Epilog
tillBörjessons „Erik d. 14:de“.
tillBörjessons „Erik d. 14:de“.
till
Börjessons „Erik d. 14:de“.
Mången strid i vakor långa än skull' kämpa Erik Kung,Och i hemska fängseltornet länge släpa bojan tung,Innan än hans egen broder hann att giftet färdigblanda,Som ett slut på qvalen gjorde och gaf frihet åt hans anda.Ädelt var hans hjerta, hade lögn och svek ej villat det,Utsläckt tankens gudagnista, honom snärjt i sina nät;Vanvett hemska facklan tänder, som blott lyser död och fasa;Ve dig falske, som så hjertlöst skulle störta Erik Wasa!Sist den ädla Catharina skulle uti Finlands famnFör sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn,Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja,Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl dåFar och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå,Lika litet som att stoftet efter „Liten Carin“ skulleEngång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd,Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärdDå af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finnaStoftet gömdt utaf en trofast, högsint, mild och ädel qvinna.Richard Björkstén.
Mången strid i vakor långa än skull' kämpa Erik Kung,Och i hemska fängseltornet länge släpa bojan tung,Innan än hans egen broder hann att giftet färdigblanda,Som ett slut på qvalen gjorde och gaf frihet åt hans anda.Ädelt var hans hjerta, hade lögn och svek ej villat det,Utsläckt tankens gudagnista, honom snärjt i sina nät;Vanvett hemska facklan tänder, som blott lyser död och fasa;Ve dig falske, som så hjertlöst skulle störta Erik Wasa!Sist den ädla Catharina skulle uti Finlands famnFör sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn,Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja,Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl dåFar och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå,Lika litet som att stoftet efter „Liten Carin“ skulleEngång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd,Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärdDå af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finnaStoftet gömdt utaf en trofast, högsint, mild och ädel qvinna.Richard Björkstén.
Mången strid i vakor långa än skull' kämpa Erik Kung,Och i hemska fängseltornet länge släpa bojan tung,Innan än hans egen broder hann att giftet färdigblanda,Som ett slut på qvalen gjorde och gaf frihet åt hans anda.
Mången strid i vakor långa än skull' kämpa Erik Kung,
Och i hemska fängseltornet länge släpa bojan tung,
Innan än hans egen broder hann att giftet färdigblanda,
Som ett slut på qvalen gjorde och gaf frihet åt hans anda.
Ädelt var hans hjerta, hade lögn och svek ej villat det,Utsläckt tankens gudagnista, honom snärjt i sina nät;Vanvett hemska facklan tänder, som blott lyser död och fasa;Ve dig falske, som så hjertlöst skulle störta Erik Wasa!
Ädelt var hans hjerta, hade lögn och svek ej villat det,
Utsläckt tankens gudagnista, honom snärjt i sina nät;
Vanvett hemska facklan tänder, som blott lyser död och fasa;
Ve dig falske, som så hjertlöst skulle störta Erik Wasa!
Sist den ädla Catharina skulle uti Finlands famnFör sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn,Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja,Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.
Sist den ädla Catharina skulle uti Finlands famn
För sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn,
Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja,
Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.
Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl dåFar och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå,Lika litet som att stoftet efter „Liten Carin“ skulleEngång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.
Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl då
Far och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå,
Lika litet som att stoftet efter „Liten Carin“ skulle
Engång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.
Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd,Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärdDå af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finnaStoftet gömdt utaf en trofast, högsint, mild och ädel qvinna.
Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd,
Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärd
Då af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finna
Stoftet gömdt utaf en trofast, högsint, mild och ädel qvinna.
Richard Björkstén.
Richard Björkstén.