5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiskasynpunkter.

I första hufvudafdelningen af detta kapitel skola vi, liksom i de två närmast föregående kapitlen, behandlaönskvärdhetenförarbetarneaf en normalarbetsdag—mendenna gång urnationalekonomiskasynpunkter. Det skall framhållas, hurtillvida normalarbetsdagen synes kunna befordra arbetarnesfrihetochtrygghetsom näringsidkare. Dessa betraktelser skola ge oss anledning att tillika besinna normalarbetsdagens önskvärdhet förkapitalistensamt för vår tidsekonomiska utvecklingöfver hufvud.

I den andra hufvudafdelningen skola vi sysselsätta oss med det högviktiga spörsmålet: är en förkortning af arbetsdagenmöjligutan enförminskningafdag- ellerveckolönensamt utanannan försämringaf arbetarnes lefnadsvillkor?

⁂

Arbetskraften är en vara. Däraf följer visserligen, att arbetsmarknaden lyder den vanliga varumarknadens lagar—men ej att denuteslutandemåste lyda desamma. Varan arbetskraft är icke ett själfständigt materiellt föremål, utan människan själf med hela hennes personlighet, hennes anspråk och intressen; den som köper eller rättare hyr denna vara (arbetet) erhåller därigenom en rättighet, ett herravälde öfver varuägarens (arbetarens) person. Ett herravälde, som öfvar inflytande på arbetarens hela kroppsliga och andliga lif, på hans sociala och politiska existens. Vidare utmärker sig arbetsvaran därigenom, att arbetet är varuägarens (arbetarens) nödvändiga och i regel enda förvärfskälla. I det ögonblick arbetaren ej kan sälja sin vara, har han intet mer att lefva af—kan sålunda ej lägga sin vara i magasin för att vänta på bättre efterfrågan. Arbetarne kunna ej med några upptänkliga försiktighetsmått mot för stark folkökning ändra tillbudet på arbetsvaran i öfverensstämmelse med det snabba växlandet i efterfrågan eller med det lika oberäkneliga införandet af nya, mer arbetsbesparande maskiner—allt förhållanden, som i hög grad utmärka vår tid. I nödfall måste arbetarne därför sälja sin vara till hvarje pris—eller svälta i hjäl.

Det ligger sålunda i lönsystemets (och därmed i privatkapitalismens) natur, att arbetsköparen (kapitalisten) och arbetssäljaren (arbetaren) alls icke äro likstälda. Arbetarens förmåga att bestämma öfver sitt lefnadssättoch särskilt öfver sina arbetsförhållanden (arbetstidens längd m. m.) är uppenbarligen ytterst ringa, då han—af ekonomiska växlingar, kriser, införandet af nyuppfunna, arbetsbesparande maskiner, godtyckligt inskränkande af produktionen genom kapitalistringar o. s. v., öfver hvilka han alls ej är herre—kan tvingas att välja hvilka arbetsvillkor som hälst eller att svälta i hjäl. Ett sådant val är ej ettfrittval; och det är en grym lek med ord att kalla ett sådant tillstånd frihet.

Kommer man nu med invändningen, att normalarbetsdagen vore ett intrång på näringsfriheten (eller påfriheten, som uttrycket vanligen lyder)—spörja vi: påhvilkennäringsfrihet, på hvilken frihet? Väl ej på någon, granskarens inbillning oklart föresväfvande, idealisk näringsfrihet, utan på den modärne lönarbetarens näringsfrihet, sådan den i själfva värket är. Det är ej svårt att se, att normalarbetsdagen är enhögstväsentligutvidgningaf denna frihet. Ingen människa önskar neka en man rättigheten att arbeta så länge han behagar; samhället gör blott anspråk på rätten att hindra honom från att sälja sitt öfverskottsarbete på ett sådant sätt, att andra arbetare därigenom bli nödsakade att arbeta lika länge som han. Inseende detta har en af statssocialismens största fiender i England skrifvit: "Detta århundrade har bevittnat två stora upptäckter på regeringsvetenskapens område. Den ena är: den ofantliga fördelen af frihandel. Den andra: den fullkomliga nödvändigheten af att skydda arbetaren på lagstiftningens väg."

Låt oss nu se, hur normalarbetsdagen skulle invärka på arbetarnes ekonomiskatrygghet—d. v. s. på två svåra, för vår tid synnerligen utmärkande socialekonomiska missförhållanden: de periodiskt återkommandeekonomiska krisernaoch den beständiga, sig under kriserna på ett förfärande sätt förvärrandearbetslösheten.

En normalarbetsdag betyder otvifvelaktigt ett höjande af arbetarnes lefnadsvillkor—ty den stäfjar den af låga löner beledsagade urartningen af arbetarståndet, hvilken följer med omåttligt lång arbetstid. Ju mer urartat arbetarståndet är, dess mindre konsumerar det—och desto våldsammare blikriserna, hvilkas yttersta grund just är brist på konsumtionskraft (eller rättare köpkraft) i samhället. Kriserna sägas i dagligt tal beropå öfverproduktion—ett uttryck, som skenbart alldeles riktigt beskrifver en marknad, hvilken är öfverfylld af varor, som sakna köpkraftiga afnämare; det är dock blott ett bakvändt namn på underkonsumtion, ty arbetarne gå ju omkring svultna, illa klädda och illa hysta i den öfverfyllda marknaden. Förkortad arbetsdag måste därför i någon mån mildra krisernas häftighet. Om ettförhindrandeaf kriserna kan dock ej vara tal—därtill är normalarbetsdagen ett allt för enastående och ovanligt steg i riktning af arbetarklassens höjande och de sociala missförhållandenas häfvande.

Ej häller kan man antaga, att normalarbetsdagen skall i någon storartad utsträckning eller för någon längre tidrymd bortskaffaarbetslösheten. Skulle en normalarbetsdag, som innebure en någorlunda betydlig sänkning af arbetstiden, blifva genomförd, hafva arbetsgifvarne minst två utvägar, som äro mer lockande än den, att anställa flera arbetare. I många fall kunna arbetsgifvarne genom ökande af arbetsintensiteten få af sitt gamla arbetarantal en lika stor arbetsmängd under den kortare arbetstiden som förut under den längre. I talrika andra fall skola de taga sin tillflykt till bättre maskiner, hvilka med ens onödiggöra ett ökande af arbetsstyrkan. "Maskinen utrotar arbetaren". Nutidens förmåga att förbättra kraft- och arbetsmaskinerna samt att åt näringsidkaren tämja nya naturkrafter är så fabelaktig, att man gör bäst i att ej profetera om, hvad somickekan ske på detta område.

Spörsmålet om normalarbetsdagens önskvärdhet för den samhällsklass, som äger jorden och de af människohand förfärdigade produktionsmedlen, kan uttryckas på följande sätt: Skulle den löneförhöjning, som enförkortad arbetsdag med oförminskad löninnebär, vara möjlig utan en motsvarande minskning i kapitalisternas och jordägarnes inkomster?

Då arbetsresultatet i väsentlig mån är beroende af arbetarens kraft och vilja, så är det möjligt, att arbetslusten och den genom en omåttligt lång arbetstid försvagade arbetskraften stegras och att arbetarne på kortare tid utföra detsamma som förut. Ja, det kan till och med inträffa, att arbetarne på kortare tid uträtta mer och bättre arbete. Saken är, att arbetetsintensitetstår i omvändtförhållande till arbetsdagens längd. Om två alldeles lika kraftiga arbetare utföra samma slags arbete, men den ena arbetar 14 timmar dagligen och den andra 10 timmar, är det mycket sannolikt, att den förrapå längdenförmår uträttamindreän den senare. Vi skola i vårt historiska kapitel ge åtskilliga bevis härför.

Annorlunda ställer sig kanske förhållandet, då arbetet är af ytterligt mekanisk natur (blott består i betjänandet af högt fulländade maskiner). Då kan det hända, att en förlängning af arbetstiden i betydlig mån sänker varornas produktionskostnader (så till vida som dessa bestå i hushyra, jordränta och amortisering af anläggningskapitalet) samt dessutomnedtryckerarbetslönen. Detta senare därigenom, att den omåttligt långa arbetstiden sänker arbetarnes konsumtionsförmåga och allmänna lefnadsvillkor—två viktiga faktorer för bestämmandet af lönhöjden. I dylika fall hafva lagstiftningsåtgärder mot den långa arbetstiden räddat arbetarklassen från den förfärligaste urartning (t. ex. i England)—ehuru ej utan våldsamma protester, ja rent af olagligt motstånd af de kapitalister, som ansågo sina vinster minskade.

Man har i England framhållit, att, då sålunda kortare arbetstid betyder lägre profiter, det dock ingalunda är sagt, attkapitalsamlingensjunker. Iakttagelser ha visat, att hastigare omsättning af kapitalet (tack vare ett genom kortare arbetstid möjliggjort intensivare arbete!) uppväger denna befarade värkan och att äggelsen till kapitalbesparing ej sjunker med profitens sjunkande. En annan viktig, hithörande omständighet är, attförkortad arbetstid befordrar storindustrins utveckling, emedan den äggar fabrikanter och jordbrukare till användandet af nyare och mer fulländade maskiner. Dessa senare kunna mindre kapitalister ej skaffa sig; de bli därför undanträngda; och i stället uppstå jätteetablissement, som åtnjuta alla de ekonomiska fördelar, hvilka stordrift kan förläna. Äfven detta är ett bevisat, historiskt sakförhållande.

⁂

Nu till en lika viktig som svår punkt i vårt betydelsefulla ämne: den nationalekonomiskamöjlighetenafnormalarbetsdagen utan förminskning af arbetarnes dag- eller veckolön eller annan försämring af deras lefnadsvillkor.

Läran om folkökningen samt om jordens och det mänskliga arbetets alstringsförmåga, läran om arbetslönen och läran om utrikeshandeln skola förse oss med lika många olika grupper af skäl för och mot.

Somliga nationalekonomer anse, att de närvarande befolkningsförhållandena äro främsta orsaken till fattigdomen och sålunda också till de öfvermåttan långa arbetstiderna. De tro nämligen, att befolkningen i de civiliserade länderna redan hunnit bli så talrik, att man (i följd häraf och icke i följd af några andra omständigheter) nödgats odla jord, hvilken är så ofruktbar, att den nätt och jämt förmår afkasta, hvad arbetaren behöfver för ett nödtorftigt lifsuppehälle. De medborgare, som arbeta under dessa ogynnsamma naturförhållanden, kunna uppenbarligen icke förkorta sin arbetsdag utan att förkorta sin lön. Om vi nu antaga, att dessa jordarbetare konkurrerafullkomligtfritt med alla andra arbetare i samhället, så är det klart, attingaarbetare kunna afkorta arbetsdagen utan att förlora en del af den nu gängse årsinkomsten—så vida icke folkstocken minskas. I den frivilliga inskränkningen af befolkningssiffran skulle man då äga det enda dugliga medlet mot nästan alla de viktigaste sociala krämporna.

Det är en egendomlighet för denna och många andra invändningar mot normalarbetsdagen, att de innebära ett förbiseende eller ett underskattande af den roll, som den mänskliga arbetskraftens alstringsförmåga spelar i produktionen.

Vi tänka här på den mänskliga arbetskraftens genom civilisationen stegrade alstringsförmåga till skillnad från jordens naturliga alstringsförmåga. Ett exempel skall förtydliga meningen. Antag, att en jordegendom består af tusen lika stora, men icke lika fruktbara jordlappar, samt att det finns tusen lika starka och skickliga arbetare, som den ena efter den andra, samt alldeles oberoende af hvarandra, börja odla hvar sin jordlapp. Antag vidare, att den först anlände arbetaren får det fruktbaraste jordstycket samt så undan för undan, tills den sist anlände (d. v. s. den tusende i ordningen) får nöja sig med det allra ofruktbaraste af allesamman. Om nualla anstränga sig lika mycket (det vill i detta fall säga, arbeta lika mycket), blir naturligtvis resultatet, att den förste skördar mest för sitt arbete och de andra mindre och mindre, ända till den tusende, som skördar minst (säg: just nätt och jämt att lifnära honom). Antag, att under dessa förhållanden afkastningen från hela egendomen är 5,000 ton lifsförnödenheter, samt att afkastningen ej skulle stiga högre än till 8,000 ton, om hvar odlare arbetade med samma styrka precisdubbeltså många timmar om dagen som förut. Det är uppenbart att de ekonomiska förhållandena på denna jordegendom helt och hållet behärskas af lagen för sjunkandet af jordens naturliga alstringsförmåga. Juflerarbetare, som anställas, destomindregenomsnittsafkastning pr man. Jumerhvarje särskild odlare arbetar (utöfver en viss gräns), destomindreär hans belöning pr timme af ansträngning. Inträffar det däremot en sådan förändring i de ekonomiska förhållandena på godset, att afkastningen stiger från 5,000 ton till 8,000 ton eller mer, utan att någon af de 1,000 arbetarne ökar antalet af dagliga arbetstimmar eller stegrar ansträngningen under hvar arbetstimme—då kunna vi med rätta säga attarbetetsalstringsförmågastiger, ehurujordensnaturliga alstringsförmågasjunker.

Hvilken förändring på egendomen skulle kunna medföra en sådan stegring af arbetets alstringsförmåga? En blick på den ekonomiska utvecklingens gång i alla civiliserade länder ger oss svaret. Det är det ensamma arbetets ersättande med samarbete och arbetsdelning.[1]

Organisation och samarbete i stor skala stegra människans arbetsförmåga genom att förbättra hennes kroppsliga, intellektuella och sedliga natur, möjliggöra att hon uppfinner och använder arbetsbesparande maskiner samt tillstädja henne att med underbart ringa arbetsmöda tämja allehanda naturkrafter att utföra den tyngsta och för hennes utveckling minst fördelaktiga delen af det nödvändiga arbetet. Om det på egendomen i vårt exempel produceras tillsammans 5,000 ton, då 1,000 enskilda arbetare odla den, skall det kanske produceras 9,000 ton, då dessa samarbeta och organisera sig—och det ehuru de enskildas arbetsmöda förblir, hvad daglig arbetstid och ansträngning beträffar, alldeles densamma som den var förut.

Det är mycket lätt att med statistik påvisa, att det mänskliga arbetets alstringsförmåga stiger utomordentligt hastigt i alla civiliserade länder.[2]Ja, många nationalekonomer anse, att folkstockens ökning i ett gifvet land för närvarande förorsakar en tillökning i arbetets alstringsförmåga, hvilken är ansenligt större än den minskning i den brukade jordens naturliga alstringsförmåga, hvilken blir en följd af att tillökningen i folksiffran tilläfventyrs tvingar till nyodling af ofruktbarare trakter.

Frågan är nu: Hvad inflytande har normalarbetsdagen på det mänskliga arbetets alstringsförmåga?

Om man tar många års genomsnitt, som man ju måste göra, då det är fråga om en folkhushållningsfråga af detta slag, skall man finna, att det inom ett visst yrke dagligen produceras mindre pr man i de värkstäder, uti hvilka arbetarne äro sysselsatta 11 timmar om dagen, än uti de värkstäder, som ha blott 9 timmars daglig arbetstid för sina arbetare. Ja, det har iakttagits inom samma värkstad, att arbetsprodukten pr arbetare stigit, då arbetsdagen förkortats från 11 till 8 eller 9 timmar.[3]Denna företeelse beror därpå, att arbetaren behöfver icke blottlifs- utan ockskicklighets-uppehälle. Arbetar han 13 timmar dagligen, slites hans lifskraft i förtid; arbetar han 11 timmar dagligen, så är hans duglighet och arbetsraskhet nödvändigtvis mindre än då han arbetar blott 8.

Förkortning af en mycket lång arbetsdag har äfven sina värkningar på produktionsmetoderna. Allra först tenderar den att öka arbetsmaskinernas hastighet och inom kort äfven att ersätta äldre maskiner och metoder med snabbare och mer arbetsbesparande dylika. Denna utveckling drifves dock stundom så långt att den ofvan skildrade fördelen af arbetsdagens förkortning går förlorad. Englands bomullsarbetare klaga öfver, att de nu under en 9½ timmars arbetsdag måste anstränga sig mer än förr under 13 timmar.

En del nationalekonomer hafva framhållit, att en normalarbetsdagslagstiftning, somförbjödeatt någon fabrik eller affär arbetade mer än 8 eller 9 timmar dagligen,skulle hämma utvecklingen inom vissa näringar, emedan det under sådana förhållanden icke kunde bli lönande att anskaffa dyrbara maskiner, hvilka måste förbli oproduktiva under 16 eller 15 timmar af dygnets 24. Däremot skulle en normalarbetsdag, som tillstadde användandet aftvå arbetarskift, hvartdera arbetande 8 eller 9 timmar, ha alldeles motsatt värkan—d. v. s. skulle möjliggöra anskaffandet af maskiner, hvilka äro för dyrbara att använda under den nuvarande, 11 eller 12 timmar långa arbetsdagen.

Det kvarstår sålunda som en öfvervägande och ytterst betydelsefull fördel, att förkortning af arbetsdagen i allmänhet otvifvelaktigtbefordrar storindustrins utvecklingoch därigenomökar nationalförmögenheten.[4]

Vi ha behandlat denna sida af saken så utförligt, emedan det är af alldeles afgörande vikt för uppfattningenaf normalarbetsdagens nationalekonomiska betydelse, hvilken föreställning vi ha om förhållandet mellan jordens alstringsförmåga, det mänskliga arbetets alstringsförmåga och nationalvälståndet. Innan vi sökt afgöra, huruvida normalarbetsdagen öfver hufvud är egnad att göra produktionen dyrare eller billigare, kunna vi nämligen ej bilda oss en föreställning om arten af dess invärkan på lönarbetarnes lefnadsförhållanden.

Frågan blir nu, hvad inflytande en förkortning af arbetsdagen kan ha på nationalförmögenhetens fördelning, d. v. s. påarbetslönens storlek.

En af vetenskapen visserligen för länge sedan allmänt öfvergifven, men i riksdagsdebatter och tidningsartiklar ännu spökande lära säger, att det finnes i samhället en för kortare tider oföränderlig mängd af nyttigheter, ur hvilken samtliga arbetslöner betalas (liksom ur en gifven fond eller "lönfond"). Vore denna lära riktig, att i ett gifvet skede finns en oföränderlig kapitalmängd, ur hvilken arbetslönerna betalas, skulle sysselsättandet af nu arbetslösa medborgare (hvilket man motser skola bli den omedelbara följden af normalarbetsdagens införande) uppenbarligen ansenligt nedtrycka lönerna.

Sanningen är emellertid, att samhälletsförmågaatt betala arbetslöner icke beror på storleken af en viss del af kapitalisternas rörelsekapital, utan på storleken afsamtligamedborgaresinkomster. En social förändring, hvilken (som normalarbetsdagen) sannolikt medför ett förökande af nationalförmögenheten, kan sålunda näppeligen förkastas på grund af någon "lönfondteori".

Många anhängare af normalarbetsdagen påstå, att den skulle höja lönerna genom attminska anbudetpå arbetare. Detta påstående stöder sig stundom på förutsättningen, att åtgärdens omedelbara och beständiga följder skulle vara desamma. En allmän förkortning af arbetsdagen skulle visserligen tvinga många arbetsgifvare att anställa flera arbetare. De arbetslösas antal skulle minskas och arbetarne ha större lätthet än förut att tilltvinga sig högre lön. Som vi redan sett, skulle dock produktionsmetodernas förbättring i sinom tid tämligen allmänt upphäfva denna värkan. Blott i det fall, att dubbla arbetarskiftkunna användas, torde påståendet vara riktigt för längre perioder. Ett annat försvar för normalarbetsdagens förmåga att höja lönen grundar sig på antagandet att normalarbetsdagen skulle varaktigt minska arbetarens ekonomiska produktivitet och därigenom göraflerarbetare nödvändiga. Äfven om denna förutsättning vore grundad, skulle lönerna sannolikt snart sjunka igen. Man invänder nämligen, att lika litet som det finns någon "lönfond", finns det någon "arbetsfond", det vill säga någon bestämd mängd arbete, som måste göras; nationalproduktionen skulle tendera att minskas, och ehuru kapitalet sannolikt skulle nödgas varaktigt bära en del af förlusten, skulle dock arbetarne få vidkännas en inskränkning i sin konsumtion (särskilt genom sänkning af lönens köpkraft).

Statistiken synes bevisa, att förkortad arbetsdagtill en börjanhöjer lönen och minskar arbetslösheten, men att lönen (tack vare den förkortade arbetsdagens benägenhet att befordra den storindustriella utvecklingen) börjar sjunka och arbetslösheten tilltaga igen efter en längre eller kortare tid. Vi få dock ej glömma, att förkortad arbetsdag tenderar att höja arbetarens anspråk på lifvet och attdärigenomstärka hans förmåga att tilltvinga sig och kvarhålla en högre lön än tillförene. Blott i denna indirekta mening torde normalarbetsdagen kunna sägas befordra bättre lönevillkor.

Det återstår ännu många nationalekonomiska synpunkter, ur hvilka normalarbetsdagen kan diskuteras—men utrymmet bjuder oss att afbryta här. Särskilt är det af stort intresse att undersöka, hvilket inflytandehandelmellan två länder, af hvilka det ena har normalarbetsdag, det andra icke, utöfvar på det förra. Om normalarbetsdagen för tillfället eller varaktigt höjde produktionskostnaderna inom någon näringsgren, skulle kapitalet naturligtvis hafva en viss tendens att utvandra till länder, som ej infört normalarbetsdag. Ehuru kapitalet ingalunda ärsålätt flyttbart, som många kapitalister påstå, då de ha tvister med sina arbetare, så är denna fara dock tillräckligt stor att göra eninternationellnormalarbetsdagsrörelse i hög grad betydelsefull.

1.Se Verdandis småskrifter N:o 4.

2.Se Verdandis småskrifter N:o 11.

3.Denna erfarenhet är gjord af flera stora engelska arbetsgifvare, hvilka nyligen infört åttatimmarsdagen i sina värkstäder.

4.Det vore mycket lätt att, om utrymmet medgåfve, här anföra statistik, som bevisar att hög civilisation, höga arbetslöner, stor och snabbt växande nationalförmögenhet samt korta arbetstider gå hand i hand, under det att låg civilisation, låga löner, nationell fattigdom och oerhört långa arbetstider förekomma tillsammans. Det är genom att förbättra sin ekonomiska organisation och sina produktionsmetoder samt genom atthöja produktiviteten af sina medborgares arbetskraft, som en nation blir rik; men icke genom dagsvärken af kropps- och själsmördande längd. Följande ur ett engelskt arbete hämtade tabell är upplysande, då man erinrar sig, attRysslandhar delängstaarbetstiderna och att den ryske arbetaren är denminstproduktive i Europa, under det attEnglandhar dekortastearbetstiderna och den engelske arbetaren är denmestproduktive i Europa.Länder.Använda procent ångkraft,hvilken pr 1,000 fot-ton kostar kr.Genomsnittliga veckolöner kr.Ryssland100,9513,50Österrike291,2114,40Italien341,3413,50Portugal341,5913,50Skandinavien340,7714,18Spanien411,0414,40Holland451,1018,00Frankrike581,0718,90Tyskland600,8714,40Schweiz710,8418,00Belgien730,7518,00Storbritannien780,6327,90

Länder.Använda procent ångkraft,hvilken pr 1,000 fot-ton kostar kr.Genomsnittliga veckolöner kr.Ryssland100,9513,50Österrike291,2114,40Italien341,3413,50Portugal341,5913,50Skandinavien340,7714,18Spanien411,0414,40Holland451,1018,00Frankrike581,0718,90Tyskland600,8714,40Schweiz710,8418,00Belgien730,7518,00Storbritannien780,6327,90

Back to Index Next