KAP. XIX.Colossus ...

Serdu, det är en sak som man inte tänker på, och det är vad som kommer efter detta. I dag är det söndag, och man glömmer för ögonblicket, att det kommer sex veckodagar efter. Nu är det goda tider, men tror du det finns många som tänka på, att det kan slå om? Men jag vet, och jag har gar...

Monologen, som ingick i en kanske redan tolv timmar lång dialog — då och då avbruten av sömn — övergick till en rad mustiga eder över en totalt försvunnen kragknapp. Till och med Colossus, den i sina egna ögon mäktige, måste böja sig under denna mikroteknikens diktatur. Han satte sig på en stol och väntade. Erfarenheten hade lärt honom, att dylika saker icke finge forceras. Han väntade undergivet, och om en stund träffade hans ögon knappen ute på den himmelsblå silkesplyschmattan. Han närmade sig försiktigt, och med ett språng som då rovdjuret fångar sitt byte grep han knappen.

Genom det tunga draperiet till grannrummet kom frågan:

— Gar... vad menar du med gar... har du garderat dig?

Det hade han verkligen tänkt säga, då han genast vändes på försiktigare tankar och i ögonblickets oro att redan ha sagt för mycket tappade knappen. Hon var visserligen hans förtrogna och kanske mer än det, men det hade inträtt nya moment, och hon borde icke veta något om hans reserv — godset på Fyen som stod och väntade på hans förr eller senare nödvändiga sortie från denna skådebana.

— Har frukosten kommit? Simma fiskarna i dammen ...

Han övergick till ämnet för dagens närmaste betraktelser. Det hade blivit hans enda regelbundna vana dessa söndagsfrukostar, och med dem hade han också velat visa en uppmärksamhet mot henne, som hela veckan intelligent och skickligt skötte hans sak vid Regeringsgatan. Det var icke fråga om småsaker, när det gällde en söndagsfrukost hos Gehnfeldt, och de fiskar som summo i dammen voro ett helt stim champagneflaskor i en isbalja.

Genom rummen av den vräkiga våningen, som de andra veckodagarna disponerades av honom ensam, började det slamra av servis. En bil hade kommit in på gården, och frukosten ryckte in i terrängen, ansatsviseller i vågor som det just då började heta på militärspråket.

»I Honolulu, där går man klädd liksom en zulu.»

Han gnolade förnöjd på den senaste schlagern.

Nej, det var allt klokt att inte säga något om Fyen, tänkte han, i det han vecklade ut en nota från en blomsterhandel:

»An 11 kvistar syrener ....... Kr. 110.»

Han kastade bort notan och gnolade vidare:

»... med ring i näsan på zuluvis, zuluvis, zuluvis ...»

Det kunde ta skruv det där med syrenerna, och sannerligen det erbjödes inte när som helst ett gammalt förnämt gods på Fyen, åt vilken utfattig adelsfröken som helst. Och under sådana förhållanden borde ju inte Regeringsgatan inblandas. Den visste nog sannerligen att taga ut sitt i alla fall. För övrigt vore hon nog icke alldeles utan försörjningsmöjligheter ...

»... på zuluvis, zuluviszuluvis ...»

I den underbara salongen, där färgerna vrålade mot varandra som rovdjuren på ett menageri, samlades efter hand de mest förbluffande människotyper, män och kvinnor, ryssar, greker och utlänningar av Rom, alla barbariskt utstyrda till högsta pris.

Det var godsägare K. G:son Gehnfeldts traditionella söndagsfrukost. Den skulle komma att dragaut på tiden, den skulle bliva våt och mäktig, brusande som Niagara, upprörd som en människoslaktning vid fronterna. Många skulle falla för de Gehnfeldtska vapnen, champagnens dånande artilleri, det dova dunkandet från spelborden och för den lilla elfenbenskulan i Gehnfeldts roulette.

Själv skulle han stå där segrande och väldig.

Colossus ...

Han hade kommit som gamen för att se vad fältet kunde bjuda av byte. Så hade han tidigare sökt sin lycka på olika områden, alltid för att skörda frukterna av andras arbete eller försummelser, alltid för att exploatera. Nederlag, som skulle förkrossat andra, hade lämnat honom oberörd. Och det, som han i verkligheten aldrig nått, hade han fått ersättning för i sitt skryt över uppdiktade framgångar. Hans motto var: »Det spelar ingen roll vad man är. Huvudsaken är vad man synes vara.» På denna livsåskådning gick han fram.

Det var en tid då penningar funnos hopade i överflöd. När dammluckorna för deras utflöde ur landet voro stängda, skaffade de sig själva omlopp inom landet. De flögo fram överallt, de sökte sig nya vägar till mål som tidigare varit otillgängliga för dem.

Gehnfeldt hade stått som hästköparen vid en marknad på danslokalerna och spejat efter nya förvärv. Penningen var för honom allt, och för den trodde han sig kunna vinna allt. Han blev aldrig besviken,ty han hade alltid lyssnare till det mest otroliga skryt, och skrytet fick kompensera nederlagen.

Han var fysiskt väldig och hade en otrolig styrka. Mellan de våldsammaste orgier skötte han sin kropp, red och lät sig masseras. Vid en tidpunkt, då så många svulto, måste han anlita alla medel att hålla sin figur inom elegansens råmärken. Han var ytterst välvårdad och kunde föra sig i vilken omgivning som helst. Det fanns ingen gräns för hans penningbegär, men han hade aldrig förstått att spara. Huvudsaken för honom var att synas stor och glänsa. Han skydde inga medel, om han visste, att de skulle leda till framgång, men blottade dem icke, om han befarade ett bakslag. Under alla förhållanden måste han rädda skenet.

Framför allt annat var han tillfällets man, och eftersom han hade erfarenhet från tidigare katastrofer, eftersom han insåg att detta tillfälle var hans största, hade han denna gång garderat sig. När fältet var exploaterat skulle han i en ny uppenbarelseform slå sig ned i en stilla trakt och intaga en ansedd ställning. Godset på Fyen finge icke gå honom ur händerna, vad eljest han kunde få se sig nödsakad att uppgiva.

Hur försiktig Stråvall än var, så behärskade dock Gehnfeldt situationen. Nu hade han Stråvall i sin hand, eller skulle kunna få det, om han ville använda de medel han besatt. Från början visste han, att hanfått ett grepp om Stråvall, då denne i ett förtroende, som Gehnfeldt fann naivt, överlämnade de Wiepeska reverserna. Att han icke lämnat dem tillbaka berodde på den ängsliga iver, med vilken Stråvall sökt återfå dem. I dessa papper hade han press på sin kompanjon. Det skulle kanske aldrig falla honom in att hota Stråvall med att använda dem, eftersom han visste, att Stråvall i ett sådant fall skulle se sig hotad i grunden och sätta in allt på att rädda sig och störta honom.

När han plötsligt hos en gammal skolkamrat såg sig sammanförd med Ingrid Wiepe, vars bild han genom en indiskretion av Stråvalls husfröken fått se, sade han sig, att dessa reverser skulle kunna få en avgörande betydelse. Hela hans våldsamma passion tändes för denna unga kvinna. Han såg hennes läppars linjer med törstiga blickar och triumferade i sin fantasi över något som han tidigare knappast tagit med i räkningen, att gifta sig med ett klingande namn, att, om så vore, köpa eller tvinga sig till detta och att samtidigt vinna en maka, som han skulle älska så länge hans känslor förmådde stanna.

Det var hans första tanke på beständighet. Ingenting var eljest konstant för Gehnfeldt. Han hade konsumtionstidevarvets anda. Att förbruka allt var dagens lösen, att draga största möjliga nytta av allt befintligt, så länge det hade något att ge. Det var helt naturligt att han under dessa förhållanden och ien tid som denna kastade sig över storstaden, den stora förbränningsugnen, som särskilt under detta kulminationsskede slukade allt. Till den fördes friskt material, varor och människor, som om allt pumpats in genom jätteturbiner till det stora lustbålet.

Gehnfeldt var icke en streber, kanske därför att ordet hör till en mera färglös tid. Han var en naturkraft insatt på att skumma gräddan av sin tid och att exploatera också exploatörerna.

Ingrid Wiepe syntes honom vara ett problem lika lättlöst som alla andra han mött. Det enda nya för honom var frågan om resultat på längre tid. Han hade verkligen icke tänkt sig något annat, även om han trott sig kunna förmoda, att också hon skulle stå att vinna på ett ögonblick, om det nyttjades rätt. Dessa vårens blommor, som han sänt henne mitt i vinterns kyla skulle värma hennes hjärta. Vid lämpligt tillfälle skulle han återkomma. Han skulle binda hennes hjärta med en kedja av blomsterbuketter, den ena efter den andra med lagom mellanrum, först veckor, sedan dagar, tills det hela bleve en snara färdig att dragas åt. Då skulle han ha henne i sin hand.

Ofta nog hade han under denna tid kunnat möta kvinnor även ute i sällskapslivet och i gamla goda familjer, där han gav endast gästroller, som redan efter första sammanträffandet vid en middag — sådana som dessa tiders middagar voro — kunde inviteras till hans privata festligheter. I andra fall hadeutvecklingen till och med varit snabbare. Men beträffande Ingrid Wiepe hade han redan med blomsteruppvaktningen och dess tänkta fortsättning anslagit något nytt. Det var som han kallade det »den långsamma metoden».

Efter blommorna skulle ett sammanträffande oundvikligen komma, helst ute och av en slump. Därpå fordrades en middag hos någon gemensam bekant — det skulle alltid kunna arrangeras, han skulle själv betala vad som helst för en sådan tillställning, bekosta allt. Det fanns fattigt fint folk som förr mottagit hans tjänster ... Och då skulle tiden vara mogen för en utvald liten krets att samlas hos honom. I denna krets skulle finnas Ingrid Wiepe, men hon skulle icke ha hedersplatsen denna gång — det kunde vara tids nog vid förlovningsmiddagen.

Men den första festen i hans präktiga våning skulle bliva den avgörande. Vägen till en kvinnas hjärta gick genom hennes strupe, efter Gehnfeldts erfarenhet i så många fall. I ett lämpligt ögonblick skulle de två vara ensamma på väl beräknad plats i hans våning, inne i hans allra heligaste. Och då ...

Sista kortet i spelet skulle vara reverserna.

Misslyckades det ena, då skulle han skänka henne dem. Hon skulle vägra att mottaga dem. Hon skulle icke låta honom skänka henne dem för ingenting.

Vad gjorde det, om han i det rätta ögonblicketstörtade Stråvall. Så mycket säkrare skulle ju hans egen seger bliva. Han skulle framstå som den ädle — Stråvall som skurken i dramat. Hon skulle falla i hans armar med eller mot sin vilja, ja vad bekymrade det honom. Blott han finge hennes namn i sin förlovningsannons, blott det en gång skulle skrivas »brudparet for på aftonen söder ut till sitt gods på Fyen ...»

Men det skulle också kunna hända, att Ingrid Wiepe vore en »Fröken Julie». Han hade tänkt genom allt. Dock hade han icke erkänt betjäntrollen som sin. Han hade icke sig medvetet någon underklasstriumf att kräva av hennes klass, eftersom han själv ville räkna sig till den.

Detta var Gehnfeldts resonemang, och utgångspunkter för det hade han i sin erfarenhet från dessa år.

Innan han ännu hunnit gå vidare i sin plan, mötte han som hastigast Ingrid Wiepe på Kompaniet.

— Det blåser tydligen varma vindar från Södern, och det blir snart vår, sade han och gjorde ett mästerverk av sin sonora stämma.

Ingrid Wiepe gjorde en reserverad böjning på huvudet.

— Ni skickade blommor, herr Gehnfeldt, det var alldeles för överraskande, sade hon med ett tonfall, som borde ha varit vältaligt nog.

Hon beklagade detta olyckliga möte, som här införallas nyfikna ögon hindrade henne att använda ett ännu tydligare språk. Olyckan hade ju också velat, att Adrian Stråvall krossat blommorna vid sitt ofattbara fall i tamburen, eljest skulle Gehnfeldt ha fått ett ganska klart besked, som skulle ha besparat honom detta klumpiga närmande på en publik plats.

Som det nu var kunde Ingrid skylla på brådska, och hon fick också en förträfflig förevändning. Folke Hjelm och hans syster kommo in genom svängdörren i hallen.

Gehnfeldt gjorde en bugning.

Så långt hade han alltså nått. Ingenting i vad som hittills passerat syntes kunna minska utsikterna för ett framgångsrikt genomförande av hans plan. Det skulle lyckas honom med lock eller pock.

Nere i hallen passerade han Ingrid och hennes sällskap och upprepade sin hattlyftning.

— Hälsa inte påden, fröken Wiepe, sade Folke hastigt, och i sin iver grep han hennes arm.

Back to Index Next