Tionde Scenen.DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.
DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.
Fru Gardonnière(för sig). Jag hoppas att de äro på god väg!
Cecile.Min tant! .
Frun.Hvad fattas dig, mitt kära barn?
Cecile.Ack min tant, min tant!
26
Frun.Min Gud, med hvilken mine du säger det der? Och ni min herre, hvad kommer åt er?
Ernest.Min fru, jag måste bryta ut . .
Frun.Bryta ut?
Ernest.Ni har beviljat mig ett samtal!
Frun.Det är sannt!
Ernest.Jag har infunnit mig!
Frun.Ja, det ser jag.
Ernest.Och en gång hos er, har ni förklarat mig att vår process var ingenting annat än en förevändning för att göra mig bekant med er mamsell niéce . . .
Frun.Tyst då!
Ernest.Som för mig hyste en känsla, mycket nära beslägtad med kärlek.
Frun.Men tillåt mig — —
Cecile.Och till mig sade ni, tant, att herr Duplessis kom hit för att begära min hand! .
Frun(afsides). Aj, aj!
Ernest.Nåväl, min fru, er niéce har aldrig haft en tanke på mig!
Cecile.Och herr Duplessis tänkte på ingenting sådant, då han kom hit!
Frun.Ja, det visste jag.
Ernest.Huru, ni visste det?
Frun.Seså, gör nu inte så fasligt stora miner och se inte så förolämpad ut! Kommen hit, båda!
ErnestochCecile. Nej, aldrig!
Frun(afsides). Hvad är nu att göra? Minsta försök att vilja närma dem till hvarandra, skulle skilja dem för alltid!
27
Ernest.Min fru . . mannens värdighet — —
Frun.Ah bah! . Ett fasligt brott att tro det ni skulle kunna komma öfverens . . kanske älska hvarandra . . . jag har bedragit mig, dermed väl! . Min lilla intrig kommer inte att slutas som komedierna bruka! — Herr Ernest! . min niéce . . allt är klart: varen lyckliga! jag åtskiljer er!
Ernest.Men, min fru, om — —
Frun.Jag förstår! . . situationen är obehaglig för alla kontrahenterna . . låt oss inte förlänga den! (till Ernest) Farväl, min herre!
Ernest(afsides). Ett afsked! . för tusan!
Cecile(likaså). Seså! nu skickar hon bort honom också!
Frun.Och du Cecile . . det passar inte att du längre är i sällskap med herr Duplessis! Gå in till dig! (hon för Cecile till dörren; derpå när hon ser att Ernest inte gått) Ni är ännu qvar?
Elfte Scenen.FRUN. ERNEST.
FRUN. ERNEST.
Ernest.Med er tillåtelse, min fru, men jag går inte så der! Jag måste ha upprättelse!
Frun.Hvilken då! . Ni älskar inte min niéce hon älskar inte er . . då är det ju ingen skada skedd!
Ernest(tar ett steg). Jaså, ni tror det, min fru?
Frun.Ni vill väl inte duellera med mig?
Ernest.Jag vill . . ha en förklaring öfver ert, minst sagdt, besynnerliga handlingssätt. Och jag går inte härifrån förrän jag fått en sådan, fullständig och tillfredsställande!
28
Frun.Men detta är ju ett tyranni . . och er envishet att stanna här hos mig — —
Ernest.Hvarför har ni låtit mig komma hit?
Frun.Det vet ni väl!
Ernest.Nej, min fru! Det ligger något under det här! Det är en hemlighet . . en mystifikation . . och jag måste ha ordet till gåtan . . förr lemnar jag er inte.
Frun.Men jag väntar en visit.
Ernest.Säg att ni inte är hemma!
Frun.Jag måste sjelf ut — —
Ernest.Då följer jag er!
Frun.Men det gäller en resa . . .
Ernest.Jag skall ha den äran att göra er sällskap!
Frun.Åh, min herre!
Ernest.Min fru . . jag kan vara lika envis, lika besynnerlig som någon annan . . och kan ni, för att få bort mig, inte hitta på någon bättre förevändning än en resa, så fruktar jag för att jag kommer att växa fast i er salong!
Frun(afsides). Det är ju det jag vill! (högt) Men, fruktar ni inte — —
Ernest.Jag fruktar ingenting annat än att synas löjlig . . och som ni gjort mig sådan i er niéces ögon, måste jag hafva upprättelse! . Jag väntar den på stående fot!
Frun(afsides). Vänta du! jag skall minsann ge dig upprättelse! (hon närmar sig honom) Min herre! ni skall säkert anse mig mycket brottslig — —
Ernest.Hvilket bryderi!
Frun.I det jag lät er tro er vara älskad af min niéce, har jag spelat en afskyvärd komedi med er?
29
Ernest.Ni tillstår det?
Frun.Ack ja! Det var inte hon som älskade er!
Ernest.Det vet jag redan, min fru!
Frun.Det var inte för henne som jag önskade väcka er kärlek! .
Ernest.Men för hvem då?
Frun.Kom ihåg att jag inte talat med er om henne förr än i sednaste laget . . men jag ville . . jag tänkte — —
Ernest.Hvad?
Frun.Ty jag har låtit er komma hit för att tala med er om — —
Ernest.Om? . .
Frun.Om en annan! .
Ernest.En annan mamsell?
Frun.Nej, inte så alldeles! Men när jag såg er framför mig, så ung, så älskvärd — — se inte på mig, jag ber er!
Ernest.Men hvarför inte, min fru?
Frun.När jag såg er så . . så strålande . . talade jag i stället om en annan . . ty jag var rädd att ni skulle förakta henne . . som skulle kunna vara er mor!
Ernest.Ack min Gud!
Frun.Ni vet nu allt! . Men jag besvär er vid er heder! inte ett ord om denna förfärliga hemlighet, som ni tvungit mig att yppa . . Glöm denna person, som redan har glömt er — — och som skall fortfara dermed . . hoppas jag . .
Ernest.Jag hoppas det också!
Frun.Och på det er upprättelse må blifva fullständig i händelse ni fruktar att hafva synts löjlig i30Ceciles ögon, så kan ni få återse henne i min närvaro, och förklara henne — —
Ernest.Ja! ja . . det är nödvändigt att jag får återse henne, . att jag får förklara — —
Frun.Jag går att fråga henne om hon anser det passande att återse er . . men min herre! låt den fatala hemligheten hvila i djupet af ert hjerta!
Ernest.Var fullkomligt trygg, min fru! . Jag är en hederlig man, och det finns saker som en hederlig man aldrig upptäcker!
Frun.Jag räknar derpå, min herre! . jag räknar derpå! (går).
Tolfte Scenen.ERNEST (ensam).
ERNEST (ensam).
Har man någonsin hört ett mera otroligt förtroende? . jag ryser ännu! . Eröfringen är smickrande, och min ställning serdeles behaglig! . Försmådd af niécen och afgudad af tanten! Åh! nej, nej! så får det inte sluta! Jag måste hämnas både på den unga flickans förakt och den mogna enkans suckar! (han har stannat till höger; Cecile inkommer med Lise från höger och för henne med sig fram på scenen, utan att se Ernest).
Trettonde Scenen.DEN FÖRRE. CECILE. LISE.
DEN FÖRRE. CECILE. LISE.
Cecile(till Lise). Du har ju förstått mig?
Ernest(afsides). Cecile!
Cecile.Lemna brefvet, och vänta tills du får förestånderskans svar.
Lise.Ja, mamsell! (går).
31Fjortonde Scenen.ERNEST. CECILE.
ERNEST. CECILE.
Cecile.Ja, mitt beslut är fattad! Jag går i kloster! (hon är nära soffan).
Ernest(närmar sig henne). Huru? ni framhärdar i detta beslut?
Cecile.Ni här?
Ernest.Hör mig, jag har besynnerliga saker att omtala för er!
Cecile.Det är inte möjligt, min herre! Vi ha ingenting mera att säga hvarandra!
Ernest.Åh, var lugn! . . jag har inte önskat få säga er ett sista farväl för att tala med er om kärlek! Vi ha dessutom gjort en alltför dålig början . . .
Cecile.Min herre!
Ernest.Ja, ni har rätt, hela felet är mitt! Men hvad skall jag säga er till mitt försvar? Ännu brydd utaf er tants meddelande, förstod jag inte straxt . . men jag förstod sedan, när allt var slut, hvilket välde ni redan hade fått öfver min själ! . Och ännu i detta ögonblick, då vi stå färdiga att säga hvarandra farväl för alltid, och jag ser hos er så mycken skönhet, ett på en gång så varmt och så upphöjdt sinne, ett behag på en gång så oskyldigt och så retande . . . ack! vid tanken på allt detta, tyckes det mig som vi skulle kunnat förstå och närma oss hvarandra! Från min sida åtminstone skulle vägen hvarken varit lång eller svår! Jag vet mycket väl att mina egenskaper icke äro af det slag som väcka en ögonblicklig böjelse . . Jag är ung, oegennyttig och varmhjertad, som hela verlden vid min ålder . . mycket vanliga företräden, det är sannt; men jag har aldrig älskat . . och inga ord kunna uttrycka den vördnad och lycka som jag känner vid åsynen af den renaste oskuld parad med32så mycken skönhet! — Ack, om ni hade velat . . eller rättare, om ni hade kunnat — — —
Cecile.Hvad då, min herre?
Ernest.Det skulle inte varit oss man gycklat med, . . hela förvirringen hade drabbat henne!
Cecile.Men hvilken?
Ernest.Ack, jag kan inte säga er det! jag vågar inte anförtro er en sådan hemlighet!
Cecile.Ni hyser då inte förtroende för mig?
Ernest.Hvad säger ni? Er, som jag ville anförtro min lycka . . mitt lif!
Cecile.Min herre!
Ernest.Ja, mamsell . . min lycka, mitt lif! Ty den roman som fru Gardonnière uppfunnit har för mig blifvit en verklighet . . jag älskar er!
Cecile.Ack min Gud!
Ernest.Ack, frukta ingenting! Min kärlek är lika vördnadsfull som den är varm! Den begär intet annat än hvad ni kan gifva . . nej! säg ingenting . . svara mig inte . . (närmar sig henne) Säg mig endast att ni förlåter mig!
Cecile.Jag är inte ond på er!
Ernest.Åh, det är inte nog! . Gif mig ett ord af saknad . . af förhoppning!
Cecile(brydd). Förhoppning!
Femtonde Scenen.DE FÖRRE. LISE.
DE FÖRRE. LISE.
Lise.Fru förestånderskan . . (hejdar sig) Kan jag tala om det i herrns närvaro?
Cecile(sätter sig på soffan). Ja, tala fritt!
Ernest.Men skynda!
Lise.Fru förestånderskan väntar mamsell och fru Gardonnière — — ty hon sade, att för att bli emottagen, måste mamsell ha sin tants tillstånd.
33
Cecile.Det är bra! . . lemna oss! (Lise går. Cecile och Ernest stanna tysta ett ögonblick, utan att se på hvarandra).
Ernest(bakom soffan, lutande sig nedemot Cecile). Svara mig, Cecile! går ni i kloster?
Cecile(efter någon tystnad). Ja! (går mot höger; paus).
Ernest(beslutsamt). Nej; det gör ni inte! Och efter hvarken föreställningar eller böner kunna förmå er att ändra ert beslut, så gör jag som ni . . jag tar min tillflykt till utomordentliga medel!
Cecile.Hvad vill ni säga?
Ernest.Ni står ju ännu i tre år under er tants förmynderskap?
Cecile.Ja!
Ernest.Ni kan ju ingenting företaga utan hennes samtycke?
Cecile.Nej . . men det får jag nog.
Ernest.Nej, det får ni inte!
Cecile.Hvem skulle hindra det?
Ernest.Jag!
Cecile.Ni? . . och med hvad rätt?
Ernest.Med den rätt, som jag har . . som jag kan skaffa mig öfver er tant!
Cecile.Jag förstår er inte!
Ernest.Se der just den hemlighet som jag inte kunde anförtro er — — men efter som ni trotsar mig, så skall jag yppa den för er!
Cecile.Tala fort!
Ernest(sakta). Det är för sin egen räkning som er tant förmått mig att komma hit . . hon älskar mig!
Cecile.Min tant? .
Ernest.Just hon!
Cecile.Det är ovärdigt!
Ernest.Ja, det är afskyvärdt . . men det är34detsamma, jag gifter mig med henne, och sedan skall jag nog hindra er att gå i kloster!
Cecile.Ni gifter er med min tant?
Ernest.Jaha, min niéce!
Cecile(stött). Det ville jag se.
Ernest.Ja, detskallni få se! .
Sextonde Scenen.DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.
DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.
Frun.Ni ännu här, min herre!
Ernest.Ja min fru, här för lång tid . . här för alltid!
Frun.Hvad menar ni?
Ernest.Jag menar . . jag menar . . att om ni nyss fann mig kall, brydd kanhända, så återser ni mig nu förtjust, passionerad! Jag kan inte säga huru det gått till . . det är otroligt, det är extravagant . . men jag älskar er, och jag gifter mig med er!
Frun.Ah bah!
Ernest.Redan länge har jag sökt efter en själ som kunde förstå min egen! . (betraktar Cecile) Jag fann endast kalla hjertan, utan poesi, utan passion . . då ni deremot, Clara!
Frun.Hvad! Clara?
Ernest.Då ni deremot, Emma, ni har hjerta, ni är — —
Frun.Jag är fyrtio år!
Ernest.Så mycket bättre, det är den bästa åldern! Det är passionernas ålder! Fyrtio år! . Det är inte så det bör heta . . två gånger tjugo år, så är det! Det är vårens vindflägt förenad med sommarens värme! Hvem kan berömma sig af att hafva funnit en sådan lycka, ett sådant underverk? — Jo min fru, det fann jag, och jag svär att jag skall visa mig värdig den! .
Frun(afsides). Jo! det här är charmant!
35
Ernest.Ni svarar inte?
Cecile(afsides). Hon afvisar honom säkert! .
Frun.Hvad vill ni att jag skall svara? Öfverraskningen . . min rörelse — —
Ernest(lifligt). Ni samtycker? . (till Cecile) Se så, mamsell! tror ni nu att jag skall kunna hindra er ifrån att begrafva er i ett kloster?
Frun(afsides). Hvad säger han?
Cecile.Ja, jag ser att ni kommer att utöfva mycket välde öfver min tant . . men jag hoppas finna ett medel att undslippa ert förhatliga tyranni!
Frun(afsides). Hvad nu . . hon är stört . . upprörd? . .
Cecile.Ja, jag skall finna det, och då — —
Frun.Ett ögonblick . . herr Duplessis’ välde är ännu inte officiellt erkändt . . jag har ingenting bifallit . . och bifaller ingenting som inte du samtycker till, Cecile!
Ernest.Mamsells samtycke har ni redan!
Cecile.Mitt samtycke?
Frun.Ja mitt barn, jag önskar höra dig sjelf säga att herr Ernest Duplessis är ett godt parti, att han är en ädel, oegennyttig, varmhjertad ung man, och att hvarje qvinna kan skatta sig lycklig att få honom till make. — Jag väntar att få höra detta, ty herr Duplessis kan inte utan din tillåtelse blifva medlem af vår familj!
Cecile.Men jag tillåter det gerna, min tant!
Ernest.Hon tillåter det!
Cecile.Och jag tvekar alls icke att upprepa, det herr Duplessis har alla de egenskaper som . . som ni nyss nämnde . . och vore det också inte så, så skulle ert val vara mig tillfyllest, min tant.
Frun.Men du säger mig inte . . .
Cecile.Att herr Ernest är det bästa parti som finns? Jo visst, jag säger det ju, min tant, för att36göra er till viljes! Jag skall också säga — efter som ni tvingar mig — all hans språk är ädelt, hans uppförande värdigt, hans själ upphöjd . . och att det vore den största orättvisa man kunde begå . . att inte intressera sig för honom sedan man sett honom . . och att, sedan man lärt känna honom, inte älska honom!
Ernest.Min fröken!
Cecile.Jag säger detta endast för att göra min tant till viljes! Och ni ser det, jag säger det utan ansträngning, utan saknad. — Man kan inte vara mera förtjust, mera hänryckt! . . Ja min herre, ni kan inte förstå hvilken lycka . . hvilken glädje jag känner . . Också är jag stolt . . glad . . lycklig . . jag skrattar . . jag skrattar till och med så . . så att tårarne komma mig i ögonen!
Frun(med utbrott). Cecile!
Ernest(mycket upprörd). Mamsell!
Frun.Cecile! jag har begått för många dårskaper, för att inte en gång begå en förnuftig handling . . och efter det stod skrifvet i stjernorna att allt skulle sluta som en vanlig komedi, så . . (till Ernest) Er hand, min vän! (förenar dem) Seså, nu förenar jag er! Varen lyckliga!
Cecile.Min goda tant!
Ernest.Min bästa tant — — (hejdar sig) Ah, förlåt!
Frun.Hvad fattas er?
Ernest(gladt). Efter er bekännelse här för en stund sedan, vågar jag inte mer — —
Frun.Var lugn, och försök blott! Ni har ingenting att frukta! Jag har aldrig älskat er . . . men jag ansvarar inte för att jag inte kommer att göra det! Er hand, min nevö! Jag hade svurit att ni skulle bli min Ceciles make . . det var min plan!
Ernest.Och ni Cecile . . ni tiger? . .
Cecile(räcker honom sin hand som han kysser). Jag, Ernest? . . jag gillar alltid min tants planer!
(Slut.)
Stockholm. Hörbergska Boktryckeriet, 1864.