Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?
Hvemdet var veta vi icke, menkvarhan var, det hade Marie förtrott sin väninna.
Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: "Hugo var glömd." — Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de förlofvades möte utvisa.
7.
Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se utveckla sig för våra ögon.
Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.
Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt skrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst, uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm, prononciation.
Hvad hade då händt, hvad hade då timat?
Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte; Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin fantasis ädla drömbild och sin vän Marie.
Och trösterskan kom.
Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med darrande stämma sporde:
"Huru mår han?"
Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskaude ton:
"Huru mår han?"
Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:
"Jag får ju icke se honom."
"Men huru för du maten till honom?"
"Genom gluggen", blef det nedslående svaret.
"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?"
"Jaså, du är uppe, nå det var bra", ljöd tant Agnetas röst i dörren, "då får väl Hugo stiga in?"
Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.
O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?
Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara fåfänga.
Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för honom i Lydias hjerta.
"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!"
Då mötte han Lydias blick.
Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka som hotade honom.
Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin hand och sade lugnt:
"Jag är trött, Hugo, — herr Forstadius, menade jag."
Hugo bleknade, så godt han kunde.
Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.
Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att hon var afkyld.
En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan.
"Herr Forstadius", fortfor hon blidt, "ni har väl redan länge sett att jag icke kan älska er?"
Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.
"Lydia… fröken Eberhardt… herre Gud! Lydia, hvad skall detta betyda?" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.
"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?" svarade Lydia lugnt, "det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och hon suckade djupt, "jag lefver för en annan."
Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut,
"Alltså", utbrast han till svar, "har tant Agneta rätt ändå. Du… fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse."
"Gode Hugo", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, "icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor idé."
Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om, så att han litet uppbragt svarade:
"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att lemna mig så här."
"Kors!" inföll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar."
Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande förebråelse:
"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår mina händer, och sitt ni der ni sitter!"
Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak mera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något finare sammansatta fröken Lydias behag.
Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle öfversten hvarje qväll drack tre "toddar" i stället för de förut vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins (den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med litet godt, såsom vi snart skola få se.
8.
Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; - ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida vingar. Men lilla Lydia — skön och stolt som Maria och älsklig som den blyga blomman från Tours, — hvad hade hon felat?
Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som verkligen helighållit sin qvinlighet.
Men nu till den episka sidan af vår uppgift.
Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.
Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma på sina poster om förbisväfvande englar — det är Lydia som tyst smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort korridor och böjer knä på det kalla stengolfvet.
"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva golfvet. "J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg."
"Ah, merci, mon ange!" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.
Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur don franska tidningen.
Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära gluggen, på det fången skulle höra bättre.
"Ma celeste amie!" afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi återgifva likväl samtalet på svenska): "Min hulda vän, nu har du i tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska; men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst tyder derpå."
"Jag är tjugutre år", svarade Lydia sakta.
"Och jag är tjugufem, ma chère Lydia! Om du kan, så fortsätt läsningen, jag ber."
Och Lydia återupptog läsningen:
"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige Cyrilli fest i klostret å Walamo…"
"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?" utbrast fången. "Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta sitt lidande? Min unga vän, ma chère Lydia, läs icke mera", fortfor han efter en stunds uppehåll, "tunga minnen lägra sig öfver min trötta själ… tala hellre… berätta mig om det är vackert derute; det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som näktergalen i vårens lund?… O, säg mig, är allt ännu såsom det var förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne herrskareson."
En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på fångens panna.
"Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull… den glömde, den namnlöses skull!" utropade fången. "Lydia, lemna mig allena… gå! Jag ber dig."
"Adieu, mouseigneur", hviskade flickan.
"Adieu, mon coeur!" svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.
9.
Det var den 9 Juli, den "helige" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde "rättroget" eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo, hvars grekiskkatolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.
Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne, alléerna och — de ensliga "erimitagen" å den parklika ön. Rådjuren tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke, men hvad vi veta är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, tyhanhade kommit, czaren, och hedrathelgonetsgraf med sitt höga besök.
Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde att få vara allena. Hans önskan var en befallning… och ensam gick kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla undan. Liksom närvaron af en haj i hafvet bortskrämmer alla småfiskar ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska — — och det äro vi ju alla — störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.
Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.
Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den väldiges åsyn.
Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet, Det var Lydia. Nu stod hon framför honom. Sjelfherrskarens blick hvilade en stund på den vackragestalten, men de hårda dragen veknade småningom och han frågade slutligen nästan deltagande: "Hvad vill du, mitt barn?"
"Nåd" hviskade den unga flickan, "nåd, Eders Majestät, för AlexejAlexandrowitsch."
Då — så sägs det — blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i ansigtet och han utropade tvärt: "Huru känner du Alexej?"
"Jag är hans fångvaktares dotter", sade Lydia och böjde knä för den man, för hvars vink jorden då darrade.
Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och bad henne stiga upp.
"Mitt barn", sade kejsaren, "du känner ju ej den, för hvilken du begär nåd?"
Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå — de lyddes alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt kort:
"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år."
Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut somMaria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottetHolyroods terrass.
Nikolaus var en handlingens man.
"Han är fri", sade kejsaren, "men kom ihåg, min fröken, att ni nu framdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant meder, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att tiga… ni vet… så må han gå fritt omkring inom den stads murar der ni bor… nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg… han skall tiga… och ni jemväl… Speransky! kom hit!" ropade den mäktige mannen högt.
Och fram skyndade en smallifvad adjutant.
"Er venstra epålett lutar för mycket framåt", sade Nikolaus kallt och fortfor sedan: "sätt genast upp en skrift att fången 'den namnlöse' i Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er här inom femton minuter."
Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.
"Tack för rättvisan", sade hon saktmodigt men stolt.
"Du är en djerf flicka", svarade envåldsherrskaren, "men du behagar mig. Är din fader adelsman?"
"Öfverste von Eberhardt!" svarade Lydia lugnt.
"Du skall bli hoffröken vid vårt hof."
Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den "gode kejsaren" om halsen.
"Farväl, mitt barn", sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den vår Lydia verkligen kysste, "der kommer folk. Jag skall tillsända dig benådningspapperen inom dagens lopp." Och han mumlade sakta för sig sjelf: "Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid ditt bröst än du varit om du sute på min plats!"
Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert, adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning, "konfidentielt".
Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.
10.
När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig, och modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade "den namnlöse" veta vi icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat Lydias förmenta skuld.
Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler öfver ett vinterligt fruset landskap.
"Pappa… nu är det bra… se här", sade den rodnande flickan.
Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:
"Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg, hvarföre är du nu så glad?"
"Han är fri, pappa, han är fri", utropade flickan och räckte gubben det kejserliga brefvet. Och der stodNikolausunder ordern med förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.
Öfverste von Eberhardt såg upp. "Det har du gjort, min flicka, o, ja! du är ändock, ta' mej tusan dj—r, de må säga hvad de vilja, de småkräken, en äkta svensk fröken och…"
En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att afbryta sin sats, men han fortfor snart:
"Det var förb-dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke jag längre ett lejon i bur."
Lydias ögon lyste.
Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han framtog en nyckelknippa.
"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask flicka ändå, och jag är din far."
Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.
"Hvad felas dig, flicka?" frågade gubben.
"Jag", sade Lydia, "öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta hans blick."
"Men han skall fråga efter dig", sade gubben brydd, "du är ju den enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag glömt… blif min tolk."
Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?
Lydia lydde.
Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.
Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af sinnesrörelse.
"Namnlöse fånge", började gubben på ryska.
Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste sig bokstafligen från marken.
"Hvad behagas?" sade fången stolt.
"Lydia, säg honom att han är fri."
"Monseigneur", sade vår fröken, med dallrande stämma, "monseigneur, ni är fri."
"Fri", svarade den fallne storheten, "jag är icke fri, jag kan aldrig bli fri. Säg", fortfor han efter ett kort uppehåll: "är det icke frisk luft som strömmar in till mig?"
"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för… 'herr namnlös'."
"Lydia", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna. "Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är mörkt… det är en lögn, en äkta kejserlig lögn."
Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.
"Ja, jag känner Nikolai nåd… Jag känner den… men Gud vare lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning… men hvar är du… kunna vi icke gå längre fram i dagern… jag ser inte… Lydia, — förlåt, er hand, min fröken, om jag får be", sade främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia räckte honom sin hand.
"Lydia, ser ni mig?" frågade den befriade fången.
"Ja, herre", svarade vår väninna nästan skyggt.
"Så besynnerligt!" återtog fången, "jag ser icke dig… ah!" och han strök med den afmagrade handen öfver ögonen, "jag är blind."
Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.
Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den "namnlöses" knä.
Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.
"Durak! (lurk!)" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet förskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "för upp fröken till hennes rum… och… och fången upp till mig."
Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubbenEberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.
11.
Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska kamratlikt. [Faktiskt.]
Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes promenad.
Förtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.
Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.
Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:
"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!"
Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.
Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.
Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så ofta som mera förfinade organismer.
"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie."
Marie neg.
"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du bli min hustru?"
En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela väsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli enhustru, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes hemlighetsfulla tillvaro beror.
Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och Marie slut.
* * * * *
De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig till verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla uppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, samma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva qvinliga behofvens mäktigt manande röst.
Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta, som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne.
Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.
Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif — hon och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju dagligen — skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet för det ridderliga, olyckliga polska folket.
Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.
"Lydia", sade den namnlöse matt, "doktorn har i går bekant för mig, att jag icke har många dagar qvar att lefva."
En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja, svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne, hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade, hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.
"Lydia", återtog sjuklingen efter en liten paus, "Lydia, din hand är så sval, den gör mitt brännande hufvud så godt."
Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig ljufhet. Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden — men dock icke dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet — försakelsens färglösa blomma.
Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förtärda drag… det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte.
"Lydia, min vän", sade fången, "jag har intet att erbjuda dig… för din kärlek; icke ens ett namn… men jag ber ändå, Lydia, innan jag dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar."
Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor upp… och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.
Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.
"Om jag dör, hvad gör du då?" frågade den namnlöse.
Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade den blindes vissnande läppar.
Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen kraft att omfatta den sköna qvinnans lif… och Lydia hvilade ett ögonblick… ett ögonblick, ett enda… i sin Alexis' famn.
Den ädla flickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth. Men då hon kom till orden: "dit du går, dit vill jag gå", afbröt den sjuke läsningen och sade:
"Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska visor."
Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna sången:
"Fjerran du dröjer i grönskande dalar", etc.
Då hon slutat var den sjuke inslumrad.
12.
Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre fram på hösten — och underrättelsen om den polska insurrektionens… eller riktigare frihetskrigets — utbrott hade just qvällen förut anländt till den värda staden Kexholm.
Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad nyhet.
Den sjuke log.
"Du är så vänlig, Lydia", sade han, "men glädjen dödar sällan och om den äfven härvidlag skulle döda, hvadmer… i dag eller i morgon det är ju detsamma… dig kan jag ju ändock icke göra lycklig."
Entusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende.
"Alexej Alexandrowitsch", — sade hon med sakta men fast ton, "om Adam Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp… skall ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva dess lydiga tjenare?"
Flickans kinder glödde.
"Min fordne vän, ja, du hulda engel… min ende verklige vän", hviskade fången, "huru skulle han ha fått veta hvar jag är… och hvarföre skulle han just nu kalla mig?"
"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berättade nu utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.
"Då Lydia, vill jag dö", inföll den sjuke, "och i himlen bedja för den goda sakens framgång. — Farväl, Lydia", tillade han matt, "min stund har slagit… ja, jag är glad… helsa min vän Adam… godnatt Lydia… men det är morgon… det nästan ljusnar för mina ögon… Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga saken…" Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.
Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.
Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:
"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski."
13.
Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad och den ädle furst Adam Czartoryski var dess president.
Det var den 2 Februari.
I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.]
Det var fursten sjelf.
Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.
I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.
"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men… jag antager det icke… ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer."
"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er."
"Och hvem är det?" frågade fursten leende.
"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.
"O, haf tack, unge man, — numera mitt barn" utropade den ädle fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch' ögon i hans sista stund… han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek… Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden."
Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.
En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.
"Ja, jag känner dig… jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon.
"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare.
"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heterEberhardt."
"Eberhardt… och vidare?"
"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet lugn.
"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skritvelse till mig", tillade han.
"Jag har gått i en god skola" svarade den unge mannen med ett egendomligt sorgligt leende.
"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare.
"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en nästan komisk blick.
"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan", fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en plats och framlade några papper för honom.
* * * * *
Vår berättelse nalkas sitt slut.
Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti 1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel soldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår. [Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste bragder.
Vid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk i sin äldre kamrats armar.
"Är du svårt sårad?" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta uniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet.
"Herre Gud", utropade han, "det är en qvinna!"
Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.
Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.
* * * * *
Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde sin sårade adjutant.
Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.
"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket namn får jag nu ge dig?"
"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret.
"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland."