KAP. VII.Drivhusblommor.
FamiljenWiepes umgänge bestod av olika kategorier bekanta, karakteristiska för de familjemedlemmar till vilka de voro närmast knutna.
Gamla friherrinnan besökte sina vänner eller såg dem hos sig vid tedags, då det även kunde drickas ett glas madeira, och dryftade med dem traditionens förfall och tidevarvets allt konsumerande anda.
Gunnar hade en liten vänkrets av ungherrar, med vilka han red, gick på teatern eller spelade bridge. Utanför dessa bildade Adrian Stråvall ett slags särklass. Dessutom umgicks Gunnar i en del familjer, där han var eftersökt av olika skäl. Han hade alltid några middagsbjudningar att välja på, när han letade genom sin promemoria.
Harriet hade sitt speciella umgänge inom den högre societén, där hon samlat sina vänner kring allehanda ideella strävanden. Hon tillhörde dessutom ett stort antal milda stiftelser med namn som angåvoen social strävan, såsom »Sommarsol åt de små», »Axplockerskorna», »Sällskapet Myosotis» och »Föreningen Samhällsnit». Själv hade hon funnit intresse också i teosofien och häri i viss mån haft stöd av sin moder. En tidigare planerad resa till Point Loma hade emellertid avstyrkts av Gunnar, och Harriet hade tröstat sig med att bliva medlem av en liten mera exklusiv sammanslutning »Lotusknoppen», vilken också omhuldade små barn, dock icke fattiga.
Alla dessa Harriet Wiepes föreningar och sällskap voro grundade på vackra tankar och idéer. Då och då inberättades till sammanträdena någon erfarenhet urverkligheten, och stundom hade någon medlem i uppdrag att förhöra sig hos församlingarnas diakonissor om hjälpbehoven av olika slag.
Sommaren var visserligen overksamhetens tid i de flesta av dessa sällskap, eftersom medlemmarna »åtnjöto vila» vid badorter eller på sina lantställen. Men det var sådana tider, att även under sommaren en stor del av dem vistades i huvudstaden.
Och nu en dag hade en av medlemmarna bragt till liv en fråga, som skulle komma föreningen Samhällsnits grundvalar att vackla. Det var en medlem som egentligen icke förut visat sig aktiv i verksamheten, vilken i sig själv för övrigt knappast var aktiv, då den inskränkte sig till att inhämta och bland medlemmarna sprida upplysningar om sociala förhållanden. Hon sade sig ha kommit underfund med ett socialtmissförhållande. Redan denna uppgift hade väckt sensation bland föreningens medlemmar, som hittills icke funnit anledning klaga över den bestående samhällsordningen. Man hade kommit samman, och platsen hade varit familjen Wiepes salong. Knappast under säsongen hade föreningen varit mera talrikt representerad.
»Det har nyligen timat ett dödsfall under upprörande omständigheter», började talarinnan, och tystnaden var mäktig. »En ung gift kvinna hade tillgripit en förtvivlad utväg för att icke förverka det hyreskontrakt, enligt vilket familjen skulle bliva sin bostad förlustig, om ... den ökades.»
Eftersom sammanträdet var konfidentiellt, kunde också detaljerna upptagas till behandling.
»Det råder bostadsbrist nu», fortsatte anförandet, »och en del hyresvärdar kunna påtvinga den bostadsbehövande de skamligaste villkor.»
Från flera håll protesterades, men talarinnan fortsatte energiskt:
»Detta har dock hänt. Vad jag vill bringa till föreningens eftertanke är följande: Det är i vårt land förbjudet att utan särskilt tillstånd sälja en enda droppe vin eller pilsnerdricka eller en enda cigarrett, men vem som helst får här i landet driva handel med människohem.»
Frågan väckte en hetsig debatt.
Harriet Wiepe var blossande röd och djupt indignerad.Det var helt enkeltshockingatt komma upp med ett sådant ämne i en städad förening. Hon tänkte på den höga sociala institutionen där hennes bror satt, och där dennes vän Adrian Stråvall kanske redan denna höst eller nästa vår skulle komma att bekläda en framskjuten post. Denna institutions blotta tillvaro vore en garanti mot möjligheten av något så oerhört som vad denna dam berättat. Helt säkert skulle Stråvall veta bättre besked, ty en sådan sak måste ju ha undersökts. Nu voro hennes bror och vännen visserligen borta på landet i dennes hem, men säkert skulle de vid återkomsten kunna reducera uppgiften till något alldeles oväsentligt. Dessutom hade föreningens stadgar ingenting att säga om dylika frågors behandling.
När hon funderat en stund begärde hon ordet:
— Det är inte för att ondgöra oss över påstådda sociala missförhållanden, som vi ha en förening, och stadgarna bestämma ganska uttryckligt de frågor, vilka vi ha att ägna vår hjälpverksamhet. Jag tvingas därför att som min mening ange, att denna fråga hör till en agitationsklubb av pigor. De personer, som äga hus i samhället, betala skatt till samhället och göra därigenom sin plikt. Om de icke äro redbara, betala de icke sin skatt och få då samhällets straff. Om de äro redbara, föreslå de icke sådana kontrakt.
Harriet Wiepe satte sig under en storm av bifall.
— Fullt logiskt och klart!
— Votering ...
Den gamla damen, som bar sorgdräkt, beklagade att hon missuppfattat föreningens mening, och att hon efter detta komme att bilda en agitationsklubb för pigor, varpå hon avlägsnade sig. Föreningen beslöt att »för sin del draga ett streck över detta oangenäma intermezzo», varefter man åtskildes i bästa sämja.
Harriet Wiepe var mycket illa berörd av vad som passerat. Hon gick till sitt skrivbord och gjorde en anteckning i dagboken, varefter hon tog fram föreningen Samhällsnits matrikel, vilken hon omhänderhade i egenskap av kassör, samt beredde sig att stryka namnet på den olämpliga medlemmen.
Hon stelnade nästan till, när hon på matrikelbladet som närmaste namn fann damens nyss avlidna dotter. Denna hade varit gift icke fullt ett år ... Hon skyndade till telefonen ivrig att göra en fråga och kanske att begära sin ursäkt, men det uppringda numret svarade inte. Och kanske det var bäst.
Just då anmälde husjungfrun ett par gäster:
— Fröken Tedelius och ingenjör Hjelm.
— Aha ja, Hervor har ju gått och förlovat sig.
Det var ingen mera intim bekantskap, men dock sådan att en förlovningsvisit var på sin plats. Harriet och Hervor hade varit skolkamrater, och Gunnar hade umgåtts i Folke Hjelms föräldrahem.
I en hast var den Wiepeska salongen förvandladfrån mötesplats till familjecirkel. Harriet hade för en stund sedan skjutit det förfärliga ämnet så långt bort, att hon nästan fick en elektrisk stöt, då gamla friherrinnan frågade:
— Har ni ännu börjat att fundera på våning? Det är visst ganska svårt i dessa tider.
Men de båda barnen voro alltför nyförlovade för att ännu ha gjort bekantskap med några kvistigare framtidsproblem. Om ett halvår skulle de gifta sig, så mycket var i alla fall ganska visst. Och visitsamtalet hoppade ur det besvärliga spåret. De båda nyförlovade hade brått, skulle Östermalm runt före skärgårdsbåten. De njöto så obeskrivligt av sin visitrond. Det var så bedårande att få gå omkring och visa att man höll av varandra. Om ett halvår skulle de ha ett eget hem.
Naturligtvis.
Som alla andra.
Varför skulle icke de finna en vrå?
Folke hade, den enda gång lektor Tedelius talat om svårigheterna att finna en bostad, på skämt sagt, att det vore tillräckligt för dem om de finge lektorns övre våning, som ju skulle kunna avskiljas. Där var kök och två rum. Men det var ju bara skämt. Naturligtvis måste ju lektorn med sin stora familj ha alla åtta rummen ... Det skulle se illa ut att tränga in sig så där ... Ja, tanken var alltför absurd, och Folkes yttrande hade också uppfattats som ett skämt.
Harriet Wiepe kände sig bättre till mods nu. Det obehagliga intrycket var utplånat av ett angenämt. Och inte heller föll det henne in att ringa upp den gamla damen och allra minst att bedja om ursäkt. Dessa unga glada människor skulle icke kunnat ha en så förhoppningsfull syn på framtiden, om verkligheten erbjöde någon grund för den exalterade damens skräckbilder.
Senare på eftermiddagen skulle Gunnar komma tillbaka, och Harriet kände av någon anledning lust att vara honom till mötes. Hon gick därför ut på sin middagspromenad. Egentligen hade hon velat bära en av sina älsklingsblommor, en enda av det orchisknippe som nu stod inne i hennes systers fönster, men hon hade inte heller velat beröva sin syster någon av dem. Kanske hon också skulle ha avstått helt från tanken, om hon närmare analyserat den. Stråvall hade en gång sagt, att han i dessa blommor hade sina bästa vänner. Om hon nu bure den, kunde han ... nej, vad kunde han ... han var ju inte inbilsk, brydde sig inte alls om, vad en flicka tänkte, och för övrigt tänkte hon icke i den riktningen. Hon hade under deras bekantskap tyckt sig finna så många fina drag hos den unge mannen, ädla drag, som kunde vara själsbesläktade med hennes egna ... I själva verket hade hon alldeles glömt bort, att Stråvalls intresse för de där blommorna yppat sig först sedan hon själv sagt att hon tyckte de påminde omgråtande barn ... Dessutom hade Stråvall den gången trott, att det var fråga om en helt annan art av detta förunderliga släkte.
De blommor som stodo inne i Ingrid Wiepes rum voro nyckelblomster. Hon älskade också dessa nordiska blommor, men hon kände i sitt blod ett rus av välbehag inför en tropisk orkidé. Hon trodde, att dessa blommor kysste varandra, och att de i kyssen symboliserade två levande varelsers högsta fulländning av sällhet. Underliga nyck, som gjorde dem till kalla parasiter, när deras blommor symboliserade varmt rött blod, klappande pulsar, ja, ett sakrament. Deras fattiga nordiska släktingar voro verkligen gråtande barn.
Hon hade arbetat på sitt rum hela dagen. Ingenting annat än en lång resa bort från allt känt och sett skulle ha kunnat locka henne ut. Men hon visste ju, att hon inte skulle ha råd ... och Gunnars förslag ... ja ... Hon ville leva, om än bara för ett ögonblick, just så som hon drömt sig alla drömmars uppfyllelse, och hon hade alltid fordrat fullkomligheten. Men vad hon hittills upplevt borta eller hemma, hade endast för henne tett sig som ett komediantspel. Hon hade velat älska en människa, som skulle älska henne så som hon tänkt sig kärlek. Men inom sin samhällsklass hade hon mött fraserna och figuranterna, utom den hade hon mött missuppfattningen och tölparna.
Hela dagen hade hon arbetat ... till det ögonblick, då hon hörde husjungfrun anmäla Folke Hjelm och hans fästmö.
Då hade hon stängt sin dörr.
En gång hade hon i Folke Hjelm sett sina drömmars man. Hon var konstnär ... åtminstone hade hon konstnärsblod och hon hade sett honom med det jublande rus i alla sinnen som blott konstnären kan erfara, då han ser sin dröm förverkligad, förkroppsligad.
Men ingen visste, och för ingen skulle hon säga det. Konvenansen lade så många hinder i vägen, eljest skulle hon kanske en gång själv räckt ut sin hand efter det hon trodde vara fullkomligheten.
Som det nu var, kände han henne knappt ...
Ingrid satt och såg sina nyckelblomster fälla frömjölet på fönsterbrädan. En dag till och de skulle vara döda. Dessförinnan skulle hon dock kasta bort dem. Det var hennes lilla sentimentalitet i fråga om blommor, att de icke finge visa sig för henne i förnedringen.
Om bara ett bi komme och smekte deras frömjöl, toge något med sig ut till nytt liv. All denna härlighet hade ju ingen mening. Grymma liv.
— Å du grymma liv, sade hon högt och kramade om den kalla kristallvasen.
Hon fick se sitt ansikte i fönstret. Hon visste att hon var vacker, att hon åtminstone betraktades så,att hennes utseende i varje fall skilde henne från de flesta, ja allt det där ... spegelbilden förargade henne. Hon öppnade fönstret.
Nu kanske ett bi eller en fjäril kunde fladdra in. Luften var ju full av liv. Blommorna väntade. Frömjölet föll och föll på fönsterbrädan.
Hon lutade sig ut genom fönstret, och hörde surret av insekter i luften. Men alla hade sina mål.
Nere på gatan fick hon se Adrian Stråvall slinka in genom porten. Hon såg mot den blåa himlen där uppe och log.