KAP. XXVI.Ingrid Wiepe.
FolkeHjelm gick ibland omkring i Staden mellan broarna och filosoferade över de gamla gränderna. Han såg på de skröpliga husen i de smala prången och tyckte sig vara den nya tid som blickade tillbaka in i den gamla. Här, där gatorna blott voro trånga lönngångar, hade dock funnits rymliga hem, och i dem hade man tänkt sina egna tankar. Ett stycke mot norr eller ett stycke mot söder hade hans egen tid satt sin prägel på en yngre stad. Där voro gatorna rymliga. Vid dem lågo de trånga hemmen, där man kunde mottaga komplett och färdig någon av tiden formulerad paroll. Det ena hade sina fördelar och nackdelar precis som det andra.
Kanske skulle åter en tid komma med breda gator, rymliga hem och befriade tankar!
Han var varken gammaldags eller pessimist, Folke Hjelm, men hans starka kropp hade plats för något av det nationella vemodet på godt och ondt. Det som varit godt nog för de gamle, men som nu varutdömt av de unga, kunde stämma honom medlidsamt vek. Om han också fann mycket från den gamla tiden löjligt — seder och bruk eller ting — så fann han det dock löjligare, då en ny tid urskillningslöst gjorde sig dryg och bred och lustig över det som var de gamles allvar.
Det var inte alldeles en tillfällighet, att Folke Hjelm numera brukade taga sin väg mot denna stadsdel. Året efter Harriet Wiepes död hade han ofta promenerat ut med Ingrid, och en vinterkväll hade samtalet på sätt och vis fört dem dit.
Ingrid hade velat vara modern.
— Tänk du, Folke, här går du och jag som det faller oss in. Den nya tiden är då bra mycket behagligare än den gamla. Vet du, till och med Harriet hörde i mycket till en äldre skola. Det där gamla sjåperiet kan verkligen vara en passerad ståndpunkt, sade Ingrid.
Det hade han naturligtvis givit henne rätt i, men han måste invända:
— Jag tycker det är gammalmodigt att utan vidare avfärda allt gammalmodigt — lika gammalmodigt förresten som att blindt rusa med allt nytt.
— Där fick jag, sade hon spjuveraktigt.
Det var då han ledde deras promenad till de gamla gränderna. Han var nästan rörd, då han pekade in i de tysta gångarna.
— Tänk du, när dina gamla förfäder promeneradefram här i pomp och ståt och plymage. Det var en tid i alla fall.
Hon såg hans fuktiga blick.
— Du är en mollman i livets dur, sade hon och tystnade.
Också hon blev vekt stämd, men det var därför att han, den store starke mannen, kunde bli fuktig i blicken inför den gamla tavla han målade för hennes fantasi.
— Vår tidmåstevara praktisk, sade hon efter en stund.
— Du vet ju vad jag vill, hade han svarat. Bara det att vår praktiska tid också skulle insenyttanav att ha traditioner. Låt de gamla riddarna draga fram genom gatorna någon gång vid sidan av spårvagnar och bussar. Det skulle göra godt. Se på England, se på Londons gator ...
Han, demokraten, och hon, aristokraten, hade så småningom funnit varandra.
Det moderna hos henne var ingen reaktion mot något gammaldags. Hon var ingen renegat, eftersom hon inte hade något bakom sig att förneka. Hans värme för traditionen var ingen gest. De voro båda praktiska tidsmänniskor — precis som Gunnar och Signe — eftersom de lärt så mycket av varandra — ja, varför inte — bytt så mycket med varandra ...
Sedan dess hade Folke så många gånger, ensameller med Ingrid, gått genom Staden mellan broarna, just för att de där liksom kommit varandra in på livet. De hade först där helt förstått varandra. Och samtidigt hade de båda känt, att de älskade varandra. Hon hade ju långt förr erkänt för sig själv, att han var hennes kärlek. Han hade så småningom övervunnit något, som han nu icke längre kunde förklara, något som hållit honom kall och nästan sluten mot henne. Men han hade alltid njutit av att se henne vid sin sida, och av andra mäns avund. Det hade gjort honom stark. Och han hade en gång sagt:
— Ingrid, du gör mig stark, det är något hos dig som spänner mina muskler.
Hon älskade honom för att han var stark, och hon älskade att höra honom säga det.
Han började känna en jublande förvissning att det var hennes kärlek som spände hans kraft.
De hade gått sida vid sida eller suttit där ingen kunde se dem och känt kärleken brinna inom dem. De visste, att de behövde varandra, och att elden en gång skulle blossa upp i ett flammande bål.
Hit i de gamla gränderna, där de funnit varandra, hade de gått var och en utan avtal om möte och — åter funnit varandra som av en slump.
De hade talat om det de båda funnit vara det största av allt: Livet, Döden, Kärleken och Konsten.
Men vad de känt i en blick, vad som frestat dem vid en tryckning av handen, och vad de lekt med ochsmekt i sina ord, hade de gömt var och en för sig själv. Det skulle nog komma en gång, och då ...
— — —
Det var åter sommar, den andra efter Harriets död.
Folke gick över bron till Riddarholmskyrkan. Kanske han hade sina aningar om ett möte med Ingrid. Det var så nyss kyrkan öppnats igen, och hennes släkt hade ju så många minnen där. Hon hade talat om för Folke, hur hon som liten flicka var så rädd, då serafimerklockan ringde i tornet för hennes farfar, amiralen ...
Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. Hänfarna andar helga detta minnenas tempel, där gravhällarna berätta vår historia, och där en tyst vägg i medeltida inskrift ropar sanningen om sentida svenskars fel.
Ingrid var före honom där.
De hade ju icke avtalat mötet, och dock var det som en överenskommelse, att de skulle finna varandra just där, just då. Så gingo de återigen sida vid sida, där så många generationer av hennes kända och hans okända förfäder gått. Och de gingo hand i hand.
Hon förde honom bort till ett epitafium — ett av de många säregna minnena. I det underligt sammansatta konstverket av skuret trä var också ettgammalt vapen. Det var en hjälm med plymer, ett fält i grönt där en riddare och en jungfru, symboliserande två släkter, räckte varandra handen, och över dem var den Wiepeska näven med det huggande svärdet, korset och hjärtat.
Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två decennier sedan.
Hon läste inskriften för honom:
”När wåra händer kändeSwar på wåra Hjertans frågor,Slog wår kärlek ut i lågor,De der wåra pulsar brände,De der lyst oß genom striden,Dem wi närt igenom tiden.Ömma orden, Kärleksorden,Spara icke dem på jorden;Kärlekselden hör till Lifwet,Aska blott är Döden gifwet.— — —Efterwerld, som står wid SkriftenSanna sista Hjerteskriften:Timmar flyckta,Tider swinna,Hjertan lycktaBlott förbrinna!
”När wåra händer kändeSwar på wåra Hjertans frågor,Slog wår kärlek ut i lågor,De der wåra pulsar brände,De der lyst oß genom striden,Dem wi närt igenom tiden.Ömma orden, Kärleksorden,Spara icke dem på jorden;Kärlekselden hör till Lifwet,Aska blott är Döden gifwet.— — —Efterwerld, som står wid SkriftenSanna sista Hjerteskriften:Timmar flyckta,Tider swinna,Hjertan lycktaBlott förbrinna!
”När wåra händer kändeSwar på wåra Hjertans frågor,Slog wår kärlek ut i lågor,De der wåra pulsar brände,De der lyst oß genom striden,Dem wi närt igenom tiden.Ömma orden, Kärleksorden,Spara icke dem på jorden;Kärlekselden hör till Lifwet,Aska blott är Döden gifwet.— — —Efterwerld, som står wid SkriftenSanna sista Hjerteskriften:Timmar flyckta,Tider swinna,Hjertan lycktaBlott förbrinna!
”När wåra händer kändeSwar på wåra Hjertans frågor,Slog wår kärlek ut i lågor,De der wåra pulsar brände,De der lyst oß genom striden,Dem wi närt igenom tiden.Ömma orden, Kärleksorden,Spara icke dem på jorden;Kärlekselden hör till Lifwet,Aska blott är Döden gifwet.
”När wåra händer kände
Swar på wåra Hjertans frågor,
Slog wår kärlek ut i lågor,
De der wåra pulsar brände,
De der lyst oß genom striden,
Dem wi närt igenom tiden.
Ömma orden, Kärleksorden,
Spara icke dem på jorden;
Kärlekselden hör till Lifwet,
Aska blott är Döden gifwet.
— — —
— — —
Efterwerld, som står wid SkriftenSanna sista Hjerteskriften:Timmar flyckta,Tider swinna,Hjertan lycktaBlott förbrinna!
Efterwerld, som står wid Skriften
Sanna sista Hjerteskriften:
Timmar flyckta,
Tider swinna,
Hjertan lyckta
Blott förbrinna!
När Ingrid lagt tillbaka skriften, såg hon tyst på Folke.
— Ingrid, började han ...
— Nej, Folke.
Hon tryckte hans hand hårdt och blev så vit i kinderna.
— Vi skiljas just nu, sade hon.
Han höll hennes händer i sina, såg henne in i ögonen — brand mot brand — och gick utan att vända sig om.
Ej ens nu hade de avtalat tid och plats för sitt nästa möte. Men efter det skulle de ju icke heller mera skiljas.