KAP. XV.Patricier och plebejer.
Detfanns för Stråvall något som var värre än en motgång. Det var osäkerheten. När denna känsla kom över honom i någon form, var det som om han hade kvicksilver i kroppen.
För att slutligt avhandla en affär med Gehnfeldt hade han gått med denne till lunch.
Gehnfeldt hade helt oväntat under lunchen sagt:
— Ingrid Wiepe är en underbar kvinna. Hon är vackrare än sitt porträtt.
Stråvall bleknade av överraskning. Han stirrade med ett stelnat leende över bordet på sin kompanjon. Var Gehnfeldt full eller galen? Stråvall, som själv var ytterst försiktig när det gällde sprit, visste att Gehnfeldt kunde konsumera oändliga kvantiteter. Men det brukade endast avspeglas i hans ansikte i form av en mörk, nästan violett färgton. Nu var också Gehnfeldt en smula blek i förhållande till sin vanliga robust friska kulör.
— Vad menar du med detta, frågade Stråvall och kände fårkotletten vända i halsen.
— Tja, vad kan jag mena med det, sade Gehnfeldt efter och såg utan mål bort över borden, ut genom fönstret mot riksbankslejonen på andra sidan vattnet.
Stråvall följde blickriktningen, och det var han som fick in siktet på de avskyvärda lejonkarrikatyrerna. Men de hade blott sin egen fulhet att visa, och gåvo honom icke något svar.
Det skulle varit värdt mycket för Stråvall att just i detta ögonblick finna en nyckel till vännens tankar.
— Patricierblod, sade Gehnfeldt för sig själv.
Detta ord gjorde Stråvall ännu mera osäker. Kunde möjligen Gehnfeldt ha för avsikt att på något sätt nästla sig in i familjen Wiepe. Gehnfeldts namn fanns verkligen i adelskalendern, om än långt mindre apostroferat än Wiepes, men enbart i det förhållandet, att det fanns, såg Stråvall efter sitt sätt att värdera saker och ting en möjlighet för Gehnfeldt att bereda sig ett slags plattform eller i varje fall en liten dörrmatta.
— Personer som man inte känner har man ju svårt att bedöma mer än till ytan, sade Stråvall med ett blekt löje som i sitt slutmoment påminde om ett barns begynnande gråt.
— Personer av samma klass förstå varandra vid en enda blick, sade Gehnfeldt och tände en cigarrett.
Han blåste ut röken genom näsan och ansåg sig böra ha ett glas madeira till den repliken.
— Det ligger i blodet, förstår du, tillade han med en skolmästarnickning.
— Drick ett glas med, Stråvall, sade han och tonen var nästan beskyddande uppmuntrande.
— Tack, jag tar en cigarrcigarrett.
— Jo jo, hm.
— Du skall inte inbilla mig, att du känner fröken Wiepe, återtog Stråvall i skolpojkston.
— Å, vi råkades häromdagen.
Längre lyckades inte Stråvall driva saken. Efter lunchen skyndade han hemåt; kastade sig av gammal vana upp på en spårvagnsplattform, och stötte samman med Folke Hjelm vid knuten av Rusthållaregatan, då han hoppade av.
Också detta möte misshagade honom, och när han efter samtalet steg upp i hissen med tanken »den lägenheten skulle allt kosta åtskilligt för herrn», besinnade han genast, att han gjort en dumhet i sitt upprörda tillstånd. Folke Hjelm var ju på sätt och vis en vän till Gunnar. Hade han återkommit i detta ögonblick, skulle han fått lägenheten till vilket pris som helst mot den tillfredsställelse Stråvall skulle ha känt av att få säga: Eftersom ingenjör Hjelm är en vän till baron Wiepe ... Men nu hade han i stället invecklat sig och sagt en uppenbar dumhet.
Detta ökade hans osäkerhet. Folke Hjelm varotvivelaktigt en karl att räkna med, fast han icke var av någon mera känd familj. Stråvall hade börjat att kompromissa med sin kategoriska uppfattning om förutsättningarna för att räknas till överklass ... Men denne Gehnfeldt hade börjat tala om patricier. En sådan ... Det gjorde honom nästan till plebej i Stråvalls ögon, eftersom han inte tänkte på, att det var hans plötsliga rädsla som krävde att han förringade honom i sin egen uppfattning.
Men varför hade Gehnfeldt sagt detta om Ingrid Wiepe, och varför ... det gick en iskall kåre över ryggen på Adrian Stråvall ... varför hade han icke lämnat tillbaka Gunnars och Ingrids reverser? Nu återigen måste Stråvall lugna sig med att det ju icke kunde vara någon fara. Gehnfeldt hade i alla deras mellanhavanden varit en fullt korrekt affärsman, han hade i deras personliga umgänge alltid varit en gentleman, ja verkligen en patricier.
Men, porträttet av Ingrid, var hade han sett det till jämförelse med originalet?
En svart misstanke stack Stråvall som en insekt, och han såg sig hastigt om i sitt lilla kabinett. Där hade han några av familjen Wiepes porträtt på väggarna, men han erinrade sig genast, att han lagt Ingrids i sitt amerikanska skrivbord. Han hade en natt suttit med sina räkenskaper, och Ingrid hade bokstavligen stört honom. Vid en punkt i sina anteckningar, där han gjort en uppställning över sina mellanhavandenmed Gehnfeldt, hade han ryckts från sitt arbete av den obehagliga påminnelsen om reverserna, och han hade måst gå efter Ingrids porträtt som han länge suttit och betraktat nästan som om han varit rädd för det. Och när hans husfröken just då släppt in hunden, hade han dragit ned bordjalusien för att dölja föremålet för sina samvetskval. Ty det var samvetskval som han kände. Det var oförlåtligt att ha lämnat från sig dessa reverser. Nu skulle han aldrig ha begått en sådan handling, men nu hade han också inte behövt lämna papperssäkerhet för en affär med Gehnfeldt. Nu hade han penningar.
Kunde möjligen Gehnfeldt ha sett Ingrids fotografi här hemma hos honom? Men det hade icke varit med de andra på väggen. Det hade icke som Harriets porträtt stått på hans divanbord. Det hade efter den där natten absolut legat nere i ett skulpterat träskrin på bokhyllan. Och skrinet hade varit låst, eftersom Stråvall icke lämnade något olåst.
En annan misstanke följde:
Kunde fröken Wagner ha visat det, om han råkat glömma nycklarna till sina lådor hemma? Det hade hänt att Gehnfeldt sökt honom medan han varit ute, och hopad cigarraska hade visat, att han ibland kunnat dröja ganska länge.
Det var faktiskt något av det obehagligaste Stråvall erfarit under hela sin bekantskap med Gehnfeldt. Och detta, att den andre icke velat säga sina tankarrent ut, var det mest irriterande. Något sådant hade aldrig förr inträffat. Någon förklaring måste ju finnas.
Nu ångrade Stråvall, att han aldrig nämnt Gehnfeldts namn för Gunnar. Gunnar hade aldrig varit intresserad av något som rörde affärer.
Stråvall satte sig i sitt kabinett och sökte finna en utväg ur sitt bryderi.
Fröken Wagner kom in i rummet.
Han satte blicken i henne och blev vit i kinderna, men ansiktet log.
— Gå ut, sade han.
Hans husfröken sträckte på nacken och sade lugnt ett långt utdraget »neej».
Stråvall flög upp från stolen.
— Vågar ni säga det ordet? Säg en gång till att jag är plebej.
— Det bleve i så fall första gången. Det ordet har jag inte använt.
Hon var van vid de Stråvallska utbrotten. De kommo mycket sällan, och han sökte snart försona sig, men de kunde för dagar sätta en leende dödsmask över hans ansikte.
— Jag misstog mig, fröken Wagner, förlåt.
— Det var »nej» jag sade och inte »plebej».
— Snälla fröken, var inte ond, jag är ohyggligt nervös. Tror ni att jag har fått spanska sjukan?
— Å, direktör Stråvall räknar för mycke bara.
— Kanske det ja, kanske det, fröken Wagner.
Hon stannade kvar i rummet.
Det föreföll som om uppträdet piggat upp henne.
— Får jag säga direktörn en sak, sade hon förtroligt.
— Var så god.
— Direktörn skulle gifta sig.
Hans blick gled över till Harriet Wiepes porträtt men mötte fröken Wagners på återvägen därifrån.
Båda voro smått besvärade, och blickarna gledo åtskiljs.
— Tycker ni det?
Han rodnade som en flicka.
— Det skulle ...
Han avbröt sig, och hon upptog den påbörjade meningen.
— ... vara med någon som passar direktörns nerver.
Därmed gick hon.
Stråvall stirrade tomt ut i rummet och skakade på huvudet. Detta var häxsabbat, hela omgivningen syntes laddad denna olycksaliga dag. Laddad helt enkelt med förtret.
Pudelhyndan kom in och lade upp tassarna i sin herres knä. Han strök henne genom pälsen.
— Vad säger du, Beauty?
Hunden fnyste och såg upp, fick ett anfall avysterhet och sprang ut på golvet och såg till sist upp på väggen, där Gunnar Wiepes porträtt hängde.
— Det, ja, Beauty ... kanske det.
Han gick och såg sig i spegeln, tog sin bästa ytterrock och promenerade ut.
Gunnar var ensam på sitt ämbetsrum.
Stråvall hade under promenaden noga tänkt över vad han skulle säga:
— Jo, jag har funderat på de där reverserna och tycker det var alldeles onödigt att jag bad dig om dem.
— Så, har du tänkt att kräva mig nu, din skurk?
»Skurk» var Gunnars beteckning på sina vänner. Det var som balsam på såren för Stråvall att höra detta ord.
— Nej, tvärtom. Vill du skriva ett brev till mig, och avfatta det som om du sände mig beloppet samtidigt. Du kunde ju rekommendera det.
— Det var sjutton, har du feber eller är det någon ny form av tokeri? Man blir sannerligen inte överraskad över någonting nuförtiden.
— Nej, jag menar det, ser du, att jag i så fall skulle lägga det brevet i mina handlingar och göra en hänvisning till det i mina räkenskaper, där jag skulle avföra din skuld. Sedan skulle du ju vid tillfälle kunna göra en avbetalning, men jag vill inte ha det skrivet längre.
— Men om du skulle falla ifrån?
— Ja, nu skall jag säga dig, att jag verkligen har ganska god ekonomi.
Det var ett osökt tillfälle för Stråvall att få deklarera sin förmögenhet.
— Jag har några hundra tusen, oss emellan sagt.
— Och våra släktpengar äro nästan på upphällningen, sade Gunnar. Det är verkligen tidsbetecknande.
Stråvall kände sig som om han fått en kalldusch. Han visste alltför väl, vari Gunnar såg skillnaden på gammalt och nytt kapital.
— Har du gjort så goda affärer med Gehnfeldt, frågade Gunnar.
Stråvall hade känt det som om han varit på väg att vända en vidrig dag till rätta, men nu insåg han, att det som låg i luften var starkt organiserat av fientliga makter. Harriet hade bibragt honom en halvt teosofisk uppfattning om goda och onda gärningars straff och belöning, och nu var han fullt på det klara med att han stod till svars inför en domare i andevärlden för att han svikit sitt ord om reverserna.
Han gjorde ett försök att finna sig tillrätta i stolen medan han tände en cigarrcigarrett — hans typiska rökverk — och frågade obesvärat:
— Jaså, du känner Gehnfeldt?
— Nåja, den sorten lär man snart nog känna. Jag spelade bridge med honom en natt i en familj. Hanbar sig förresten ganska tölpigt åt mot Ingrid, satt och stormstirrade på henne hela middagen.
— Hur hade han kommit med? Kände han ...
— Asch, tiden är ju fullproppad med sådana där strebertyper, och man kan inte undgå att stöta på dem, inte ens i ganska goda kretsar. Han var något slags skolkamrat eller om det var Karlbergskamrat med värden. Gehnfeldt fick som du vet avsked för en växelaffär.
Stråvall kände, att det blev ett avstånd mellan Gunnar och honom i detta ögonblick.
— Det är den typen som ställer till så mycket socialt ont i världen. De gå och hovera sig och leka överklass, och en hygglig arbetare är tio gånger mer överklass. Men arbetare råkar nästan aldrig på den verkliga överklassen, och därför tro de det de tro. Det är Gehnfeldtstypen som för dem betecknar bättre folk.
— Vill du skriva det där brevet jag föreslog, sade Stråvall, sedan de slutbehandlat Gehnfeldt.
— Nej, vet du det tycker jag inte.
Stråvall sökte finna en avledare:
— Ja, jag kan ju riva sönder reverserna, sade han.
Det var egentligen det mest okloka av allt han sagt.