Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?
Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.
Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet? Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa begriper I inte.
Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både ett och annat som är ovant.
Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger hängande i ögonhåren.
Mor i Sutre sade:
Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist. Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till olycka.
De gingo, gästgivarn först, säker på foten. Anders följde, stakande sig fram med spettet.
Mor i Sutre krafsade aska över elden. När lågorna blivit måttliga, hängde hon åter upp vattenkitteln.
Hon stoppade om Basilius, som alltjämt sov oroligt och slingrade sig upp ur täcket.
Då rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders skulle komma och att gästgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte, eftersom de titt och tätt hade väg åt köket. Men besynnerligt ändå, att pojken skulle sanndrömma, om det så endast var om självklara ting.
Hon gick ut på trappan. Storstugans fönster voro mörka. Alltså hade väl flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.
Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihållande vrål, och unghundarnas korta, skarpa gläfs.
Vad de finner på! Karlarna! muttrade gumman. Rättvisa! Vad ska den vara bra för, när gumsen allaredan är både flådd och uppäten.
Tro om de inte lämnat någon kvar att vakta gården?
Daniel kunde väl ha stannat.
Hon lyssnade, hörde ingenting annat än det visslande suset i storekens topp. Och en olåst dörr, som dängde. Det kunde vara dörren till storstugan, som de lämnat olåst. Med silver på bordet! Och tjuvfölje kring knutarna!
Mor i Sutre började masa sig nedför kökstrappan, ett steg i taget för att inte komma till olycka i kolmörkret.
Då hörde hon steg: någon gick över gården.
Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det var Daniels steg. I de förbaskat fina storstövlarna, hans. Som inte ville gå i träskor!
Daniel! ropade hon. Och då hon icke fick svar, satte hon händerna kring mun och tjöt:
Da! ni! el!
Så ska du då inte säg, att du inte hörde, muttrade hon för sig själv. Men i detsamma strök han tätt förbi henne, sprang uppför trappan och in i köket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande på härdkanten, såg honom icke tydligt men förstod av ställningen att han var trött.
Vill du ha en skvätta mjölk?
Han nickade.
När hon nu kom med muggen från eldsidan, såg hon att han var blodig i ansiktet och lerig över hela kroppen.
I jistineje! kved hon till. Sån du ser ut!
Han skrattade.
En kan väl inte se bättre ut, när en legat och släpat på gärdet. De fick en snara om foten på mig, och nog åkte jag fem famnar på studsen, innan jag kom loss.
Han tömde muggen i ett drag.
De tog mig för Frönsaforsarn.
Si! Si! Si! triumferade gumman. Det fick du för stövlarna, din högfärdstoke.
Fick jag något, så gav jag något igen, sade Daniel. Inte tör de glömma mors gumse i första taget.
Gumman doppade handen i vattenkitteln.
Nu är det just lagom, så du kan tvätta av dig lorten.
Hon högg tag i rockärmen, men släppte, slängde med fingrarna i luften, spottade och fnös.
Nej, tvi, tvi, tvi. Du är värre än en dynggrep! Är det mänskligt att gå och förgöra både sig och kläderna för gumsens skull.
Daniel drog av sig rocken.
Det begriper I inte, sade han. Inte är det för gumsen. Men en får väl lov att hålla sig till rättvisan.
Jag tyckte, jag hörde't i jonse, muttrade gumman, tog fram tvättbaljan, hakade av kitteln. Och ännu med kitteln i nävarna sade hon:
Så. Att en ska hålla sig till rättvisan, ocke det bär eller brister?
Det är klart, svarade Daniel.
Jaså, sade mor i Sutre. Och då hon hörde en dörrklinka sakta gnissla:
Vad ska du i kammarn? Du väcker ungarna.
Daniel släppte låset.
Det var bara något jag skulle ha sagt åt Valborg.
Inte är hon dennasse, pustade gumman.
Köket fylldes från golv till tak av den vita ångan. Mor i Sutre såg icke längre sonen, och hans röst tycktes komma långt bort ifrån.
Sa mor inte, att Valborg var här? När I ropa på mig? När jag stod för att gå in i storstugan? Sa I inte då, att hon var här?
Nä, nä, män, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drömt.
Hon hörde honom gå över golvet, hastigt. Hon kände fläkten, då han strök förbi, tätt bakom henne.
Vart ska du gå?
Till storstugan.
Nej, nu stannar du hos mig, avgjorde gumman. Jag gitter inte vara ensam med allt det tjuvföljet strykande kring knutarna. Hör du?
Han svarade icke, men hon hörde att han trevade efter låset. Det har en för att en är beskedlig, tänkte hon. Han vålar mig inte mer än en katt. Det är som jag inte funnes.
Och sinnet rann på henne. Hon skrek:
Hör du, vad jag säger, din storsnute? Du går inte dit?
Men han öppnade dörren.
Då sade hon:
För du har inge där att skaffa. Valborg är uppe på loftet.
Och hon tänkte:
Vad i herrans namn säger jag? Står jag och ljuger?
Daniel stängde dörren.
Vad gör hon på loftet?
Han tror att jag ljuger! tänkte mor i Sutre.
Hon fräste:
Jistine, kan jag vet det? Sväran är också där. Så du ska inte gå dit.
Hon fortsatte i en ramsa:
Nu kan du väl vara lugn då. En stund. Eftersom det bara är jäntan du tänker på. Jämt och samt. Aldrig gör du annat än springer efter jäntan. Det duger du till. Ingenting annat.
Hon fortsatte att brumma. Men plötsligt snurrade hon runt i dimman.
Vart ska du gå? Tror du jag ljuger, pojk! Att du inte skäms! Gå inte upp på loftet! Vänt, ska du få höra. Hur det var. Gå inte upp på loftet, säger jag. För jag har lovt Valborg att hon ska få vara i fred.
I fred? upprepade Daniel.
Gumman kippade efter andan.
Så jag ljuger! tänkte hon. Så jag ljuger!
Och hon sade:
Jo, vänt, ska du få höra. Hon kom infarandes i jonse, så jag trodde hon skulle tappa andan. Hon var vit som ett lakan. Ingenting ville hon säga, men det förstod jag att någon varit närgången. Det var väl greven. Men hon ville inte att något skulle bli sagt åt dig.
Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du höra, Daniel. Först och främst får vi se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit här en dag för länge.
Ska jag kasta ut honom? frågade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon måtte le, men ströp leendet i en snörpning.
Äss, fräste hon. Och sade:
Nej, du, Daniel, det kunde bli klagomål. Utan vad du ska göra, Daniel, är att röja undan gärsgårdsstörar och vad det är de lagt över vägen sör ut. Det ska du göra, Daniel. Nu medsamma. Så ska jag nog laga att han kommer i väg. För det gissar jag, att han åker hellre utan länsman än med —
Det måste hon förklara, fast det inte angick honom och inte henne heller. Slutligen hade hon ingenting mer att säga.
Gå nu du, Daniel.
Men han började treva på sig.
Var har jag kniven? Jag ska väl inte gå knivalös utifall jag stöter på strykarna.
De sökte båda, och mor i Sutre fann kniven, som hon omsorgsfullt stack in i slidan. Och när det var gjort, upptäckte hon att han hade blodfläckar och lerstänk i ansiktet. Hon lossade sin bröstduk av silke, doppade den i vattnet och tvättade hans ansikte omsorgsfullt.
Slutligen hade hon ingenting mer att beställa med Daniel. Hon daskade honom med två fingrar på kinden.
Du är ändå snäll, du, Daniel, som gör som mor vill.
Hon följde honom ut på kökstrappan.
Pojken slöks av mörkret. Stegen föllo jämnt och stadigt i gruset, så klingade klackjärnen mot den frusna vägen, så hördes ingenting mer.
Ångan svepte ut genom dörren, luften i köket blev åter klar, upplyst av elden på härden och ljuset i lyktan.
Här är ändå varmt och gott, tänkte gumman, smårös efter nattkylan därute. Hade jag bara skickat av med greven, så skulle jag lägga mig bums och somna från alltsammans.
Hon stökade omkring, slog ut vattnet, rörde om i elden, vände på Daniels rock, gick bort till bädden och lyste Basilius i ansiktet. Han låg och pratade i sömnen, ljudlöst dock eller nästan ljudlöst, men hela det lilla ansiktet grimaserade ända från hårfästet, som ryckte upp och ned, till den skälvande hakan. Och händerna gestikulerade över täcket.
Vad håller han för predikan? undrade mor i Sutre. En kunde mest tro att det var syndabekännelsen.
Och hon sade, i det hon lät lyktan dingla fram och tillbaka över gossens huvud:
Tänker en rätt efter, så är du skulden till alltsammans. Vore inte du, så kunde en stänga alla dörrar för greven. Och gästgivarn vore väl annorledes och sväran med. Allting vore annorledes. Och ändå har du ingen skuld, din lille stackare. Utan vi gör väl med dig som Israels barn med bocken. Vi skyller ifrån oss.
Och hon tänkte:
Besynnerligt, vad jag var slängd i att ljuga! Svarvade jag inte till om Valborg, så jag när hade trott det själv. Och så kvickt jag tog det ur luften utan att fundera det bittersta! Kan det vara att fan står bredvid och sticker åt en? Så att en nästan tycker det är sant.
Hon ställde sig under takkroken, sträckte sig på tå och hängde upp lyktan.
Nå, nå, ingen skada skedd, muttrade hon. När pojken inte beslog mig.
I detsamma slogs förstudörren upp, så hastigt och kraftigt att lågorna drogos ut från härden, kastande stora, gråsvarta rökbollar in i rummet. Ögonblickligen därpå smällde dörren i lås.
Gumman hickade till av skrämsel, drog djupt efter andan. Händerna sjönko långsamt från lyktan. Hon förde fingerspetsarna över ögonen, som svedo och tårades av röken.
Framför henne stod Valborg. Hon pressade nacken och ryggen och handflatorna hårt mot dörren. Hon var vit i ansiktet.
Mor tog ett steg emot henne.
Vad är det med dig? frågade hon, lågmält.
Flickan stirrade på lyktan. Munnen tuggade med ett smackande, sväljande ljud, som om hon haft ett betsel mellan tänderna.
Gumman sade:
Är det greven som varit efter dig?
Då skrek hon till. Gumman blev askgrå i ansiktet, men talade lågmält och lugnt.
Du kunde väl värja dig, vet jag?
Flickan nickade, så att nacken slog en lång trumvirvel mot dörrspegeln.
Nåja, då så, sade mor i Sutre.
Flickan grep henne plötsligt i armarna, hårt så att naglarna skuro halvmånar i skinnet.
Mor ska inte säga något åt Daniel.
Gumman strök bort hennes händer, den ena först, den andra sen. Kände på märkena.
Nej. Vad skulle jag säga åt Daniel? Jag ska bara laga att han kommer bort med det första. Greven.
Hon sköt flickan åt sidan, öppnade dörren, vände sig om.
Det är inte lönt du blir här, för Daniel kommer strax tillbaka. Gå upp på loftet så länge.
Han är fan själv, tänkte mor i Sutre, gick sin väg genom mörkret. Antingen har den lede skickat honom eller är fan själv klädd till greve. Men den skrämmer mig inte. Inte! Så sant jag har fyra barn att svara för, småskrapet oräknat. Så skrämmer han mig inte. Utan vill han äta sig fast i Sutre, så ska jag nog dra ut'en vid svansen, så klövarna ryker åt häcklefjäll. Ska jag. Så sant de skäller mig mor i Sutre.
Aj, pocker! svor hon till, snubblande över kolrakärrans skackel. Svedan ökade blodets hetta, och gumman rullade som ett stort, svart trollnystan uppför trappan.
Ska han inte gillra för mig med sin förbannade dödkärra, muttrade hon.Vad han gör, så ser en tydligt att det är fans konster.
Hon steg in i förstugan. Dörren till salen stod öppen. Hon steg in i salen, stannade.
Ringen av ljus hade brunnit ned, endast i två pipor flämtade ännu lågorna. Frönsagreven stod vid bordet, framåtböjd. Hans händer kilade på långa, smala fingrar av och an mellan fat och kärl.
Tro om han plockar till sig silvret? undrade gumman, smög sig några steg framåt, tvärstannade vid en knakande tilja.
Greven spratt upp, höjde sig på tå, spärrade upp munnen, stirrade mot dörren. Men mörkret därnere och de flämtande lågorna tätt under ögonen hindrade honom från att upptäcka mor i Sutre.
Som tassade vidare, försiktigt. Och stannade.
Nu såg hon, vad han höll på med. Mitt på bordet hade han brett ut en blå silkeduk, en snusduk eller en halsduk eller ett huvudkläde. Mitt på duken hade han ställt en lerbunke. I bunken samlade han alla rester efter måltiden, köttstycken, ostkanter, smörklicken, brödbitar, sista stycket av ostkakan. När allt var samlat, knöt han ihop duken om bunken. Så började han åter söka, huvudet vreds snabbt på lång, mager hals åt höger och vänster, ögonen klippte, fingrarna spelade.
Han sprang bort till skänken, tog en flaska av klart glas och höll det mot ljuset. Den var tom. Han suckade. Han fann i vrån ännu en flaska av klart glas. Han smackade, gluckade, satte flaskan till munnen.
Ånej, inte liknar du just den lede, tänkte mor i Sutre. Du liknar mest den gamle stackare du är. Att jag inte såg förut, vad du är för en gammal skråpuk. Är det truten din, som trollar? Och den ska springa efter flickor! Som darrar på hand så gudslånet kommer utanpå magen. Om min Daniel hade dig i näven så krama han vasslan ur dig som ett intet.
Och hon steg fram med tunga steg, sade:
Det får allt bli färdknäppen, det, greven.
Flaskan sjönk. Han vände sig långsamt om. Och när nu mor i Sutre återsåg det grevliga ansiktet, som hon för några ögonblick sedan såg gammalt, måste hon förundra sig över dess ungdom.
Det är grinet, tänkte hon, det är det elaka grinet och glittret i ögonen, som gör, att en inte tänker på åldern. Eller ock kan han trolla, den fule.
Kära mor, log Frönsagreven. Fägnar mig, fägnar mig.
Fägnar mig med, sade gumman, pekade på bordet, för jag ser att greven är färdig med packningen.
Han sade:
Alldeles, min kära gumma. Dagen är liden, som jag ägnat åt Sutre. Som en vilsen gäst kom jag, som en vilsen gäst far jag. Men däremellan ligga timmar, då jag erfor —
Han tog ett glas ur skänken och fyllde det.
— ett modershjärtas milda värme.
Han nickade och log.
Jaså, sade mor i Sutre.
Och han sade:
Din skål, goda gumma. Var är nu dina piltar? Din Lars? Din Anders? Var är din Stava? Nå, det veta vi. Och var är den vackra, obefläckade unga kvinnan, som du lovat din Daniel? Nå, nå, nå! Ett skämt kan ingen skämma. Din skål.
Han tömde glaset, suckade.
Min gud var det gör gott. Den gamla mekanismen får kraft att röra sig i ytterligare tjugufyra timmar och finner kanske under tiden ett nytt Sutre och ett nytt modershjärta. Apropå — hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust? Min salig far brukade säga: Stackars Johan Ludvig hade aldrig någon mor. Nå! Han menade, att hon dog i min spädaste barndom. Men ho vet ändå om inte gubben i sin senila tankspriddhet formulerade en dyster sanning. Ty —
Han fyllde glaset.
— jag har till modershjärtat känt en dragning, som endast bitter saknad kan förklara. Och en alldeles förbåld nyfikenhet. Dess värme förtjuser och förbryllar. Vad är det för en eld, som brinner i detta dårskapens offerkärl? Kärlek? Nja. Men ordet är tvetydigt. Livsbegär brinner också i min enkla mekanism. Men värmer ingen, knappt mig själv. Mig tycks, att det måste vara elden. Utan attributer. Elden utan namn. Elden utan mål. Elden utan bränsle. Elden, efter vilken eld fått sitt namn. Primus motor. Som tjänar alla sina tjänare, onda och goda. Som icke känner ont och gott. Ofattligt stark. Ofattligt lättledd. Ofattligt lätt bortledd. Stjäls av första kalla hand, som fryser. Nja, det är vist, det är gott för de moderlösa. Din skål, mor i Sutre —
Han tömde glaset.
Stode jag icke här för att sjunga ditt lov utan mitt, skulle jag vilja påpeka, att dagen blivit väl använd. Men jag vill inte hovera. Nog av, jag lämnar Sutre rikare än jag kom. Jag har rest mina fiender mot mina fiender, min ovän går i mörkret på jakt efter min ovän. Det ter sig infamt kuriöst från min synpunkt sett. Men är handen redo och ögat öppet, saknas aldrig medel. Har jag funnit. Om någon ger dig en förödmjukelse, så kasta icke bort den, kära mor. Du rider länge på en förödmjukelse: den tröttnar aldrig. Kasta aldrig bort en oförrätt; den kommer att bära dig genom livet. Ansa dina olyckor, och de skola giva dig förtionde kornet. Men glöm icke, att de äro värdefulla. Och gör av din svaghet ett fideikommiss, att din släkt må leva länge på jorden.
Han höll flaskan till ögat, mätte av och slog i ett halvt glas.
Det är det goda med min enkla mekanism, sade han, att dess verksamhet och dess behov kunna exakt beräknas. Ett visst kvantum sprit ger ett visst kvantum energi. Alldeles som ett visst kvantum förödmjukelse ger ett visst kvantum hat. Nu räknar jag på tolv timmars oblandad glädje, som komma mig väl till pass —
Ja, vägen är lång, avbröt gumman. Kärran, greven ska låna, står förspänd. Och vid det här laget har nog Daniel röjt undan det värsta bråtet från vägen. Så drick nu i herrans namn och ge sig i väg.
Men greven ställde ifrån sig glaset.
Vilken väg? frågade han. Vilken väg har Daniel röjt?
Till Raslinge, svarade gumman. Var det inte den han skulle fara? Kvicka sig nu, så slipper han ta länsman i kärran.
Greven skakade på huvudet.
Den saken är ordnad. Men vem har ingivit pojken att röja undan på vägen söderut?
Det har jag, svarade mor i Sutre.
Och varför, frågade greven allvarligt, gjorde gumman det?
För att jag ville bli av med honom ju förr ju hellre, sade mor i Sutre.
Av med Daniel? frågade greven.
Då tröt gummans tålamod, hon samlade förklädet i handen och slog honom kraftigt om benen.
Nej, av med honom där, otering! Av med honom! Och skam till sägandes inte för min skull; jag är gammal nog att tåla se uselheten. Men för pojkens skull. Det kunde hitta på hända att han frågte mor, vad tvåbents fähund hon släppt in på gården —
Nå, sade greven, nå, jag förstår. Och erfar ånyo den mystiska värme, som strömmar ur modershjärtat.
Han tog glaset men ställde det åter ifrån sig och fattade gummans hand, som motvilligt gömde sig i kjortelvecken.
Likafullt har kära mor gjort mig en ovärderlig tjänst. Ja, vilken i ordningen? Min väg går visserligen icke till Raslinge; jag vänder som räven i eget spår. Men tjänsten är ovärderlig. Ovärderlig.
Han tryckte handen, drack ur glaset, fyllde det på nytt, tömmande flaskan till sista droppen.
Och han sade:
Hur länge har pojken ramlat omkring på vägen?
Kan väl vara en halvtimme.
En halvtimme, upprepade greven eftertänksamt. Gott. Nu är rätta tiden, skulle Träsken säga. Din skål, goda gumma.
Han tömde glaset, slog det i väggen.
En lyckobägare!
Han ropade: Ruth! Han stampade i golvet och ropade:
Ruth! Ici! Ruth! Ici!
Näst sista lågan slocknade i ett litet grågult moln.
Lilla mamsellen kom, knyte i hand, vacklande av sömn. Greven ställde henne framför mor i Sutre. Och han stavade för:
Tack.
Tack, upprepade flickan.
Goda.
Goda.
Mor.
Mor.
Ja, nu kan det vara nog, avbröt gumman. Hon strök med fingerspetsarna över flickans kind. Och sade:
Om han lovade mig en sak, greven, så kunde jag mest vara frestad att förlåta honom alla hans elakheter —
Fägnar mig, log greven, fägnar mig. Även det skulle bli mig beskärt. ISutre.
Gumman sade:
Om han lovar mig att vara beskedlig mot flickstackarn.
Det lovar jag, sade greven.
Plötsligt slog han händerna för ansiktet och ropade:
Min gud! Min gud! Min gud! O, heliga, infama modershjärta. O, att jag skall nödgas lämna Sutre! Men det finns ingenting hungrigare än hungriga fordringsägare. O, kära mor, all denna godhet tynger mig till jorden och kommer mig att spricka av undran och nyfikenhet.
Han lade händerna på flickans skuldror.
Men jag vill arrangera en tablå, som kan uppbygga mitt sinne i dystra stunder.
Han tryckte ned flickan på knä.
En ung kvinna, ännu icke mor, på knä för mor i Sutre!
Sista lågan slocknade.
Ja, det är väl hans sätt att hålla sina löften, sade mor i Sutre. Hon trevade efter flickan, men fann henne icke. Hon gick bort till skänken.
Vänta litet, sade hon, så ska jag lysa er ut.
När ljuset till sist blev funnet och tänt, hade Frönsagreven och lilla mamsellen redan lämnat salen.
Gumman ställde sig i det uppbrutna fönstret. Efter en stund förnam hon ett svagt hjulgnissel, ett svagt rassel i gruset.
Han har virat halm kring hovarna, tänkte hon. Ja, nog kan han sina konster.
Och hon suckade och sade:
Gudskelov! Nu får jag ta fatt på mitt.
Hon tog fram ännu ett ljus.
Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se lorten i morgon.
Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet.
Knytet var borta, fat och tallrikar tomma.
Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på smulorna. I jistineje, fattiglappen! Jag har då inte det på samvete, att han for hungrig härifrån.
Därefter sade hon ingenting på en god stund och tänkte heller ingenting utöver sin gärning, som bestod i att duka av bordet och ställa undan disken på brickan i förstugan. Så tände hon ytterligare två ljus för att få bättre överblick över det stora, mörka rummet. Stolar hade vräkts omkull, bord skjutits fram, kuddar och dukar kastats på golvet. Hon ordnade allt och då väggklockan slog elva, var storstugan åter prydlig.
Mor i Sutre gick bort till fönstret. Natten var stilla; den lilla vindilen, som visslat i storekens topp, hade somnat. Luften var mild, tung av fukt, det droppade mjukt från grenar och tak.
Mor i Sutre lutade sig ut och kunde då se ljusskimmer på Raslingevägen tämligen långt borta.
Nu kommer de, tänkte hon. Jag vånne jag låge. Det är alltid tyngst i slutet. För den som är gammal.
Långsamt gick hon en sista rond genom rummet.
Och sade:
Nu kunde en ta emot kungen. Äss han gjorde Sutre den äran.
Hon stannade vid fönstret.
Hon såg Träsken med en stånglykta över huvudet, vidare länsman, även han med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt på nyktra ben. Men mellan dem raglade en gänglig gestalt. Han ömsom hoade som en uv, ömsom jamade som en likuggla.
Det var han som ville ha välling, tänkte mor i Sutre. Jaså, den stackarn fick de tag på.
Hon lutade sig ut med armbågarna stödda mot fönsterbrädet.
Var ska I göra av honom? frågade hon.
Ansiktena vändes upp mot henne, vändes åter bort. Och hon fick icke något svar.
Lyktskenet ringlade upp och ned i storekens lövverk, dropparna gnistrade.
De fyra männen samtalade viskande. Fången hade tystnat.
Men när nu Lars öppnade dörren till vagnslidret och sköt honom framför sig, gav han till ett skri, kastade åt sidan.
Då höjde Anders sin järnstör.
Anders! skrek mor i Sutre. Du låter bli!
Ännu en gång vändes ansiktena mot henne, vändes åter bort.
Gästgivarn stängde dörren till vagnslidret.
Ska han inte ha någon mat? frågade mor i Sutre.
Men nu hörde de henne icke. De stodo en stund under storeken och talade viskande. Så gingo de bort till grevens svarta kärra, lyste under hjulen. Så lyfte de av locket.
Kan någon ha gömt sig där? sade mor i Sutre, sträckte sig ut så långt hon förmådde.
Bädden, där lilla grevinnan legat, var tom. Några vita blommor lågo ännu kring huvudgärden.
Mor i Sutre drog sig tillbaka in i rummet.
Ett stycke bröd och en ostkant kan en alltid ge honom, tänkte hon. Fast det kanske är onödigt, eftersom han var med och stal gumsen. Och så ska det heta igen att en börjar bli gammal och velig.
Nu hörde hon det visslande gnisslet från kolrakärrans hjul. Men hon tänkte endast på fången, på brödet och ostkanten. Hon såg dem framför sig, fången och brödet och ostkanten. Hon var gruvligt trött, vankade likväl av och an, ruvande över den tanken att hon borde giva fången brödet och ostkanten.
Hon gick bort till skänken för att leta efter en ostkant, öppnade överredet, öppnade underredet, drog ut låda efter låda.
Det var silverskänken, där fanns inga ostkanter.
Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant någonstans. Den var gnaven som av råttänder, men en närmre undersökning hade ådagalagt, att Basilius varit framme. En annan ostkant hade legat i Daniels matsäck härförleden. Det var dock icke en kant utan ett stort, mjukt stycke fetost.
Det är väl ändå för gott, tänkte hon. Åt en strykare. Sen hets det att jag är gammal och velig.
Hon gick till hörnskåpet. Där fanns endast glas och dryckjom. Hon visste väl, att skulle hon finna en ostkant, så vore det i skafferiet. Där låg beständigt en ostkant någonstans, gnagen av tänder. Än av råttänder, än av barntänder.
Jag vånne jag låg, tänkte hon.
Men vankade oförtrutet av och an, följande den långa, breda, släta tiljan i golvets mitt. Fångad av dess bredd och raka sträckning vankade hon av och an, som en höna i en kolcirkel, ur stånd att stiga över den svarta gränsen.
Först när kärrans vissling åter skar genom tystnaden, vaknade hon, stannade, sträckte på sig.
Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och blödig. Den storsnuten.
Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg.
Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran?
Hon gick mot fönstret.
I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill henne och hans långa rock slog som vingar. Han höjde handen med lyftat pekfinger. Då skrek hon ännu gällare. Hon sträckte på sig och Träsken måtte förvåna sig över hennes längd. Hon sträckte sig, vred på kroppen som om hon velat tränga sig upp ur någonting, trångt och kvävande och tungt, som tryckte henne till jorden.
Träsken sade:
Stilla. Stilla.
Handen sjönk, han pekade på henne, pekade på hennes hjärta.
Hon sade:
Det är Daniel.
Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor iSutre följde honom.
Kärran stod nedanför stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor.
Daniel låg i bädden. Ögonen voro halvöppna.
Mor i Sutre gick ned till honom. Då hon betraktat honom en stund, märkte hon att tröja och skjorta voro uppfläkta över bröstet. Hon stack in handen.
Han är varm, sade hon.
Hon såg på Lars. Och gästgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades plötsligt ihop till en oredig härva svarta rynkor.
Då drog hon tillbaka handen. Hon knäppte skjortan och tröjan och drog upp lakanet, så att det täckte såret. Hon böjde sig fram och slöt med lätt hand hans ögon.
Länsman sade:
Det är antagligt att ett misstag föreligger. Troligen ha de legat på lur efter greven och i mörkret begått ett misstag. Jag för min del kan inte förklara saken på annat sätt.
Hon betraktade honom uppmärksamt, under det han talade. Så frågade hon om han skulle stanna i Sutre över natten. Han skakade på huvudet. Och hon sade:
Då behöver jag inte tänka på liggplats för länsman?
Han brummade:
Jag har väl annat att göra. Än att ligga.
Hon vände sig till Anders.
Gå du till köket och sätt på vattenkitteln. Den står vid spisen. Det tör finnas glöd kvar.
Och då han lommade bort, ropade hon efter honom:
Du får bära hit vattnet själv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma.
Hon vände sig åter till länsman.
Ska det bli skallgång?
Han nickade. Hon stirrade framför sig, rynkade ögonbrynen.
Så sade hon:
Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han hängde här vid grinden i morse. Jag såg honom, så jag känner igen honom. Det är han som gjort det.
Hon pekade på vagnslidret.
Den där kan I släppa.
Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen.
Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och buro honom emellan sig in i salen.
De lade honom på bordet.
Mor i Sutre sade:
Nu kan I gå. Jag behöver ingen.
Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord.
Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan.
Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken. Han tyckte sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla.
Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och tyngre från träden.
När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann han bröderna sovande.
Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.
Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett skrik. De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.
Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda.
Skriket upprepades. Från hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut, unghundarna satte i med ilsket skall.
Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars höll skjortan för ansiktet, flickorna gräto.
Sväran snattrade:
Va, va, va ä de nu då?
Träsken kom först till besinning.
Det är Basilius, sade han. Han drömmer.
Pojken satt rak i bädden, ögonen slutna. Sväran lade sin hand över hans mun och tryckte honom ned i bädden.
Då vaknade han.
Men Träsken ryckte henne åt sidan. Han tog pojken på armen och skjutande Lill-Lars och flickorna framför sig, gick han in i kammaren. Efter en stund kom han åter, sprang ut på gården, vände tillbaka med fiolen under armen. Han sade:
Det tör inte göra något, om jag spelar lite?
Ingen svarade.
Han steg in i kammaren, sköt sakta igen dörren.
Gammelhyndan tystnade, hundarna tystnade. Träsken filade sakta, sakta på fiolen. Det nådde knappt ut i köket. Och tystnade snart.
Då kammarfönstrets fyrkant trädde fram ur väggens mörker i ett svagt blågrått sken, vaknade Basilius.
Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.
Han sjönk genast på knä. Men efter en stund reste han sig försiktigt, strök sig över benen, tog några steg.
Nej, han var inte lam. Han smålog vid tanken på mormors förundran.
Så upptäckte han Träsken. Han satt på bordet som en skräddare, men djupt framåtböjd, omfamnande sina knän och sin fiol. Det stripiga, svarta håret hängde ned över pannan.
Basilius smög sig fram, ryckte försiktigt i håret.
Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen.
Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna och gapa.
I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna pekade mot taket och snarkade gruvligt.
Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande varandra, sovande.
Basilius gick ut på gården. Mot vanan låg gammelhyndan överst på storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade för Basilius, i det hon ljudligt gäspade. Och unghundarna trängde sig två och två ut ur hundkojan, sträckte på sig, spärrade ut klorna, lyfte svansarna, gäspade.
Årsvalpen kom slängande emot honom, reste sig på bakbenen och trummade på hans mage med framtassarna.
Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv.
Nu blir hon flat! tänkte Basilius.
Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.
Mormora, mormora, mormora —
Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller glädje.
Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.
Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande började han dansa.
Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder damen sin hand.
Allt vad Träsken lärt honom.
Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.
Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.
Ljusen brunno.
Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.
Han lyfte handen, pekade.
Är det Daniel? frågade han.
Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke liknade Daniel.
Men mor i Sutre nickade.
Basilius viskade:
Sover han?
Mor i Sutre nickade.
Basilius dröjde en stund. Men då mormor alltjämt icke hade ögon för någon annan än Daniel, smög han sig på tå ut ur rummet.
[Transcriber's note:
På sju ställen har uppenbara felsättningar korrigerats:
rad stod ändrat till
1057 barmhärighet barmhärtighet 1530-1 Det har hans leende Det var hans leende 1771 fungfrun jungfrun 2144 himmel Det sades himmel. Det sades 2595 konom. honom. 2810 Gott, Jag stannar Gott, jag stannar 4818 svaran sväran
På ytterliggare några ställen är det möjligt att texten är felsatt men lika möjligt att texten ska reflektera en dialekt, dessa ställen har lämnats oförändrade]