Larsson tänkte i grunden detsamma som hustrun. När han talade emot henne, skedde detta mest, därför att han gruvade sig för att stiga fram och synas. Han ryggade också tillbaka för att blanda sig i en sak, som skulle föra rättegång, dom och rannsakning med sig. Bättre än hustrun förstod han, att för en oskyld person låg däri en fara. Men innerst kände han som hon och önskade, att allt måtte komma i dagen. Därför var det blott som ett sista självförsvar han yttrade:
»Varför gör ingen annan detta?»
»Just därför att ingen annan gör det, måste du träda fram», var hustruns svar.
Under det att Kerstin Larsson talade vidare, låg hennes man stilla och lyssnade till hennes ord. Inom sig kämpade han samma kamp, vilken alla de utkämpat, som trätt fram i större frågor och på större slagfält och vunnit ryktbarhet genom sitt mod. Och det inre motstånd, han inom sig själv hade att övervinna, var så mycket starkare, som han med sin handling intet annat kunde vinna för egen del än medvetandet, att han gjort en god gärning och handlat rätt. Ty när rättvisan engång segrat, skulle han, som blott varit ett ringa medel i dess tjänst, glömmas.
Emellertid talade Kerstin Larsson vidare, och med kloka ord sade hon sin man, hur allt skulle göras. Orden trängde in i den lyssnande mannens sinne, och ju längre han lyssnade, desto klarare blev det honom, att här fanns blott en väg att gå, samt att han och ingen annan måste gå den.
När han kommit så långt, kände han inga betänkligheter längre. Han kysste hustrun till godnatt och sade:
»Nu vill jag sova.»
Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, förstod Kerstin Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita på sin man.
»Du är ändå en karl», sade hon och släckte ljuset.
»Fastän jag haltar på ena benet», svarade mannen halvt i sömn.
Och som han sade detta, skrattade han till, så att bädden skakade.
»På hjärtat haltar du inte», svarade hustrun.
Larsson sov redan, när hon sade detta. Men hustrun låg länge vaken och tänkte på sin vän, och att hon, som så länge lidit orätt i livet, nu ändå till sist skulle få rättvisa i sin grav.
Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun var otålig och ville skynda på honom.Men mannen lät sig nu icke drivas längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde han kosan mot byn för att tala vid andra.
Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.
Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde de nu gå.
De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år, och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de övervinna varje betänklighet och gå.
»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.
Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade ögon ut efter de gående, och de mötandehälsade tyst utan att göra några frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård, stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.
Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona. Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och sorg.
Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.
Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat. Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare, och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.
Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.
»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga Persdotter.
Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en iblanddem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till Nils:
»Nu börja snokarna komma. Men här finna de intet.»
Nils såg vrett på modern och svarade:
»Vet du det?»
Allt sedan den natt, då han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes över sig själv, att han ej vågade visa det öppet.
Men de tre männen stodo tysta framför Elins lik. De veko undan linningen på hennes svepning och sågo alla den röda randen, vilken gick runt om hennes hals. I tigande fasa stodo de så, och ingen behövde säga något till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tänkte: »Detta har icke gått rätt till.» De stodo där länge, och de skälvde så, att ingen av dessa härdade män, som sett livet och kände det, kunde tala.
»Arma kvinna!» sade skolläraren till sist.
Och den gamle mannen darrade på rösten.
Så bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den dödas rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.
Där blev det skolläraren som förde ordet. Han sade dem, att här kunde ingen begravning ske, förrän läkare hade undersökt den döda och givit sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att sådana rykten voro redan i svang. Så såg han på de båda andra kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.
Inga Persdotter och Nils sutto länge tysta vid dessa ord. Så sade Inga Persdotter:
»Skicka ni hit er doktor, får vi se, vad han hittar.»
De tre männen hälsade utan flere ord och gingo ut. Först när de kommit så långt ut på landsvägen, att de ej längre kunde synas från gården, började de andas ut och se på varandra.
»Det var nog bra, att vi gingo», sade nämndemannen.
Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rättskaffens män av allmogen. Ingen av dem tänkte på, att han med denna sin handling uträttat mer, än han skulle och borde. Utanför Larssons gård skildes de åt.
Men i sorgehuset på Möllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande om, vad detta besök skulle föra med sig. De talade därom, därför att de ville glömma fasan för natten, som nalkades, allt som solen sjönk. Och dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera än både mörker och natt.
Följande dag kom doktorn till Möllinge. Utan många ord skred han till sin förrättning. Liket obducerades, och ett fullständigt protokoll upprättades enligt alla laga former.
När det blev känt, att doktorn var på besök vid Möllinge, var det, som om hela bygden andats lättare, och människornas sinne ljusnat till mera allvar. Ryktet spred sig från gård till gård, och folk kom samman för att få veta, vad de andravisste, för att tala ut, vad de själva hade på hjärtat, och för att gemensamt glädas, att detta till sist dock hade skett.
Ty alla kände, att det var deras egen rättskänsla, som talat och fått saken i gång. Det var deras egna män, vilka de kände och ärade, som övervunnit sin betänksamhet och fört rättvisans sak så långt, att den icke längre kunde nedtystas. Alla visste, att när början väl var gjord, skulle fortsättningen komma, och lagens väktare skulle icke vila, förrän brottslingen var ertappad och straffad.
Bonden går vid sin plog, eller han kör sitt timmer. Han mejar sin säd, eller han fodrar sina ök. Den, vilken ser honom så, tänker oftast: »Den mannen är bunden vid jorden. Hans tankar gå ej längre än till stugans knut. Vad frågar han efter världen, blott hans lada är fylld?»
Eller bondhustrun går i sitt dagliga stök. Hon bakar och brygger, sköter sina kreatur och spinner. Hon lagar de sinas kläder och ser till, att allt i huset är helt och rent. Barn föder hon till världen. Och hinner hon för andra sysslor, då sköter hon också barnen, så gott hon kan. Den, som ser henne, säger: »Hennes tankar äro bundna av det dagliga släpet, hon ser ej mer än dem, som höra henne till. Vad frågar hon efter världen, blott hennes gryta är full?»
Så säger och tänker mången, och ej sällan är väl detta också sant.
Men må den, som minns det, berätta, hur det dessa tidiga vårdagar gick i Möllinge! Må den, som var med, söka i sitt minne! Där kom en kvinna springande utåt vägen. Hon hade gått ifrån sitt hus, där barnet låg sjukt i vaggan, och hon sprang bort till grannens, emedan hon icke kunde stanna hemma. Ty hjärtat stod stillai hennes bröst, när hon tänkte på att den orätt, som skett, skulle få gå ostraffad.
Eller en man går ute vid plogen. Det är gott plöjningsväder, och lärkorna drilla över hans huvud i den blåa luften. Han skulle vilja arbeta ända till middagen. Ty hans teg är oplöjd, och jorden längtar efter sådd. Men han kan icke stanna. Ty han får ingen ro för tankarna, som kretsa om det förfärliga, vilket han och alla så länge tålt ibland sig, och som nu blivit en oskyldigs död. Han binder tömmarna om oxarnas ben och låter djuren stå. Själv går han bort till byn, där han kan få stilla sin vetlust.
I hagen sitta två unga nedanför en stätta med armarna om varandras liv. De ha stulit sig dit en stund för att få leka och kyssas. Men plötsligt blir den unge mannen orolig och vill gå bort. Och när flickan frågar honom varför, svarar han endast med en åtbörd, som hon förstår. Tysta följas de åt för att få klarhet i den fråga, vilken bränner inom alla.
Uppför backen, som leder till skolan, stapplar en gammal man. Han är ofärdig och nästan blind. När han går, trevar han sig fram med en käpp. Han möter en skock barn, gossar och flickor om varandra. De ha fått lov i skolan. Skolläraren har givit dem lov. Men de stoja icke, och det ser ut, som om lovdagen icke vållat dem någon glädje. De gå förbi den gamle mannen, och då han icke kan se, ropar han på avstånd för att tvinga dem att stanna och få svar på den fråga, som drivit honom ut. Så förstår han, vilka han har framför sig. Och i det han mumlar något om »barn, vilka ej begripa sådant», stapplar han vidare uppför backen, darrande av den oro, som är allas. Men barnen gå tyst samtalande vidare. De berätta varandra, vad de veta, och de knotaöver, att de icke kunna förmå dem, vilka veta mera, att säga dem allt.
Må den, som minns dessa dagar, stiga fram och vittna! Var allt detta endast tom nyfikenhet? Eller var det icke rättskänslan, som länge sovit, vilken nu vaknade och krävde att bli hörd?
Eller var det kanske ännu mera än så?
Det var så, att alla kände sig som medvetna om ett stort brott, vilket ingen förmått uppdaga och föra till straff. I åratal hade dock misstanken lurat hos dem alla. Hos dessa människor fanns ingen annan tanke än, att den, vilken ont gjort, skall ont lida, intet vad från den gamla förbannelsen, att syndens lön är döden. De visste, att de tålt det onda ibland sig. Och att de detta gjort och ingenting kunnat uträtta däremot, låg nu som en smälek över dem alla. Detta var en skam, som skulle tvättas från deras ansikten. Och deras själar längtade efter att känna sig rena.
Ty bonden känner samhörigheten mellan sig själv och alla. Hur kort än han ser, känner han ändock detta. Och i denna känsla ligger frukten av allt det bästa, som lag och sed under århundraden byggt upp. På det att detta må bevaras, är det stundom gott, att det stora onda sker uppenbart, så att alla tvingas att vakna.
Det kommer en herremannavagn och far vägen fram. Den, som sitter däri, är den gamle doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar åt alla sidor, utan att lyfta på hatten. Och om någon vinkar honom, låtsar han icke se, utan far förbi.
Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, är alltför gräsligt. Men var han far, stå folk i klungor och följa med ögonen vagnen, där den rullar fram.
I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå oxarna och vänta framför plogen, i ladugårdenråma korna av längtan att bli mjölkade, skolan är stängd, och handelsboden är full av folk, som ingenting köpa.
Ty arbetet är det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet är glömt. Det är glömt, emedan känslan för rätten bragt allt annat i glömska. Brottet, som slagit ned ibland människorna, har tänt en eld, som när blixten ljungar ned, och vid den elden läses i flammande bokstäver, att ingen människa lever endast av bröd.
Begravningen har blivit uppskjuten i två dagar. Nils har själv kört till den gamle kyrkoherden för att anmäla dödsfallet.
Det var en svår stund för honom. Ty kyrkoherden hade en gång berett Nils till den heliga nattvarden, och sedan den dag, då han läste på gången och tydligare och bättre än de fleste besvarade alla frågor, hade han ej samtalat ensam med sin lärare, utom den enda gång, då han kom att anmäla sitt bröllop. Kyrkoherden hade då lyckönskat Nils och uppmanat honom att vara god och fördragsam mot sin hustru.
Detta kom Nils att tänka på, så fort han trädde in i rummet, och därför blev hans blick skyggare, då han skulle hälsa. Kyrkoherden märkte detta, och emedan han själv med oro motsett detta besök, fann han först ingenting att säga.
I sin karmstol vid skrivbordet satt han och bläddrade i församlingens stora bok, där allas namn stå uppskrivna, och hans huvud var nedböjt.Nils såg på honom och förstod, att prästen satt i tankar, men vågade ej avbryta honom. Hans ögon fäste sig vid den svarta kalotten, omkring vilken det vita håret flöt ut, och han stod liksom och väntade på att få se denna svarta fläck med det vita omkring börja röra sig.
När detta äntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gråa ögon in i Nils, och han sade lågt:
»Det lär se ut, som om Elin blivit mördad.»
Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mössan, som han höll med båda händerna framför sig.
»Det sägs så», sade han. »Och underligt ser det ut.»
»Märken på hennes kropp tyda därpå», fortfor kyrkoherden. »Vet du, vem det kan ha varit?»
Åter blänkte de gråa ögonen bakom glasögonen mot Nils, och åter grep denne hårdare om mössan.
»Jag vet ingen, jag kan misstänka», svarade han. »Men det kan ju ha gått någon förbi.»
»Det kan så», medgav kyrkoherden. »Men det är annars underligt, att detta är den andra i din släkt, som dör en bråd död.»
När kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom på varje ord och knep hårt ihop läpparna. Nils blev röd och fann intet att svara. Ty han hade icke väntat sig denna anspelning på ryktena om faderns död.
Då satte sig kyrkoherden upp i stolen och höjde sin ena hand.
»Kan du säga mig inför Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att du ingenting vet?» sade han allvarligt.
Då darrade Nils på orden, och det kom gråt i hans röst. Men tydligt och fast svarade han:
»Så sant Gud mig hjälpe, och jag vill dö ensalig död, så vet jag intet om detta. Och någon del däri själv har jag icke.»
Då lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.
»Vilken dag var det du fann Elin död?» frågade han utan att se upp.
Nils nämnde lågmält dagen och timmen. Han var en bruten man i denna stund, och hans kraft var uttömd. Hade kyrkoherden upprepat sin fråga, skulle han fallit samman och bekänt allt.
Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken. Med tungt hjärta skrev han däri, vad skrivas skulle. När han slutat, räckte han Nils Tufvesson sin hand och sade:
»Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!»
Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster gick han bort till stallet och löste sin häst. När han satt i vagnen, såg han ut över vägen och lät hästen löpa.
Fattig, trött på allt, övergiven av alla, kände han sig till mods. Det han bar på, var så över alla gränser, så alltför tungt. Han skulle bära på detta i dag och i morgon. Han skulle stå med allt detta inför människorna vid graven. Nils led mest därav, att han kände, som om det band, vilket förenade honom med andra människor, var avslitet. Sådant passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att han kunde gå ut bland människorna och vara som en av dem. Men nu var detta förbi. Han var en alltför stor syndare. Icke en sådan, om vilken prästen, när han läste sig fram, hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud. Utan en sådan, för vilken ingen förlåtelse givs, och som alla måste sky. Hela sitt liv måste han bära på detta. Hela sitt liv skulle han gå som utstött bland människorna. De skulle viska till varandra, när hangick dem förbi, och peka med fingret efter honom. »Där går Nils Tufvesson, som har mördat sin hustru», skulle de säga. Och han, som en gång trodde, att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, måste nu till straff bära en ännu större nesa.
»Jag orkar det aldrig», mumlade han.
Och tanklöst upprepade han de gamla orden:
»Jag fattig, syndig människa.»
Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening. Djävulen hade snärjt hans själ och gjort honom till fånge för livet. Så åkte Nils Tufvesson in på sin gård, och när han stigit ur vagnen, såg han, att därute stod ett främmande åkdon utan häst. Nils kände igen, att det var svärfaderns vagn och visste alltså, att Ola Persson på nytt kommit till gården.
Han blev med ens liksom torr i munnen och såg sig om, som sökte han en utväg att obemärkt kunna smyga sig bort.
»Inte nu», tänkte han. »Inte nu. Jag vill gå in på logen och lägga mig där hos hunden. Kanske kan jag då få sömn.»
Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns död.
Som han tänkte detta, kom Inga Persdotter och hjälpte honom att spänna ifrån.
»Sade prästen något?» frågade hon.
Nils berättade lågmält, vad som hänt, och lät hästen gå före sig in i stallet.
»Vad sade du honom?» frågade Inga Persdotter åter.
»Jag svor mig fri», svarade Nils.
Och hans ansikte skalv.
»Du får göra det en gång till i dag då», sade Inga Persdotter. »Ola Persson har kommit hit. Han har hustrun och två andra med sig. Jag vet inte, vad de vill. Men allesammans ärode efter dig och mig som vargar. Så mycket ser jag. Visa nu, att du också kan bita ifrån dig som en varg.»
Därmed gick Inga Persdotter åter in i byggnaden, och Nils stod ensam kvar ute på gården. Han selade av hästen och gav honom vatten. Det var blott några minuter, som gått, men Nils tyckte, att han varit ensam länge, och att det var någon annan gång, för en tid sedan, han visste ej rätt när, som han hört modern stå där och säga: »Ola Persson är därinne, och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrån dig som en varg.» Ännu kände han samma brännande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i långa drag. Utan att veta mera, än att nu måste han gå in, steg han uppför de båda trappstegen och böjde huvudet i den låga dörren.
När Nils såg upp, stod han själv ensam mitt på golvet i vardagsstugan. Han såg sig omkring och fick intryck av, att han stod inför en domstol, och att de, som sutto där, kommit samman för att döma honom. Där sutto Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto två andra män. Nils såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk. Det var Anders Ohlsson och Jesper Svensson, desamma, vilka först varit med och funnit Elin. Ensam i hörnet, där den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.
I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde höra, hur den gamla klockan pickade. Ensam förde hon ordet, som om hon velat påminna dem alla om, att tiden gick.
Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på Nils. Icke en min i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nämndemannen en helt annan, än när han för blott ett par dagar sedan for från Möllinge, sedan han första gången stått stum inför dotterns lik. Hög och myndigsatt han på sin stol, och den breda underläppen sköt fram över hakskägget. I denna stund visste han, vad han ville göra, och hur han skulle sköta sin sak.
Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins fader. Utan att han flyttade sin blick märkte han, att alla i rummet voro högtidsklädda, samt att han själv glömt påtaga kyrkrocken, när han for till prästen.
»De ha kommit för att döma mig», tänkte han än en gång.
Då bröt Ola Persson tystnaden.
»Sätt dig, Nils», sade han kärvt.
Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen bort förbliva stående. Åter hördes uret, som med hackiga knäppar berättade för alla, att tiden gick.
»Vi har tänkt som så», började omsider Ola Persson, »att när det nu dröjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen. Och vi ha väntat, till dess att du kom, därför att du skulle kunna vara med. Du, som var hennes man, är ju ändå den första i sorgen.»
När Ola Persson sagt detta, blev det åter tyst, och ingen visste, vad som nu skulle följa, förrän nämndeman åter tog ordet och yttrade:
»Det finns väl ändå en psalmbok i det här huset.»
Det låg hån i hans stämma, när han frågade så. Men Inga Persdotter låtsade ej höra detta. Hon gick in i kammaren och hämtade själv boken samt räckte den åt Ola Persson. Denne slog upp boken och började söka däri. Den var tung och stor och knäpptes igen med knäppar av mässing. På den första rena sidan stod skrivet med gulnat bläck och stora, barnsligt formade bokstäver: »Tufve Nilsson, Möllinge 1829».
»Det var din farfader, det», sade Ola Persson. »Han var en ärans man, liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.»
Därmed reste sig nämndemannen upp och vinkade åt de andra att följa sig. Själv gick han före dem in i salen, där Elin låg. Hon hade nu blivit flyttad i sin kista, och kistan var ställd på golvet, så att alla kunde se den.
Där stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de båda männen, som följt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid dörren.
»Kom närmare, Nils, och stig fram», sade nämndemannen. Var och en kunde höra skälvningen i hans röst. »Den som har gott samvete, behöver ingenting frukta.»
Nils steg fram, och han kände, hur alla betraktade honom. Med hopknäppta händer stannade han ensam mitt på golvet. Och när han stod så, måste de andra se bort. Ty de tålde icke att se honom i hans uppenbara olycka och skam. Och Elins gamla moder grät.
Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som täckte dotterns ansikte. Då sågo alla det stora blåröda märket i pannan. Med orädd hand vek fadern undan kragen på linnet, så att det smala skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men när han gjorde detta, darrade han så, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra som torra löv i blåst.
Ola Persson stod länge stum och syntes icke hava ögon för annat än dottern. Så steg han tillbaka och började:
»I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.»
Därpå slog han upp psalmboken och läste med låg, fast stämma:
I det djupa, i det högaRåder en osynlig hand,Och ett aldrig slutet ögaVakar över minsta grand.Intet valv dig innestängerDit den handen icke når;Ingen natt omkring dig står,Dit det ögat icke tränger.Vart du flyr, och var du är,Före dig är Herran där.Dig han möter allestädes:Blir du ej av häpnad stum?Rummet, som av dig beträdes,Är det ej ett heligt rum?Ingen är dig mera nära,Än den Gud, som skrev sin lag,Skrev sitt heliga behagI ditt hjärta och sin lära,Och som själv dig döma skall:Syndare, i stoftet fall!Slå dig för ditt bröst och bäva:Du är röjd av Hämnarns blick;Du det vittnet ej skall jäva,Som dig följde var du gick.Kan ock här din gärning döljasBrottsling, för en gäckad värld;Kan ock, skrymtare, din flärdHär i dygdens mantel höljas:Inför Gud är mörkret klart,Och det dolda uppenbart.
I det djupa, i det högaRåder en osynlig hand,Och ett aldrig slutet ögaVakar över minsta grand.Intet valv dig innestängerDit den handen icke når;Ingen natt omkring dig står,Dit det ögat icke tränger.Vart du flyr, och var du är,Före dig är Herran där.Dig han möter allestädes:Blir du ej av häpnad stum?Rummet, som av dig beträdes,Är det ej ett heligt rum?Ingen är dig mera nära,Än den Gud, som skrev sin lag,Skrev sitt heliga behagI ditt hjärta och sin lära,Och som själv dig döma skall:Syndare, i stoftet fall!Slå dig för ditt bröst och bäva:Du är röjd av Hämnarns blick;Du det vittnet ej skall jäva,Som dig följde var du gick.Kan ock här din gärning döljasBrottsling, för en gäckad värld;Kan ock, skrymtare, din flärdHär i dygdens mantel höljas:Inför Gud är mörkret klart,Och det dolda uppenbart.
I det djupa, i det högaRåder en osynlig hand,Och ett aldrig slutet ögaVakar över minsta grand.Intet valv dig innestängerDit den handen icke når;Ingen natt omkring dig står,Dit det ögat icke tränger.Vart du flyr, och var du är,Före dig är Herran där.
I det djupa, i det höga
Råder en osynlig hand,
Och ett aldrig slutet öga
Vakar över minsta grand.
Intet valv dig innestänger
Dit den handen icke når;
Ingen natt omkring dig står,
Dit det ögat icke tränger.
Vart du flyr, och var du är,
Före dig är Herran där.
Dig han möter allestädes:Blir du ej av häpnad stum?Rummet, som av dig beträdes,Är det ej ett heligt rum?Ingen är dig mera nära,Än den Gud, som skrev sin lag,Skrev sitt heliga behagI ditt hjärta och sin lära,Och som själv dig döma skall:Syndare, i stoftet fall!
Dig han möter allestädes:
Blir du ej av häpnad stum?
Rummet, som av dig beträdes,
Är det ej ett heligt rum?
Ingen är dig mera nära,
Än den Gud, som skrev sin lag,
Skrev sitt heliga behag
I ditt hjärta och sin lära,
Och som själv dig döma skall:
Syndare, i stoftet fall!
Slå dig för ditt bröst och bäva:Du är röjd av Hämnarns blick;Du det vittnet ej skall jäva,Som dig följde var du gick.Kan ock här din gärning döljasBrottsling, för en gäckad värld;Kan ock, skrymtare, din flärdHär i dygdens mantel höljas:Inför Gud är mörkret klart,Och det dolda uppenbart.
Slå dig för ditt bröst och bäva:
Du är röjd av Hämnarns blick;
Du det vittnet ej skall jäva,
Som dig följde var du gick.
Kan ock här din gärning döljas
Brottsling, för en gäckad värld;
Kan ock, skrymtare, din flärd
Här i dygdens mantel höljas:
Inför Gud är mörkret klart,
Och det dolda uppenbart.
Under det att Ola Persson läste dessa ord, vilka han kände så väl, höjde sig småningom hans stämma. Den sista strofen läste han utan att se i boken och med ögonen direkt vända emot Nils.
Nils stod och hörde på allt detta och visste, att dessa ord voro talade till honom. Det var Gud, som talade dessa ord. Det var Gud själv, som straffade honom och röjde hans skuld inför alla. Nu var han vid målet, nu blev allt uppenbart, som skrivet stod, nu brast allting inomhonom. Och med händerna slutna mot ansiktet, vände han sig om och vacklade ut genom dörren, stönande som en människa i sin högsta nöd.
Med vidöppna ögon stirrade Inga Persdotter på sonen och förstod, att han hade glömt henne. Hon kunde icke längre fånga hans blick. Och när han försvann genom dörren, störtade hon fram för att följa honom.
Men Ola Persson ställde sig i hennes väg.
»Du stannar här», sade han myndigt.
Hela hans gestalt skalv av fasa och spänning. Men dock gick han stilla fram till Elins kista och lade sakta duken på dess plats över dotterns ansikte.
»Vile du i frid!» sade han. »Här är i dag icke tid till flere böner.»
Därmed gick han hastigt ut ur rummet, och de båda männen följde honom under tystnad.
Ute på gården satt Nils med händerna för ansiktet och grät högt. Nu visste han, att hans stund var kommen, och att han icke längre kunde kämpa emot. Ty Gud själv hade talat och fördrivit djävulen, som förut gått osynlig vid hans sida.
Han såg upp, när han hörde svärfadern nalkas, och om han vågat, skulle han kastat sig på knä och omfamnat den kommandes knän. Nu strömmade blott tårarna över hans ansikte, och det låg en så omåttlig förtvivlan över hela hans uppsyn och gestalt, att de tre männen rördes och knappast vågade gå fram.
Till sist lade dock Ola Persson sin hand på hans skuldra och frågade:
»Vill du bekänna nu, Nils, och lätta ditt samvete?»
»Ja», sade Nils, »ja, jag har slagit henne. Jag är hennes mördare.»
Det fanns blott en redig tanke i hans huvud,den att modern måste hållas utanför detta. Så hade han svurit, och den eden måste hållas till varje pris.
Därför tillade han, när han såg, hur de andra ryggade tillbaka:
»Hon låg i sin säng och sov. Och jag kom in. Då tog jag en mangelrulle och slog henne i huvudet, så att hon domnade bort. Därpå strypte jag henne med snaran.»
»Vilken snara?» frågade Ola Persson hårt, och hans ansikte blev rött av spänning.
»Den, som jag hade», svarade Nils meningslöst. »Snaran, som jag höll i hand under rocken, när jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet ingenting. Fresta inte mor att tala på sig själv, ty hon är oskyldig.»
»Ingen har frågat dig om henne», sade Ola Persson kort. »Varför säger du så?»
Nils såg sig omkring med förvildade blickar. Hade han förtalat sig? Hade han röjt mor, då han menade väl? Han förstod ingenting av detta, upprepade blott tonlöst:
»Mor är oskyldig.»
Ola Persson lät Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. Då bad han honom berätta. Och Nils berättade den förfärliga natten, berättade, medan svetten flöt över hans panna, och tårarna kommo hans röst att stockas, berättade hela tiden så, som om han varit ensam om dådet, och ingen haft någon del i det skedda utom han.
Ola Persson och de två andra stodo tysta och hörde honom. Blott en gång avbröt svärfadern Nils berättelse.
»Hur kunde du rå med att kläda på henne ensam? Ensam släpa henne ned i källaren och lägga henne, som hon där låg?» sade han.
Åter såg Nils upp med en förvildad blick. Varför ville de jaga honom i en fälla? Var deticke nog, att han frivilligt tagit allt på sig? De måste ju veta och se, att han var beredd att göra bot och dö.
Då grep Nils i sin förtvivlan den tanketråd, på vilken han spunnit under de senaste ändlösa nätterna, samma tanketråd, som han funnit ibland, när han tyckte, att det började dagas mitt i hans inres årslånga, hopplösa mörker. Han sprang upp, och hans blick blev mörk och djup som på den, vilken ser skräcksyner.
»Det var väl ingen konst», ropade han. »Ty jag var icke alldeles ensam, när jag slog Elin. Ingen människa var med mig. Men djävulen stod hela tiden bredvid. Djävulen sade mig, när jag skulle slå. Djävulen visade mig, hur jag skulle lägga snaran. Djävulen hjälpte mig att lyfta henne upp, kläda på henne, och släpa henne ut. Djävulen har aldrig övergivit mig förrän nu.»
När han ropat ut dessa förtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick var slocknad, och var och en kunde se, att mera förmådde han nu icke säga. Ola Persson och de båda andra männen sågo på varandra, och åter grepos de av medömkan med den brutne unge man, de nu sågo framför sig. Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i yra, och att om Nils haft hjälp av djävulen, så hade detta skett på annat sätt, än vad han nu i sin nöd ville få dem att tro. Men för deras ögon blev brottslingen nästan till en hjälte. Ty fastän de ville fara skonsamt med honom och hjälpa honom från dödssynden, vilken ingen trodde, att han hade begått, tog han dock frivilligt allt på sig och ville ensam lida straffet.
Därför hejdade de icke Nils, när han reste sig upp, utan läto honom fri gå förbi dem och in i det gamla huset, vilket redan låg i skymning.
»Gud vare dig nådig, Nils», sade Ola Persson, när Nils gick.
Men Nils hörde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade stängt dörren efter sig. Då hämtade Ola Persson sin hustru och lät Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Själv spände han hästen för vagnen och lät Jesper Svensson sitta upp. Så åkte de båda, allt vad hästen kunde löpa, till länsmannen uppe i byn.
Inga Persdotter stod i fönstret och såg Ola Persson åka bort, och hennes förbannelser följde honom. Dit hade det alltså gått. Detta blev alltså slutet. Hon gick ut på gården och satte sig där på sin gamla plats under fläderbusken och tänkte.
Slutligen steg hon upp och gick åter in i vardagsstugan. Där låg Nils påklädd på sängen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de båda begått dådet tillsammans. Men Inga Persdotter väckte honom.
»Stig upp, Nils!» sade hon, »gå ut i foderlogen, tag där ett rep och häng dig själv. Eljest är det ute både med dig och med mig.»
Nils hörde icke hennes ord, han såg blott med sömndruckna ögon på modern och förstod intet.
Inga Persdotter upprepade då, vad hon hade sagt.
Men Nils lade ned sitt trötta huvud mot kudden.
»Nej, mor», sade han. »Det gör jag icke. Nu vill jag sova. För jag är trött. Och när jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars får jag aldrig frid.»
Därmed somnade Nils Tufvesson åter. Men Inga Persdotter gick ifrån honom med vrede i hjärtat och med förakt. Hon visste nu, att honvar ensam som aldrig förr och starkare än alla. Men hon var rädd, därför att det var mulet ute, och skymningen föll så tidigt. Därför vände hon om till Nils bädd. Och krypande samman som en hund, satt hon där och avundades sonen, som kunde sova.
Två timmar senare höll länsmannens vagn på Möllinge gård. De, som följde honom, funno Nils ännu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans sida. Vid männens ankomst väckte Inga Persdotter Nils, och på länsmannens ord häktades icke blott Nils, som hade bekänt, utan även hans moder.
»Vem anklagar mig?» sporde Inga Persdotter.
Då såg Ola Persson lugnt på henne och svarade:
»Jag.»
Slamrande for vagnen med fångarna ut genom inkörsporten.
Ola Persson gick ut och hämtade sin hustru. De båda gamla stannade på Möllinge över natten. De tyckte båda, att Elin skulle ej ligga ensam i mördarnästet, om hon än var död.
Men redan samma kväll gick ryktet ut över trakten, att Nils Tufvesson och hans moder blivit häktade. Ryktet gick runt i stugorna, och människorna började andas lättare, därför att nu rättvisan kom. Men den, som berättade detta, tillade också: »Nils har bekänt och tagit hela skulden på sig.»
Då skakade människorna sina huvuden och undrade, hur sådant var möjligt. Detta gick dock över allt förstånd och över alla gränser.
När Inga Persdotter och hennes son nu körde bort från Möllinge, voro de belagda med handbojor. Körsvennen hette Jan Ersson och hade förr varit deras dräng. Nu var han i kronans tjänst och satt i försätet som deras herre. Så åkte den sista ättlingen av den gamla släkten ut från sina fäders gård.
Då det emellertid led mot aftonen, och mörkret var nära, fann fjärdingsmannen det ej lönt att samma afton fara in till staden och mitt i natten slå larm i cellfängelset, utan han inhyste fångarna i häradshäktet, som låg nära hans hem.
Där tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman, och fjärdingsmannen blev hårt klandrad, därför att han hade tillåtit detta. Ty de, som förstodo saken, trodde, att Inga Persdotter använt tiden att inskärpa hos Nils, att nu, när han röjt sig själv, skulle han också bära straffet ensam.
Därom talade hon också, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans ögon var modern ej längre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla ville ont. Själv var han förändrad. På vad sätt eller när detta kommit, visste han nog icke. Men det hat, han känt mot modern, var som utplånat ur hans själ. Och de, vilka följde fångarna till cellfängelset, kunde aldrig glömma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behärskad, men hennes ögon hängde vid sonens, som ville hon binda honom för evigt. Och från Nils ögon strömmade tårarna, så att han ingenting kunde se. Vacklande leddes han in i sin cell, och dörren stängdes om honom.
Under de första två dagarna hände det märkliga,att Nils knappast ville taga någon föda till sig. Det såg ut, som om han endast haft behov av sömn. Han sov icke blott om natten, utan största delen av dagen. Och när han sovit ut och började kunna vara vaken, då var han en annan man.
Det kan vara gott för en människa att bliva instängd i en cell, om hon aldrig fått tänka själv, och om hennes själ ständigt varit bunden av onda makter. Nu var Nils för första gången ensam, och nu undrade det honom, hur han någonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som aggat, plågat, hetsat och förnedrat honom borta. Nu behövde han intet frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.
Genom det lilla fönstret, som satt så högt upp, att han icke kunde nå det, såg Nils en flik av himlen, och på bordet lågo böcker, som han hade lov att läsa. Av dem förstod Nils icke mycket, och när han läste i dem, blev han mest skrämd. Ty i böckerna kunde han blott läsa, vilken syndare han var. Därför lät Nils också böckerna vara, och när han förändrades, var det icke med deras hjälp.
Nils led ej av att vara ensam, han tog i stället kraft därav, och han kände sig glad, att han ingen människa behövde se. När människor förut betraktat honom, hade han alltid känt blygsel, och som hans liv blivit, fullt av skam och brott, hade andra ingenting att säga honom. Här var han ensam som den av livet och egna synder plågade människan, vilken fordom flydde till öknen. Här gingo hans tankar sin egen väg, så gott han förstod att tänka. Och här fann han, att när stor nöd kommer, då hjälpa människorna intet.
Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tänka halvhögt för sig själv, som om hanhaft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta slog han den fotsida fångdräkten omkring sig och gick med långsamma steg fram och åter den korta vägen från dörren och till den plats på väggen, ovanför vilket fönstret med järngallret satt. Där talade Nils sakta med sin egen själ. Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt sköt förhänget undan från det lilla fönstret på den stängda dörren, varifrån man från korridoren utan att synas kunde blicka in i fångens cell.
»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga. »Men mor hade aldrig behövt bedja mig att icke röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har givit henne den, därför att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor! Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att hon hade det så tungt som jag. Men hon hade aldrig behövt bedja mig om detta. Ty jag skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull är jag, och så mycket har jag förbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland människor och bliva dem lik. Jag är för vek till sådant, och jag skulle aldrig kunna lida, att människorna sågo på mig, när jag kände, att de visste allt. De skulle aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager på mig allt och lider allt, då måste Gud en gång förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»
Så enfaldigt och rättfram gingo Nils Tufvessons tankar, när han i cellen blev ensam med sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i så tydliga ord, och kanske hade han det ej så klart för sig själv, allt vad som i själva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna gingo, slutade han upp att räkna deras gång, och han kände endast, att han själv blivit en annan, och att allt nu syntes honom så enkelt och klart.
»Det är ju bara att dö», sade Nils till sig själv, »och dö måste jag. Ty jag är icke värd att leva.»
Så kom en afton fångvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.
»I morgon skall du förhöras, Nils», sade han till honom.
»Förhöras?» genmälde Nils.
Han förstod honom icke.
»Jo», sade fångvaktaren. »Du skall inför rätten.»
Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smög sig till att gå uppe, fastän han visste, att detta var förbjudet. Och han stod länge nedanför det lilla fönstret och blickade uppåt. Då såg han i mörkret en ensam stjärna, som blänkte på den djupblå himmelen.
»Varför skall jag rannsakas», tänkte Nils, »då jag redan är dömd? Varför skall jag åter ut och stå inför alla människor? Är det icke nog, att jag bekänt, och kunde ej människorna vara barmhärtiga och föra mig ut endast för att låta mig dö? Då vore allt så enkelt. Då skulle jag förstå, vad man gjorde med mig, och vara nöjd. Vad kunna människorna ännu vilja mig?»
Nils gick länge uppe i svår vånda, och han tänkte på, hur underligt det var, att han under de sista dagarna, innan bekännelsen gått över hans läppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rätt hade han att vredgas på henne eller söka sak med någon?
»Så mycket ont har jag själv gjort», tänkte Nils, »att vad hon gjort, kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer än nog.»
Vilken förändring som skett med honom, kunde Nils icke förstå. Han visste blott, att han blivit annorlunda mot förr, och att han var nöjdast, när han ensam fick känna, hur detta nya,vilket han ej visste, vad det var, växte inom honom. Men detta nya var icke så nytt, som Nils själv trodde. Det var äldre än han själv och hade funnits, innan han blev född. Det var de många goda människorna, som levat och arbetat inom hans släkt, vilka nu började vinna välde inom honom. De voro icke döda, som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ättlings blod. Det var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en ärans man. Det var Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit så godsint, att han aldrig kunnat säga en människa ett ont ord eller slå ett djur. Det var flere ännu, vilka levat så långt borta i tiden, att Nils aldrig hört deras namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu bort, vad av ondo varit, och det, som förr icke fått verka, kom upp inom honom och blev till nya makter, som omdanade och förnyade. Ingen annans vilja tryckte honom längre ner. Nils begynte ånyo att brås på de goda inom sin släkt, som naturen danat honom och menat.
Men det blev Nils svårt, när han leddes in i den stora salen och stod ansikte mot ansikte med alla dess människor, både dem han kände, och dem han aldrig sett förr. Där stod svärfadern, Ola Persson, med sitt mörka hår och sina klara ögon, och bakom honom grannarna, män och kvinnor. Upprörda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned över sitt vita hår. Allt detta var tungt för Nils att se. Men svårast var det honom, när han fick syn på modern. I fångdräkt stod hon där som han, och hennes ögon brunno emot honom. Då lade Nils sin hand på hennes axel och mumlade mitt inför alla människor:
»Stackars mor.»
Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke mycket. Det var alltför olika, mot vad han själv tänkte, och alltför ringa, mot vad han led. Själv blev han förd ut och åter ledd in igen. Män och kvinnor kommo fram och vittnade. De berättade, vad de hade sett, och vad de visste, och hela tiden stod Nils och tänkte:
»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta mig dö, så att allt kan få ett slut?»
Inför rätten berättade Nils, huru allt hade tillgått vid hustruns död, och han märkte icke själv, att vad han berättade, var något helt annat, än vad han sagt i sin första bekännelse inför svärfadern. I den grad behärskade tanken, att modern till varje pris måste räddas, hela hans själ, att när man gjorde honom uppmärksam på, att han motsade sig själv, visste Nils icke längre, om vad han berättade var verkligt, eller om han själv uppfunnit det för att rädda modern.
När Nils åter blev ensam i sin cell, var han trött. Med huvudet lutat i sina händer satt han på den brits, vilken om natten tjänstgjorde som bädd, och hans kropp vaggade fram och åter.
Där blev det honom första gången klart:
»Det är icke för min skull, man gör allt detta, kallar mig inför rätta, frågar ut mig, underkastar mig förhör. Det är för att snärja mor.»
Nils rätade upp sig vid denna tanke, och hans ansikte blev tungsint av grubbel.
»Är det icke nog, att en dör?» tänkte han. »Är det icke nog, om jag giver liv för liv?»
Nils fann intet svar på detta. Ty om han någonsin förstått det, hade han glömt, att sanningen hade ett värde. Han hade aldrig varit en högmodig man, nu var han så ödmjuk och förkrossad, som blott den är, vilken känner sig, ehuru ännu levande, för alltid hava lämnat sin plats i livet.
Rättegång avlöste rättegång. Nils fördes upp ur sin cell och fördes åter tillbaka i den. Mer än en gång blev han beslagen med tvetalan. Mer än en gång kände han, att den fulla bekännelsen var nära att gå över hans läppar.
Detta gjorde hans nätter tunga och hans dagar fulla av ångest. Men han, som alltid böjts under en annan och aldrig gått den väg, han själv ville, han framhärdade nu, oböjlig och oåtkomlig, i detta enda, att för allt vad han syndat, ville han göra bot, därigenom att han tog på sig straffet, icke blott för sin egen missgärning, utan ock för en annans.
»Endast om jag det gör», tänkte Nils i sin fromma enfald, »kan Gud förlåta mig.»
Men de visa trodde, att han handlade under inflytande av moderns vilja, och att han innerst längtade efter att göra sig fri.
Rätten, som skulle döma i detta mål, sammanträdde sju gånger från början av april och till slutet av juli. Men intet nytt kom fram, intet, som lagligen kunde fälla Inga Persdotter till medbrottsling i mordet. Själv förnekade hon allt, och vad hon tänkte, visade hon för ingen. Prästens hjälp avvisade hon med hån, och stod hon någon gång svarslös vid en fråga, bekymrade det henne icke. Ty hon litade på sin son, att han icke skulle förråda henne. Nils Tufvesson fortfor, som han hade börjat. Hanvilledö för sin moder, och varken skrämsel eller lock kunde rubba den hårda vilja, som syntes kunna bära honom upprätt fram till stupstocken.
Nils Tufvesson fick stort rykte av detta, och mången tyckte, att han därigenom försonade mycket av det onda, han hade begått. För Nils själv skulle det varit en stor tröst, om han vetat detta. Ty så djupt hade hans skuldkänsla böjt honom, att det aldrig ens kom i hans dröm, att någon kunde tänka på honom annat än med avsky. Men den, som frivilligt söker döden för en annans brott, finner därigenom vägen till människornas hjärtan, om hans brott är aldrig så stort. Och Nils blev under denna tid till en hjälte.
»Han har gjort allt ont, som nämnas kan», sade folket. »Och mera än det. Men han har aldrig velat det onda. Vi känna honom alla, och vi borga för hans uppsåt. Själv visar han nu, vilken man han är. Ty han tager allt på sig, och en dag skall han gå i döden för modern.»
Ty alla visste de, vem den brottsliga var. Allt folket visste detta. Nämnden, som satt vid tingen, och vilkens medlemmar själva voro män av folket, visste det. Domaren, som skulle uttala domen, visste det ock. Men tillika visste alla, att mot den skyldigas nekande och mot Nils Tufvessons egen bekännelse kunde ingen rätt döma den brottsliga skyldig efter svensk lag.
Därför kom skräcken tillbaka över bygden, skräcken, att den oskyldige skulle få lida för den skyldiga, och att vad rätt var aldrig skulle få stämma att göra sig hört. Och denna skräck var värre än den, vilken förut kommit. Ty den blossade icke upp så häftigt. Den kom icke oförberett eller hastigt. Långsamt och smygande kom den, och inför denna nya skräck förstummades alla munnar, och även de hårdhjärtade rördes till medlidande.
»Inga Persdotter skall komma tillbaka till Möllinge», sade folket. »Hon skall åter bo mitt ibland oss, lös och fräck skall hon gå omkring iblandoss alla som förr, och hon skall icke böjas, ens när sonens huvud tagits av bödeln.»
I sådana tankar gingo människorna den långa vägen till staden, där tinget hölls. De, som voro inkallade att vittna, gingo dit och fingo ersättning för sin inställelse. De, som icke voro kallade som vittnen, gingo dock, utan tanke på ersättning eller tidsförlust. De stodo där i timmar. De, vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde gårdsplanen utanför. Och för var och en, som kom ut från det trånga rummet, där rätten var församlad, gick en viskning och en rörelse genom hopen. »Har någonting skett? Veta de ännu intet?» Men rörelsen saktades, viskningen byttes i en dov tystnad. Ty allt där inne var, som det varit länge. Varför skulle de, som sutto i rätten, intet veta, medan de, som stodo utanför, visste allt? Så frågade många. Och hade hatfyllda blickar och starka ord kunnat mörda, då hade Inga Persdotter icke längre varit vid liv. Lugnt mötande allas blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet bar hon, som hade den varit en hedersdräkt, och huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför sig, och kring hennes slutna läppar flög ibland ett löje, som hade hon vetat, vad alla tänkte och glatt sig däråt, att hon ännu kunde visa dem sitt hån och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade de, »hon blygs ej att offra sonen för att rädda sitt usla liv.» Detta syntes dem alla vara det värsta av allt. När därför Nils gick samma väg, och fångvaktaren röjde plats för honom, då veko alla självmant åt sidan, och sorlet tystnade. När Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk höll andan, och ingen ville störa Nils på hans tunga väg. När han gick, vågade han icke se upp, icke möta de blickar, som riktades mot honom. Hade han det gjort, skulle han sett, att han ejvar hatad. Det fanns många, vilka aldrig kunde se Nils gå förbi utan att fälla tårar.
Men de, som återvände från tinget, förde den nya skräcken vidare över bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag återvända till den gård, där hon med orätt satt, och hon skulle göra detta, när Nils Tufvessons namn var utplånat från jorden, och han själv ej ens hade fått en ordentlig grav.
Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på gods och liv.
Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt. Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.
Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»
Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, ochmed uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.
Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet, som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu lyser fram.
Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras, vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst, och som alla äntligen började att se.
Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.
Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk, att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte. Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man icke ropa ut.Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla tidningar.
Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet, att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats, där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa fram den sanning, som sov i det fördolda.
Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde sig veta.
Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade, måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.
Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Dennagång talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta, som människor icke vilja nämna vid namn.
Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.
Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.
»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»
Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.
»Hur vet ni det?» sade han.
»Den döda har själv sagt mig det.»
»När?»
»Det var inte en vecka före hennes död.»
Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.
»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.
»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»
»Detta var det värsta, jag ännu hört.»
I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände. Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur hans mun.
»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.
Och hans ansikte var färglöst och blekt.
Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som åklagare vaknade ånyo inom honom.
»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.
»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.
Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.
»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»
Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka sin hand.
»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.
Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt. Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.
Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena vissteicke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras. Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.
Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra. Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.
Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård. På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och återvänt hem.
»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när hon steg ned.
Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins döda kropp blivit funnen,för att sitta där, till dess att hennes tur kom att kallas in för rätten.
Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett, föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar, stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta, sade dock intet av allt det förfärliga, som var.
Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där stannar han inför rättens bord, ochomkring honom på golvet uppstår, trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att höja sin röst inför allt det, vilket här talar.
Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?
Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och tjuter av glädje.
Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från hans ögon.
»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.
Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält, höras av alla.
»För bort hunden», säger domaren.
Och hans röst darrar.
Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.
Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstrenoch huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.
När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.
Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel, som fyller rummet.
Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna, som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigarsig alla, vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.
Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola höras?