon hade svårt att låta bli visa sin förargelse öfver att hon försummat det vigtigaste.
Hon började göra ursägter för doktorn, men han lugnade henne, och försäkrade att allt var så bra det kunde… frun hade ju fallit, och katastrofen hade därför något framskyndats…. fröken Lina hade förresten gifvit frun en utmärkt hjelp, och sedan med honom undangjort en hop svårt arbete, nu kunde fru Block se till barnet, ge det en smula sockervatten, och så gå in till pastorskan.
Med en häpen blick tittade fru Block till Lina, och gick.
Doktorn följde denna blick och kom sig på en stund icke för att flytta sina ögon ifrån henne, Linas gestalt och hela personlighet hade ännu för honom ett stort behag.
Han smålog så godmodigt. "Kära Lina", sade han, "nu ha vi två hjelpts åt som ett par goda kamrater, utan allt falskt pjunk eller tvekan från din sida. Du ska’ ha tack Lina — — visserligen är du en kvinna efter mitt tycke. Så god och så! — Ja, du är stor, Lina — — — det är ordet".
"Smickra mig inte", log hon medan där smög henne en tår i ögat som skymde blicken, "hvem som helst skulle ha gjort detsamma".
"Nej, ingen".
"Jo, hvem som helst. Sådana äro vi alla, när det är allvar. Det är bara när vi tagas på det orätta sättet som vi visa oss så pjunkiga. Men när man tar oss riktigt, kunna vi nog"…
"Oförbätterliga idealist", mumlade doktorn. "Om det bara fanns flere af den sorten. Hör", tillade han hårdare, "hör Lina, tänker du gifta dig?"
Lina såg upp.
"Jag, jag, hvad menar doktorn, fyratio år, jag?"
"Jaså, du är så gammal… det trodde jag inte. Du ser så ung ut. Din kropp är så rank och stark, och du är graciös som en ung kvinna".
"I mitt ansigte läser man mitt lifs historia, så mycken gråt, så många onyttiga streck och märken efter tårar".
"Ja visst ja, det är rätt! Du är inte ung, Lina". Doktorn såg alitjemt på henne, "det jag känner för dig ar också ingenting som har med åldern att göra".
Och han steg tungt och långsamt upp från stolen och gick emot kyrkoherden som i detsamma kom in.
Lämmenen var alldeles blek. Han flämtade ångestfullt och frågade ifrigt doktorn efter Lubas hälsa. Han hade fått veta det först nu, i detta ögonblick, af madamen han mötte i trappan.
Doktorn afgaf sin bulletin, — allt var så bra det kunde, både med mor och barn.
Så gick lian, och lofvade att om par timmar återkomma.
Det blef nu Linas tur att berätta om allt. Om fallet, den sjukas korta men svåra kamp, barnets födelse och minuterna som följde.
Han fick veta allt, utom orsaken, och ville genast in att se till Luba.
Nej, det fick han icke, hon skulle ej störas, doktorn hade förbjudit det… också barnet sof.
Kyrkoherden rusade ut i köket, han skulle riktigt leksa upp Lisett, att tänka sig att hon ej bättre kunde passa på, utan lät frun gå falla.
I köket var stor oro, det sprangs af och an, kitteln kokade, en massa baljor, fat och ämbar stodo på golfvet, Lisett stod och sköljde, med ärmarne högt uppvikna, hon såg knappt upp när kyrkoherden steg in.
Förbluffad blef han stående.
På en stol, vid dörren, satt med sin korg på armen den fremmande bondkvinnan, färdig påklädd, lugn uti allt detta bråk, stilla och väntande som om hon satt i sin tredjeklass kupé medan tåget gick i ilfart framåt med henne.
Hon steg makligt upp då hon såg Lämmenen och stirrade halft slugt och halft enfaldigt på honom.
"Det är jag", sade hon, "inte kunde jag veta han var gift inte. Hustrun därinne fick slag när hon fick höra hvem jag var, och ramla i golfvet när jag talte om vår pojke som är död nu och begratven.
"Han behöfver inte se så arg ut, pigmännskorna förstå int' ett ord af hvad jag säger. Ska' det förresten vara rätt, att vara Herrans tjenare och gifta sig med en annan när man lofvat en".
Kyrkoherden tog henne omildt i akseln och visade henne vägen ut…
Han följde efter, talade med henne under några minuter i förstugan, och så gick hon med sin korg.
Man såg henne aldrig mer i prestgården.
Natten kom.
Kyrkoherden satt timtal med sin lilla dotter, han kunde ej se sig mätt på detta lilla, späda väsen som lefde och andades, som öppnade och slöt sina dunkla, underliga ögon och som var svept i spetsar och hvita mjuka yllen likt en docka. Att detta var en människa, och hans egen!
Han ville dock se Luba, och bad doktorn så länge att han slutligen lofvade.
"Men försigtigt, ytterst försigtigt".
Lina underrättade sin svåger om att Luba gråtit hela natten — — — också nu på morgonen var hon förtviflad. Visst en nervös öfverretning, det var en olycka med detta fall.
Man öppnade ändtligen sängkammardörrn och kyrkoherden gick in.
Luba slumrade. Hennes magra hand plockade sakta på täcket, hennes läppar voro hårdt pressade mot hvarann.
Han gick närmare, satte sig sakta på stolen och tryckte en kyss på hennes hand.
Luba spratt upp och vaknade. Hon såg på honom ett ögonblick.
"Gå ut", sade hon, "gå bort! Jag vill inte se dig! Gå till henne som var din hustru förr än jag. Gå!!"
"Men Luba, Luba, hvad tänker du på, förifra dig inte, mitt hjärtas älskade, förlåt mig, jag har ju intet så fasligt ondt gjort, men förlåt mig ändå! Se på mig, Luba, Luba!"
Men hon vände sig häftigt om, satte sig sedan upp i sängen, begynte att fäkta med armarne och ropa efter Lina.
Förskräckt drog Lämmenen sig tillbaka, och lät sin svägerska komma in… barnmorskan skyndade till, man hade svårt att åter lugna den sjuka, och först sedan dropparne hunnit värka blef hon stilla.
Det tredje dygnet kom och den sjuka blef oroligare. Hon gret och vände sig, ville icke se sin man, och icke barnet, blef skrämd för minsta ljud och hade långa skof af ångest.
Doktor Collin såg allvarlig ut. På fjärde dygnet var febern där, och med en af sina kolleger konsulterade han länge och väl innan han ansåg sig böra tala vid mannen.
"Det är en obehaglig historia, herr kyrkoherde", sade han. "Er hustru är något eksentrisk, hon har tagit skada af — det hon upplofvat de sista dagarne, och — det är febern".
"Naturligtvis smitta", sade kyrkoherden, "naturligtvis ifrån hospitalet! Det är förfärligt".
"Det är icke smitta! Hvarken jag eller Thorin ha någon feberpatient. Nej, men pastorskan bar blifvit upprörd, har retat upp sig, rört sig, hon kunde ju inte ligga stilla ett ögonblick. Vi få vara beredda på allt. Adjö!"
På natten yrade hon ännu värre. Lämmenen gick af och an i sitt rum, i sina tankar. Han kunde ända dit höra hur hon än skrek och bannade, och än bad om sin Kristusbild, sin brudgum, sin käre, sin enda.
Lina förde barnet till henne, men hon ville ej se det, ej veta af det.
"Det är inte mitt", ropade hon, "det är den andras, det är inte mitt Jag är ju helig — jag har icke någon annan än min Kristus här, och jag vill inte heller ha någon.
"Åh hvad han ljög, Lina, ljög mig full med vackra osanningar. Han är skenhelig, Lina, vill du veta allt hvad han sade. Böj ned dig hit, och hör, men jag måste hviska, det är sådana ord som måste hviskas. Kom Lina".
Lina förmanade henne, försökte trösta, försökte föreställa henne hur orätt hon talade, hur ofördragsam, hur okristlig hon var. Förgäfves, den sjuka hörde henne ej.
Och i ångest bad Lina Gud om de rätta orden för att kunna tala med systern, bad om hjelp af den som allena förmår hjelpa.
I sitt rum gick Lämmenen alltjemt af och an… ibland stannade han och lyssnade.
"Lina", ropade den sjuka, "Lina, jag vill gärna tro ännu, men jag kan icke. Det är ju en bild dendär du gifvit mig, men jag vill inte se honom heller. Efter han kan se så mycket ondt i världen, och inte hjelper. Efter han lät mig bli sviken i min tro och min kärlek. Hvad är det med alltsammans? Former och former. Det är stöpt i ett, och det som inte är af fabriket, det duger inte. Hvarför sade han allt det, Lina, hvarför ljög han? Det var det konventionella, man måste ju — var det?
"Han skulle ha sagt: jag är en usel syndig människa, en lögnare och hycklare, han skulle ha bekännt allt".
"Du skall förlåta", hviskade Lina, "vi äro ju alla syndare!"
"Han lät mig tro att han var helig", suckade Luba, "jag kan ej förlåta.Lina, hvarför all denna skrymtan?"
Barnmorskan kom in och sade att doktorn var der — och bad att först få tala med fröken.
Luba gret alltjemt högt. I oupphörlig ångest kastade hon sig af och an, het så hon brände.
"Det är inte tron allena", sade hon plötsligt, "icke tron och alla orden! Jag menar att det är gärningarna som visa trons halt. Det är rättfärdigheten, icke bekännelsen. Alla de andra äro skenkristna, äro orena andar.
"Lina, Lina, du är den enda som får stå inför Guds ansigte".
Hennes röst förmildrades och hon suckade blidt och nästan fromt: "Lina,Lina — du rena jungfru, du heliga martyr, du allena, du allena".
Doktorn gick in och skakade sorgset på hufvudet. I denna natt skulle den slutliga krisen inträffa.
Sjelf gaf han henne dropparne, de lugnade litet, och snart sof hon, men sömnen var orolig och febern alltjemt lika våldsam.
I samma ögonblick Luba slöt ögonen inträdde Lämmenen blek och högtidlig, med ögonen halfslutna som gick han i sömnen.
Hans eljes flegmatiska väsen var nu förvandladt, han var ytterligt uppskakad, men hade påtvungit sig en mask af lugn andakt, hans blick sken som förklarad.
Han knäppte ihop händerna, höjde ögonen och bad ohörbart med läppar som rördes liksom den gången då Luba steg upp efter så många års stillaliggande.
Doktorn iakttog honom med en viss misstro, och satte sig vid fönstret, färdig att försvara den sjuka om det behöfdes. Med trumpen min betraktade han mannen, osäker hvad som skulle komma.
Lämmenen gick till sängen, sträckte händerna mot den sjuka och började tala. Han fann samma egendomligt vackra tonfall som förr, samma allvarsaccenter, samma manande, innerliga, mystiskt lockande uttryck.
"Och Han som engång gjorde ett under med dig", slutade han, "Han skall också göra det nu! Han skall frälsa dig ifrån döden, ty han hör böner då de bedjas med det rätta sinnelaget! Han räddar dig, jo, Han räddar dig, i denna stund, i detta nu, inför denna ringa församling, för sin tjenares bön, för sin tjenares ödmjuka, brinnande bön. Herre! rädda henne, jag släpper dig ej!"
Luba halfvaknade, hon såg sig förvirrad omkring men kröp straks skrämd tillbaka, drog sig så nära hon kunde mot väggen, och ref täcket upp så det kom henne ända till ögonen.
Bakom henne, med händerna framsträckta stod pastorn lutad öfver sängen, klädd i sin långa, svarta kaftan hvilken rasslade under hans häftiga andedrag.
Hans mun mumlade ohörbara ord, hans bröst häfde sig, han såg ut som hans besvärjelsers kraft värkligen skulle haft magt att väcka en död till lif.
Luba stack förskrämdt och häftigt fram sitt hufvud från täcket, spärrade ögonen vildt upp och såg med ett uttryck af största fasa på sin man.
"Se, se, där är han igen", skrek hon, "demonen från min barndom! Där står han och lockar, och ber! Du vill ha mig, du onda ande, vill ha mig att lefva i synd med dig! Det vill du. Och du hycklar och förställer dig och kallar dig helig, du orene. Och du frestar mitt blod, — du ber och du lockar! Men jag hör inte, jag kommer aldrig. Jag vill ej. Jagtroricke nu mera, du har förstört det för mig, allt. Nej — nej, jag tror icke".
Hon borrade igen sitt hufvud djupt i kudden och skakade som af häftigaste frossa.
Det arbetade i hennes bröst, rosslade i djupa andedrag, allt tyngre och tyngre.
Doktorn sprang till, Lina också — kyrkoherden sjönk ned på stolen, han snyftade som ett barn där han satt hjelplös och ensam.
Natten förgick långsamt. Det var en snötung vinterhimmel utan stjärnor, så svart som om aldrig mer en morgon skulle randas.
Men den kom, kom med morgonrodnad och klart väder. Solen steg upp, sken matt och magtlös genom de täta lakanen för fönstren i sängkammaren och kastade ett svagt ljus på den döda, hvars ansigte nu log i en frid som om hennes sista tanke ej varit afsky för demonen, men en tacksam tillbakablick på ett harmoniskt lif.