KAP. XI.Teori i praktik.
AdrianStråvall var i sitt esse. Han tog ett hedersamt avsked från sin tjänst. Ett par dagar senare fann han i sin brevlåda en biljett med det Wiepeska vapnet.
Där stod:
»Din insats är tillräckligt djärv för att du skulle kunna misslyckas, men var viss om, att den inte skall uppskattas mindre, även om så skulle ske.Lycka till!Din ’bundsförvant’Harriet.»
»Din insats är tillräckligt djärv för att du skulle kunna misslyckas, men var viss om, att den inte skall uppskattas mindre, även om så skulle ske.
Lycka till!Din ’bundsförvant’Harriet.»
Det var en upprättstående, spatiös, nästan generös stil, så betecknande för Harriet tyckte Stråvall, som kom att tänka på, att detta var första gången hon skrivit till honom.
Han läste genom biljetten ett par gånger, och lade bort den på skrivbordet. Men hastigt tog handen tillbaka, gick bort till sitt kassaskrin och lade ned den i sin svarta anteckningsbok, där han upptecknat samtalet med Harriet. Efter detta tillade han: »Bekräftat i skrivelsen av» och datum för biljetten.
Med stor tillfredsställelse lade Stråvall ned anteckningsboken i skrinet och låste det. Han såg på klockan, att det var tid att fara till ett avtalat möte med ägaren till det hus, på vilket han reflekterade. Han stack en tumstock i västfickan vid sidan om reservoarpennan och tog portföljen med de erforderliga handlingarna under armen. Av taktiska skäl, som han uttryckt det för sig själv, hade han klätt sig påfallande enkelt, och han kompletterade sin utstyrsel med en smått sjaskig filthatt och sin kombinerade paraplykäpp.
På spårvagnens främre plattform, med glasögonen högt uppe i pannan, en cigarrcigarrett i munnen och portföljen under armen, kunde herr Adrian Stråvall tagas för en skatteindrivare eller kanske för just vad han var.
Det hus hans resa gällde var inprickat i hans plankarta tvärs över den tänkta fortsättningen av en gatulinje, som i verkligheten ännu långt före denna punkt hejdades av ett gammalt kvarter med kåkar och skjul, delvis använt för en del av stadens renhållningsattiralj. Stråvall skulle icke varit den försiktige man han var, om han icke räknat ocksåmed den vidriga möjligheten att en längre tid få behålla det hus han nu tänkte köpa. Men då skulle han också om än sent ha den reträtt som erbjöd sig i stadens inköp av tomten för gaturegleringen. I dessa detaljer hade han gjort sig särskilt väl underrättad. Men också i denna möjlighet låg en säker prisstegring.
Husets ägare, som hade en lägenhet på nedre botten, var en gammal förmögen hantverkare, som själv en gång varit med om att uppföra det. Stråvall hälsade honom med ett leende som om han bitit i en något syrlig apelsin.
Det var den Stråvallska affärsminen.
Nu besöktes källare och vindar. Stråvall slog här och där med en hammare, mätte med tumstocken och gjorde anteckningar i en liten bok. Han fann huset solitt och i gott grundbestånd. Men inredningen var gammaldags. I trapporna fanns endast gas, och fönstren voro små. Portgången var fullklottrad med kritfigurer, och rappningen var bristfällig. Fasaden gav ett grått och gammalt intryck, och en och annan bristfällighet i murverket kunde tydas som förfall.
— Ja, det är ju inget nytt hus, förstås, bekräftade ägaren.
— Om vi nu skulle se genom några av lägenheterna, föreslog Stråvall.
— Ja, se jag brukar alltid säga till på förhand,om det är så att jag behöver gå in i bostäderna, invände ägaren.
Stråvall skrattade som om den gamle mannen skämtat.
— Ägaren skall väl alltid ha fritt tillträde till sitt hus, sade han.
Det föreföll som om den gamle hantverkaren ville göra en invändning, men Stråvall var full av iver och knackade på första dörr.
— Ursäkta, men det var så att jag skulle vilja visa lägenheten, sade värden.
Det var en ung flicka som öppnade. Hon såg rådvill och förskrämd ut och gick in för att rapportera. Stråvall såg sig om, och innan flickan återkommit, var han inne i ett rum, där en äldre kvinna låg nedbäddad i en säng.
— Vi kanske inte skulle störa, om det är sjukt, sade värden.
Stråvall drog sig tillbaka mera av oro för smitta än av hänsyn till hemmets helgd.
När inspektionen var över, fick Stråvall sifferuppgifterna:
Det var tjugutvå smålägenheter i huset, bebodda av arbetarfamiljer. Åt fasadsidan voro två butikslokaler i källarvåningen. Hyresintäkten för samtliga var 8,400 kronor. Huset var senast taxerat till 100,000 kronor och brandförsäkrat för lika mycket. Bankinteckningar funnos för 60,000 kronoroch skillnaden mellan denna summa och det slutliga priset skulle betalas kontant. Ägarens första yrkande var i betraktande av de allmänna konjunkturerna 110,000 kronor.
Stråvall räknade hastigt genom siffrorna och bad med bekymrad min att få betänketid. Egentligen vore han själv endast ombud för den verklige köparen, men han skulle göra allt för att driva affären igenom. Ett väsentligt villkor vore, att nuvarande ägaren tills vidare utåt ville stå som ägare. En hel del reparationer vore ju nödvändiga, och kanske man rentav måste utrymma hela huset för att sätta det i stånd.
— Se, det är ju så höga fordringar numera på bostäder, och man kan aldrig veta, vad en inspektion skulle kunna leda till, sade han som slutreflexion.
— Förresten, tillade han, var det inte ett par tjänstemän från Hälsovårdsnämnden här ... nej, det blev visst uppskjutet ... nåja, för all del, huset står sig ju gott för en inspektion.
Värden såg skarpt på Stråvall från topp till tå. Detvar inte utan att ett smil ville bana sig fram i hans gamla allvarspräglade ansikte.
— Ja, se för min del gjorde det ju ingenting, om huset skulle utrymmas, för att jag ämnade slå mig ned på landet. Men det bleve kanske svårt för alla de andra att få bostäder.
— Men arbetare ha det ju så bra nu. Lönerna gå upp. De få alltid råd att skaffa sig något.
— Ja, nog få de in mera än en annan fick när man slet ihop sparslantarna, men det går också åt.
— Nåja, vi får ju se på saken, tillade mannen.
— Det faller ju av sig självt att jag betalar en liten summa i förskott för att ha huset på hand tills vidare, sade Stråvall.
Och därvid blev det denna gång.
Den kvällen gjorde Stråvall upp sin kalkyl:
För huset var begärt 110,000 kr. Med 60,000 i inteckningar — som befunnos goda och säkra — fordrades kontant 50,000. Genom detaljförändringar, målning och en del dekorationer skulle huset på kort tid kunna fullt moderniseras. Den fullständiga bostadsbristen skulle kunna komma när som helst. Utan svårighet skulle hyresintäkten kunna uppdrivas med 50 procent eller mera. Det skulle ge en försvarlig ränta på upp till 160,000 kronor — utom det värde som tillkomme i möjligheten av stadens inköp av tomten. Taxeringen skulle utan svårighet under rådande konjunkturer kunna höjas på lämpligt sätt i förhållande till skatt och annat. Inteckningssumman skulle kunna följa efter uppåt. Med avdrag för reparationskostnader skulle en försäljning av huset kunna ge ett netto på åtminstone 40,000 kronor. Vidare skulle affären kunna göras som en ren förmedling utan ägandeskap under mellantiden.Det kontanta utlägget skulle praktiskt taget kunna inskränkas till reparationerna och en bankgaranti, som Stråvall alltid skulle ha vägar att etablera.
»Mycket anspråkslöst, mycket försiktigt, fullt betryggande, inga risker» ...
Dessa ord uttalade Adrian Stråvall icke alldeles högljudt för sig själv, då han räknat genom siffrorna, undersökt och kontrollerat alla uppgifter om fastigheten, inteckningarna, tomtförhållanden, skatter och annat.
Men det var inte heller alldeles så enkelt detta. Visserligen vore utsikterna de allra bästa för att en affär av detta slag skulle kunna ske i all tysthet. Men det hade dock givits exempel på, att personer vid dylika affärer blivit utsatta för skamligt förtal, därför att de måst avlägsna en del hyresgäster, som det icke skulle vara lönande att hålla kvar. Barnrika familjer, som lätt gjorde åverkan på inredningen i ett hus, vore framför allt oekonomiska. Man hade sett fall då dylika familjer givit skandalpressen stoff till de mest chikanerande svartmålningar.
Stråvall insåg genast, att han för att ge sig sken av att bedriva en samhällsnyttig verksamhet också måste praktiskt skydda sig mot illviljan hos de personer, vilka möjligen kunde komma att förlora sina bostäder för att lämna tillfälle till dessa bostädersförbättring för andra. På sätt och vis hade han redan planen färdig i teori. Men för dess praktiska utförande fordrades en större apparat och ett större kapital än han ännu behärskade. Men just på denna plan skulle det kunna ytterligare göras stora summor, samtidigt som den för Stråvalls hemland skulle innebära nästan en fullständig nyhet.
Idén gick i all sin enkelhet ut på, att barnrika familjer skulle placeras i stadens yttre delar. Det behövdes trädgårdsstäder för att ge barnen frisk luft och utrymme. Inne i städerna var luften förskämd. Inne i städerna löpte de små barnen risker av alla slag.
Men samtidigt:
Äldre personer med anställning i städernas centrala delar skulle betala mera för att få bo nära sina arbetsplatser. Barnrika familjer hade icke råd att betala den hyra som skulle kunna dragas av barnlösa familjer och ensamma personer, ungkarlar ... stadgade inkomsttagare, affärsmän, mäklare, bankirer ...
Stråvall log stilla, då han tänkte genom dessa saker.
Visserligen fanns det trädgårdsstäder eller ansatser därtill redan nu, men de hade kommit till på annat sätt. Det Stråvallska systemet bestod i att äga hus i centrala stadsdelar, äga tomter utom staden, att hyra ut stadslägenheterna dyrt, att säljatomter eller uppföra hyreshus i omgivningarna till dem, som icke kunde betala inne i staden, att göra ett formligt extrakt av rika hyresgäster i förnäma hus och placera barnkolonierna utanför. Staden skulle utvidgas, de yttre tomterna skulle omgivas av ännu ytterligare liggande och stiga i värde. Också de skulle med tiden bliva centrala stadsdelar med förnäma hus.
Detta vore ett stort socialt system, och dess genomförande åtminstone i princip skulle göra en man stor. Det skulle göra honom rik.
Stråvall ville bli stor och rik.
Och medan han dag efter dag, vecka efter vecka bragte sitt system till mognad under bokstudier och sifferräkningar, fann han, att han måste söka en medhjälpare. Hur denne man skulle vara beskaffad hade han i huvudsak klart för sig, men helt säkert skulle han icke stå att finna i de kretsar, till vilka han förts genom sin bekantskap med familjen Wiepe.
Det skulle snart visa sig, att Adrian Stråvall just i rätta ögonblicket kastat sig in på bostadsmarknaden. Hans första affär skulle få resultat som han själv icke anat.
Tre månader efter den dag Stråvall underskrivit papperen med ägaren, och de planerade reparationerna genomförts, hade Stråvall också en köpare till huset.
Det var nu till det yttre ett helt annat hus än det Stråvall övertagit av den gamle hantverkaren. Fasaden hade strukits med en stark brun färg, sedan rappningen fullständigats, taket var nymålat, alla fönster putsade, gården cementerad liksom portgången, och den skamfilade träporten hade ersatts med gallergrindar. Inne i portgången hade väggarna kasetterats med tunna bräder, och mellan rutorna hade gjorts panelmålningar i marmormönster. Bräderna hade målats i ekfärg. Trapporna voro omlagda, och där fanns elektriska lampor i små nischer. Fönsterna i trapporna hade vidgats och försetts med katedralglas, som lät ljuset falla in på ett sätt som ytterligare förhöjde väggarnas färgverkan. I lägenheterna hade nya tak spänts och en del målningsarbete och tapetsering hade utförts, där hyresgästerna på den korta tiden hunnit avhysas. Eftersom huset ursprungligen var gediget, hade det också kunnat bära upp sin försköning och gjorde nu ett gott intryck av att erbjuda små trevliga och vårdade hem.
När Adrian Stråvall sammanförts med den anmälde köparen, lade han särskilt märke till dennes visitkort.
Där stod:
K. G:son GehnfeldtGodsägare.
Stråvall önskade i detta ögonblick, att han haft Harriet Wiepes biljett till hands. Han skulle då velat taga fram detta dokument över sina relationer och på baksidan, där vapnet stod i upphöjt tryck, göra någon liten minnesanteckning ... Stråvall njöt av sin affärsuppgörelse. Det var ingen diskussion om priset på huset. Godsägare Gehnfeldt skulle betala de 160,000. Efter uppgörelsen skulle de gemensamt äta middag ...
Vid denna middag meddelade Gehnfeldt i förtroende, att han endast förmedlat affären för annan köpare. Han hade föreslagit 195,000 kronor, och det hade fått gå för det ...
Adrian Stråvall hade funnit sin kompanjon.