Jag lade henne i bädden och täkte henne. Hon var själfsvåldig, bullrade af glädje, sparkade bort täcket och sträkte upp sina små, runda fötter.
— Vill du vara stilla, din skälm, vill du vara stilla!
Och fastän jag låtsade gräla på henne, bullrade jag med och nändes icke sluta, ehuru jag fruktade att hon skulle blifva alldeles klarvaken och på hela natten icke få tag i sömnen. Men hon var så ljuflig och förtjusande söt i sitt hvita linne, den lilla bytingen, att jag omöjligen kunde låta bli att krama, kyssa och smeka henne.
På samma gång greps jag af förvåning öfver min egen dåraktighet. Var jag icke nyss alldeles utan orsak bedröfvad, förkrossad? Och dock hade jag en god och trogen man, allvarlig, pålitlig, driftig, en man som mången kunnat afundas mig. Och mina raska, trefliga barn — huru kunde jag vara så otacksam och så galen? Det skulle aldrig mera inträffa, det lofvade jag heligt mig själf.
Men kanske hade en kvart redan förflutit. Jag borde ju stå i fönstret.
— Nu sluta vi, Lyyli, du får inte skratta mera. Slut ögonen och somna.
Hon knep ihop ögonen, så att den lilla nässtumpen formligen veckades, öfverläppen drogs upp och lät fyra små pärltänder lysa fram. Jag kunde ej beherska mig, utan måste ännu engång trycka mina läppar mot den öppna munnen.
Men därefter blef jag allvarsam, täkte henne omsorgsfullt och rätade upp mig.
— Somna nu snält, mitt barn.
Hon vände sig på sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort.
Sedan satt jag i salsfönstret och väntade på de ridande. Det räkte ej länge, innan hofslag hördes och de blefvo synliga. Sällskapet bestod af omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes ingalunda bekymra henne, där hon rak och prydlig satt på hästryggen. Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet, den långa riddräkten vajade ledigt utmed hästens länd.
De stannade, sågo uppåt fönstren och upptäkte mig. Agnes kastade slängkyssar, Antti blottade sitt hufvud med låtsad högtidlighet, och äfven de andra herrarna hälsade gladt. Jag smålog, nickade lifligt tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva och försvunno snart från min åsyn.
Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det försäkrade jag åtminstone mig själf.
— Det var värkligen roligt, berättade Antti morgonen därpå. Skada att du inte var med.
— Ni dröjde länge borta.
— Ja, vi återvände ju först närmare fem på morgonen. Jag förstår inte huru tiden kunde glida undan så där. Vi voro alla på så gladt och uppsluppet humör, att vi icke ens då haft lust att bryta upp.
— Var det vackert?
— Utomordentligt vackert. Jag mins inte att det någonsin skulle varit så vackert på Iloharju som i går. Luften var klar, ej en vindfläkt rörde sig, och i solnedgången uppstodo värkligen underbara färgbrytningar.
— Och soluppgången?
— Det gåfvo vi inte så noga akt på — Antti blef litet förlägen. Vi kommo oss inte för att betrakta den, där vi sutto på en bänk och pratade, Agnes och jag.
Jag fortsatte icke omedelbart samtalet. Jag ögnade igenom tidningen, som gossen just hämtat. Och i det jag tittade i den frågade jag liksom i förbigående och med låtsad likgiltighet:
— Och hvad tycker du nu om Agnes?
— Hm….. Jag kan ännu inte säga riktigt. Jag skall först söka komma underfund med henne.
— Ni blefvo väl alla förtjusta i henne?
— Inte det precis …. fastän man ju måste medge att hon är ovanligt —
— Ovanligt intagande.
— Intagande och intelligent. Ja — för öfrigt hafva vi för afsikt att fara ut och segla i dag på förmiddagen. Kanske kommer du med?
— Jag tror knapt jag bryr mig om.
— Hvarför inte? Kom nu och pigga upp dig litet.
Han bad mig inte närmelsevis så ifrigt som jag skulle väntat. Därför var min röst litet bitter, då jag, fortsättningsvis ögnande i tidningen, svarade:
— Inte saknas jag där ändå.
— Nå, Lisi?
Antti kom till mig och försökte se mig i ögonen.
— Hvad betyder det där? frågade han och smålog.
— Ingenting, Antti. Det betyder ingenting.
— Jag började redan frukta att du blifvit svartsjuk.
— Fy dig! När har jag förut varit svartsjuk?
Och jag trykte mitt ansikte mot hans bröst, för att han inte skulle se huru jag rodnade.
Antti smekte min kind.
— Det tänkte jag också. Inte är du väl så dum.
Men jag släpte honom ej. Hvilken egendomlig känsla var det, som plötsligen bemäktigade sig mig? Ännu aldrig hade jag erfarit någonting sådant. Jag hade alltid varit saktlig, jämn, lugn. Nu rykte en passionerad, okänd makt mig med sig.
Jag lindade mina armar fastare om hans hals, trykte honom vildt emot mig, sänkte mina ögon djupt i hans, — jag var alldeles ifrån mina sinnen.
— Antti — min röst darrade och jag talade i afbrutna, oroligt flämtande hviskningar. Antti — tycker du om mig, älskar du mig, säg! Glömmer du mig aldrig, aldrig — jag skulle inte stå ut med det, hör du, jag skulle inte stå ut med det. Jag skulle säkert bli galen — Antti, du får ej göra det!
— Men Lisi, hvad i all världen —?
Han blef förvånad och sökte göra sig lös.
— Hvad nu? Hvem skulle tro —
Lugnt och kyligt besvarade han min ångestfulla ömhet.
— Var inte barnslig. Visst tycker jag om dig, — naturligtvis!
— Är det riktigt sant att du tycker om mig? Att du älskar mig såsom förr? Inte är det ju blott af pliktkänsla, som du är mig trogen, Antti? Det är det ju inte? Inte af tvång? — Om du vore fri, om du finge välja ånyo, skulle du taga mig, säg? Antti, svara ärligt, ville du hafva mig och ingen annan?
— Hör på, Lisi, det här börjar besvära mig.
— Hvarför svarar du inte?
— Därför att din fråga är så ytterst oförnuftig.
Hans köld sårade mig. Mina armar löste sig och föllo maktlöst ned. Jag vände mig bort, satte mig åter på min stol och tog tidningen i handen.
— Hvad går åt dig, Lisi? Du har aldrig varit sådan förut!
Jag svarade ingenting, min blod svallade ännu, och tidningen skrynklades mellan mina fingrar. Men det oaktadt hördes en röst i mitt inre som sade att han hade rätt, att mitt uppförande var ovanligt och underligt. Jag försökte därför lugna mig så mycket jag kunde.
Antti såg på klockan.
— Nu är det tid att gå. Kommer du med?
Jag utkämpade ett ögonblicks tyst kamp, förrän jag sakta svarade:
— Ja.
— Vi skola då gå hämta fröken Verther. Hon väntar på oss.
Jag trodde mig märka att han icke kunde säga detta fullt likgiltigt. Men hans osäkerhet framkallades måhända af mitt utbrott nyss, som han påtagligen ansåg förorsakadt af svartsjuka.
Kanske hade han ej så orätt. Kanske låg dock mot min vilja svartsjukan och kyttade på bottnen af min själ.
Jag blygdes och föraktade mig själf. Jagmåsteförkväfva denna känsla, jagmåsterycka upp den med rötterna.
— Kanske går du förut, sade jag, ty jag ville visa att jag var fri från hvarje misstanke. Jag har ännu ett och annat att bestyra om här hemma, — jag kommer sedan ner till stranden.
— Som du vill.
Då jag kom ner till stranden, syntes de icke till ännu. Jag kastade mig på gräsmattan. Där hade jag godt tillfälle att reflektera öfver alt möjligt, ty i närheten fans ej en enda människa; litet längre borta låg blott en pråm, där karlarna bråkade och larmade vid sitt arbete.
Kände jag icke åter ett grand af bitterhet öfver att de dröjde så länge? Hvad fruktade jag egentligen? Att Antti skulle blifva förtjust i Agnes? Skulle finna henne vackrare, mera intagande än mig? Men det var ju alldeles naturligt, huru skulle han kunna annat, han var ju ej blind. Hvilken rätt hade jag att ogilla detta? Alla andra blefvo ju också förtjusta i henne, jag själf främst.
Och var det förnuftigt att bli ledsen på Antti därför att han icke kommit ihåg att betrakta soluppgången, emedan han så ifrigt resonnerat med Agnes? För min skull hade han väl inte glömt det. Kantänka, var det någonting att undra öfver? Vi hade lefvat tillsammans många år, jag delgaf honom alla mina tankar, de erbjödo honom ingenting nytt eller särskildt fängslande. Och dock hade jag fordrat att — nej, det var helt enkelt löjligt. Jag var trångbröstad, småaktig, dum —
Förälska sig i Agnes? Öfvergifva mig och barnen? Det skulle han ej göra.Hans pliktkänsla skulle förbjuda honom det.
Men tungt blefve det att fasthålla honom blott med pliktens band, mot hans hjärtas böjelse. Tungt blefve det att hvarje dag erfara hans köld, och svårt att se hans inre strider.
Skulle han efter någon tid kunna glömma? Hvem kan säga det? Kanske skulle han altmera känna leda vid mig, och kanske skulle han till och med börja hata mig, då hans frihet för min skull blefve slagen i bojor? Barnen och jag skulle blott vara honom till en börda.
Vore det då icke bättre att han en gång för alla lämnade oss. Måhända skulle han då någon gång tänka på oss med vänlighet och ömhet, kanske till och med sakna oss, om icke förr så efter långa tider.
Lämna oss? Och resa efter Agnes till Petersburg?
Ja, hvarför inte? Sådana under hade ju händt förut. Och skulle jag ej gå in därpå, om jag viste att han därigenom blefve lycklig?
Hvad var min kärlek, om den icke framför alt afsåg hans lycka?
Men skulle det lända honom till värklig lycka? Skulle det icke leda till ett ögonblicks sällhetsrus och därpå till ett plågsamt uppvaknande, till skam och ånger? Hvad skulle då rädda honom ur olyckan? Skulle han komma till mig för att söka tröst?
Om han ej komme, skulle jag söka upp honom, vårda honom ömt och bringa honom att glömma alla sorgliga minnen, lugna honom och — återvinna hans hjärta. Vinna det fullständigare än någonsin förr. Och vi skulle åter vara lyckliga och icke skiljas förrän i döden. I pröfningarnas skärseld skulle vi båda hafva renats….
Jag förestälde mig lifligt alt som komme att inträffa i framtiden. Till en början skall Anttis kärlek roa Agnes; hon skall uppdrifva den ytterligare ända därhän, att hon får honom att öfvergifva sin familj och följa henne ut i stora världen. Där skall hon ännu någon tid, för ombytes skull och för att göra effekt bland sina bekanta, hålla till godo med Anttis beundran, turvis reta honom och åter vara medgörlig, kasta honom från hopp till misströstan, och därigenom ytterligare uppägga hans passion. Först då öfverger hon honom, drifver honom spefullt bort ifrån sig. Antti blir sjuk och är nära döden. Jag skyndar att vårda honom, finner honom lidande, förkrossad, söndersliten, utan en enda vän. Han yrar vildt om Agnes, förbannar och smädar henne, ropar på hämd, rasar och vill med våld störta upp från sin bädd. Jag stryker sakta hans händer, torkar svetten från hans panna, hviskar till honom ömma ord, fuktar hans torra läppar med vin och jämkar om hans kuddar. Han lugnar sig och somnar in. Och då han vaknar, känner han igen mig, veknar och —
Så långt hade jag hunnit, då jag såg dem komma uppe på backen. De skrattade och samtalade lifligt. Vid vägen lågo stockar uppstaplade. Agnes klef upp och gungade öfvermodigt på den yttersta af dem. Antti varnade henne och bjöd sin hand till stöd. Men Agnes försmådde den och hoppade vårdslöst ned, utan att bry sig om Anttis varningar. Detta skulle dock troligen hafva aflupit illa, om icke Antti tagit emot henne.
— Ni är ju som ett stygt barn, själfsvåldig och olydig, sade han. Tänk om ni hade brutit ert ben.
— Jag litar på min goda tur. — Men jag tror att ni blef ordentligt skrämd.
— Naturligtvis.
— Nu lofvar jag att vara snäll. Bjud mig er arm.
Agnes satte sig bredvid mig, medan Antti gjorde båten i ordning och hissade upp seglen.
— Hade du ledsamt i går kväll, Lisi?
— Nej, inte alls.
Jag såg henne öppet i ögonen.
— Värkligen, Lisi liten? Var du så förståndig?
Jag svarade ingenting. Äfven hon tystnade för ett ögonblick och betraktade mig.
— Hör på — hon såg på Antti — nu skall jag fråga dig en sak.
Hon vände sig om och sänkte rösten, då hon fortsatte:
— Är du fallen för svartsjuka?
— Agnes!
Jag försökte se stött ut, för att därigenom, om möjligt, dölja det skuldmedvetna uttrycket i mitt ansikte.
— Huru skulle någonting sådant ens kunna komma i fråga?
— Nå, men det vore ju en ganska naturlig känsla.
— Jag, som så fullständigt litar på Antti!
— Jaså, af den orsaken! I det fallet varnar jag dig uppriktigt för alla fåfänga illusioner. De följas vanligtvis af ett bittert uppvaknande. Tror du värkligen att sådana egenskaper som förstånd, grundsatser, vilja, pliktkänsla och hvad de alt må heta — att de kanhända bestämma människans lif och hennes åtgöranden?
— Det tror jag helt säkert.
— Hvilket barn du är!
Hon skrattade godt.
— Nej, kära du, inte ens närmelsevis. Tro mig: förnuft, vilja och grundsatser betyda ingenting, så fort passionerna vakna. Passionen, — den är herre, och de andra stå helt vackert i dess tjänst, om de öfverhufvudtaget erhålla någon plats alls.
— På Antti stämmer detta åtminstone inte.
— Just på din Antti stämmer det alldeles ypperligt. Han har ett kraftigt och tillika tungt lynne. Känslorna vakna icke lätt till lif inom honom, men då de engång gjort det och vuxit till mäktiga passioner så — bevare oss Gud! Ingenting i världen kan beherska dem, allra minst hans eget förnuft.
Hon tystnade och såg på Antti, hvilken fortsättningsvis sysslade med seglen. Blicken, hvarmed hon följde Anttis raska rörelser, var halft reflekterande, halft road. Jag såg tydligt hvilka tankar hon närde inom sig. Mitt hjärta sammandrogs, men jag försökte dock fortsättningsvis stå på mig.
— Du misstar dig likafullt denna gång, Agnes. Skulle icke jag känna Antti, jag, som redan flere år lefvat tillsammans med honom? Ännu aldrig har passionen fått makt med honom.
— Det tror jag nog, ty inte lefva ni ju här, ni vegetera blott — ligga i en beständig halfdvala. Och detta tillstånd kan räcka ända till grafven. Jag förstår nog, att äfven den lilla ansats till känslor och passioner ni i er ungdom möjligen haft förkväfs och dör bort i detta väl ordnade, hyggliga, och borgerliga lilla samhälle. Men jag säger dig: din Antti har ännu inte alls förslöats, det kan jag försäkra dig. Låt honom blott känna några friare vindfläktar, så får du se hvad de åstadkomma hos honom.
— Gärna för mig. — Med svartsjuka kommer jag inte att besvära honom.
Agnes kastade på mig en hvass, genomträngande blick, men synbarligen kunde hon ej hos mig upptäcka minsta anledning att misstro mina ord, hvilka äfven denna gång öfverensstämde med rätta förhållandet.
— Däri gör du rätt, lilla Lisi, sade hon och klappade mig på handen. Vet du att svartsjuka är det enfaldigaste af alt. Det gör människan ful och lifvet odrägligt för en själf såväl som för den andra. Om jag vore gift, skulle jag tvärtom gärna se att min man nu och då vore mig otrogen. Jag å min sida skulle på bästa sätt använda samma frihet, vi skulle aldrig tröttna på hvarandra, då vårt förhållande alltid vore underkastadt växlingar och sålunda hvarken skulle förslöa eller tråka ut oss. En liten stimulus nu och då inom äktenskapet är af största vikt. En lugn hvardaglighet är kärlekens död.
Jag hörde förvånad på henne. Denna sorgset blida och på samma gång ljufliga sinnesstämning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig, började försvinna, och jag hade svårt att ej bli förargad. Jag kände plötsligt någonting dystert, främmande gentemot Agnes, och fastän jag satt bredvid henne, föreföll det mig som om där legat miltal mellan oss. Och i samma ögonblick förlorade hennes skönhet, hennes smältande grace och hennes elegans all tjusningskraft i mina ögon. Nu voro de mig nästan vidriga, och äfven hennes skarpa förstånd hade intet värde för mig.
— Sådana åsikter passa ej för kvinnorna i norden. De skulle aldrig kunna göra oss lyckliga.
Min röst uttrykte skarpt klander. Och klandret träffade. Agnes' ögon flammade till, men hon beherskade sig, kastade hufvudet bakåt och skrattade ironiskt.
— Det behöfver du inte säga mig, jag vet det nog förut. Kvinnorna i norden äro saktliga, trogna, ödmjuka, tåliga, sina mäns och sina barns lydiga tjänarinnor — vet du af hvilken orsak?
— Emedan de anse det för sin plikt.
— Och det tror du? Endast och allenast af den orsak att de äro svaga och enfaldiga stackare. Dekunnaej vara annorlunda, däri består hela saken.
— Agnes —!
— Du behöfver ej vredgas, inte menar jag allenast dig, jag talar om kvinnorna i norden i allmänhet, — om de finska, skandinaviska, engelska. Och låtom oss gärna hänföra de tyska till samma kategori.
— Det ligger större kraft i tålmodigheten, i troheten och ödmjukheten än i någonting annat.
— Kraft? Jo pytt! Sådan kraft äger den lägsta slaf. Örnen, som djärft skär luften däruppe, är hvarken ödmjuk eller stillsam såsom dufvan. Hvilken är i dina ögon den kraftfullare? — Få vi redan komma, ropade hon i detsamma till Antti, som hade hämtat båten till bryggan.
— Ja, var så god, ljöd svaret.
Agnes steg först ned från bryggan och jag efter henne. Hon var visst i djupet af sitt hjärta mycket ledsen på mig, men jag var värkligen inte häller god på henne.
Antti fattade med ena handen i bryggan för att hålla båten stadig, och bjöd den andra åt Agnes. Bryggan var något högre, Agnes stälde sig på dess yttersta kant, tog honom vid handen och beredde sig att hoppa ned.
— Ni skall inte falla!
— Får jag stiga på ert knä?
— Var så god.
Och Agnes steg i själfva värket först med sin lilla, nätta fot på Anttis knä och hoppade sedan förbi honom ner på bänken.
Blodet rusade mig åt hufvudet. Med ett enda hopp var jag i båten, men ett stycke ifrån dem, på andra sidan om seglen.
Båten vickade till så att vattnet stänkte in från sidan.
— Lisi — hur är du så oförsiktig?
Antti sade detta med undertrykt, klanglös röst, som om han talat i sömnen. Att Agnes vidrört honom med foten och hennes närhet — de sutto tätt invid hvarandra — hade tydligen alldeles förvirrat hans tankar. Han såg sig obeslutsamt omkring, höll ännu med ena handen i bryggan och kunde icke få klart för sig hvad han borde göra.
Men såg han då ej i himlens namn att alt detta blott var ett motbjudande koketteri!
— Gif mig skoten, ropade Agnes, sätt er vid styret och skjut ut båten!
Antti vaknade upp och gjorde som hon bad.
— Men förstår ni er på att sköta skoten?
Han räkte henne skoten och visade huru hon skulle handtera dem.
Seglen svälde, båten lade sig på sida och sköt med fart utåt sjön, så att vattnet brusade kring fören.
— Så roligt! utropade Agnes.
— Lisi, hvarför sitter du så långt borta, kom närmare! uppmanade Antti.
— Jag sitter bra här, svarade jag.
— Men du är ju alldeles afskild från oss.
— Hvad gör det?
— Nå, som du vill.
Därefter läto de mig vara, och troligen glömde de för en stund helt och hållet min närvaro, där jag satt bakom seglen osedd af dem.
Det var väl, ty jag fick nu i fred reda mina oklara tankar. Hvart hade mina sköna drömmar tagit vägen? Och alla mina veka, försonliga känslor, alla goda beslut? Vacklade de så här genast i början?
Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet.
— Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig, enfaldig, ömklig —
I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig. Och jag uppäggades än mer genom deras fortsatta, lifliga samtal, af hvilket jag icke kunde urskilja ett enda ord, fastän jag alt emellanåt bjöd till att lyssna.
Kanske de med afsikt talade så, för att jag ej skulle uppfatta hvad de sade? Och hvem vet hvilka ögonkast de gåfvo hvarandra?
Jag böjde mig ned för att se dem under seglen.
Där sutto de bredvid hvarandra, Agnes något tillbakalutad och hållande i skoten, Antti vänd emot henne, framåtböjd, med ögonen fästade på hennes intagande ansikte.
Mot min vilja måste jag åter medgifva att det var intagande, och icke allenast intagande, utan så bländande skönt, att mitt hjärta sönderslets, ty det var ju alldeles tydligt att man icke kunde se detta anlete med kallt och lugnt sinne, ej häller låta bli att betrakta det. Anttis ögon voro som fastnaglade. Och de uttrykte en så hög grad af beundran att —
Mina händer knöto sig kring toftens kant. Jag lyfte upp hufvudet, ty jag förmådde ej se på dem längre.
En plötslig, rasande vrede uppsteg inom mig gentemot Antti. Jag skulle velat slita honom i tusen stycken, tillintetgöra, krossa honom…..
Hvarför hade jag ej något vapen i handen? Jag skulle skjutit honom.Först honom och sedan henne, denna —
Icke ens nu, då jag vid lugn sinnesstämning återkallar denna stund i mitt minne, kan jag förstå den plötsliga förändring, som försiggick inom mig. Jag hade alltid trott mig vara saktmodig, jämn till lynnet, förnuftig, och likväl dolde min själ möjligheter till en dylik öfverväldigande passion. Jag hade sträfvat att bli ödmjuk, tålig, själfuppoffrande, och trott att jag i hemmets stilla värld öfvat mig däri. Och när första pröfning kom, huru annorlunda var jag ej!
Jag var icke mera vid mina sinnen. Utan att känna smärta slog jag mina knutna händer mot toften, om och om igen.
De pratade fortsättningsvis och hörde icke bullret, eller måhända fäste de sig icke vid det.
Jag slog alt fortfarande mina näfvar mot toften, det skedde som af ett inre tvång och det lättade mitt hjärta, — jag slog dem, så länge att armarna ända upp till axeln domnade och handen maktlöst öppnade sig.
— Antti, Antti —!
Jag såg upp mot den blånande himmeln och klagade för den öfver orättvisan, som vederfors mig. Fans där en Gud? Hörde han, såg han hvad som skedde här nere, ransakade han hjärtats djupaste gömslen? Om han gjorde det, hvarför var han så kall, så likgiltig?
— Antti —!
Det trängde sig fram mellan mina sammanbitna tänder som en kväfd, dof flämtning, hvilken rymde både raseri och klagan, hot, anklagelse och — bön.
De hörde ingenting, de samtalade blott vidare.
Hvad hade de så mycket att tala om?
Jag drog mig längre bort på bänken, så att jag kunde se dem på andra sidan om seglet.
Samma ställning, samma fagra anlete, samma tydliga beundran i Anttis ögon.
Mig hvarken mindes eller saknade de. Jag var här alldeles öfverflödig. Naturligtvis. Hvarför hade jag alls kommit med? Det hade jag strax bort förstå och förutse.
Jag krossade dem med mina ögon, kastade på dem en blick, hvass som ett svärd.
De sågo ingenting. Agnes skrattade högt, Antti hade sagt någonting roligt.
Skratta ni blott! Skratta och var glada! Hvad rör er min nöd — — —
En galen tanke flög genom mitt hufvud.
Om jag skulle kasta mig i sjön —? Skulle icke Antti då vakna ur sitt rus? Skulle icke hans samvete slå honom?
Och skulle han icke sedan sörja och ångra? Gamla minnen skulle lefva upp igen, han skulle sakna sin trogna hustru, sina barns mor. De nya intryckena skulle försvinna, och de djupare rotade känslorna återtaga sitt herravälde.
Jag böjde mig öfver båtkanten och såg ned. Vattnet brusade, båten skar vågorna, som höjde och sänkte sig.
Det vore blott ett ögonblicks värk —? Och deras glädje där borta skulle åtminstone för denna gång upphöra.
— — — — Men de stackars barnen där hemma? Skulle jag aldrig mera återse dem? Hvad skulle de stackars små säga, när deras mor hämtades hem såsom lik?
Jag vände mina ögon från det förledande djupet och trykte händerna mot tinningarna.
Gode Gud, hade jag förlorat mitt förstånd? Huru kunde dylika tankar uppstå hos mig?
Åter skallade i mina öron ett skratt på andra sidan om det stora, hvita seglet. Detta skratt skar i mina öron, i mina nerver, i mitt hjärta, i hela min varelse.
Jag såg mig hjälplöst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag upptäkte en liten ångbåt, hvilken, på väg till staden, signalerade att den skulle lägga till vid bryggan. Där såg jag en räddning.
— Antti…
Han hörde ej. Med stöd af masten fick jag resa mig upp och ropa en annan och ännu en tredje gång, innan han hörde och vände sig om mot mig.
— Hvad står på Lisi? Sitt för all del stilla, så att du ej faller omkull.
— Vill du styra till stranden, så att jag slipper hem med den där ångbåten. Jag mår så illa.
— Mår du illa? Hvarför sade du det inte förut? Vi vända naturligtvis om.
— Det behöfver ni ingalunda. Ni landsätta blott mig.
— Tror du dig komma snabbare fram med ångbåten? Slupen går nog i sida vind lika hastigt.
— Låt oss inte ännu fara tillbaka, sade Agnes och såg ömt på Antti.
— Men Lisi mår illa —
Han sade detta med tveksam, låg, halft frågande röst.
— Låt Lisi fara med ångbåten, efter hon själf vill det.
Hon smålog och nickade åt mig.
— Icke sant, Lisi?
— Fortsätt ni bara. Jag återvänder hälst med ångbåten.
Antti tyktes ännu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han såg ömsom på mig, ömsom åt stranden. Men jag märkte tydligt att hans innersta önskan var att få stanna kvar med Agnes; han var blott generad för att enkelt och öppet fullfölja sin önskan och låtsade därför motsätta sig förslaget. Åh, jag förstod honom blott altför väl.
— Men tänk om du blir ordentligt sjuk?
— Nej, nog går det om … bara jag slipper hem.
— Nog går det om, upprepade Agnes.
Antti opponerade sig ej vidare, utan styrde till stranden och följde mig upp till båten.
— Kan jag vara alldeles lugn? frågade han, så fort han skaffat mig en bekväm plats.
— Ja.
Jag undvek att se på honom och besvarade hvarken hans handtryckning eller hans farväl.
— Inte dröja vi länge, försäkrade han mig till sist.
Jag smålog ironiskt.
— Det rör mig ofantligt litet om du dröjer eller ej.
Jag tänkte så i mitt sinne, fastän jag viste, att det ingalunda var mig likgiltigt.
Antti stod ännu vid sidan af båten. Jag märkte med hemlig tillfredsställelse att han i alla fall var orolig. Men Agnes ropade att han skulle skynda sig tillbaka, och när ångbåten satte sig i rörelse, gjorde de sig också i ordning att fortsätta färden. Den glada stämningen återvände…
Jag brydde mig inte om dem. Jag öfvertygade mig själf att jag icke brydde mig om dem och att jag blott ville hem till barnen.
Ändtligen var jag hemma. Jag fick Lyyli i famnen och de båda andra omkring mig. Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om för sin mamma! Redogörelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som om jag varit borta i veckotal.
De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de ännu ingenting.
Det sved i mitt hjärta. Jag kväfde mina snyftningar och smekte barnen under tystnad. På samma gång klagade mina tankar:
— Er far har öfvergifvit oss — er och mig. Han älskar en främmande kvinna mera än oss. Vi hafva blifvit värnlösa…
Mina krafter voro uttömda. Jag bad Mari föra barnen ut att spatsera, så att jag skulle få hvila mig i fred.
Vanmäktig af sinnesrörelse föll jag värkligen i djup sömn och sof lugnt en eller en half timme. Då jag vaknade, kände jag mig lugnare. Barnen voro ännu ute, i rummen var det så tyst och ljust, solen sken snedt in mellan gardinerna.
Det som nyss inträffat framstälde sig strax för mitt sinne. Till en början ville jag ej tro att det var sant. Det föreföll mig såsom en ond dröm. Var det jag, som var nära att kasta mig i sjön? Var det jag, som lämnade dem och plötsligt begaf mig bort?
Och den rasande vreden, — sorgen? Hade jag värkligen någon orsak därtill?
Nu, då jag var uthvilad och tänkte öfver saken, såg jag den i ett alldeles annat ljus. Antti otrogen? Lättsinnigt förälskad i en främmande kvinna, som han blott sett några gånger? Antti, — han som var så stadig och så hederlig?
Omöjligt, absolut omöjligt! Jag var helt enkelt oförnuftig och hade varit värd att —
Jag skämdes för mig själf och beslöt att slå hela historien ur hågen och att på allvar taga i tu med någonting. Jag sprang upp, gick ut i fria luften och stälde mig i porten för att se om barnen icke syntes till.
På gården var alt som förr. Allting stod på sitt ställe. Där låg Hartmans byggning med sina fönster och sin farstukvist, där stugbyggnaden och brunnen icke långt ifrån. Där trägårdsstaketet, där porten. Alt kände jag så väl igen, till och med sanden på marken föreföll mig bekant.
Antti skulle glömma sin hustru och sina barn? Lämna sitt hem och följa en främmande kvinna? Kunde man tänka sig någonting mera absurdt?
Till och med den solbelysta, välbekanta gården med alla sina vänliga byggnader, försäkrade mig att något sådant aldrig skulle kunna hända.
Jag var åter mig själf, jag var som förut. Det var mig motbjudande att tänka på min vilda vrede nyss, på min vansinniga sorg och mina själfmordsplaner. Då tanken i förbigående snuddade vid dem, var jag böjd att tro på tillvaron af någon ond ande, som osynlig lurar i vår närhet och inväntar ett gynsamt ögonblick för att öfverrumpla själen och taga den i sitt våld.
Jag önskade att Antti snart måtte komma hem. Det plågade mig att jag gjort mig skyldig till en orättvisa gentemot honom. Jag hade ett behof att visa honom, huru jag litade på honom och älskade honom.
Men Antti hördes ej af. Jag hade redan varit hemma mer än en timme. Han hade lofvat komma strax efter mig och dröjde dock så länge…
Jag såg på mitt ur och räknade ut att fyra timmar förflutit sen vi begifvit oss af på seglatsen. Nog hade de redan kunnat komma…
Men de hade helt säkert roligt där de voro, och hvarför skulle jag icke unna dem det? Gärna för mig skulle de få dröja där om också till i morgon bittida, jag skulle ingalunda afundas dem deras glädje. Tiden skulle nog gå med barnen och allehanda göromål.
Agnes hade rätt. Det var dumt att vara svartsjuk, det var fult. Ingen människa borde förnedra sig ända därhän att lämna dylika känslor spelrum.
Men i öfrigt var hennes uppfattning af äktenskapet alldeles förvänd. Tillåta sin man att vara otrogen…? Och själf begagna sig af denna frihet?
Nå ja, man fick inte fästa så stort afseende vid hennes ord. Helt säkert skulle hon ändra åsikt om hon blott blefve gift. Men i alla fall borde hon ej komma fram med sådana saker, åtminstone icke inför gifta män, det kunde medföra dåliga följder. För Antti fruktade jag ingalunda…
I alla fall var det märkvärdigt, att Antti ej stöttes af hennes gemena koketteri. Då hon till och med täktes stiga med foten på hans knä! Om hon tillät sig att i min närvaro gå så långt, hvad skulle hon då ej —
När jag ordentligt tog saken i öfvervägande, var det dock ej så underligt att jag blef utom mig. För den skull behöfde jag ingalunda hysa samvetsbetänkligheter. Antti skulle aldrig tillåtit mig att stiga på någons knä. Och han skulle icke häller tålt att jag blifvit förtjust i en främmande herre och fullständigt glömt min man, medan jag koketterade för den andra.
Och hvilket intryck det gjorde på Antti! Han blef ej ledsen och tog icke illa vid sig — han förvirrades blott. En van och erfaren världsman skulle i en dylik situation förblifvit kall, sett afsikten och skrattat åt altsamman efteråt. Antti var altför enkel, altför ärlig, han föll hufvudstupa i snaran. Hvad Agnes måtte göra narr af honom i sin själ! Något annat förtjänade han för öfrigt icke häller.
Antti hade bort vara på sin vakt. Agnes förkunnade ju honom midt upp i ansiktet att han skulle komma att glömma alla sina fasta principer och bli en annan människa till och med här i småstadens trygghet…
Åter hade en halftimme förflutit, och ännu hördes de ej af.
Hvad var det jag tänkte nyss? Önskade jag Antti hem för att visa honom min tillit och kärlek?
Onödigt! Han hade försummat mig, varit likgiltig — så mycken stolthet och själfuppskattning torde väl dock vara den sårade makan medgifven, att hon ej visar sig tacksam för slikt.
Svartsjuka var visserligen någonting enfaldigt, men till slafvisk undergifvenhet behöfde man å andra sidan ej förnedra sig….
Sålunda hvirflade tankarna om i min hjärna, och en bitter stämning hotade att åter få makt med mig. Jag beslöt att rycka mig lös ifrån den och springa ner till fru Hartman för att tala med henne om andra saker.
Hon satt i sitt rum och sydde.
— Lisi, — så roligt att du kom. Jag satt just och tänkte på dig.
— Af hvilken anledning?
— Har du redan hört om den sista förlofningen?
— Nej, och inte bryr jag mig häller om att höra.
— Bryr du dig inte om? Hvem skulle inte bry sig om förlofningar?Trefligare nyheter kan det väl inte gärna finnas.
— Det kan jag inte tycka.
— När två älskande finna hvarandra och blifva lyckliga?
— Och då man vet att detta är idel inbillning. Blifva lyckliga? I äktenskapet? Säg mig, hvilka äktenskap äro lyckliga?
— Men Lisi!
— Jag afskyr de där giftermålen. — Nå ja. Låt i alla fall höra hvilka dessa två lyckliga äro, som nu funnit hvarandra.
— Du är satirisk. Nu säger jag det inte mera, försök att gissa.
— Det skulle ge mig alldeles för mycket hufvudbry.
— En enkling.
— Kapten Hake?
— Och Olga Jankovsky.
— Det är skamlöst!
— Huru så?
— Han har blott i fyra månader varit enkling. Den förra hustrun har knappast hunnit kallna i grafven.
— Enklingssorgen är snart förgången, det vet du ju nog.
— Och nu är han väl i sjunde himmeln och förtjust att den förra hustrun dött.
— Det kan väl aldrig vara möjligt.
— Kanske inte medvetet, kanske utan att tänka på det och utan att erkänna det ens för sig själf.
— Ja-a, människohjärtat är ett underligt ting.
— Jag tror nästan att alla män önska att deras hustrur måtte dö, för att de skulle få en annan, bättre.
Fru Hartman skrattade.
— Du öfverdrifver, Lisi.
— Sådant där förargar mig. — Vi skola tala om annat.
— Gärna för mig. — Ditt ideal tyks ännu vistas i staden — frökenVerther, menar jag.
— Ja, det gör hon.
— Kommer hon att dröja länge?
— Jag vet inte.
— Hon har alldeles förtrollat människorna här. Herrarna göra inte annat än springa gata upp och gata ned för att få se henne.
— Jaså.
— Det är inte att undra öfver. Hon är värkligen förtjusande. Jag har aldrig i mina dagar sett maken.
— Ja, det är hon visst.
— Din man tyks också ha mjuknat, så styf han än eljes är. I morse mötte jag dem på gatan, men de samtalade så ifrigt att de inte ens sågo mig.
— Hälsade inte Antti?
— Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte, fastän vi gingo tätt förbi hvarandra.
— Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut.
— Ögonen bländas af att blicka in i solen.
— Så är det.
— Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var med.
Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med en biljett i handen.
— Hvad är det där för en biljett?
— Herrn lär ha skickat den.
Jag ref upp brefvet och läste:
— Vänta mig ej till middagen. Vi äta i värdshuset i parken. Kom med om du orkar. Jag hoppas ditt illamående redan är öfver.
Jag stoppade brefvet i fickan och skrynklade det.
— Karlen väntar på svar, påminte Mari.
— Det behöfs inte något svar. Han får gå.
Mari gick, och jag steg också upp för att taga afsked.
— Hvart har du så brådtom? Sitt nu en stund till, bad fru Hartman.
Men jag kunde icke. Blotta tillvaron föreföll mig outhärdlig.
Jag mins icke mer, huru den aftonen gick. Troligen skötte jag om barnen, kanske sysslade jag också i köket. Blott det kommer jag ihåg att senare, då alt var tyst omkring mig, då barnen sofvo och Mari var i köket, fann jag mig stående i Anttis rum, vid hans skrifbord. Jag betraktade hans saker, hans stolar, böcker och papper. Jag gned stolkarmen med min hand, lade askkoppen på dess vanliga plats, och sticklådan dit, där den borde ligga.
Hvad detta var gränslöst sorgligt!
Mina ögon fäste sig vid skriftygsmattan, hvilken jag som fästmö hade sytt ut. Gröna blad af stålpärlor på mörk botten. Då var lifvet rosenrödt, och framtiden strålade som en solklar dag.
Antti dröjde — månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka? Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam, upptagen af sitt arbete. Jag lugn, foglig, tänkande så godt som uteslutande på Antti och barnen, medan jag från morgon till kväll sysslade med mina små bestyr i hemmet. Och nu —? Hvarför kom denna förändring så oväntadt, utan någon varsel, utan någon aning till förebud? Jag mindes hvarje detalj alt ifrån början, och jag kom till den slutsatsen att Agnes från första ögonblicket gjort ett djupt intryck på honom. Antti sällskapade icke gärna med fruntimmer, men så länge Agnes var hos oss gick han ej ut ur rummet. Och huru lifligt de hela tiden samtalade — ja, värkligen, då kände jag ju redan dunkelt att jag var tillbakasatt. Huru han sedan oroligt gick fram och tillbaka och huru tydligt han gaf luft åt de stridiga känslorna i sitt inre. Han disputerade med Agnes, men tog henne i hand annorlunda än han gjorde det med någon annan, följde henne ända ut på trappan och stod länge i fönstret, blickande efter henne. Han klandrade Agnes. — — Och däröfver kände jag mig tillfredsstäld, min fjolla. Jag förstod icke att han med sina ord blott ville kämpa emot sina egna känslor.
Och hans ömhet mot mig föregående kväll? Därmed försökte han lugna sitt samvete, det var ju klart som dagen! Men jag, min stackare, uppfattade det på annat sätt. Jag veknade fullkomligt och önskade dem en treflig afton! Huru kunde jag vara så dum?
Och det där utbrottet af kärlek om morgonen? Jag bet ihop tänderna, när jag kom ihåg det. Huru kan man förnedra sig så? Det skulle aldrig mer hända. Om också Antti ångrade sig, bad om förlåtelse, på sina knän bönföll om en smekning — ej ens då. Nej!
Det hördes steg på gården. Jag vände mig om och såg Antti komma. Han gick raskt, svängde gladt sin käpp och smålog uppåt fönstret.
Jag hann icke tänka någonting. Men öfver panna och tinningar kände jag ett egendomligt tryck.
Hvarför kom han? Han hade kunnat stanna där han var.
Han fick ringa. Mari skyndade från köket att öppna.
Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag, litet längre än förut.
Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet och tog icke mina ögon från fönstret.
— Har du haft ledsamt här hemma, Lisi?
Han försökte lägga armen om mitt lif. Men jag stötte honom bort, tog några steg bakåt, mätte honom från hufvud till fot och såg honom sedan rakt in i ögonen med en hotande, kall, tillbakavisande blick.
— Kom inte nära mig!
— Så? Hvad står på?
— Hvad? Det frågar du! Tror du jag är så dum, att jag ingenting märker? Huru har du burit dig åt gentemot mig under dessa dagar? Först blir du förtjust i en främmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djärfs i min närhet —
— Du är från dina sinnen!
— Det är du som är från dina sinnen — du själf. Du som på detta sätt kan glömma dig. — Åh, hvad jag föraktar dig!
— Gör ett slut på det här, Lisi!
— Ja, det skall jag göra — det har jag redan gjort. Emellan oss är det slut … ty jag kan aldrig i mitt lif förlåta dig detta … aldrig glömma det. Och ingenting i världen skäms jag för och ångrar så som det, att jag någonsin litat på dig. Att jag ej förstod huru litet värda alla dina berömda grundsatser voro. Och din stadga, dina vackra talesätt —? Ord, ingenting annat —
— Jag känner värkligen inte igen dig. Skulle du vilja gå ut ur mitt rum och lämna mig i fred?
— Du skall nog få vara i fred för mig. I fred — för alltid!
Jag gick och slöt dörren. Jag flydde ända in i mitt eget rum. Där sjönk jag ned i soffan.
Jag darrade i hela kroppen, mitt hjärta bultade, och bloden sjöd i mina ådror. Jag höll på att kväfvas.
Med hopknäpta händer satt jag där orörlig, flämtande, skälfvande — jag vet ej huru länge.
Det föreföll mig som om allting stannat — som om hela lifvet på en gång stelnat i sina former.
Då stormen i mitt inre något lagt sig och tankarna klarnat, så att jag småningom började uppfatta hvad som tilldragit sig, kände jag först en egendomlig tillfredsställelse med mig själf. Jag hade uppträdt stolt, stark och sträng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela mitt väsen.
Jag såg för mig alla de växlande skiftningarna i hans anlete. Först uttrykte de blott förvåning, sedan undran, tvifvel, vrede.
— Jag känner inte igen dig, sade han.
Det tror jag nog. Han ansåg mig oförmögen till själfförsvar och trodde sig obekymradt få trampa mina rättigheter under fötterna. Nu hade han fått inse sitt misstag. Jag var ingalunda en sådan stackare som han trott.
Följderna insåg jag nog: vårt förhållande var ohjälpligen brutet. Naturligtvis skulle vi söka skilsmässa. Sedan skulle jag bli ensam med barnen…
Ensam hela mitt lif igenom!
Min tanke svindlade. Det var som om en öde, dyster öken legat framför oss, — mig och barnen.
Andra tankar sökte sakta smyga sig fram.
Var det mitt fel? Hade jag öfverhufvudtaget kunnat förhindra det? Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig…
Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra.
Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag. Och emellan oss skulle ligga ett svalg så djupt, att det vore oöfverstigligt.
Sorgliga minnen, blödande sår…
Barnen sofvo lugnt. Jag hörde en stund på deras jämna andedrag.
Hvad tänkte Antti på där i sin kammare? Hade han lagt sig? Skulle han värkligen kunna somna strax efter detta? Längtade han ej efter försoning? Hvarför kom han ej för att förklara sig? Hvarför sökte han ej med ett enda ord försvara sig och bevisa grundlösheten af mina beskyllningar? Jag skulle så gärna trott honom.
Var han uppe ännu, gick han fram och tillbaka, såsom han brukade, då han reflekterade öfver någonting?
Eller låg han redan? Hvad tänkte han om mig? Var han ledsen, hatade han mig?
Eller förstod han att det blott var kärlek altsammans? Af kärlek hatade jag dig, Antti, af kärlek yttrade jag dessa vansinniga, rasande ord. Förstår du det ej? Hvarför kommer du då inte?
Med längtande saknad, med hoppfull ömhet betraktade jag den stängda dörren. Jag höjde mina hopknäpta händer mot den: Antti, kom — och brast i gråt.
Dörren förblef stängd. Dess gula trä rördes ej af min gråt och dess mässingslås brydde sig ej om min klagan.
Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig på tå öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill den.
Ingenting hördes.
Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter.
Ingenting! Sof han värkligen?
Sof han lugnt, medan jag förtärdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han viste att vårt förhållande var brutet, att vi för alltid voro skilda!
Jag kunde icke fatta huru någonting sådant var möjligt, men när jag stått där en stund, föreföll det mig dock naturligt. Då han icke brydde sig om mig, sörjde han ej häller öfver vår skilsmässa, tänkte jag. Och samvetet sof, och minnena hade bleknat. Nya känslor, nya intressen hade jagat dem på flykten.
Om äfven jag kunnat bli lika kall gentemot honom! Men jag kunde icke. I detta ögonblick älskade jag honom varmare än någonsin förr, älskade honom med smärta och sorg, och med en hopplöshet, som gjorde mitt sinne otillgängligt för alt annat i världen.
Ännu en gång lutade jag mitt öra till dörren. Jag trodde mig höra att någon rörde sig, kanske vakade han ändå? Kanske vakade han och var bekymrad som jag? Om jag hade vågat öppna dörren — men det var omöjligt, jag hade icke djärfhet nog. Jag darrade af köld, så att tänderna skallrade. Slutligen smög jag mig sakta bort, kastade mig på bädden och grät…
Och när jag följande morgon vaknade, ville jag återigen inte tro att alt detta var sant.
Barnens röster gjorde mig nervös. Jag brydde mig icke om dem nu, ty jag måste i fred få tänka och påminna mig hvad jag egentligen sagt och gjort.
Plötsligt stod det alt för mig, hela mitt uppförande mot Antti i går och mina dumma, oförståndiga ord.
Jag satte mig ner och knäpte ihop händerna.
Gode Gud, var det värkligen sant! Jag kunde icke fatta hvad som kommit åt mig, hvad som bragt mig från mina sinnen.
Om jag nu just träffat Antti, skulle jag ha talat öppet med honom, skildrat för honom hela mitt sinnestillstånd i går, och vårt förhållande skulle säkert ha kommit på rätt igen.
Men när jag i denna afsikt gick in i hans rum, fans han ej där. Han hade för längesedan gått ut i staden, sade Mari.
Det återstod ej annat än att vänta. Jag sysslade med ett och annat, under det tankarna gingo sina egna vägar.
Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att gå och tala med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas. Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet, ett rof för stridiga känslor. Jag lyfte lilla Aino upp på sin stol, band haklappen om Anttis hals och lät honom klifva upp på sin vanliga plats till höger om mig.
— Vänta nu vackert tils pappa kommer.
Han kom. Han hälsade kort god morgon, kastade en sidoblick på oss och satte sig till bords. Jag satte mig midt emot honom som vanligt och stälde i ordning maten för barnen, sade med låg röst hvad jag hade att säga dem och undvek att se åt Antti.
Därpå tystnade jag också, och intet annat ljud hördes än knifvarnas och gafflarnas skramlande, ty äfven barnen åto för att stilla den första hungern så hastigt, att de icke sade ett ord.
Huru gärna jag velat veta hvad Antti egentligen tänkte och hvad han ämnade göra! Men det fick jag naturligtvis ej, då jag icke kunde närma mig honom med en blick, ett ord eller den minsta åtbörd. Jag kunde icke ens förmå mig att räcka honom de asietter, som råkade stå i min närhet, då han icke räkte mig dem, som voro närmast honom. Stoltheten gjorde hvarderas sinne hårdt och vidgade klyftan mellan oss alt mera.
Rummet föreföll mig tomare än vanligt, då Antti gått bort. Omedvetet hade jag likväl kanske önskat och väntat att han skulle säga någonting eller att någondera af en tillfällighet fått anledning att yttra ett ord. Men Antti slutade sin måltid före oss, stolen skrapade i golfvet, och dörren slöt sig efter honom. Om en stund gick han åter ut i staden.
Mitt sinne blef alt mörkare. Detta var dock altför sorgligt.
Han gick ut i staden, skötte lugnt sina angelägenheter och brydde sig icke ett grand om att förhållandet emellan oss var brutet?
Eller — hvad viste jag — kanske företog han åter i dag någon utfärd med Agnes?
Kanske omtalade han just nu för Agnes min svartsjuka, och kanske skrattade de åt mig?
Det föreföll mig först alldeles omöjligt. Men när denna tanke engång slagit rot i min hjärna, så lossade den icke mer därifrån. Om jag äfven för en stund lyckades fördrifva den, så kom den snart åter med dubbel styrka och förvandlades småningom till säker öfvertygelse.
Mitt hat från i går började åter sjuda inom mig. Jag måste få tag i dem, måste få — —
Jag viste inte rätt hvad jag ärnade göra, tog blott hatten, parasollen och handskarna och begynte gå åt gästgifveriet till.
Ingalunda var hon väl nu hemma, men kanske viste man där, hvart hon gått. De skulle åtminstone kunna säga i hvems sällskap hon gått ut…
— Om fröken Verther var hemma? Joo — fick jag till svar. Och en beskäftig kypare med serviett på armen skyndade framför mig genom korridoren och öppnade dörren till Agnes' rum.
Vid första ögonkastet såg jag att Antti icke var där. Agnes var ensam och halflåg utsträkt i en hvilstol.
— Lisi —
Hon riktade på mig en matt blick.
— Det var bra att du kom.
— Är du sjuk Agnes?
— Nej.
— Trött?
— Inte just det häller. Men mätt.
— På hvad? På oss här?
— På hela lifvet.
Jag blef stum af lutter förvåning. Jag hade åter för mig en alldeles främmande varelse. I denna bleka, slocknande kvinna fans ej ett spår af den Agnes, som jag i barndomen känt och ingenting af henne, som i går så störande ingripit i mitt lif.
Men förtjusande var hon äfven nu, där hon låg i sin skära morgonrock med halfslutna ögon. Jag såg på henne tyst och undrande.
— Skulle du vilja hjälpa mig? frågade hon efter en stund.
— Gärna, om jag kan.
— Jag tänkte resa härifrån med ångbåten, som går i kväll. — Men därförinnan borde jag packa in mina saker.
Jag spratt till.
— Reser du bort?
— Min röst uttrykte så mycken glad förvåning, att jag kände mig helt generad. Lyckligtvis märkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt:
— Om jag på något sätt kan bli färdig.
— Jag skall nog packa in dina saker.
— Tack!
Hon gaf mig några nödvändiga upplysningar. Därefter slöt hon åter ögonen som om till och med denna ansträngning varit henne för mycket och sjönk tillbaka i sitt apatiska tillstånd.
— Du är bestämdt inte frisk, Agnes?
— Jo, det är jag, tyvärr.
— Tyvärr?
— Just så: tyvärr. Då jag får sådana här skof, önskar jag alltid att jag vore kroppsligt sjuk.
— Händer det då ofta?
— Hm —
Hon smålog sorgset.
— Jag trodde —
— Hvad trodde du?
— Att du tvärtom alltid skulle vara glad och njuta af lifvet mera än andra människor.
— Huru kom du på den tanken?
— Nå — af alt hvad jag sett och hört. I sällskap är du ju så sprittande liflig och upprymd.
— Hm —
— Och anser vårt stillsamma lif här odrägligt tråkigt.
— Hvilket det sannerligen är.
— I alla fall tillfredsställer det oss.
— Emedan ni ej smakat någonting bättre. Emedan ni ännu — förlåt mig — befinna er på ett så lågt stadium och äro så litet utvecklade.
— Om utvecklingen värkar lifsleda, så är det bättre att förbli outvecklad.
— Säg inte det, genmälte Agnes något lifligare. Äfven om jag skulle lida dubbelt mera än jag gör, så ville jag ej byta med er. Bevare mig himlen!
— Då är ju alt bra, skrattade jag, där jag satt vid hennes kappsäck.Jag skulle inte häller vilja byta med dig.
Agnes måste skratta.
— Märkvärdigt, hvad barndomsvänner kunna tala öppet och oförbehållsamt med hvarandra, huru mycket än deras vägar gå åtskils.
— Du har förändrat dig alldeles otroligt, Agnes.
— Ja, det har jag. Man skulle inte tro mig vara samma människa som förr, inte sant?
— Åtminstone skulle inte jag kunna säga hvad du har gemensamt med denAgnes jag såsom barn kände i skolan.
— Hm — i stora världen förändrar lifvet människorna. I morgon är jag ej densamma som i dag, och i öfvermorgon är jag åter en annan. Ni äro er lika år ut och år in. Det vore någonting förskräckligt?
— Det är inte alltid fallet.
Jag tänkte på den förändring som Antti de senaste dagarna undergått.
— Huru skulle jag någonsin kunna lita på en människa, om hvilken jag vet att han ej mera i morgon är densamma som i dag?
— Ett ledsamt uttryck det där »lita på». Lita på! Hvad behöfver man lita på någon? Om en människa i dag behagar dig, är det bra, och gör han det ännu i morgon — desto bättre. Om ej, så vänd honom ryggen och sök en annan. Voilà tout.
Medan Agnes talade hade hon blifvit så pigg, att hon lyfte upp hufvudet och vände sig mot mig. Också hennes ögon hade fått ett lifligare uttryck.
— Men hvad skulle du säga, Agnes, om någon, som du tycker om, utan vidare skulle vända dig ryggen?
— Som jag tycker om?
Hon sade detta med en mätt, likgiltig, öfverlägsen ton och sjönk tillbaka i sin förra apatiska ställning.
— Det kan jag värkligen inte säga, ty såvidt jag kan minnas, har jag aldrig tykt om någon.
— Men om du skulle fatta tycke för någon?
— Så skulle jag också veta hålla honom fast.
— Det kunde ju likväl hända att han skulle förälska sig i någon annan.
— Omöjligt, det är inte tänkbart.
— Du är ung och vacker nu, men tiden går.
— Prata inte skräp. Jag kan nog bibehålla min makt.
— Hvad är det?
Kyparen hade hämtat ett bref till henne. Hon ref upp det.
— Ahaa!
Hon skrattade.
— Ni får gå. — Hör du, Lisi, sade hon, då kyparen stängt dörren efter sig. Och hon skrattade på nytt. — Jag blef nyfiken.
— Af hvem var brefvet?
— Af din man.
— Jaså.
Mina kinder brände.
— Han kan inte mera vara min ciceron. Han har fått oväntade hinder. —Skulle du möjligen veta hvad slags hinder det är?
— Han har inte sagt mig någonting —
Jag försökte tala så lugnt jag någonsin kunde.
— Har han ingenting sagt?
Hon skrattade fortfarande.
— Hvad skrattar du åt, Agnes?
— Åt ingenting. — Ni äro så hjärtinnerligen naiva.
— Jag förstår inte hvad du ser för naivt i detta.
— Den här roliga historien piggar riktigt upp mig. Hvad skulle du säga om jag stannade här?
— Hvad jag skulle säga? Jag skulle packa upp dina kläder igen, ingenting vidare.
Hon lade sina händer i kors bakom hufvudet och såg småleende upp i taket.
— Det skulle ändå roa mig litet.
— Hvad då? frågade jag, då hon ej genast fortsatte.
— Ett litet experiment.