Till en silfverbrud[1].
D. 10 Nov. 1861.
D. 10 Nov. 1861.
D. 10 Nov. 1861.
Mins du ännu den korta ungdoms tid,Då barnsligt glad du sväfvade i dansen,Så blomsterlik och lätt som en sylfid,Med ej en tanke än på myrtenkransen.Men tidigt lifvets allvar mot dig kom,Med löften dock så ljufva och så rika,Och färg och mål snart sinnet bytte om,Och dans och lek för pligten måste vika.Sen har från nöjets rosenströdda vägMed hvarje år allt längre bort du vikit,Men maka, moder! denna dag oss säg,Om lifvets löften någonsin dig svikit?Din egen vår väl längesen har flytt,Och kindens rosor bleknat bort med åren,Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,Och allt ännu du står som midt i våren.Hur rik du är, som få på denna jord,Och rikedomen heter: barn och blomma,På dig besannas så det gamla ord,Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!Den köptes ju med lida och försaka,Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,Det kan blott, liksom du, en mor och maka!Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,Dig af så många hjertan nu beredes;Och ny välsignelse med hvarje bön,Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.Nu fromma mor: den rika lönen tag,Som Herren velat dig i dag beskära!Se, denna dagen är dock främstdindag,Och heders kronan endast du får bära.O, må så säll som nu till sensta dagDu stå invid din ädle makes sida,Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var,Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.O, må af dina barn, de många små,De spädas högsta lycka länge njutas:Att kunna till en moders hjerta gåOch så till hennes bröst i kärlek slutas.Lll.
Mins du ännu den korta ungdoms tid,Då barnsligt glad du sväfvade i dansen,Så blomsterlik och lätt som en sylfid,Med ej en tanke än på myrtenkransen.Men tidigt lifvets allvar mot dig kom,Med löften dock så ljufva och så rika,Och färg och mål snart sinnet bytte om,Och dans och lek för pligten måste vika.Sen har från nöjets rosenströdda vägMed hvarje år allt längre bort du vikit,Men maka, moder! denna dag oss säg,Om lifvets löften någonsin dig svikit?Din egen vår väl längesen har flytt,Och kindens rosor bleknat bort med åren,Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,Och allt ännu du står som midt i våren.Hur rik du är, som få på denna jord,Och rikedomen heter: barn och blomma,På dig besannas så det gamla ord,Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!Den köptes ju med lida och försaka,Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,Det kan blott, liksom du, en mor och maka!Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,Dig af så många hjertan nu beredes;Och ny välsignelse med hvarje bön,Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.Nu fromma mor: den rika lönen tag,Som Herren velat dig i dag beskära!Se, denna dagen är dock främstdindag,Och heders kronan endast du får bära.O, må så säll som nu till sensta dagDu stå invid din ädle makes sida,Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var,Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.O, må af dina barn, de många små,De spädas högsta lycka länge njutas:Att kunna till en moders hjerta gåOch så till hennes bröst i kärlek slutas.Lll.
Mins du ännu den korta ungdoms tid,Då barnsligt glad du sväfvade i dansen,Så blomsterlik och lätt som en sylfid,Med ej en tanke än på myrtenkransen.
Mins du ännu den korta ungdoms tid,
Då barnsligt glad du sväfvade i dansen,
Så blomsterlik och lätt som en sylfid,
Med ej en tanke än på myrtenkransen.
Men tidigt lifvets allvar mot dig kom,Med löften dock så ljufva och så rika,Och färg och mål snart sinnet bytte om,Och dans och lek för pligten måste vika.
Men tidigt lifvets allvar mot dig kom,
Med löften dock så ljufva och så rika,
Och färg och mål snart sinnet bytte om,
Och dans och lek för pligten måste vika.
Sen har från nöjets rosenströdda vägMed hvarje år allt längre bort du vikit,Men maka, moder! denna dag oss säg,Om lifvets löften någonsin dig svikit?
Sen har från nöjets rosenströdda väg
Med hvarje år allt längre bort du vikit,
Men maka, moder! denna dag oss säg,
Om lifvets löften någonsin dig svikit?
Din egen vår väl längesen har flytt,Och kindens rosor bleknat bort med åren,Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,Och allt ännu du står som midt i våren.
Din egen vår väl längesen har flytt,
Och kindens rosor bleknat bort med åren,
Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,
Och allt ännu du står som midt i våren.
Hur rik du är, som få på denna jord,Och rikedomen heter: barn och blomma,På dig besannas så det gamla ord,Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.
Hur rik du är, som få på denna jord,
Och rikedomen heter: barn och blomma,
På dig besannas så det gamla ord,
Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.
Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!Den köptes ju med lida och försaka,Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,Det kan blott, liksom du, en mor och maka!
Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!
Den köptes ju med lida och försaka,
Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,
Det kan blott, liksom du, en mor och maka!
Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,Dig af så många hjertan nu beredes;Och ny välsignelse med hvarje bön,Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.
Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,
Dig af så många hjertan nu beredes;
Och ny välsignelse med hvarje bön,
Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.
Nu fromma mor: den rika lönen tag,Som Herren velat dig i dag beskära!Se, denna dagen är dock främstdindag,Och heders kronan endast du får bära.
Nu fromma mor: den rika lönen tag,
Som Herren velat dig i dag beskära!
Se, denna dagen är dock främstdindag,
Och heders kronan endast du får bära.
O, må så säll som nu till sensta dagDu stå invid din ädle makes sida,Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var,Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.
O, må så säll som nu till sensta dag
Du stå invid din ädle makes sida,
Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var,
Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.
O, må af dina barn, de många små,De spädas högsta lycka länge njutas:Att kunna till en moders hjerta gåOch så till hennes bröst i kärlek slutas.
O, må af dina barn, de många små,
De spädas högsta lycka länge njutas:
Att kunna till en moders hjerta gå
Och så till hennes bröst i kärlek slutas.
Lll.
Lll.
1.Fru Biskopinnan Schauman.
1.Fru Biskopinnan Schauman.