Egoisten.

Egoisten.

Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem,Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem.Och den blå, – det var hon med de djupa blå!Och den röda, – hans kärlek derpå.Och han pressade blommorna ömt till sin barm,Och han kysste dem alla i kärlek så varm;Att hanbrutitdem, tänkte han icke uppå,Att devissnadedagen derpå. ––X.–

Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem,Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem.Och den blå, – det var hon med de djupa blå!Och den röda, – hans kärlek derpå.Och han pressade blommorna ömt till sin barm,Och han kysste dem alla i kärlek så varm;Att hanbrutitdem, tänkte han icke uppå,Att devissnadedagen derpå. ––X.–

Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem,Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem.Och den blå, – det var hon med de djupa blå!Och den röda, – hans kärlek derpå.

Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem,

Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem.

Och den blå, – det var hon med de djupa blå!

Och den röda, – hans kärlek derpå.

Och han pressade blommorna ömt till sin barm,Och han kysste dem alla i kärlek så varm;Att hanbrutitdem, tänkte han icke uppå,Att devissnadedagen derpå. –

Och han pressade blommorna ömt till sin barm,

Och han kysste dem alla i kärlek så varm;

Att hanbrutitdem, tänkte han icke uppå,

Att devissnadedagen derpå. –

–X.–

–X.–

Back to IndexNext