Det dröjde icke mer än fyra år, förr än dessa alldeles stridiga åsigter funno sin slutliga lösning; och det befans då, att Weyprecht hade profeterat rätt, men Payer orätt. Nordenskiöldska expeditionens färd från Atlanten till Berings sund på en enda sommar, 1878, gjorde ändtligen ett slut på en af polarforskningens äldsta och vigtigaste frågor.
De geografiska upptäckternas historia
af
JULES VERNE
Öfversättning af C. A. SWAHN.
Auktoriserad upplaga. Med omkring 100 illustrationer.
Första bandet.Fullständigt i sju häften. Pris 7 kronor.
Som prof av de många fördelaktiga vitsord som tilldelats denna svenska upplaga anföra vi följande:
»Detta väl skrifna och ur goda källor hemtade allmänfattliga arbete förtjenar varmt förordas.»
(Nerikes Alleh.)
»Förf:s lifliga stil förnekar sig ej heller i detta arbete, som erbjuder ett mer än vanligt intresse, ytterligare förhöjt genom de många vackra illustrationer det meddela. Arbetet torde rekommendera sig sjelf och vinna en mycket god afsättning. Det är i allo prydligt utstyrdt och öfversättningen er verkstäld af en erfaren och skicklig hand.»
(Kalmar.)
»Att ett historisk, fortlöpande skildring av de geografiska upptäckterna, gjord att Vernes hand, skall blifva välkommen hos var och en, osm vid ett nyttigt studium sätter värde på en behagfull och liflig framställning, torde icke kunna betviflas.»
(Sm. T.)
»Detta arbete utmärker sig för samma fängslande framställningssätt som förf. många föregående verk, men har ett bestämdt företräde framför dessa deruti att förf. ofta alltför lifliga fantasi här blifvit tillbörligen bunden med reflexionens och iakttagelsens tyglar.»
(O. T.)
...»Detta litterära företag förtjenar i hög grad den bildade allmänhetens uppmärksamhet.»
(Nya Sk. P—n.)
...»Det är en trogen skildring af alla i verkligheten äfventyrliga upptäcksresor som företagits från uräldsta forntiden intill våra dagar.»
(Gottl. A.)
...»Vi äro öfvertygade att den svenska allmänheten skall göra detta populära arbete af den omtyckte författaren all den rättvisa den förtjenar.»
(Jönk. T.)
...»Boken kan göra anspråk på att vara ett vetenskapligt arbete. Arbetet prydes af förträffliga träsnitt.»
(L. W.)
OBS! Av ofvanstående arbete förberedes andra bandet att utkomma under loppet af detta år, och sträcker sig dess innehåll till Alex. v. Humboldts resor i början af innevarande århundrade.
[1]Sebastian Cabot föddes i Venezia 1475. Vid tjugu års ålder följde han sin fader Giovanni till London, der denne år 1496 af Henrik VII erhöll för sig och sina tre söner rättighet att under kunglig flagga utlöpa med sex fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot gjorde sin första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24 Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New Foundland (enligt andra Labrador), och hade kommit ungefär till Chesepeak-bay i Virginia, då han tvangs af brist på lifsmedel att vända åter till England. Han gick derefter i spansk tjenst, men vände slutligen efter flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka till England, der han af Edvard VI för sina många tjenster utnämndes till »Grand Pilote». Det var här, som han framkastade planen till nordostpassagen, för att på denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde ännu vid åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år 1556 afgick, och han var sjelf närvarande vid expeditionens afgång. Antagligen dog han kort derefter, ty efter denna tid återfinner man ingenstädes mera hans namn i något företag.
Sebastian Cabot föddes i Venezia 1475. Vid tjugu års ålder följde han sin fader Giovanni till London, der denne år 1496 af Henrik VII erhöll för sig och sina tre söner rättighet att under kunglig flagga utlöpa med sex fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot gjorde sin första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24 Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New Foundland (enligt andra Labrador), och hade kommit ungefär till Chesepeak-bay i Virginia, då han tvangs af brist på lifsmedel att vända åter till England. Han gick derefter i spansk tjenst, men vände slutligen efter flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka till England, der han af Edvard VI för sina många tjenster utnämndes till »Grand Pilote». Det var här, som han framkastade planen till nordostpassagen, för att på denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde ännu vid åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år 1556 afgick, och han var sjelf närvarande vid expeditionens afgång. Antagligen dog han kort derefter, ty efter denna tid återfinner man ingenstädes mera hans namn i något företag.
[2]Forster och Adelung uppge båda, att Bona Confidentia skilts från Sir Hugh och återkommit till England. Detta motsäges emellertid af de gamla källskrifterna rörande resan.
Forster och Adelung uppge båda, att Bona Confidentia skilts från Sir Hugh och återkommit till England. Detta motsäges emellertid af de gamla källskrifterna rörande resan.
[3]För att belysa de närmare omständigheterna, huru England och Ryssland första gången trädde i förbindelse med hvarandra, låna vi ur Adelung (»Reisenden in Russland bis 1700», sidd. 201-202) följande: »När underrättelsen spridt sig till Moskva om engelsmännens ankomst, gaf Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma till Moskva, der han blef mottagen med mycken uppmärksamhet. Chancellor återvände det följande året, 1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse från storfursten till drottning Maria med de utmärktaste bevis på hans beredvillighet att träda i närmare förbindelse med England. År 1555 gick Chancellor för andra gången, på uppdrag af det under Cabots ledning bildade ‘Muscovy Company’, med en rik laddning till Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det bästa mottagande i Moskva och fann en ypperlig afsättning för sina varor. Då han året derefter anträdde hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch diakonen Ossip Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra drottningen af England om sin vänskap och att med henne sluta en ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg led skeppsbrott på Skotlands kust, och Chancellor fann sjelf vid detta tillfälle sin graf i vågorna. De dyrbara skänkerna, som storfursten skickat åt drottningen, och alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland, gingo förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som lyckades rädda sig; han fortsatte sin resa till London, der han mottogs och bemöttes med stor utmärkelse, och återvände sedan år 1557 till Ryssland med rikliga bevis på drottningens ynnest och bevågenhet.» — Från denna tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa, företrädesvis från England, till Hvita hafvet, och redan samma år, som Grigorjevitsch återvände till sitt hemland, finna vi den sedermera så berömde Jenkinson på uppdrag af ‘the Muscovy Company’ i handelsangelägenheter i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela en framstående roll för den framtida samfärdseln mellan England och Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i Ryssland, seglade öfver Kaspiska hafvet och trängde sålunda långt bortom Rysslands dåtida gräns, fram emot Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han ytterligare Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig bekantskap med storfursten, för det engelska handelssällskapet ett förmånligt privilegium beträffande den nordiska handeln.
För att belysa de närmare omständigheterna, huru England och Ryssland första gången trädde i förbindelse med hvarandra, låna vi ur Adelung (»Reisenden in Russland bis 1700», sidd. 201-202) följande: »När underrättelsen spridt sig till Moskva om engelsmännens ankomst, gaf Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma till Moskva, der han blef mottagen med mycken uppmärksamhet. Chancellor återvände det följande året, 1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse från storfursten till drottning Maria med de utmärktaste bevis på hans beredvillighet att träda i närmare förbindelse med England. År 1555 gick Chancellor för andra gången, på uppdrag af det under Cabots ledning bildade ‘Muscovy Company’, med en rik laddning till Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det bästa mottagande i Moskva och fann en ypperlig afsättning för sina varor. Då han året derefter anträdde hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch diakonen Ossip Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra drottningen af England om sin vänskap och att med henne sluta en ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg led skeppsbrott på Skotlands kust, och Chancellor fann sjelf vid detta tillfälle sin graf i vågorna. De dyrbara skänkerna, som storfursten skickat åt drottningen, och alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland, gingo förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som lyckades rädda sig; han fortsatte sin resa till London, der han mottogs och bemöttes med stor utmärkelse, och återvände sedan år 1557 till Ryssland med rikliga bevis på drottningens ynnest och bevågenhet.» — Från denna tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa, företrädesvis från England, till Hvita hafvet, och redan samma år, som Grigorjevitsch återvände till sitt hemland, finna vi den sedermera så berömde Jenkinson på uppdrag af ‘the Muscovy Company’ i handelsangelägenheter i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela en framstående roll för den framtida samfärdseln mellan England och Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i Ryssland, seglade öfver Kaspiska hafvet och trängde sålunda långt bortom Rysslands dåtida gräns, fram emot Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han ytterligare Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig bekantskap med storfursten, för det engelska handelssällskapet ett förmånligt privilegium beträffande den nordiska handeln.
[4]En lodja är ett tremastadt fartyg, som lastar från 25 ända till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda stycke, och de två främsta bära hvardera ett råsegel, den bakersta deremot ett gaffelsegel. Hvarje lodja har 10 till 20 mans besättning.
En lodja är ett tremastadt fartyg, som lastar från 25 ända till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda stycke, och de två främsta bära hvardera ett råsegel, den bakersta deremot ett gaffelsegel. Hvarje lodja har 10 till 20 mans besättning.
[5]Det skall helt visst förefalla mången besynnerligt, att Nai af nisa upptäckter kunde komma till en sådan slutledning. Men vi måste härvid draga oss till minnes, att man på den tiden alldeles icke hade någon aning om, att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre än 120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln. Dåtidens uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig på en år 1546 utgifven karta af frih. Sigismund von Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och 1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat materialet till sin i många afseenden epokgörande publikation — den första värdefulla karta af Ryssland, som den geografiska vetenskapen känner. På denna karta finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också, och Hvita hafvet framställes första gången såsom en arm af Ishafvet. Men Herberstein förlägger Obs källa till sjön Kitaisk, och derifrån skulle vägen enligt dåtidens uppfattning icke vara synnerligen lång till Peking (Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på den tanken att söka nordostpassagen, hvartill Herberstein alltså kan få göra anspråk på att anses som den indirekte upphofsmannen.
Det skall helt visst förefalla mången besynnerligt, att Nai af nisa upptäckter kunde komma till en sådan slutledning. Men vi måste härvid draga oss till minnes, att man på den tiden alldeles icke hade någon aning om, att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre än 120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln. Dåtidens uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig på en år 1546 utgifven karta af frih. Sigismund von Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och 1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat materialet till sin i många afseenden epokgörande publikation — den första värdefulla karta af Ryssland, som den geografiska vetenskapen känner. På denna karta finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också, och Hvita hafvet framställes första gången såsom en arm af Ishafvet. Men Herberstein förlägger Obs källa till sjön Kitaisk, och derifrån skulle vägen enligt dåtidens uppfattning icke vara synnerligen lång till Peking (Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på den tanken att söka nordostpassagen, hvartill Herberstein alltså kan få göra anspråk på att anses som den indirekte upphofsmannen.
[6]Sedan holländarne den 14 Juni 1597 lemnade Ishamnen, har denna intill den 7 September 1871, således under en tid af 274 år, bevisligen icke varit besökt af menniskor. År 1871, efter det att norska fångstmän redan två år förut inträngt i hafvet öster om Novaja Semlja, kom den gamle ishafsfararen E. Carlsen från Tromsö af en händelse att med sitt fartyg inlöpa i Ishamnen den 7 September. Carlsen fann der på stranden åtskilliga lemningar af ett förolyckadt fartyg och längst in i bottnen af viken ett hus, som han genast igenkände hafva tillhört holländarne. Huset hade 32 fots längd, 20 fots bredd och var bygdt af 1-1/2tum tjocka, 14 till 16 tum breda furuplankor. I det numera förfallna huset hittade Carlsen och hans folk en mängd saker, sammanlagdt omkring 150 olika artiklar. Bland dessa må särskildt nämnas: gevärspipor, svärd, hillebarder, lansspetsar, verktyg, brynstenar, grytor, ljusstakar, tennstop, ett väggur, en flöjt, lås, en metallklocka, en kista (som innehöll filar och andra verktyg), några klädespersedlar, som voro förmultnade, en trefot, som tjenat såsom härd, samt tre böcker, af hvilka den ena utgjordes af ett väl bibehållet exemplar af Mendozas »Kinas historia» i holländsk öfversättning. Utanför huset funnos massor af ren-, säl-, björn- och hvalrossben. När Carlsen återkom till Hammerfest den 4 November, inköptes de af honom funna relikerna af engelsmannen Lister Kay, som sedermera öfverlemnade dem åt nederländska regeringen. De deponerades i marinmuseet i Haag, der ett hus, framtill öppet, blifvit konstrueradt för att inrymma dem. De Jonge har egnat dessa reliker en särskild skrift, »Nova Sembla. De voorwerpen door de Nederlandsche zeevaarders na hunne overwintering ald aar 1597, achtergelaten en in 1871 door kapitein Carlsen teruggevonden», tryckt i Haag 1872. Han pröfvar först deras äkthet, lemnar derefter en berättelse om Barents’ resa, behandlar sedan den frågan, huruvida någon resande besökt platsen för öfvervintringen före 1871, och ger slutligen en detaljerad beskrifning af de olika sakerna jämte historiska och antiqvariska upplysningar.
Sedan holländarne den 14 Juni 1597 lemnade Ishamnen, har denna intill den 7 September 1871, således under en tid af 274 år, bevisligen icke varit besökt af menniskor. År 1871, efter det att norska fångstmän redan två år förut inträngt i hafvet öster om Novaja Semlja, kom den gamle ishafsfararen E. Carlsen från Tromsö af en händelse att med sitt fartyg inlöpa i Ishamnen den 7 September. Carlsen fann der på stranden åtskilliga lemningar af ett förolyckadt fartyg och längst in i bottnen af viken ett hus, som han genast igenkände hafva tillhört holländarne. Huset hade 32 fots längd, 20 fots bredd och var bygdt af 1-1/2tum tjocka, 14 till 16 tum breda furuplankor. I det numera förfallna huset hittade Carlsen och hans folk en mängd saker, sammanlagdt omkring 150 olika artiklar. Bland dessa må särskildt nämnas: gevärspipor, svärd, hillebarder, lansspetsar, verktyg, brynstenar, grytor, ljusstakar, tennstop, ett väggur, en flöjt, lås, en metallklocka, en kista (som innehöll filar och andra verktyg), några klädespersedlar, som voro förmultnade, en trefot, som tjenat såsom härd, samt tre böcker, af hvilka den ena utgjordes af ett väl bibehållet exemplar af Mendozas »Kinas historia» i holländsk öfversättning. Utanför huset funnos massor af ren-, säl-, björn- och hvalrossben. När Carlsen återkom till Hammerfest den 4 November, inköptes de af honom funna relikerna af engelsmannen Lister Kay, som sedermera öfverlemnade dem åt nederländska regeringen. De deponerades i marinmuseet i Haag, der ett hus, framtill öppet, blifvit konstrueradt för att inrymma dem. De Jonge har egnat dessa reliker en särskild skrift, »Nova Sembla. De voorwerpen door de Nederlandsche zeevaarders na hunne overwintering ald aar 1597, achtergelaten en in 1871 door kapitein Carlsen teruggevonden», tryckt i Haag 1872. Han pröfvar först deras äkthet, lemnar derefter en berättelse om Barents’ resa, behandlar sedan den frågan, huruvida någon resande besökt platsen för öfvervintringen före 1871, och ger slutligen en detaljerad beskrifning af de olika sakerna jämte historiska och antiqvariska upplysningar.
[7]Motiven voro: 1:o Barents hade uttalat den meningen, att isen sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands och Novaja Semljas kuster, och ett mellanrum af 160 mil utgöres af öppet haf; 2:o ett bref från Holland, offentliggjordt i »Philosophical Transactions», ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om Novaja Semlja; 3:o några holländare, som lidit skeppsbrott på Korea, hade berättat, att der på kusten fångats hvalar med isittande engelska och holländska harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare berättad egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett holländskt fartyg, som varit polen nära på en grads afstånd — hvilken berättelse gifvits honom af kapten Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all drifved funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut från Novaja Semlja (berättelsen finnes tryckt i »Philosophical Transactions»). — De faktiska bevisen voro: 1:o Vid polen är lika varmt som under norra polarcirkeln — det bevisas af grönländares erfarenhet; 2:o några icke fullt begripliga påståenden om vindförhållanden och dimmor; samt 3:o jordmagnetismens inflytande kan icke i någon förvillande grad inverka på en säker passage tvärs öfver polen.
Motiven voro: 1:o Barents hade uttalat den meningen, att isen sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands och Novaja Semljas kuster, och ett mellanrum af 160 mil utgöres af öppet haf; 2:o ett bref från Holland, offentliggjordt i »Philosophical Transactions», ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om Novaja Semlja; 3:o några holländare, som lidit skeppsbrott på Korea, hade berättat, att der på kusten fångats hvalar med isittande engelska och holländska harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare berättad egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett holländskt fartyg, som varit polen nära på en grads afstånd — hvilken berättelse gifvits honom af kapten Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all drifved funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut från Novaja Semlja (berättelsen finnes tryckt i »Philosophical Transactions»). — De faktiska bevisen voro: 1:o Vid polen är lika varmt som under norra polarcirkeln — det bevisas af grönländares erfarenhet; 2:o några icke fullt begripliga påståenden om vindförhållanden och dimmor; samt 3:o jordmagnetismens inflytande kan icke i någon förvillande grad inverka på en säker passage tvärs öfver polen.
Not:Uppenbara tryckfel har korrigerats.
Uppenbara tryckfel har korrigerats.