The Project Gutenberg eBook ofNya utvandrarehistorierThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Nya utvandrarehistorierAuthor: Konni ZilliacusRelease date: October 15, 2015 [eBook #50223]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NYA UTVANDRAREHISTORIER ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Nya utvandrarehistorierAuthor: Konni ZilliacusRelease date: October 15, 2015 [eBook #50223]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Tapio Riikonen
Title: Nya utvandrarehistorier
Author: Konni Zilliacus
Author: Konni Zilliacus
Release date: October 15, 2015 [eBook #50223]
Language: Swedish
Credits: E-text prepared by Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NYA UTVANDRAREHISTORIER ***
E-text prepared by Tapio Riikonen
Af
Wentzel Hagelstams Förlag, Helsingfors, 1897.
Några ord till läsaren.Hvitt ljus.Från Urskogen.Ett dynamit-attentat.Alexander Taivalmaas spanska kärlek.Elias Möykkäs Amerikafärd.Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge.Öfverste Beckridge och hans gorilla.När Erik Käykkä sprängde banken.David Anttilas öde.På prärin.I skogen.Nybyggarlif.David Anttilas öde.
Hågra ord till läsaren.
En och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, att de icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titel utlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.
Utvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen mot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka en lättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiska företeelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärren långt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del af våra utvandrare.
Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta nog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som förstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så mångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor kredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat alltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland — och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som flugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara individer, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande orsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga karaktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan, som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för att komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets småhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som gjort tillvaron omöjlig.
Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än tillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns förfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled samlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete härdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket åtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.
I jämförelse med rågbröd — också då det icke är blandadt med bark — och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis, och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är det alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid bli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också skatta whisky'n alltför högt.
Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många, som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten. Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de senare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan arbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt större manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än en af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt samhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den skolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.
Svårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro "villiga att göra hvad som hälst" — men icke förr, än de oundgängligt måste försöka sig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter dag kring gator och torg — aldrig mera än halfmätt och oftast mindre, aldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant kunnat förmås att låna — i själfva värket är långt hårdare arbete än att bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.
Dessa utvandrare — och de äro många, ty de äro legio från alla jordens länder — komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De arbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än tills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt börja drifva omkring på jakt efter något lättare göra — eller också komma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke nödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar glömska. Och det är om möjligt ändå värre.
Men utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de till den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars Amerika.
Där kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat hemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga folkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit bort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst öfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en eller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre framgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för dagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter rättvisligen under titeln "Utvandrarehistorier".
Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle kunnat slå sig ut också hemma.
Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.
Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun och en skara af barn. Och barnen kommo nog — ju fattigare man var desto flera. Det hade han också lagt märke till.
Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas — allra mest då en hop barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt borta.
— Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt oss?
— Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. — Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost och missväxt, som alltid komma på nybyggen.
I Amerika var det mycket lättare — där kunde en duktig karl mycket hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. — — De kände själfva till och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli nybyggare på främmande mark. — — Hvad andra gjort kunde han väl också göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge de lefde.
Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan förklarade blott att hon nog skulle vänta — — fast i fem år.
— Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis — så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.
Med den trösten reste Isak.
Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde användas.
Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan senare befans oduglig, så var det icke så noga.
Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen samt kost och kvarter så länge strejken räckte — förutom naturligtvis fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att komma sig till förmögenhet genast — — sju mark och femtio om dagen! Han kunde knappast tro det själf.
Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af de andra nykomlingarna.
Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt utan misstag och oreda.
Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.
Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För dem var han en "scab" — en, som tagit en strejkandes plats — och scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.
Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk", såsom de förvrängde hans namn.
Hans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt beröra honom med foten och ryta: "rör på dig, fördömda scab!" Men då Isak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt knä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att eka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.
Och då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den, hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt säker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att begagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med tiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade emot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.
Det var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte sin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. Hade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med föredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid så brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.
Redan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva efter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de första dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan sparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för två, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket i bredd med möjligheten att gifta sig genast.
Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den likväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men ingen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke var desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara ensam.
I stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på Heikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning, så att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att gifta sig utan lysning, skref han.
Men hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet och många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de fem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens så länge, om en annan, antaglig friare infann sig — — och kvinfolk var ju i alla fall inte annat än kvinfolk — — — men efter lysningen var man så godt som gift — — —
Han tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle skrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några månader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde hon sätta på banken i sitt namn.
Förtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart till och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för världsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i veckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och desto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.
Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de invecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras betydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med förarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som hälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första, som befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till utställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste fördubblas och tredubblas.
Det var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin drömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till stadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende — — och nu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!
Men så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en fribiljett för turen Wasa—Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att tiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver till Amerika så fort hon kunde.
Nu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara ihop till hemmanslotten äfven såsom gifta — — ja, fast med ett par barnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor belåtenhet.
Om två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den tiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då kunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde han. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.
Trafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som höstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i "två sektioner", såsom det hette, det vill säga två tåg följde hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i stället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra femtio — sjuttio — två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen åtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till åtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller så emellan! — Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta resurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af personalen att erhålla permission ens för en dag.
Det var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så, att han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände, fulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne till det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen, utan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls icke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de få timmar han då och då kunde få sofva.
— Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom, tillade han. — Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte klaga.
Det gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt åsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent obegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än två månader!
— Ja — och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde Isak. — Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de skicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster åtminstone till nyår — — — Då borde vi ha så mycket, att vi kunna resa hem om vi vilja — — till en hemmanslott räcker det nog! Men då vilja vi kanske ha mera.
— Månntro det? sade Anni. — Det här landet kan nog gå an att arbeta i och förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!
— Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke var utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. — Det är just för att här fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man förtjänar pengar — — Men det är nog inte värdt att vi gifta oss förrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag måste vara borta både dagar och nätter.
Därom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så väntade hon hälst — — det kvarter de hade var ju värre än en gästgifvaregård —! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon. Och därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde sätta bo — eller resa hem.
Det var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade Isak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru oförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i sysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf han slutligen med sig.
Han skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få plats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade han tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med till stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!
Därmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt lokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter varit i arbete trettiosex timmar i ett kör — med sex timmars hvila vid banans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste höbärgningstid hemma! — — — men så lönade det sig också mycket bättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i fickan.
Anni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den korta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram. Hon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring, klef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv hvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde henne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på att rengöras.
Hon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla sätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan maskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i mörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto häpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl — — hade reda på mycket mera än någon där hemma — — — Inte ens brofogden — knappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!
— Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade hon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.
— Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när man kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar och stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad ljus de visa.
Hon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:
— Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full fart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med vagnarna — — då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken, så får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast, fast man har aldrig så god fart — — det betyder att där är fara på färde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på skenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så tvärt, att det brakar i maskinen.
— Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!
— Så tänkte jag också förut — och nu kör jag det ändå både dag och natt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid stationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser signalen — — och till och med då händer det ibland att det går galet och hela tåget går i kras.
Anni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro — — om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.
— Halloh Eisäk! — har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort passagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in på spåret näst intill. — Hvem är den tösen?
— Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. — — Vi ämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak presentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom fram till dem.
— Ledigare! ja, — — räcker allt innan här blir ledighet till annat än att förtjäna pengar för bolaget — — — vi få allt släpa och slita så länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall — det är en grann flicka ni fått!
Isak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de främsta på linjen — förde den flygande expressen — och hade icke för vana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu skakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt enkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.
— De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. — Hvarenda man är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.
Isak skakade på hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han, att lämna sin post just då man behöfdes som mest.
— Det tackar er fan och inte bolaget för er hygglighet! utlät sig Johnston. — De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte behöfdes.
— Det kan väl vara, medgaf Isak — men nog stannar jag nu i arbete, tills den värsta tiden är förbi, så vi kunna sätta bo ordentligt. — — — Om hon bara kunde få tjänst i ett godt hus till dess, så vore allt på rätt — — —
— Vill hon taga tjänst? afbröt Johnston. — Det kunde ju inte passa bättre! Här var bud från min hustru, då mitt tåg kom in, att vår flicka gått sin väg. Och jag skulle på hemvägen höra åt på ett kontor efter någon, som kunde komma i stället. Men det är inte så lätt att nu få någon i Chicago — — Kanske vi kunde komma öfverens? vände han sig till Anni.
Hon var mera än villig, så snart förslaget blifvit öfversatt. Och då Isak ännu hade tillräcklig tid öfrig, gingo de alla tre till boardinghuset efter hennes effekter. Men därifrån måste Isak vända om till stationen, utan att följa med dem ut på västsidan, där Johnston bodde.
Därefter var det nästan som om de icke befunnit sig i samma stad. Samfärdseln på banan blef allt lifligare ju längre det led mot utställningens afslutande. Och i samma mån ökades naturligtvis arbetet — men också förtjänsten — för personalen och i synnerhet för lokomotivförarne.
Anni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att aldrig, utom under Isaks sällsynta och kortvariga besök, få träffa någon människa hon värkligt kunde tala med föreföll henne nära på outhärdligt.
En gång hade hennes matmor visst tagit henne med till utställningen och där tycktes ju nog vara vackert, om där inte funnits sådana hopar af människor. Man kunde knappast se någonting annat än dem. Då hon kom hem därifrån värkte och bultade hennes hufvud så, att hon trodde sig på väg att bli sjuk på allvar. Därefter brydde hon sig inte mera om att gå ut ur huset.
Men till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det ju i alla fall bra mycket värre — — i arbete både natt och dag. Och på nyåret skulle de kunna fara hem, försäkrade han alltid. Kunde han hålla ut till dess, så kunde hon det väl också.
Så gingo dagarna och veckorna, sådana dagar och veckor, som Chicago aldrig upplefvat förut, och troligen ej kommer att upplefva härefter. Utöfver unionens hela område hade folket slutligen kommit till öfvertygelsen att den väldiga utställningen väl var värd att se, trots allt hvad afundsjuka tidningar i östan och västan haft att säga mot den. Och därför strömmade ständigt allt talrikare skaror till världsstaden vid Michigansjön, talrikare i mån som den sista oktober, den oåterkalleliga stängningsdagen, ryckte närmare.
De oräkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda ända till badrum, garderober och andra krypin, där något slags bädd kunde slås upp, eller där man i värsta fall kunde ligga på golfvet. Ute på sydsidan, i närheten af utställningsfältet, uppstodo hela läger, där man kunde hyra sofplatser i tält — och hvarenda plats var upptagen. Privata familjer, kaféer, restaurationer — — ja, ända till polisstationerna härbärgerade utställningsbesökande, som annars skulle sett sig nödsakade att tillbringa natten på gatan.
Rörelsen i staden var otrolig och omsättningen af pengar oerhördt stor under de sista veckorna. Krog- och spelhusvärdar och andra, som gjorde i både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla gator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af människor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på nätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika utsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif — som om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som återstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago, ständigt öfverfyllda af passagerare.
Det gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då upphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen. Om ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde ett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta andan — och så bröt den stora strejken ut.
På Chicago, Burlington & Quincy-banan — C. B. & Q. såsom den vanligen kallades — där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis husbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.
— — Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än vanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann sig. — Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla deras penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras vinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!
— Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. — Jag tänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.
— Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston — men det är ingenting annat än lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och hållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.
— Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för vanligt arbete!
— Taladt som en scab! — Ni borde vara den sista att draga er undan, Eisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många att icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?
— Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. — Sedan jag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt arbete, och så länge jag det får blir jag kvar.
— Likaså gör jag! — och jag med! — och jag! — och jag! — jag också!
Flera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja oppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen en gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.
Johnston var lika häpen som förbittrad. — — Han hade på förhand försäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker — — så stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga ut hvad han tänkte — — därtill hade han eldaren, som kommit Isak för nära, i alltför färskt minne.
Följande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi hade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att på inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda krafter.
De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och förplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom förhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter, försedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i konduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än någonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.
Isak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade lifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller hämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och passagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot att gripa till våld.
Själfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera kunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på förarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på sina egna ögon som på signalerna — hvilka ju kunde vara falska.
Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva vika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade varit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och som kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.
Hvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste var att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och orolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.
Icke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända Chicago och Amerika ryggen. — — För sin del skulle han hälst gjort det genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten — — som om han varit rädd för Johnston och de andra!
Anni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken började, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det bevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting vederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan hvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter för framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var i hans hus!
Isak bara smålog då han läste Annis bref om saken. I det hela gjorde det ju inte stor skilnad — — hon kunde väl lämna den tjänsten, om så skulle vara. Men just nu var det inte lätt att ens skaffa henne ett hyggligt kvarter — — det gamla boardinghuset var fullt af strejkande — — —
Nå, länge kunde det här eländet väl inte mera räcka — — och hon hade det tills vidare bra nog där hon var — — —
Deltagarnes i strejken förbittring stegrades dagligen, i mån som å ena sidan hoppet om eftergift från bolagens sida syntes mera aflägset och å den andra svårigheterna att fortsätta striden ökades. Sedan flertalet inom de första veckorna gjort slut på sina besparingar från de goda månaderna, begynte frågan om dagligt bröd allt enträgnare pocka på svar — och oförmågan att besvara den dref allt flera öfver till dem, som yrkade på våldsåtgärder.
De drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslöto att med våld söka tvinga en af hufvudlinjerna att inställa också post- och passageraretågen, de enda, som ännu voro i gång. Lyckades det, så måste vederbörande falla till föga.
Men Johnston uppträdde som medlare.
Innan de skredo till åtgärder, hvilka skulle gifva förtryckarne rätt att erhålla militärskydd för sin egendom, ville han föreslå att de skulle försöka skrämma scabmanskapet på en eller annan linje att lämna arbetet. Gick det inte, så återstodo alltid kraftåtgärderna.
Och i den vägen ville han föreslå C. B. & Q. Där fans en ärkescab, som de andra följde — en usel invandrare, som kommit till landet för mindre än två år sedan utan en cent i fickan — och som nu var deras främsta man. Kunde de drifva honom i väg, så åtog Johnston sig att svara för de öfriga.
Ledarne samtyckte. Det kunde i ingen händelse skada att först vända sig mot en enstaka individ — — därmed var det ej så noga.
Tidigare på hösten hade expressen kommit in kort före solnedgången, vid full dager, så att man ännu kunde urskilja allting på banan och i dess närhet. Men ju längre årstiden skred framåt, desto mera skumt blef det vid tiden för expresstågets ankomst, tills det slutligen i december dånade in på stationen i fullt mörker.
Där fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta husen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd uppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor, som begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut visades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt endast i sista minuten — eller till rödt om någonting oförmodadt kom emellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har signalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat köra igenom växeln utan minskning af farten.
Isak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera går fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget vissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra tåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är bländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än vanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill, bort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i sikte.
Då han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag af lättnad. Det är hvitt ljus.
Allt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på lokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet huru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till något bråk just där i närheten.
Några ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller ögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så försvinner det med ens — och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund emot honom, ut öfver banan.
— Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt efter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga greppet för att stoppa farten.
Men inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter handtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom skuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.
— Stoppa! — stoppa tåget, karl! — — hvad satan tänker ni på?
Vakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet. Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den andra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar förbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.
Där ljuder ett flerstämmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott smälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista vagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är halft kväfd.
— Jag såg skuggan af flera karlar på banan och tänkte att signalen var falsk, men hade inte tid att förklara, sade han likasom ursäktande. Och kort därpå körde expressen in på stationen utan att dess passagerare hade minsta aning om att någonting ovanligt varit på färde.
Men så fort Isak Peltonen kunde lämna sitt lokomotiv, begaf han sig ut till växeln och där fann han ganska riktigt banvakten bunden samt försedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.
Fyra karlar med masker för ansiktet hade öfverfallit honom, berättade mannen, så snart han spottat ut den värsta smaken, och det så oförmodadt, att han knappast hunnit tänka innan han fann sig instängd. Men han kunde nästan svära på att han känt igen Johnstons röst.
Isak gick tillbaka till stationen och aflade rapport på kontoret.
— Ändtligen! sade chefen. — Om de blott ville göra litet mera, så skulle vi alldeles säkert få militär — men anhålla därom kunna vi också redan på grund af det här.
Därom hade Isak ingen åsikt att uttrycka. Men han förklarade att han icke vidare ville föra passageraretåg. Det var för stort ansvar. — Godståg nog, tillade han.
— Ni behöfver inte bry er om hvad slags tåg ni för, invände chefen. —Om det är lefvande eller död frakt är ju er fara alldeles lika.
— Det är inte för mig själf jag är rädd, sade Isak. — Men då jag tänker på de många människorna i vagnarna, så har jag lust att stanna för hvar stubbe, som kastar skugga öfver skenorna. Och efter det här vet man inte hvad de ställa till.
Chefen insåg att Isak i det närmaste nått den punkt, där en lokomotivförare upphör att vara fullt säker — han hade sett sådana fall förut. De voro få, som skulle hållit ut så länge.
— All right! sade han efter ett par ögonblick — ni skall slippa föra tåg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka för att gå omkring här med Jackson, biträdande banmästaren, och lära hvad ni behöfver för att sedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan på linjen och den andra hälften här. Men i morgon måste ni ännu taga expressturen, så jag slipper bråka om annan förare så här sent på aftonen.
Det gick Isak gärna in på. — En hel vecka så godt som ledig! — — och sedan bara halfva veckan på linjen! — Nu var det på tiden att Anni sade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning, talade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så fick hon bo på stationen — kanske med lön ännu till!
Mrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med chefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.
Isak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni. Hon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och söndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket lättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på stationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista med sig. — På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han ångade bort med expressen.
Anni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon tillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk och meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.
— Hvarför just nu?
Ja, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till sitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem, att Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med expressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder — — så vidt det berodde på honom skulle det värkligen bli den förb—de scab'ens sista färd!
Anni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i ordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men på stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.
Ute på prärin, omkring ett halft dussin mil från Chicago, där C. B. & Q. linjen på en kulvert går öfver en liten bäck, var en man ifrigt sysselsatt på banan kort efter mörkrets inbrott. Bredvid sig hade han en öppen påse med några värktyg, af hvilka han försökte ett efter annat för att lossa de spilar, som fasthöllo en skena nära intill kulverten. Han var tydligen van att handskas med värktyg, men det dröjde dock en tämlig stund innan skenan lossnade.
Slutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bäcken och stack värktygen tillbaka i påsen, den han hängde öfver axeln. Så rörde han litet på skenan för att försäkra sig om att den var lös, men flyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Därifrån tog han upp en stång och sköt med en kvick stöt den lösa skenan inåt banan. Det gick ypperligt. Han lade skenan tillbaka på dess plats och återtog sin plats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.
En påpasslig förare med goda ögon skulle nästan säkert kunnat se att en skena var borta, i så god tid att tåget hunnit stannas. Men om skenan sköts undan först då lokomotivet var för nära att mera kunna stoppas, så måste det spåra ur. I den första villervallan var det knappt tänkbart att någon skulle se sig om efter upphofsmannen — som för öfrigt inom mindre än en minut kunde försvinna i mörkret.
En god halftimme väntade mannen i diket, innan expressen kom i sikte — hväsande och dånande och med den väldiga reflektorlampan lysande upp banan ett bra stycke i förväg.
Isak Peltonen står på sin post, med ögonen ständigt öfverfarande de två skensträngarna framför lokomotivet. Allt närmare den lilla videbusken kommer han, utan minsta tanke på fara där ute på den släta prärin.
Nu ser han kulverten — så långt hans blick når ligga skenorna jämna, med sina slitna ytor glänsande som silfver i det gulaktiga lampljuset — — om en kvart är han framme — — — och i morgon — i afton — är han fri — — och An — — —
Då ser han någonting mörkt — en man — resa sig ur diket — han skjuter en stång fram mot skenorna — en af dem rullar åt sidan — — —
Förarens hand griper blixtsnabbt nödbromsen — — den mörka gestalten tar ett steg som till flykt — — och med ett väldigt språng flyger Isak rätt på honom, i samma ögonblick som de främsta lokomotivhjulen braka mot en sleeper.
Lokomotivet rifver upp banan Öfver kulverten och rullar ned från banken, dragande tendern ned i bäcken. Bagagevagnen kastas i samma nu också på sida ned på marken, men den första af passagerarevagnarna blir stående på sina hjul, med ena ändan i diket. Och de öfriga stanna tack vare nödbromsen på banan, ehuru de stöta ihop med ett ljud som om deras sista timme slagit.
Konduktören och ett par bromsare komma springande med lyktor från andra ändan af tåget. Vakten ligger på marken ett stycke från lokomotivet, med repetergeväret i handen.
— Tror inte han är död, säger eldaren, som räddat sig med ett språng från tendern — han bara hoppade ett ögonblick för sent. — — — Men föraren ser jag inte till — fast han hoppade först. — —
De funno honom vid bagagevagnen, som fallit öfver nedra delen af hans kropp. Under honom låg en annan kropp, med hufvudet tryckt mot marken och med Isaks båda händer kring strupen — — —
Konduktören skickade ögonblickligt en man till närmaste station för lokaltrafiken, en half mil därifrån, för att telegrafera.
* * * * *
Isaks vän sökte underhålla Anni så godt han kunde, medan hon väntade på perrongen, men han blef allt mera tankspridd i mån som minuterna skredo framåt, utan att expressen hördes af. — — Det kunde aldrig hänga rätt ihop. — — — Och där kom chefen själf rusande ut ur kontoret!
— Tag N:o 708 med reparationsvagnen och tre passagerarevagnar utåt linjen, befallde han.
— Expressen har spårat ur sex mil härifrån — — och säg till åt banläkaren att följa med — fort!
— Kom med! sade Annis sällskap.
Då de kommo fram, med reparationsvagnen skjuten framför lokomotivet, var allt i samma skick som förut, utom att flera passagerare samlats omkring bagagevagnen. Konduktören rapporterade till doktorn att ingen af passagerarne var illa skadad.
— Men jag tror föraren och en till fått sin sista knäck, tillade han, med en rörelse af hufvudet mot bagagevagnen.
Doktorn stack handen under Isaks bröst.
— Inte ännu, sade han — ehuru han föga kan ha långt kvar.
De använde först domkrafterna på bagagevagnen och skrufvade den inom några minuter så högt upp, att de båda kropparna kunde dragas fram.
Det ryckte i Isak, då de tvingade in litet whisky i hans mun. Men först när de med våld lösgjorde hans händer från den andre vaknade han upp. Den andre var Johnston och han var död — med strupen hopklämd som af ett skrufstäd.
Isaks första rediga blick föll på Annis ansikte, som med stel skräck i dragen var lutadt öfver honom. Så riktades den på doktorn, som höll på att göra ett hastigt öfverslag af hans utsikter.
Doktorn reste sig och skakade på hufvudet.
— Må där — — finnas någon — präst på tåget? hviskade Isak, då konduktören bjöd honom mera whisky.
— Ah, inte behöfva vi ännu tänka på präst — — doktorn kan väl — — —
— Inte för mig, afbröt Isak otydligt — — för att viga — — —
Konduktören trodde att han yrade och befallde en negeruppassare från expressen hämta en madrass att bära honom på.
— Nej — — jag har pengar, förklarade Isak ansträngdt. — — Hon får dem — — om hon är enka — — fråga om någon är präst — —
Han blickade mot passagerarne, som stodo omkring. Och konduktören, som ändtligen begrep, förklarade för dem hvad mannen ville; frågade om någon af dem var präst och kunde viga honom och flickan där bredvid.
En äldre man tog ett steg framåt ur hopen.
— Präst är jag inte, men distriktsdomare och berättigad att viga — om det är allt han vill.
Isak nickade tyst bifall, men Anni brast i gråt, då hon uppfattade hvarom det var fråga. Och under de få minuter den korta ceremonin varade snyftade hon så, att hennes svar knappast hördes, ehuru de många människorna förhöllo sig ljudlöst stilla.
— — — och i kraft af mitt ämbete förklarar jag därför i dessa vittnens närvaro, eder, Eisäk Peltonen och Anni Heikkilä, för man och hustru, slutade domaren högtidligt.
Isak var nästan medvetslös på nytt då det var öfver. Men sedan de försiktigt flyttat honom på en madrass, buro de honom in i den närmaste af vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det gjorde alls ingen skilnad huru mycket de gåfvo honom, sade doktorn.
Anni satt invid honom på golfvet.
— Nu — — får du — — köpa hemmanet, yttrade han sakta — — sedan — — välja bland — bästa i Alastaro — — — inte ännu ens tjugufem — — —
— Ah, Herre Jesus! snyftade Anni — — — det hinner jag väl tänka på sedan — — — Kanske du inte häller dör ännu — —
Isak frambragte någonting liknande ett smålöje såsom enda svar. Och då tåget omedelbart därpå satte sig i rörelse, föreföll det som om han värkligen börjat yra.
Han mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, omJohnston — —
— Stoppa! — stoppa! Det lyser rödt! ropade han en gång, men sjönk genast därpå igen i half dvala och låg med slutna ögon.
Först när de buro honom ut ur vagnen och lade honom på sjukbåren, som stod i beredskap, öppnade han dem igen och såg sig omkring, ehuru synbarligen utan att känna igen någon. Men då de lyftade upp båren och satte sig i rörelse, träffade skenet af den stora, elektriska perronglampan hans ögon och då klarnade de för ett par sekunder.
— Hvitt ljus! sade han tydligt — allt klart — nu kunna vi fara på!
Handen gjorde en famlande rörelse — så föllo ögonlocken ihop. Hans sista färd var börjad.
Och antagligt är väl att signalerna voro hvita hela vägen utför till ändstationen.
Ett dynamit-attentat.
Bland den samling hufvudsakligast utskottsmänsklighet vi hade i vår camp nere i urskogarna var Pietari Taivalmaa ingalunda det minst originella exemplaret. Han var ordningsman i lägret och däraf framgår utan vidare för enhvar, som har hälst något begrepp om lifvet i ett läger af järnvägsarbetare, att han var en mera än vanligt duktig karl.
Det är icke så alldeles lätt som det möjligen kan förefalla den oinvigde att hålla styr på ett eller annat hundratal män, representerande ett rundt tiotal olika nationaliteter, af hvilka enhvar för någon orsaks skull anser sig bättre än alla de öfriga. Gemensamt arbete, gemensamma måltider och icke minst den gemensamma sofbaracken orsaka så många sammanstötningar af intressen, att anledningar till gräl ständigt yppas. Och grälen utmynna så godt som utan undantag alltid i slagsmål, såvida de icke afklippas i tid.
Vidare är hygienin i en sådan urskogscamp af rätt stor vikt. Hvarhälst den otroligt feta och djupa matjorden gräfves upp under arbetet stiga dunster upp, som påminna långt mera om förmultnade djur- än om växtlämningar. Hvarje ny skärning sänder alltid åtskilliga af de nyare arbetarne, de, som ännu icke vant sig vid klimat- och andra förhållanden, till hospitalet med sumpfeber. Men därför är det också af så mycket större vikt att snyggheten i lägret och dess närmaste närhet är möjligast klanderfri, så att dess innevånare åtminstone nattetid kunna fylla sina lungor med ren luft. Det är en annan anledning till ständiga kollisioner med ordningsmakten, hvars utöfvare endast genom oaflåtlig påpasslighet och omutlig stränghet kan förhindra att campen, trots asgamarnas renhållningsarbete, förvandlas till — — — ja, det är lättare att föreställa sig än att beskrifva hvad den skulle bli.
Och så finnas likvid-dagarna, då en stor del af besättningen omsätter sina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i läger, som hafva en kommissariatsbutik, äro sådana dagar bullersamma, ty till dem infinna sig alltid arbetare från grannlägren, och då går det sällan af för mindre än generalbataljer, så storartade att icke ens ordningsmannen kan afstyra dem. Det mesta han kan göra — och det endast om han är rätter man för sin post — är att så leda drabbningen att främlingarna drifvas ut, ty ehuru ofta öfverlägsna till antal sakna dessa vanligen nödig sammanhållning och disciplin för att kunna framgångsrikt motstå en samlad attack.
Häraf framgår emellertid att ordningsmannen, som bär all denna mångskiftande ämbetsmannaansvarighet på sina skuldror, måste vara en karl af det rätta slaget — det slag, som i allmänhet är så sällsynt öfverallt i världen. Och här är det måhända på sin plats att anmärka att i alla läger, där öfverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af den var ordningsman, camp-chefen, "kaptenen", som tillsatte dem, må sedan ha varit af hvad nationalitet som hälst. Vår ordningsman var som sagdt Pietari Taivalmaa, och han svängde sin spira med allt utom lätt hand, ehuru på det hela till allmän belåtenhet.
Med några andra än sina landsmän, hvilka uppgingo till inemot ett femtiotal, eller ungefär tredjedelen af vår besättning, kunde han visst icke utbyta ett enda ord. Han hade kommit så godt som direkt från Härmä öfver New-York ned till tropikerna, och där var språkförbistringen sådan, att han alls icke kunde tänka på att bemästra den. Men han hade ett oemotståndligt lättfattligt sätt att understryka sina på finska utlagda förhållningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf, till hvilken inom parentes sagdt en väldig tjur lämnat materialet. Den bar han alltid i handen, och då orden tröto, förfullständigade han sin mening medels några så vältaliga åtbörder, att de sällan förfelade att skänka hans muntliga ordres all nödig tydlighet. Längre gick han icke ofta, men om det undantagsvis blef nödvändigt, förstod Pietari Taivalmaa ypperligt att använda sin staf med ett eftertryck, som icke lämnade rum för minsta tvifvel om hans värkliga mening.
De äldre arbetarne hade småningom lärt att foga sig i de ordningsregler han upprätthöll med så mycken energi. Gentemot dem behöfde det alls icke komma i fråga att använda några kraftåtgärder. Men med nykomlingarna var det värre, och då en mängd arbetare alltid drefvo från läger till läger, funnos ständigt nya föremål för ordningsmannens tjänstenit. Och därför fans likaså ständigt ett oppositionsparti, som gjorde lifvet bittert för honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att ens kunna tänka på öppen revolutionär uppstudsighet. Men just därför var det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft såsom anarkism.
Den tyske kommissariatföreståndaren och jag sutto den dagen, likasom alla andra dagar sedan göromålen voro afslutade, och rökte i kommissariatbutiken, det vanliga sällskapsrummet i lägret. Rökte och tego, ty alla tänkbara samtalsämnen hade vi uttömt sedan veckor och månader tillbaka. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen, intet ljud hördes mera i närheten, men ingendera af oss tänkte på att gå till hvila, då hettan kändes till och med betydligt mera kväfvande än vanligt. Där var tydligen ett större åskväder i annalkande och moskiter samt annan flygfänad därför så efterhängsna att vi ställt lampan längst bort i rummet, för att narra dem ditåt. Men rökandet var icke desto mindre oundgängligt nödvändigt för att i någon mån freda åtminstone ansiktet.
Huru länge vi suttit där vet jag icke — och det kan väl också för öfrigt vara tämligen likgiltigt — då vi med ens hörde steg, som hastigt närmade sig, och ett ljud som af gråt och svordomar i blandning. Nästa minut refs dörren upp utan minsta förberedande knackning och in rusade en två dagar förut antagen arbetare, en polack, som utan vidare bröt ut i en ström af ord, polska, ryska, tyska, engelska och spanska ord, större delen af dem okvädingsord och allesamman framförda med så mycket tjut, tandagnisslan och annat ackompagnement, att hvarken tysken eller jag kunde bli kloka på hvad karlen ville säga.
I enlighet med urskogsetiketten lämnade jag initiativet åt den, på hvars enskilda område vi för tillfället befunno oss, och yttrade ingenting, ehuru polackens vältalighet föreföll adresserad till mig mera än till tysken. Men sedan denne med ett rytande, hvars styrka väl delvis också berodde på det tryckande vädret, förmått honom att afbryta sin internationella ovettighet och vi båda utfrågat mannen på olika språk, utredde vi att han ville anföra klagomål mot Pietari Taivalmaa, som slagit honom.
— Hvarför?
— För rakt ingenting, försäkrade polacken. Och då vi båda småleende affärdade det påståendet såsom ett uppenbart våldförande af sanningen, bröt han på nytt ut i en rad utsökta okväden af polyglott natur och alla omisskänneligt afseende vår ordningsman. Samtidigt drog han med synnerlig flinkhet skjortan öfver hufvudet och vände ryggen mot lampan för att låta våra egna ögon öfvertyga oss om att han värkligen fått stryk.
Därom hade vi väl egentligen icke hyst några tvifvel, men om vi det gjort, skulle åsynen af hans rygg ohjälpligt ha skingrat dem. Den bar omisskänneliga spår af Taivalmaas ämbetsstaf och vittnade med sina tjocka, svullna, mörkröda ränder, som täckte den så långt nedåt vi kunde se, om att en eller annan ordningsregel med alldeles ovanligt eftertryck blifvit inskärpt hos klaganden.
"Taivalmaas nerven måtte också ha rönt intryck af det åskdigra vädret", tänkte jag och hvisslade ut genom dörren — en lång, en kort och så igen en lång hvissling — såsom tecken åt ordningsmannen att hans närvaro var önskvärd. Polacken tillsades att vänta.
Inom några minuter hörde vi ett stadigt tramp af bastanta fötter, sådana ingen annan än Pietari Taivalmaa ägde, och omedelbart därpå trädde han in med ämbetsstafven i handen. Hans första ögonkast föll på polacken.
— Jaså, här är den herrn! sade han utan att ens fråga hvarför han blifvit kallad.
— Han säger att ni slagit honom för rakt ingenting, upplyste jag.
— Såå — — — för ingenting? För sån't ingenting borde han ha mera, försäkrade ordningsmannen och svängde stafven i så obehaglig närhet till klagandeparten, att denne drog sig ett par hastiga steg åt sidan, bakom vår väldiga brödlår. Den var inemot fem fot hög, byggd af plankor och därför alls icke oäfven såsom förskansning, men så kände sig också polacken så säker, att han omedelbart begynte ösa ur sig en ny sats ovett på flera tungomål.
Det var ingen lätt sak att bringa honom till tystnad och knappast mycket lättare att få reda på hvad som händt af ordningsmannen, som uppenbart alls icke ansåg sig skyldig att aflägga räkenskap för sina ämbetsåtgärder. Han förklarade till en början endast att polacken ärligt förtjänat stryk och fått hvad han förtjänat.
— Om kapten börjar höra på alla drifvare, som komma hit och bära sig skamlöst åt, så blir här snart en skön ordning, sade han trumpet.
Men han lät slutligen dock förmå sig att svara på mina frågor, ehuru först sedan jag försäkrat att endast nyfikenhet förestafvade dem — alls intet tvifvel om rättmätigheten af den upptuktelse han tilldelat den mångspråkige polacken.
Denne hade tillåtit sig att — — — ja, vi kunna ju säga att han betett sig ohygieniskt tätt utanför sofbaracken. Och Pietari Taivalmaa, som hade ett utmärkt väderkorn för allehanda öfverträdelser af ordningen, hade ertappat honom på bar gärning samt hade utan vidare medels ämbetsstafven gifvit lämpligt uttryck åt sin åsikt om illdådet.
Den hade missdådaren ögonblickligt uppfattat och hade sökt räddning i en skyndsam reträtt in i sofbaracken — så skyndsam att han icke hunnit tänka på att ordna sin något derangerade toalett, hvilken naturligtvis väckt häjdlöst jubel bland de öfriga. De hade till och med i förbifarten med händer, fötter och ett eller annat tillhygge sökt förfullständiga den tuktan syndaren redan ågått, och det hade gjort polacken så rasande att han börjat tjuta och vråla som ett vildt djur, så snart han nått skyddet af sin sofplats.
Först hade de endast skrattat åt oljudet, men då fridstöraren synbarligen hade för afsikt att fortsätta det under obestämd tid och bara vrålade värre, när han tillsades att hålla sig tyst, hade Taivalmaa fått lof att träda emellan. Och då åsynen af ämbetsstafven icke gjort tillbörlig värkan, hade han sett sig tvungen att använda den — med långt mera än vanlig frikostighet, emedan början af kuren endast frambragt starkare tjutande än förut.
Både tysken, för hvars uppbyggelse jag öfversatte historien i mån som den framgick ur sväromålet, och jag själf lyckades hålla berömvärdt allvarsam min under dess fortgång. Och likaså medan jag i ett kort och på sak gående anförande meddelade polacken min åsikt att honom icke vederfarits annat än rättvisa samt förständigade honom att begifva sig tillbaka till sofbaracken och framgent icke låta slikt komma sig till last. Men han hade knappast hunnit ut genom dörren — med skjortan i handen och den zebra-lika ryggen fullt belyst af lampan — innan vi båda vid åsynen af Taivalmaas bistert triumferande min högljudt gåfvo våra känslor luft.
Det kunde polacken omöjligt undgå att höra. Och det blef droppen, som kom hans vredes skålar att flöda öfver — först i och genom en hop polska yttranden, dem vi icke förstodo, men som helt säkert ej voro välsignelser, och därnäst genom en på bruten ryska uttryckt förhoppning att vi skulle skratta lika godt då han lät oss samtligen flyga in i — — — ett till och med varmare klimat än Costa Ricas.
Det förmådde mig endast att öppna dörren och ropa ut i mörkret ett löfte om en ytterligare, ögonblicklig och fördubblad dos ordningsmakt, såvida han icke genast försvann ur hörhåll. Men då jag meddelade hans hotelse åt kommissariatföreståndaren, som varit två år längre än jag där nere och följaktligen kände folket bättre, såg denne allt utom skrattlysten ut.
— Fy fan! sade han hjärtligt. — Den karlen hörde till ett lag, som arbetade i Ortegas-tunneln och blef upplöst, då där stulits en hop dynamit. Arbetarena fördelades längs linjen, så att de ej skulle kunna ställa till något gemensamt spektakel, men omöjligt är det alls inte att han hämtat en eller annan patron med sig hit. Vi måste fånga in honom, innan han försöker utföra sina vänliga afsikter.
— Jaså! sade Pietari Taivalmaa, då han fick del af det nya sakläget — är han en af den sorten? Vänta tills jag får tag på honom igen! Den här tingesten — med en nästan öm blick på ämbetsstafven — tar nog snart de funderingarna ur honom!
Därmed ämnade han sig ut, antagligen för att omedelbart pröfva ofelbarheten af sin metod, och såg både förvånad och indignerad ut, då jag höll honom tillbaka.
— Så brådt är det inte. Så länge där är rörelse i lägret och han ser att vi ha ljus, vågar han icke företaga någonting, trodde tysken. — Och har han någon dynamit, så är den väl troligen gömd någonstädes i skogskanten. Det vore inte svårt att knipa honom, om vi bara hade en aning om hvar det kan vara.
— Första dagen han kom såg jag honom tumla med någonting vid den stora stenen nära spången, som går upp till bärgsbyn, upplyste Taivalmaa. — Och det skulle inte vara ett dåligt gömställe.
— Tio mot ett att det just är där han har sitt upplag! Det förenklar saker och ting hela hopen, funderade tysken. — Om vi så tyst vi kunna och hälst en om en begifva oss upp dit och vänta tills han kommer, så knipa vi den juvelen. Han vågade säkert inte gå rätt dit, då han ej kunde veta, om någon af oss följde honom i mörkret.
— Vänta ett ögonblick, invände jag. — Det är nog sannolikt att vi kunna komma öfver honom där i närheten, men långt ifrån säkert att han inte slipper undan i mörkret. Vi måste ställa en karl vid hvart spår, som leder ut från lägret — de äro ju bara tre — så att vi i alla fall få tag på honom, också om han slinker oss genom fingrarna vid stenen.
Tysken medgaf genast riktigheten af förslaget, men ordningsmannen tyckte att det vore både enklare och säkrare att utan vidare skjuta polacken.
— Kapten har ju en god revolver, sade han — och med en sådan hund behöfver man väl inte vara så nogräknad. Hvad göra vi dessutom med honom, om vi taga fast honom. Skjutas borde han! slutade Taivalmaa med lugn blodtörstighet.