KAP. XXIII.Starka makter.
Detär en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet. Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur man skulle bära sorgen.
Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.
Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.
Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade kring den punkt, där insnittet gjorts.
Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare. Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och sagt honom:
— Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.
Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå, att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid sjukbädden hade han också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.
Något hade dessutom förbluffat Ingrid.
Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om Gunnar, och Folke hade sagt:
— När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.
Hon hade inte svarat. I stället hade hon saktarest sig upp och gått in i sitt rum, där hon gråtit länge.
Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:
— Tack, Folke, för det du sade nyss ...
Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än i det vardagliga.
Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan att inrama sina känslor. Så långt och icke längre. Hon levde en stor del av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara bärande.
En sådan idé var Adrian Stråvall.
Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning som följer och som föregår dödens besök.
Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara en närmare vän till henne eller till familjen.
— Tja, sade Folke helt frankt, det är nu engång så att jag har mina sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag på Stråvall, och ... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.
Harriet hade opponerat sig.
— Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar, som skulle ändra uppfattningen. Dom sägerattJeppe super, men dom säger intevarförJeppe super, komdetihåg.
— Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför inte sagt att den är riktig.
— Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.
Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också Gunnar sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.
Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala med Gunnar.
— Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.
— Tala du kära syster, sade Gunnar.
Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.
— Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig, att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet. Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv. Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl ändå inte gå.
Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.
— Det var ju framsynt av honom att tänka på mitt minne, men du får förlåta att jag inte tar det riktigt för äkta. En karl som tar reverser av en vän, donerar inte en förmögenhet i hans namn utan att samtidigt betinga sig något av namnets fördelar, sade Gunnar.
— Men vad skulle han betinga sig, invände Harriet.
Hon var redan ganska övertygad, men hon fann det vara en skyldighet mot sina egna känslor för Stråvall att ge honom ytterligare en möjlighet.
— Dig, syster lilla, sade Gunnar med en trött nickning.
Det måste hon erkänna, att Stråvall faktiskt gjort. Hon ville inte säga detta för Gunnar. Inte heller ville hon ännu helt avkoppla Adrian från sina tankar. Han hade varit nervös, kanske en form av samma sjukdom som Gunnar fått. Möjligen skulle han låta höra av sig igen på ett sätt som skulle helt utplåna intrycket från den obehagliga promenaden.
Den chansen ville hon ge honom i varje fall.
På kvällen när Folke kom för att följa hem sin syster, hade Gunnar och han ett kort samtal om Stråvall. Gunnar nämnde vad Harriet berättat.
— Om jag inte är med längre, får du hålla ett öga på Harriet också, det lovar du, Folke, sade han.
Folke gav honom handen på det.
— Jag skall alltid söka vara till nytta för Ingrid och Harriet, sade han. Du har gottgjort vad jag ansåg att du bröt mot Signe då för längesedan.
— Du nämnde Ingrids namn före Harriets, sade Gunnar med en liten spjuver i blicken.
Men han tog genast upp ett annat ämne:
— Du får lova mig att gå till Stråvall och hämta två reverser. Det är egentligen för Ingrids skull.
Han berättade för Folke om reversernas tillkomst.
— Det där sätter pricken över iet, sade Folke kort. Jag skall gå och hämta papperen i kväll.
Folke höll löftet.
Han ringde först till Stråvall och bad om ett enskilt viktigt samtal senare på kvällen. När han följt hem sin syster, gick han till Rusthållaregatan 5.
Det var underliga tankar han hade på vägen dit. Han nästan tyckte försynen givit honom hämnd på Stråvall.
Själv hade Stråvall med glädje mottagit Folkes telefonbud. Han ville tro att det gällde förslaget till Harriet om en fond i Gunnars namn. Det skulle innebära att Harriet bleve hans. Hennes namn vore värt den fonden. Och Stråvall hade efter hemkomsten trott sig finna en möjlighet till kompromiss med Harriets bestämda yrkande på att hela hans förtjänst skulle användas till välgörenhet.
Han hade i själva verket fört henne bakom ljuset, då han uppgav sina förtjänster till en halv miljon. Utöver denna summa hade han ett par hundra tusen reserverade i säkert förvar. Det skulle han kunna ange för Harriet som sitt ärvda kapital.
Han hade satt sig ner på eftermiddagen för att göra upp sitt sociala system. Det gällde att påpapperet lägga ut ett recept mot sådana affärer som han själv gjort. Han fann att det inte var så lätt. Man skulle alltid kunna kringgå lagar, så länge bostadsmarknaden vore ett fritt fält för varje företagare och hemmet en handelsvara. Naturligtvis insåg han detta. Det var ju därför han kastat sig in på marknaden. Men receptet låg inte på bordet.
När han funderat länge, stannade han vid Harriet Wiepes fråga för några år sedan, då han skulle börja:
— Får vem som helst driva handel med människohem?
Däri låg fröet till hela frågans lösning. Kontrollen måste vara personlig. Det måste fordras vissa kvalifikationer, det måste sättas vissa gränser, och det måste göras till en koncessionsfråga.
Han skrev ned dessa ord och började ett utkast till donationsbrevet. »Jag undertecknad förklarar härmed min sista vilja vara att en summa stor 200,000 kronor (skriver två ...»
Beloppet skulle kanske kunna sättas lägre ...
Han skrev papper efter papper vid sitt amerikanska skrivbord, och beloppet blev för varje gång mindre. Hela eftermiddagen och kvällen arbetade han trotsande sin husfrökens varningar.
— I morgon reser jag bort, hade han upprepat så många gånger att det inte verkade utan att hanslutligen till fröken Wagners undran och bävan sade:
— I morgon reser vi bort ...
Strax därpå kom Folke, och Stråvall glömde i sin iver att draga jalusien över bordet och papperen. När han gått in i matrummet för att möta honom, var fröken Wagner vid bordet och läste hans skrifter.
— Jaså, jag får det nöjet att se ingenjör Hjelm hos mig ännu en gång, hälsade Stråvall. Var så god och tag plats.
— Tack, det här är snart avhandlat. Jag har en fullmakt in blanco för direktör Stråvall att lyfta fyra tusen kronor jämte den ränta direktörn själv vill beräkna och anteckna på fullmakten. Beloppet lyftes i baron Wiepes ämbetsverk. Mot fullmakten torde emellertid direktörn vara vänlig lämna mig ett par reverser på det ursprungliga lånebeloppet.
Stråvall kunde inte dölja sin oangenäma överraskning.
— Jaså, de där reverserna ... javisst, jag har verkligen inte kunnat finna dem. Med säkerhet har jag bränt upp dem, eftersom jag efterskänkt skulden.
— Baron Wiepe kan tyvärr inte ta emot den vänliga gåvan. För övrigt nämnde fröken Harriet Wiepe, att herr Stråvall erinrat sig, att reverserna kunde finnas kvar.
— Nej tyvärr, jag missminde mig.
— Jag förmodar att de inte äro på något sätt förpantade?
— Förlåt, ingenjör Hjelm, men jag har inte behov av att förpanta något som jag med öppna händer skänker bort. För övrigt trodde jag den saken kunde vara slutbehandlad.
— Nå, i händelse reverserna verkligen äro förstörda på ett effektivt sätt har jag baron Wiepes uppdrag att överlämna fullmakten mot kvitto.
— Jag kan inte återta en gåva.
Det prasslade i kabinettet invid matrummet, och hastiga steg avlägsnade sig därifrån.
— Ja, jag kan ju inte tvinga er att skriva ut kvittot. Då har jag bara att överlämna fullmakten.
Stråvall sköt papperet tillbaka.
— Jag trodde att Gunn... att baron Wiepe möjligen nämnt något om en donation som skulle göras i hans namn.
— Den donationen, herr Stråvall, bör nog ha ett helt annat namn. Jag ber att få säga godnatt.
När Folke kom ut i trappan, slogs dörren försiktigt men hastigt åter upp efter honom.
— Förlåt, ingenjörn, men direktör Stråvall är övernervös och sjuk. Jag kan ta emot fullmakten. Jag hörde hela samtalet, och jag har hans fullmakt att teckna namnet för hyresbetalningar, så jag kan skriva ett kvitto i hans namn genom mig.Fröken Wagner hade helt enkelt tagit saken i egen hand.
— Förträffligt, sade Folke, glatt överraskad.
Hon skyndade in och skrev kvittot.
— Det är rätt, tag hand om herrn, sade Folke och gick.
Han gav henne en blinkning som passade till orden.