Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den underbara boken Dhammapada… En berättelse om den Buddha, vid hvars födelse stjärnorna stannade i sitt lopp…
* * * * *
Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen, medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.
Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust, uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna, de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja; men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son." Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud, de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen. Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.
* * * * *
Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig…" Och danserskor, som sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra hjärtan; utandas din själ i en kyss…" Och de skrattade gällt, såsom tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.
* * * * *
Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar, sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.
Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg. Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna Yamarajah.
* * * * *
Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars musik.
Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer, att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman, och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats, där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min son!"
* * * * *
Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst, såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse. Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver tillvaron… Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd. Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats, där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte. Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande skall hända dig… Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra betraktelser."
* * * * *
Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, — en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser, utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna; hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler, rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten. Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt bjödo honom stiga in.
Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande, som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet… Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud… och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön…
Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom…"
* * * * *
Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom, under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde, känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"
Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med undrande ögon: "Jag känner dig ej…"
Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är densamma i dina ögon?…"
Men barnet svarade om och om igen: "Jag känner dig ej."
Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt, att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser. Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap…"
Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.
Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:
"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och din dårskap."
"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är dess gäst, efter det han rest vidare."
"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."
"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek klänger sig vid."
"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att hålla vakt öfver en brinnande lampa."
"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."
"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."
"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."
"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den undsluppit från hjorden…"
Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att följa i Lärarens fotspår…
Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas Jatakas… Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel, så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde världsalltet med tio tusen solar…
* * * * *
Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått oräkneliga födelserkoti, född såsom son till den kungliga skattmästaren.
Men enkotiräcker tio millioner år.
Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.
På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.
Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.
Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand, begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete, likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.
Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot, som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.
Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst, som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har kommit… Min är elden mellan dig och honom."
Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.
Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke gifvits makt att trotsa plikten!… Min Herre Buddha, jag nalkas dig, fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."
Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "Det är bättre att frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en uppsåtlig synd!"…
Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans skål.
Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de heliga tingen för folket.
Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade, förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez e’l Kashifi. Och legenden återfinnes iAnvari Soheili, hvilket namn betyder "Himlahvalfvets Ljus".
* * * * *
I den barmhärtiga Gudens namn!… "Jag har hört denna sägen om Salomo, den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."
… Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand, skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i de mänskliga fängslena… Jag bidar."
Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och glädjelös är dödens svarta hvila… Likväl måste jag, innan jag fattar mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen och jordens djur och luftens fåglar."
Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes af en guldrings infattning.
Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn. Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare, innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande från denna församling."
Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."
Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh, guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba, förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat: "O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten af jordisk odödlighet?"
Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen, sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa, huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet? Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem, åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"
Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt andra."
"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva, då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva, ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"
Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka, hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats diamantklara dagg, — som kallas tårar.
… En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl, Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar… Under Konungarnas Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden… I den Barmhärtigaste Guds namn.
* * * * *
På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att därefter helt och hållet förgöra dem.
Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.
Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants rygg… Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt, som vår lag föreskrifver."
Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp, den Högste Gudens Skugga på jorden… Detta barn har aldrig smakat lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning… O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till tacksamhet genom att skona detta barns lif"…
Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"…
Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet, men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro, att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra… Den profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn, som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra honom till jude, kristen, eller elddyrkare… Och till och med hunden Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga dräkter, förmögen att inträda i paradiset"…
Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf. O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel. Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."…
Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom. Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga önskningar."
Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."
* * * * *
Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande låga… Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner, plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta omtalades för konungen.
Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."
Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga på andra sidan grafven."…
* * * * *
Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt honom, som aldrig sofver."
Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft, och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en, hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter, — vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban, medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor hölja platsen i sommarnattens dunkel.
* * * * *
… Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick, såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!… Äfven han var i sin ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon bekänna sig till profetens lära!… Blott genom fönstrets gallerverk vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.
Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade", skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn, äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."
Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att, om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa. Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.
Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans profet!"
Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon förvånade sig storligen, men svarade endast: "Bär mig till det ställe, där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag!"
Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!… Om firmamentet skulle öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..
* * * * *
I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till döden.
Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet, tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk: "Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt det han bär på hjärtat."
Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande: "Hvad sade den hunden?"
Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."
Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras; vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom fri.
Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man, som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck, likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin konung."
Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir, än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull, än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"
Som återfinnes i en Gemara text i traktaten Berachot i den babyloniska Talmud… Rabbi Benaa har i fråga om drömtydningar uttalat sig på följande sätt: "Det fans tjugufyra drömtydare i Jerusalem, och efter det jag drömt en dröm, bad jag hvar och en af dem förklara den; och oaktadt hvar och en af dem gaf mig en olika tydning, gingo de alla i fullbordan, i öfverensstämmelse med det gamla ordstäfvet 'Alla drömmar gå i uppfyllelse enligt deras uttydning'… Vi äro dina, O allas vår Konung; Dina äro äfven våra drömmar."
* * * * *
Mäktigt var den store Rabbas vetande, han, som var så inkommen i Jetzirah Bokens mysterier, att då han engång önskade pröfva sin broder, Rabbi Zira, skapade han ur stoft en lefvande man, och sände mannen med ett skrifvet budskap till Zira. Men emedan mannen icke var af kvinna född och Guds heliga anda icke inblåsts i honom, kunde han ej tala. Då därför Rabbi Zira tilltalade honom och märkte att han icke svarade, hviskade han i hans öra: "Med trolldom blef du skapad; återvänd därför till stoft igen!" Då upplöste sig mannen inför hans ögon och vinden bar bort stoftet, så som röken förskingras genom stormens andedräkt. Men Rabbi Zira förvånade sig högeligen öfver den store Rabbas makt.
Likväl var Rabba ej lika skicklig som BarHedia i att uttyda drömmar, och otaliga voro de, som rådfrågade Bar-Hedia i dessa angelägenheter. Men han gaf dem goda eller onda uttydningar, beroende på huru mycket eller huru litet man betalade honom. Enligt de flesta Rabbiner betyder det fred att drömma om en källa; att dömma om en kamel betyder förlåtelse af någon oförrätt; att drömma om getter betyder ett bördigt år, att drömma om något lefvande djur, med undantag af apan och elefanten, är lyckobringande, och äfven apan och elefanten båda godt om de visa sig tjudrade eller iförda seldon. Men Bar-Hedia uttydde dylika lyckobringande drömmar i motsatt anda, såvida han icke erhöll en rundlig betalning för tydningen. Och det ansågs i hög grad egendomligt, att de olyckor han förutspådde alltid gingo i fullbordan.
Nu gingo Rabbinerna Abayi och Rabba samtidigt en dag till Bar-Hedia, drömtydaren, efter det de märkt att de båda drömt samma dröm. Abayi betalade honom en sus men Rabba betalade ingenting alls.
Och de frågade gemensamt Bar-Hedia sägande: "Uttolka denna vår dröm. Vi tyckte oss i sömnen se en pergamentsrulle, upplyst af ett starkt ljussken, på hvilken vi tyckte oss kunna läsa dessa ord, hvilka återfinnas i femte Mose bok: 'Din oxe skall inför dina ögon slaktad varda, men du skall intet få äta af honom. Dina söner och döttrar skola åt annat folk gifne varda. Du skall mycken säd föra ut på marken och litet införa'…"
Då sade Bar-Hedia, drömtydaren, till Abayi, som betalade honom en sus: "För dig bådar denna dröm godt. Versen, som handlar om oxen, betyder att du skall få sådan framgång, att du af idel glädje blir oförmögen att äta. Dina söner och döttrar skola gifta sig i främmande land, och utan sorg skall du skiljas från dem, i medvetandet om att de äro dygdiga och lyckliga.
"Men för dig, Rabba, som ingenting betalade mig, bådar drömmen ondt. Du skall bli till den grad hemsökt, att du icke kan äta för sorg; dina döttrar och söner skola bortföras i fångenskap. Abayiskall föra mycken säd ut på marken, men den senare delen af värsen,du skall litet införa, hänför sig till dig."
Därpå frågade de honom åter, sägande: "Men i vår dröm läste vi äfven dessa verser:Du skall hafva oljoträd i alla dina landsändar men du skall icke smörja dig med oljan… Alla folk på jorden skola se att du nämnd är efter Herrens namn och skola frukta dig."
Då sade Bar-Hedia: "För dig, Rabbi Abayi, innebära orden att du skall bli förmögen och högaktad; men för dig, Rabba, som ingenting gifvit mig, båda de endast ondt. Ditt arbete skall icke ge dig någon afkastning och du skall bli falskeligen anklagad och i följd däraf skydd såsom en, den där gjort sig skyldig till ett brott."
Åter talade Rabba, men nu endast på sina egna vägnar: "Men jag drömde äfven att jag såg min hyddas yttre dörr falla omkull, och mina tänder föllo ut ur min mun. Och jag drömde att jag såg två dufvor flyga bort, och två rädisor växa upp vid min fot."
Och igen svarade Bar-Hedia, sägande: "För dig, Rabba, som ingenting betalade, bådar allt detta endast ondt. Att din yttre dörr föll omkull bådar din hustrus död, och dina tänders utfallande betyder att dina söner och döttrar äfven skola dö i blomman af sin ungdom. Dufvornas flykt innebär, att du skall bli skild från ytterligare två hustrur, och de två rädisorna att du skall få mottaga tvänne slag, hvilka du icke kan återgälda."
Och allt det som förebådats af Bar-Hedia gick i uppfyllelse. Rabbas hustru dog, och han själf tillfångatogs, misstänkt för att ha bestulit konungens skattkammare, och folket skydde honom, som om han varit brottslig. Och under det han sökte åtskilja två blinda män, som råkat i slagsmål, slogo dessa honom två gånger, utan att veta däraf och utan att han kunde återgälda dem slagen. Olyckorna störtade öfver Rabba, som om han varit en sannskyldig Job. Han fann sig likväl undergifvet i allt, utom i förlusten af sin unga hustru, Rabbi Hisdas dotter.
* * * * *
Slutligen betalade Rabba en stor summa penningar åt Bar-Hedia, och bad honom uttyda flere obehagliga drömmar, som han drömt. Denna gång förutsade Bar-Hedia honom endast lycka, rikedom och ära, hvilket allt, till Rabbas stora förundran, tilldelades honom i enlighet med drömtydarens förutsägelser. Men en dag, då Rabba och Bar-Hedia gjorde en resa tillsammans, föll den bok, med hvars hjälp Bar-Hedia afgaf sina drömtydningar, ur hans händer. Och Rabba, som skyndade sig att taga upp boken, lyckades dechiffrera dessa ord på den första sidan: Alla drömmar skola gå i uppfyllelse i enlighet med drömtydarens uttolkning. Då Rabba sålunda uppdagat mannens ondskefulla trolldomsförmåga, förbannade han honom, sägande: "Raca! Allt det onda du gjort mig kunde jag förlåta dig, utom min älskade hustrus, Rabbi Hisdas dotters död. O du gudlösa trollkarl, min förbannelse ger jag dig!…"
Hvarpå Bar-Hedia, skräckslagen, drog sig undan till romarena i frivillig landsflykt, i hopp om att dymedelst försona sin synd och undfly den förtärande makten af Rabbas förbannelser.
Efter det han anländt till Rom, tolkade han dagligen drömmar, stående framför ingången till konungens skattkammare, och han åstadkom mycket ondt, såsom hans vana var. En dag kom konungens skattmästare till honom och sade: "Jag drömde att en nål hade trängt in i mitt finger. Uttyd denna min dröm."
Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig ensus!" Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.
Och en annan dag kom skattmästaren och sade: "Jag drömde att maskar uppåto två af mina fingrar. Uttyd denna min dröm."
Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig ensus!"
Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.
Likväl kom skattmästaren ännu en tredje gång, och sade:
"Jag drömde att maskar uppåto hela min högra hand. Uttyd denna min dröm."
Då hånade Bar-Hedia honom, sägande: "Gå och se hur det står till i konungens silkesförrådsrum, som anförtrotts i din vård, ty maskarna ha vid detta lag helt och hållet förstört allt silket."… Och det, som Bar-Hedia sagt, var sant.
Hvarpå konungen vredgades och befallde att skattmästaren skulle halshuggas. Men denne protesterade, sägande: "Hvarför döda endast mig, då juden, som till först varseblef maskarnas därvaro, ingenting nämnde därom?"
Då hämtade de Bar-Hedia och förhörde honom. Men han hånade skattmästaren, sägande: "Det var emedan du var alltför girig, för att betala mig en sus, som konungens silke blef förstördt."
Hvarpå romarena, ursinniga af vrede, böjde topparna af två unga cederträn mot hvarandra och bundo fast dem med ett rep. Och de fäste Bar-Hedias högra ben vid den ena trädtoppen, och det vänstra benet vid den andra och afhöggo därefter repet med ett svärd. Och de två cedrarna, som plötsligt återtogo sin naturliga ställning, söndersleto Bar-Hedias kropp i två lika delar, så att hans inälfvor runno ut och till och med hans hufvud, klufvet i två hälfter, gaf hjärnan ifrån sig.
Ty den store Rabbas förbannelse låg öfver honom.
… En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra räknas bespottarena…
* * * * *
Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud, som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.
Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena, emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige — välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan, så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting, och försumma evigheten!"
Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst — tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den Babyloniska Talmud.
* * * * *
Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade honom.
Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött där sedan Israels tider.
Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!" Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det orena liket, under det han skrattade i mjugg.
Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:
"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande, utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och näsborrar maskar utträngde.
Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket lärd man.
"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."
Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds vrede skall ryka!"…
En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren vår Gud är En!…
* * * * *
På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit, som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom, ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.
Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"… Men det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett straff för hennes fåfänga.
Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade den helige mannen med orden,Salem aleikum! Rabbinen såg icke på kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel. Och Rabbinen märkte att hon grät.
Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år, han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.
"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig, och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp, hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.
"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."
* * * * *
Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel deras öron… Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom, tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva intyget redo."
* * * * *
Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld eller juveler af omätligt värde."
* * * * *
Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt, och en djup sömn föll öfver dem alla.
Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven honom dit, medan han sofver."
* * * * *
Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"
Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst: "Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till min faders hus,… dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."…
Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen, framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.
"Schmah Israel— Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti Herrens hus."
Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet: "Han skall höra den hjälplösas bön."