Fotnoter
[1]Från människosläktets barndom(Verdandis småskrifter n:r 10).
[2]Af latinska ordetalter= en annan. Man kunde tolka egoism medsjälfkänsla, altruism medsamkänsla, ifall man åt de svenska orden gaf en ny, vidare betydelse. Som de utländska orden dock tillsvidare gifva den innehållsrikaste föreställningen, behållas de i den följande framställningen.
Hvad öfriga främmande ord angår, hänvisas till ordlistan i slutet.
[3]För dem, som önska sätta sig mera in i detta ämne anbefalles professor Ribots bok omMinnets sjukdomar(i svensk öfversättning af O. H. Dumrath).
[4]För dem, som äro mera inträsserade af läran om ärftligheten, må här påpekas, att på de sista åren en annan åsikt alltmer börjat göra sig gällande, nämligen den attförvärfvade egenskaper icke gå i arf. Antagandet af en dylik ärftlighet anses af en del vetenskapsmän icke förenligt med hvad man har sig bekant rörande äggets och embryots (fostrets) bildning och utveckling, och de fall af dylik ärftlighet, hvilka hittills blifvit anförda, ha icke kunnat uthärda en noggrann pröfning. Att nya egenskaper kunna utvecklas hos afkomman förklaras därigenom, att vid hvarje ny individs bildning element deltaga, som härröra från två olika håll, nämligen från far och mor. Härigenom kunna dessa anlag och egenskaper förstärka eller försvaga hvarandra hos afkomman, gamla egenskaper försvinna eller förändras och nya uppstå; och dessa nya egenskaper, som således hvarken äro ärfda i vanlig mening eller förvärfvade, kunna sedan öfverflyttas genom arf på en senare afkomma. På detta sätt förklaras, huru de olika medlemmarna af samma kull kunna vara hvarandra i viss mån olika, förete variation; och genom ärftlighet och urval (naturligt, konstgjort eller könsurval) förklaras utvecklingen af nya former och arter. Om den ifrågavarande satsen är sann, nämligen att förvärfvade egenskaper icke gå i arf, så måste den naturligtvis äfven gälla om själsegenskaper. Man är därför äfven vid förklaringen af nya, medfödda,moraliskaegenskapers uppkomst uteslutande hänvisad till variation, ärftlighet och urval; men i de flästa fall torde emellertid förklaringen af företeelserna icke bli svårare än förut. För att belysa detta genom ett exempel, låtom oss t. ex. taga uppkomsten af den hos människan medfödda afskyn för ätandet af människokött. Letourneau förklarar den sålunda, att männen, som ville behålla köttet för egen räkning, förbjödo kvinnorna att deltaga i människoätandet och strängt straffade de kvinnor, som öfverträdde detta förbud. Härigenom uppkom hos kvinnorna småningom en stark afsky för människoätande, och denna sålunda förvärfvade motvilja gick slutligen i arf äfven på den manliga afkomman. Enligt det andra åskådningssättet kunde man utgå från det antagandet, att begäret efter människokött lika väl som andra begär var i viss mån olika starkt hos olika kvinnor; och att de kvinnor, som hade stark förkärlek för människokött, småningom utrotades, under det de, som hade mindre stark benägenhet därför, fördrogos af männen. Enär således de senare företrädesvis lämnade afkomma, så väl manlig som kvinnlig, hvilken ärfde deras egenskaper, fortplantades hos båda könen den ifrågavarande egenskapen och utvecklades småningom till en instinktiv motvilja. Genom öfning kan en mängd så väl fysiska som psykiska förmögenheter och färdigheter utvecklas, stundom i otrolig grad. Men det är klart att äfvenanlagethärvid spelar en stor roll, och att de nämda egenskaperna i stort sett skola bättre utvecklas hos de individer, som för dem äga de bättre anlagen. Om nu de ifrågavarande förmögenheterna och färdigheterna äro till nytta för individen, familjen eller samhället i deras kamp för tillvaron, och om på grund häraf deras innehafvare i ett eller annat afseende gynnas, så gynnas äfven på det hela taget fortplantandet och tillväxten af de bättre anlagen, äfven om de genom öfning förvärfvade färdigheterna icke gå i arf. Den som har detta i minnet skall utan svårighet kunna i det följande, där Letourneaus framställning är bibehållen, tillämpa den nyare åskådningen om ärftligheten.
[5]Åt den, som vill lära känna biens höga samhällsmoral, anbefalles Mæterlincks utmärkta arbeteBikupan. I serienModärna tänkare, Alb. Bonnier 1902.
[6]Se i detta ämne docenten Jägerskölds:Djurens vård om sina ungar.(Ljus’ förlag.)
[7]Det är bekant, att hos enstaka individer stundom vissa egenskaper uppträda, som saknas hos hans närmaste anförvanter, men funnits hos hans förfäder. Så t. ex. erhåller man inom alla dufraser (men i synnerhet vid korsning af olika sådana) emellanåt dufvor af skifferblå färg med svarta band på vingarna o. s. v., hvilka således likna den vilda klippdufvan, de tama dufvornas stammoder. Denna företeelse kallar manatavism, eller återgång, och den är af stor betydelse vid utforskandet af de olika arternas ursprung. Atavism äger emellertid ofta rum äfven ifråga om själsegenskaper. — För en utförligare framställning af detta och hithörande ämnen hänvisas i öfrigt till n:o 1 af Verdandis småskrifter:Om människans ursprungaf G. Adlerz.
[8]Under medeltidens hungerperioder torgfördes stundom människokött; efter 30-åriga kriget fann man röfvarband kring kittlar med kokande människokroppar.
[9]Med orätt kallas Viti-öarna (tillhörande Polynesien) för Fijiöarna.
[10]I vår af Kristoffer stadfästa landslag hette det: »Bästa ting, som bonde i bo sino hafver, det är laggifta hustru hans; hvilken hona från bondanom stjäl, han är värste och störste tjufver. Därför eho som bondens hustru lockar från honom och löper med henne bort .... han skall dömas och upphängas öfver andra tjufvar. Vill ej bonde hustru sin lif unna då föres också hon till tings och dömes kvick (= lefvande) i jord.»
[11]Å andra sidan vördades af högt stående folk seder som nu kallas brott. Så t. ex. ansågo de gamle egypterna äktenskap mellan syskon, ja, mellan far och döttrar, som synnerligen riktiga.
[12]Jag har själf som barn erfarit det medärfdas rent kroppsliga makt i detta afseende: efter att med god smakovetandeha ätit hästkött, bleknade och kallsvettades jag, när jag senare upplystes om köttets beskaffenhet.
[13]Tabukalla vildarna det afskilda eller undantagna, hvilket de förklarat som heligt. Egendomligt är att med det ofvan berättade jämföra t. ex. Karl XII:s yrkande afdödsstrafföfver en soldat, som i rusigt tillstånd anfört en psalmvärs med djäfvulens namn i! Ett sådant lagligt mord ansågsdåsedligt, men en svordom som ett urbota brott!
[14]Macbethakt II, scen 2. C. A. Hagbergs öfversättning.
[15]5 Mose bok 7: 2; 5 M. 20: 12-18 (och flerstädes).
[16]1 Sam. 15: 3.
[17]Dom. 4: 21.
[18]2 M. 13: 2; 22: 29. 3 M. 27: 28, 29.
[19]1 M. 22.
[20]Dom. 11.
[21]5 M. 21: 18-21.
[22]2 M. 21: 7-11.
[23]5 M. 21 (och flerstädes).
[24]5 M. 22: 20-24.
[25]3 M. 18: 20.
[26]2 M. 21: 20-21.
[27]5 M. 19: 21.
[28]2 M. 22: 1.
[29]2 M. 21: 2.
[30]2 M. 22: 21-23.
[31]3 M. 19: 13.
[32]2 M. 22: 26.
[33]2 M. 22: 25.
[34]3 M. 19: 9-10.
[35]2 M. 23: 9; 3 M. 19: 33.
[36]5 Mose bok 24: 16.
[37]3 M. 19: 18.
[38]Sålunda säger Konfutse: »Hvad du ej vill att en annan skall göra dig, det skall du ej göra honom»; och Buddha yttrar: »Låtom oss lefva lyckliga, icke hatande dem, som hata oss».
[39]Evmenider= den hämnande rättvisans och samvetskvalens gudinnor.
[40]I Sverges lag bibehölls denna rätt till 1653.
[41]För utrymmets skull måste jag afstå att anföra flera siffror och i stället hänvisa till n:o 11 af Verdandis småskrifter;Den industriella arbetarfråganaf Gustaf Steffen.