The Project Gutenberg eBook ofNatalikaThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: NatalikaAuthor: Lafcadio HearnTranslator: Karin HirnRelease date: June 29, 2023 [eBook #71070]Language: SwedishOriginal publication: Sweden: Wahlström & Widstrand, 1905Credits: Jari Koivisto*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: NatalikaAuthor: Lafcadio HearnTranslator: Karin HirnRelease date: June 29, 2023 [eBook #71070]Language: SwedishOriginal publication: Sweden: Wahlström & Widstrand, 1905Credits: Jari Koivisto
Title: Natalika
Author: Lafcadio HearnTranslator: Karin Hirn
Author: Lafcadio Hearn
Translator: Karin Hirn
Release date: June 29, 2023 [eBook #71070]
Language: Swedish
Original publication: Sweden: Wahlström & Widstrand, 1905
Credits: Jari Koivisto
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***
Af
Lafcadio Hearn
Bemyndigad öfversättning ("Stray Leaves from Strange Literature")
Af
Karin Hirn
Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1905.
Företal.
Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus.Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna.Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.
Legenden om Tilottama.Brahminen och hans brahminhustru.Bakawali.Natalika.Lik-Demonen.Lejonet.Sagan om olycksvidundret.En buddhistisk parabel.Pundari.Yamaraja.Trons lotusblomma.
Boutimar, dufvan.En röfvares son.En legend om kärlek.Konungens rättvisa.
En legend om Rabba.Begabbarena.Esthers val.Ett halacha spörsmål.Rabbi Jochanan Ben Saccai.En tradition om Titus.
Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal. Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.
Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter, jag tillåtit mig.
I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour", och af mig sammanstöpts till en berättelse.
I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel. Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse. Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes mig denna saga alltför vacker för att förbigås.
I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen. Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord. [Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits ur denna svenska upplaga.Ofvers.]
Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro, om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk, hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra", andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska "Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den "Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg, än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.
Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou", från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.
Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med några mindre kända litteraturskatter.
Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna, som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på Nourmahals graf.
New Orleans 1884.
Lafcadio Hearn.
En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en skrifvare, ryktbar bland trollkarlar… Otvifvelaktigt tillägnad Thoth, alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda papyrus…
* * * * *
… Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte, så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.
Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot trollkarlar.
* * * * *
Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd, och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen. Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla formlerna och blef endast gudarna underordnad.
Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru, Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta, fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.
Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp, såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor. Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och Ka’n af sin son Mikhonsou.
* * * * *
Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres. Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna, tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken, och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."
Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.
* * * * *
Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad, och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"
Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."
Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull…"
Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:
"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig ochNoferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."
Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —
Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i marken.
Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till öronen ned i marken.
Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.
Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet."
* * * * *
Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke må förgöra dig."
Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."
Och han behöll boken.
* * * * *
Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han — i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, älskar dig så högt, att jag känner mig döende… Om du vill älska mig som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda, så att ingen därefter får skåda dig'."
Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus i Bukastes, dit jag just nu beger mig"… Hvarpå hon aflägsnade sig tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.
* * * * *
Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis, profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara, konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader, genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom att kyssa sig.
Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.
Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; — och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet… I samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."
Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."
Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt…
Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större, allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade medvetandet…
* * * * *
Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari lyssnade till hans hemska berättelse.
Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt, min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild, framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner, tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son, att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att förgås jämte hela din släkt!"
Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad, o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.
"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt. Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot…"
Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger begrafven.
En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda; där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.
* * * * *
"Mäktige Omataianuku!"
"Bistre Avaava, du högreste!"
"Högreste Outuutu!"
"Beskuggen vår väg!"
"Resen er som kokospalmer framför oss!"
"Böjen er som drömmar öfver den slumrande!"
"Gören de sofvandes sömn än djupare!"
"Sofven, ni trösklarnas syrsor! Sofven, ni aldrig hvilande myror!Sofven, ni nattens lysande insekter!"
"Vindar, upphören att hviska! Fridlösa gräs, susa ej mer! Palmblad, varen stilla! Åarnas säf, bugen er ej! Du blåa flod, upphör att skvalpa mot strandbrädden!"
"Slumren, ni husets stockar och stöd och pålar stora och små, ni sparrar och bjälkar och halmtak, ni flätvärksväggar, ni fönster med bambugaller, ni dörrar som gnissla likt spöken, du sakta glödande eld af sandelträ, — slumren I alla!"
"O Omataianuku!"
"Högreste Outuutu!"
"Bistre Avaava!
"Beskuggen vår väg!"
"Resen er som kokospalmer framför oss!"
"Böjen er som drömmar öfver de slumrande!"
"Gören djupare de sofvandes sömn, —"
"Gören djupare vindarnas sömn, —"
"Djupare vattnens sömn, —"
"Skummare nattens mörker!"
"Beslöjen månen med er andedräkt!"
"Låten stjärnornas ljus förblekna!"
"I namn af de mäktiga —"
"Omataianuku!"
"Outuuturoraa!"
"Ovaavaroroa!"
"Sofven!"
"Sofven!"
* * * * *
Så ljöd vid hvarje nymåne tjufvarnas besvärjande sång, — den första natten låg som vindens sus bland kokospalmerna; sedan högre och högre hvar följande natt, och tydligare och mer välljudande, ända tills den stora fullmånens hvita ansikte öfvergöt skogarna med ljus och försilfrade vattenpölarna under palmernas pelarrader. Ty fullmånens trollkraft var mäktigare än sångens besvärjelsemakt; och folket i Rarotonga sof ej. Men under andra nätter bortburo de osynliga tjufvarna många kokosnötter och tarorötter, och pisangfrukter och bananer, i trots af de snaror som utlades för dem af folket i Rarotonga. Men man märkte med förskräckelse att kokosnötter försvunno från så höga träkronor, att ingen mänsklig arm kunnat nå dem.
* * * * *
Men en natt befann sig höfdingen, Aki, vid den källa, som benämnes Vaipiki, — och hvilken springer fram ur de vatten, som flyta under all världen. Och då såg han, just då den tunna nymånen speglade sig i den, en yngling och en ungmö resa sig ur källan, — hvitare än själfva månen, nakna som fiskar och sköna som drömmar. Och de begynte sjunga en sång, vid hvars toner Aki, som låg gömd bakom pandanusbladen, täppte till sina öron, — ty det var trolldomssången,E tira Omataianuku, E tira Oututuuroroa! Och vindarna domnade bort, och vågorna sjönko i sömn, och palmbladen upphörde att susa, och syrsornas sång tystnade.
* * * * *
Men Aki, som beslöt att fånga de hvita varelserna, lade ut ett stort fisknät i bottnen på källan, och väntade på att de skulle komma tillbaka. Nattens omätliga tystnad blef än djupare, och den blodfärgade röken från det eldsprutande berget sväfvade orörlig i skyn, lik en jättestor fjäderbuske. Till slut återtogo hafsvindarna sitt hemlighetsfulla hviskande i palmdungarna; en syrsa surrade och en tusenröstad insektkör svarade. Nymånen sänkte ett af sina bleka horn i hafvet och östern ljusnade och skiftade färg lik en hajmage. Förtrollningen var bruten, — dagen bröt in.
Och Aki såg de två hvita varelserna återvända, bärande frukter och nötter och doftande örter. Hastigt resande sig från sitt gömställe rusade han mot dem; och de störtade sig i källan, likt fiskar, medan frukterna ströddes ut öfver marken. Men ack! de fastnade i nätet!
Då sökte Aki draga upp sin fångst, och stark som han var, blef det honom ett lätt sak. Men vid en svängning på nätet hoppade ynglingen ut, och slank som en skimrande lax genom djupen ned till de okända vattnen, så att Aki endast fångade flickan. Fåfängt kämpade hon i nätet, och hennes månskenshvita kropp skimrade opalfärgadt, likt en vacker fisk i fångstmannens hand. Förgäfves grät hon och bad; Aki fyllde upp källan med stora korallblock, på det hon icke skulle undslippa och äfven hon försvinna i djupet. Men då han såg huru sällsamt skön hon var, tröstade han henne och talade lugnande ord, till dess hon upphörde att gråta. Hennes ögon voro stora och djupa, som en tropisk natthimmel, blixtrande af stjärnor.
* * * * *
Så hände det sig att Aki begynte älska henne; högre än sitt eget lif älskade han henne. Och folket förundrade sig öfver hennes skönhet; ty det strålade ljus omkring henne då hon rörde sig, och då hon sam i floden var hennes väg lik månens gång öfver vattnen, — en dallrande strimma af ljus. Men man märkte att denna strålande skönhet tilltog och aftog i omvändt förhållande till månens tilltagande och aftagande. Hennes hvithet var mest bländande vid nymånstid, och den nästan upphörde att lysa, när månen blef full. Och hvarje gång nymånen första gången höjde sig grät hon tyst, men så bittert, att Aki icke förmådde trösta henne ens efter det han lärt henne förstå kärlekens ord på hans eget folks språk, — det vokalrika tungomål, som berör den lyssnande på samma sätt som nattfågelns gäckande sång.
* * * * *
Sålunda gingo många år förbi och Aki blef gammal. Men hon förblef sig lik, ty den starka ras, till hvilken hon hörde, åldras aldrig. Så märkte man att uttrycket i hennes ögon blef ännu djupare och ljufvare, — hemlighetsfullt ljuft; och Aki förstod att han på sin ålderdom skulle bli far. Likväl grät hon och anropade honom, sägande:
"Lyssna! Jag är icke af din ras, och måste slutligen lämna dig. Om du älskar mig, så döda denna min hvita kropp, och rädda vårt barn, ty om det näres af mig, så måste jag stanna ännu tio år i denna värld, till hvilken jag ej hör. Du kan därmed icke förgöra mig, ty fastän jag synes dö, så skall min kropp likväl fortfara att lefva, — ja, du kan icke skada mig mer, än vattnet skadas af yxa eller spjut! Ty jag består af vatten och ljus, af månsken och vind! Och jag får ej ge ditt barn di…"
Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.
Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom: "Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död; tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig, men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.
* * * * *
Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens tillväxt… En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande, kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig därefter skådades han af mänskliga ögon.
Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.
… Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, — glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom och smekte hans åldriga drag…
Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!…
Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter många, många mörka månader igen går upp.
* * * * *
Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna. Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld. Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och rassel.
Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda; och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna, isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar, tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla, hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa Tupileker.
Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.
Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder, — skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar, — som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar, hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!
* * * * *
Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig, som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad, och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de uppgåfvo långa, hämska skrän.
Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.
I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.
Så lefde och älskade de, och deras barn växte upp till stora och starka.
Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"
I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.
Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas, och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. —L.H.] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna… Och äfve den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller olyckor kan komma honom vid.
Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon, såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.
* * * * *
Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen och i utöfvandet af brottsliga handlingar.
Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning. Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.
Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina stortår och blickande rakt in i solen.
* * * * *
Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."
Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er, o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap, den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke skada hvarandra."
Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er, fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.
* * * * *
Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna, som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.
Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna, blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder; de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar, lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.
* * * * *
Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden, som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.
Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman, världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.
Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens vatten emot sig… Jag bidar."
Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk, såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad. Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder "Vackert skapad af skönaste atomer"… Därefter försvann Visvakarman, såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.
* * * * *
Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader, och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."
Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, godaTilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda ochUpasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skullbegynna hata hvarandra.
"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre", svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs gudarnas krets.
Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder, med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer, Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust, utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader, förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det oändliga för alltid ett och detsamma…
* * * * *
Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå, och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama, hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!" skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med sina vapen och stredo till dess båda stupade.
Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.
* * * * *
Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande: "Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i solens himmel!"
Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.
Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats ut… Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes intet, utom halahala-gift… Deras natur är skiftande som hafvets strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till det yttre, endast gift till det inre… Därför veta erfarna och visa män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare, hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden…
* * * * *
I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om en Brahmin och hans Brahminhustru.
… Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap, som inges af kvinnan?…
Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg allt, som skulle komma att inträffa.
Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode Devan.
Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.
Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif, för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"
Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.
* * * * *
Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig läskande frukter och dryck…"
I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens hustru, började han genast sjunga för henne.
Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger, — Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke älskar mig, så dör jag."
* * * * *
Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.
"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud", hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan. Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.
Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar, jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"
* * * * *
Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min make, är oss på spåren."
Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."
Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."
Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det som tillhör honom", befallde han.
Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet, som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.
"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som tillmätts mig."
Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död ned till konungens fötter.
Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —
"Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan förlita sig på en kvinna!"