Efterskrift.
Då denna skrift nu utgår i en genomsedd och något ändrad ny upplaga, vill jag påpeka: att en afdelning i densamma —Judarnas moral— 1892 framkallade en motskrift af rabbinen doktor Klein:Står gamla testamentets moral värkligen på barbarernas utvecklingsskede?
Denna motskrift har emellertid icke föranledt mig att ändra något i denna andra upplaga.
Letourneau brukar ordetbarbariskför det skede, under hvilket slafveri och månggifte ännu råder. Man kan underkänna denna betecknings lämplighet men däremot icke erkänna att det genom densamma sker judarna en större orätt än t. ex. greker, romare och germaner.
Hvad doktor Klein anför som skäl för judarnas, öfver barbariet höjda, sedlighet, kan medsamma rättanföras för de nämda folken, ifall man håller sig till deras härligaste diktvärk, yppersta personligheter och högsta rättsmedvetande. Bredvid doktor Kleins citat, till bestyrkande af judens godhet mot främlingen, kärlek till nästan, ömhet om trälen o. s. v. kunna ställas liknande ur andra asiatiska religionsstiftares eller ur stoikernas skrifter. Men denallmännasedliga ståndpunkten afgöres icke genom de högt ståendes uttalanden, ej ens genom de yppersta lagbuden: den afgöres genom de känslor och rättsseder, som afgöraflertalets handlingar. När doktor Klein framhåller att utvecklingens lag gjort sig gällande äfven hos judarna och att man därför i deras skrifter finner det högre och lägre bredvid hvartannat, upprepar han endast hvad som i denna skrift öfverallt betonas. Men det är med full rätt som en helbild af sedligheten ställer det lågabredviddet höga. Letourneau talar ej om Jeftas offer som uttryck af judarnas högsta moral men som vittnesbörd om de då ännu kvarlefvande människooffren. När det påpekas att Jaëls och Judiths lönnmord förhärligas, såfår detta icke bevisa mera än att judarna — som många kristna än i dag — ansågo lönnmord tillåtet mot fiender. Att Judith aldrig funnits, att hennes historia — som doktor Klein framhåller — är en tendensdikt från århundradet efter Kristus, har för denna bevisning ingen betydelse, eller rättare: detökarbevisstyrkan att en sådan tendensdikt då ännu kunde författas; den »apokryfiska» Judith vittnar mer mot judarnas moral än den »historiska» Jaël!
Gamla testamentets härliga kvinnogestalter och sköna lifsförhållanden, liksom de många bevisen där på aktning för kvinnan, dem doktor Klein med rätt framhåller, blifva dock vidaöfverträffade, om man går till den helleniska och germanska litteraturen. Men allt detta hindrar ej att hos judarna — som hos de nyssnämda folken — polygamien länge var den härskandeseden! Det är endast detta som Letourneau påstår och doktor Klein ej häller kunnat förneka. Men polygamien hör för Letourneau just samman med den »barbariska» moralen!
Doktor Klein har icke sökt vederlägga ett enda af de gjorda citaten ur Gamla testamentet men förklarar i alla fall att Letourneaus påståenden om judarnas moral — påståenden,punkt för punktstödda af bibelcitat — »icke kunna tagas på allvar». Och doktor Klein anser sig hafva vederlagt desamma genom att framhålla bibelord af altruistisk innebörd! Men det torde nog vara så, att Jobs sköna ord om de tjänandes rätt äro lika litet bevisande för de tjänandes värkliga ställning hos judarna, som Viktor Rydbergs, af ädlaste mänsklighetskänsla fyllda dikter, äro bevisande för förhållandet mellan svenska arbetare och arbetsgifvare under slutet af 1800-talet!
Doktor Klein erkänner att Letourneau framhåller flera fall där den judiskalagenhöjde sig till större mänsklighet, men han beklagar att Letourneau därur icke drar slutsatsen om judarnas sedliga öfverlägsenhet framför hvarje annat forntida folk, särskilt i fråga om broderlighetens tanke.
Mot doktor Kleins mening i detta fall har man kanske rätt att ställa — judarnas egna stora profeter till och med Jesus?!
Dessa stora skalder och siare torde hafva varit lika ensamma inom sitt folk, som de stora hos alla folk varit. De kunna lika litet anses uttrycka judarnas sedliga höjdsom Sokrates samtal eller Havamål kunna anses ge en trogen bild af atenarnas eller nordbornas sedlighet. Jesus kallade, vill jag minnas, Jerusalem den stad, som stenar sina profeter och hans eget öde var således intet undantagsöde! Och ej häller talade han eller hans föregångare om broderlighetens och fridens tankar som hade de menat sig förkunna allmänt erkända och efterlefda sanningar! Sådana förkunnare torde höra tillde öfverflödiga— och till dem vill jag minst af alla räkna Jesus eller Israels profeter.
Letourneau har den — af den jämförande religionsvetenskapen allt mer bestyrkta — historiska sanningen på sin sida när han icke anser att höjdläget af deallmännajudiskamoralbegreppenberättiga detta folk till ensärställningbland de folk med hvilka han samordnar dem. I de judiskagudsbegreppenoch den däraf beroendepliktkänslanligger det säregna, icke i själfva de härskande lagarna och sederna, af hvilka Letourneau — i detta som i öfriga fall — endast söktmedelproportionalengenom några, nästan skematiskt fasthållna,hufvuddrag.
Mot mig, som bearbetare af Letourneau, riktar doktor Klein den påminnelsen att man icke bör kasta stenar i den brunn ur hvilken man druckit.
På detta vill jag endast svara att, när gamla brunnar djupgräfvas och ommuras, då kan man ej undgå att stenar falla i vattnet. Men detta bör icke afhålla någon från att taga del i det arbete, som åt framtiden skall bereda djupare och klarare källor.
Stockholm i januari 1903.Ellen Key.