Och vi gingo, jag var munter,Han var kall — men tiden gick,Lifvets evigt nya formerTjusade min unga blick.
Ned vi sågo uti lifvet,Herrligt öfverallt, min själVidgades af glad förhoppningFör mitt slägtes framtidsväl.
Stolt sågs menskan, himlens ättling,Gå sin ljusa bana fram,Och hans andes blixtrar brötosTrottsigt mot materiens dam.
Men de segrade — den råaKraften vek i denna strid,O! hvad det är skönt att skådaNed uti en verksam tid.
Skåda ned från diktens himmel,Stämma lyran opp till sång.Och med känslans veka tonerFölja tankens segergång.
O! jag var så glad så lyckligOch till vännen sade jag:Sista länken af sin bojaBryter menskan, det blir dag.
Och på snillets vingar burnaStiga snart vi mer och mer,Tills allfader oss till mötesHimlens skönsta löje ler.
Men till svar ses vännens ögaMörkna vildt vid detta tal:Föga känner du om lifvetUti denna dystra dal.
Föga känner du om lifvet,Föga om dig sjelf du vet,Känner icke menskoslägtetOch dess djupa hemlighet.
Ty ditt drömomgjutna ögaSer blott lifvets blomstergård,O! men ser ej — kall och dysterSåsom jag, dess kyrkogård.
Menskolifvet är en öken,Menskoslägtet är dess son,Hvar oas af odlarns händerSkapad är ju blott ett lån.
Hvarje andens steg på bananFramåt — blomsterströr sin stig,O men se tillbaka endast,Öknen följer ständigt dig.
Hur du stretar, hur du bygger,Hur du odlar, hur du sår,Flygtigt svinna dina skördarSom naturens glada vår.
Ett steg framåt, ett tillbaka,Så är lifvets stora lag;Ofver Menskoandens ödenVexla evigt natt och dag.
"Fega spöke, vik tillbaka,Du är lögnens son, jag vet,I mitt hjerta lefver saganOm min andes herrlighet.
"Fega spöke, vik tillbaka,All din vishet är blott hån,Fega spöke, vik tillbaka,Du är lögnens usla son."
"Ja, jag är en son af lögnenOch mitt tal är tviflarns hån,Men just derför är jag äfvenMenskoandens egna son."
Och han vek, men än ljöd svarKryddadt af hans ilskna skratt:Fadda drömmare — jag viker,Men du minnes mig, godnatt!
Eden.
O, jag vill dig trogen vara,Trogen uti lust ock nöd,Genom lifvets alla skiften,Och när du sänks ned i griftenVill jag sjelf nedsjunka död.
Så hon svor, han trodde eden,Gifte sig och redde bo,Stackars tok! känt är ditt öde,Förn du vandrat till de dödeSviker dig din fasta tro.
Ett år gick som menskoårenPläga gå sin lugna färd,Fredligt lefde de tillsammanOch den helga hemfridsflammanLyste öfver deras verld.
Men när året gått och återKommit, var förändrat allt,Och i trotts af sina ederFöljde de med tidens sederOch förhållandet blef kallt.
"Du har svikit dina löften,Du har blifvit kall mot mig!"Bästa! du har fåfängt skrutit,Dina eder har du brutit'Och totalt förändrat dig.
"Jag, min herre, jag som fordomSamma kärlek bär till er."Oh jo jo — det lär jag känna,Men förändringen är denna:Du är icke vacker mer. —
Qvinnans bästa ed om trohetVore eternellens lott!Annat mannen lätt förgäter,Han sin lefnadslycka mäterEfter ytans måttstock blott.
Marie.
i.
Jag vet en saga, sann och verklig,Den har en enkel melodie,Den bur ett namn, som klingar vackert,Ett vanligt menskonamn: Marie.
Marie var ung, Marie var vacker,Hon ägde ögon, hvilkas glansDe allraskönsta blommor äroI mina minnens rika krans.
Jag mötte henne, djupt jag sänkteMin blick i hennes veka själ;Men ödets hårda lagar bjödoOch stum jag nickade farväl.
Jag kom igen. Ren hade vårenOch sommarn flytt och hösten stodBlek, vacklande och svag, i stridenMot vinterns kalla öfvermod.
Hvar bor Marie? Hon bor allenaUti ett tyst och vackert rum,Men lemna för i qväll besöket,Ty natten hvälfver mörk och skum.
O nej, kom visa mig blott vägenTill hennes hem. — Nåväl, min vän,Den blomma som ditt öga sökerÄr bruten ren för himmelen.
Då, då steg om jag riktigt minnesEn tår uti mitt ögas vrå,Men öfver hjertats stilla verldarGick hviskande en saga så:
Gud satt deroppe uti himlenUppå sin thron och englarneHemburo honom sina offerIfrån de tusen verldarne.
Då steg till sist den yngsta engeln,Ljuslockig, fram till Herrans thron:Jag bringar dig ett ljufligt offerFrån alltets lägsta region.
Och engeln räckte fram en blomma,En ros så skär i mjellhvit hand:Den har jag sett och stilla plockatPå lilla jordens vackra strand.
Men Gud tog blomman — ned i kalkenBröt lifvet vid hans blick och friHon fällde skruden och en engelStod salig der — det var Marie.
Så öfver hjertats tysta verldarGick sagan hur den väna dog,Men hon satt sjelf deroppe redanOch ned uti mitt hjerta log.
Oja, jag känner detta löje,Jag känner det så väl, så väl,Det slår så himmelska accorderPå strängarne utaf min själ.
Det slår accorder höga rena,O! den som ägde magt ändå,Att obemängda dessa tonerFör jordens söner sjunga få.
Men själens strängaspel beständigtFörstöres sen dess harmonie,När ljuden af det yttre lifvetSig blanda i dess melodie.
Domen.
Den store Domarn sitter nu till doms,Han dömmer dem som felat, dem som lidit,Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk,Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit.Han dömmer alla, stora eller små,Och vid han dömmer ler han mildt ändå.Ty hur man dem må skilja eller kallaVid skiljda namn, de äro menskor alla.
På jorden ljuger man, man ljuger käckt,Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder,Man ljuger sig till dygd — men vid den domSom fälls i himlen — hejda dig min broder!Ljug icke der — det båtar ej ändå,Din lön skall du som alla andra få;Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga,Ty genom hvarje veck ser domarns öga.
Der träder fram till Domarbordet blekEn usling med sin korta lefnads saga:Mitt hela lif var blott en följd af svek;Guds englar gråta för den fallna svaga,Men domarn ler: din enkla dom är så,Gå i min vackra ljusa himmel gå,Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvetStår klart och tydligt på din panna skrifvet.
Till domarn träder nu en annan fram,Han skälfvande sig till sin bikt bereder:Jag ägde makt dernere, jag var stor,Men alldrig stod jag i de godas leder.Och åter ler den höge Domarn: gå,Som du har sått så skall du skörda få,Uti min sal skall du diu mantel sakna,Ty der, der äro alla hjertan nakna.
Nu träder fram en man, fri är hans blick:Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre,Just ej så dygdigt som jag kunnat, menBra många dock det gjort än vida värre.Min lust var nöjet, då jag menska varLättsinnets fana jag i lifvet bar,Jag kysst hvar njutning — jag har tömt pokalenI trottsig väntan uppå framtidsqvalen.
Och åter kom en ann, han var så tyst,Hans röst var matt: jag böjde mig för lagenOch njöt så litet som blott möjligt varDernere af den korta lefnadsdagen;Det hoppas jag i himlen få igen.Gå in, log domarn, dygderike vän,Och in gick mannen Himlen honom starke,Pä pannan bar han hyckleriets märke.
Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt,Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne,Från jordens torfva för jag hit med migNog månget dystert — äkta menskligt minne.Min sak var en, jag var en annan, jag,Men lugn jag blickade mot domens dag,Om vi der nere alldrig skulle fallaSå vore vi ju ljusa englar alla.
Men uti himlens sal der mötas de,Som stigit opp, dit opp från jordens stränderPå hvarje kind mer eller mindre sigEn blygselns dunkla rodnad hastigt tänder;Ty nu står hjertat naket, alla seHvad ägarn förr höll under täckelse,Allt annorlunda är än man sig tänkteDå tro man än åt ytans skimmer skänkte.
Hvem blyges mest? månn' det är han som renHärnere fritt bekände hvad han brutit,Månn' det är hycklarn som för jordens folkMed kufvade begär och dygder skrutit?Väl är det han, som blyges mest ändåFör hvilken svårast är att naken gå,För hvilken nu den klara himladagenLyft dok och slöja ifrån själsbehagen.
Den finska Ynglingen.
Preludium.
Vida Saimens böljor blåLeende mot stranden vandra,O hur' ljuf är denna strand,Blommor, vågor om hvarandra.
Hör förgätmigej så blå,Der en böljas glada glitter,Lif och friskhet ur hvart veckAf naturens klädning spritter.
Furuskog på gråa fjällSkyahögt vid stranden stiger;Men en nordisk sommarkvällAllt till frid och trefnad viger.
Sveper allt uti sin färg,Blandad utaf fröjd och smärta,Hälften togs af vesterns gull,Andra hälften ur vårt hjerta.
Målad så i hjertats färg,Kärleksfärg, ler för vårt ögaDenna herrliga naturSom en hägring af det höga.
Dessa blommor, denna våg,Dessa furukrönta tjällar,Dessa molnens tysta tåg,O, och dessa Juniqvällar,
Qvällar, som blott norden har,Qvällar blott på Saimens stränder!Under är det ej att såSig vår själ i kärlek tänder.
Under ej att folkets hågSammansmälte med naturen;Men af denna kärleks kyssBlef vår unga kärlek buren.
Vår natur, vår andes bild,Mera djup den är än eldig,Och vår kärlek den blef mildMen tillika stark och väldig.
Är du den jag tror så skallDu min saga väl behjerta,Intet snille helsar dig,Men ett varmt och trofast hjerta.
Melodie.
Bäddad uppå strandens blommorDrömde gossen i sia frid;Allestäds den är sig likaBarnaårens ljufva tid,Här och der i nord och söderÄro alla barn ju bröder,Bröder uti fröjd och frid,Hel dig sköna barnatid!
Men en hviskning gick kring nejdenSteg ur vågens klara bröst,Och utöfver strandens blommorSmög sig dallrande en röst,Nattens tärnor tårar fälldeOfver hvad det budet gällde,Tårar på de blomstren blå,Men det budet klingar så:
Fjerran borta ut på vågenVäcktes lifvet af en flägt,Skymningen bör vika undanLifvet byter om sin drägt,Drömmarne på flykten ila,Slut är skymningsstundens hvila,Och vid glada flägtars susHelsar solen; det blir ljus.
Vakna gosse, du är vordenYngling — drömmarne förgå,Dag det blef för dig på jordenOch du skall i lifvet gå.Vakna! och till lif han vaknar,Ej sin barndoms frid han saknarLätt han uti Lifvet går,Der han stolt som yngling står.
Hel dig sköna ungdomsyra,Mel din tro på skönt och godt!Ägde du all verldens krafter,Vore allt en himmel blott.Men din kraft, din kraft är ringa,Dina ord och sagor klinga,Och din vilja större ärÄn den kraft du i dig blir.
Också dina drömmar blekna,Också du skall vakna än,Lifvets morgondager svinnerOch det middag blir min vän,Då, när morgonen förliden,Stundar snart den hårda tiden,Då din kraft sitt prof består,Visa då hvad du förmår.
Må din ungdomsvilja smältaMed din manna kraft till ett!Berg kan menskokraften vältaSker för sanning det och rätt.Blif en man som du dig drömdeDå en yngling än du glömdeHvarje hinder på din stig —Och ditt folk välsignar dig.
Nyårshelsning.
1853.
Djup hvälfver natten öfver jordens dalarOch tysta skuggor glida öfver dem,Vid skenet af den kalla vinter månenSes jorden slumra som ett dödens hem.Hvar suck på vindens starka armar burenHan öfver jorden, tystnar — då och dåBlott bleka skuggor, lika tysta andarSin stilla vandring öfver jorden gå.
Decembernattens bleka måne kastarSitt matta sken här öfver frusen trakt,Och höga furor stå i vinterdrägterAllvarligt tysta rundtomkring på vakt.Se öfver nejden glida tysta skuggor;De samlas alla kring en isig thron,Och hög, förklarad i den stilla nattenHörs ljuda domarordets helga ton:
Din tid fulländad är, sänk ned din spira,Kläd kungadrägten af din gamla kropp,En fallen konung — gånge du till hvilaMen rese i ditt spår en ny sig opp.En ny och stark, en son af himlaljuset,Fritt främje han vårt verk — en himlens tolk,Han ett steg närmre intill fadershuset,Vid tidens band må leda jordens folk.
Så domarens röst. Ur bleka skuggors skaraNu träder fram en man djupt böjd och grå,Och stödd emot sin staf, trött af sin vandringTill afsked höjer gubben stämman så:Träd fram utur ditt led, du, som skall trädaI mina spår, och hör mitt afskedsord.Jag lemnar spiran nu i dina händer;Gå lyckliggör min vackra menskojord.
Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppetUti ett hjerta, som för sanning slår,Och trösta den, som oförtjent har lidit,Och torka bort miskundsam nödens tår.Låt icke toma böner dig bedåra,Och gynna alldrig egennyttans kraf,Och straffa brottslingen och hycklarn väldigtMed fulla kraften utaf hämndens glaf.
Der du ett hjerta ser, som stilla liderOch ej har kraft att bryta fördoms band,Der andas i dess puls nytt lif och friskhet,Och lös dess boja med din starka hand.Tänd kärleksfacklan der — der fordom endastDen kalla pligten lyste matt ett lif;Och gör att sanning blifver lifvets valspråk,Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.
Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja,Af hopp och minne. För en son, som vek,Gif en igen; att icke far och moderMå klagan höja emot lifvets svek;Ty lifvet sviker alldrig sina söner,Men sonen sviker lätt sin milda far.Så gånge öfver jordens vackra dalarDu fram och ej på dina håfvor spar.
De rike ödmjuk gör, den store trofastAtt stå vid sanningens och dygdens sak;Och sänd en glimt af lyckans glada stråleEj blott i rikedomens prunkgemak.Led denna blinda gudom till hvar hydda,Der torftigheten slagit opp sitt bo,Och ställ ett ljus uti det låga tjället,Och väck på mensklig rött den armes tro.
Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta,Att gladt de följa sanningens banérOch lys de lefnadströtte, att de ickeKallt tviflande i lifvet skåda ner,Och öfverallt lär denna stora sanning,Att under seklernas och tidens loppVäl tyst och långsamt, men med säker framgångUr sina skyar ljuset stiger opp.
Den gamle så, men fram steg nu en yngling,Ljuslockig, skön och full af kraft och mod,Det unga lifvet lyste i hans blickar,Den gamles lära villigt han förstod:Farväl, min far, de tårar som dig gjutas,Vill jag med vänlig hand tyst torka af,Jag som en dygdens engel käckt vill föraMot mörkrets söner ljusets starka glaf.
Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända,Nytt, friskt och heligt hvarje menskosonSkall vid min fana dubbel ränta skördaFör god förvaltning af sitt andelån.Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder,Den gamle drotten sjunker i sin graf;Men ljuset bryter med det nya åretI herrlig prakt fram öfver land och haf.