Så nu yttrade mången; de visste ej hur det förhöll sig.Men Odyseus, stormodige drotten, i egna palatsetTvådde hans skafferska Eurynome, och smorde med olja,Klädde så äfven på honom en prydelig mantel ock lifrock; 155Men hans hufvud begjöt med rikelig skönhet Athene,Större till anblick gjorde och stoltare; äfven från hjessanKnorliga lockar hon spred, hyacinthen lika i svarthet.Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfretGull, som sjelf Hephaistos har lärt och Pallas Athene 160All upptänkelig konst, och han gör förtjusande saker:Så omgjöt hon honom behag på hufvud och skuldror.Ur badkaret han gick, till gestalt odödliga jemlik.Åter han satte sig ned på den stol, hvarifrån han var stigen,Gentmot Penelopeia, och talade ordet, och sade: 165
Underbara, åt dig långt mer än åt öfriga qvinnorEtt oböjeligt hjerta ha gett de som bo på Olympos;Ej ju en annan maka såder med kallaste sinneHölle sig fjerran från mannen, som, efter strapaserna många,Kommit på tjugonde året till fädernejorden tillbaka. 170Gumma, välan, uppbädda min säng, att jag måtte allenaLigga åtminstone, hon jernhjerta i barmen besitter.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:Älsklige, hvarken förstor jag håller mig, eller förringa,Eller förmycket jag skattar; jag vet nog, hurdan Odysseus 175Reste från Ithaka hädan uppå långårade skeppet.Dock uppbädda hans prydliga säng nu, o Eurykleia,Utanför starkgrundadt gemak, som sjelf han har uppbyggtDit utbären hans prydliga säng, medbringande bädden,Fårskinn, mantlar också, samt sköninvirkade ryor. 180
Ordade så, för att pröfva gemåln; och derefter Odysseus,Illtyckt, talade till sin maka, den vårdsama qvinnan:
Ack, hjertfrätande ord du nu har yttrat isanning!Ho vill flytta min säng? Rätt svårt visst skulle det varaFör den högt förståndige ock, om ej någon af gudar 185Komme, och lätt, om han ville, till annat ställe den bure.Lefver dock ingen bland dödligpmän, som, aldrig så armstark,Lyfte den utan besvär; ty stort järtecken har timatMed konstbildade sängen, jag gjort, och icke nå'n annan.Inom planket en stam af oliv, bredlöfvad, här vexte, 190Blommigt i fullaste kraft; som pelaren var den i tjocklek.Rundtkring denna åt mig sofkammarn jag byggde och gjordeAf tätfogade stenar, och tak väl ordnade ofvan;Limmade dörrar satte jag in; tätt passade samman.Kronan derefter högg jag utaf bredlöfvadt olivträd, 195Utskar sedan från roten ett block, som med kopparn jag släthöggHögst konstmessigt och väl, samt bilade efter ett snöre,Formande till sängfoten, och borrade äfven med nafvern.Börjande så, jag på sängen arbetade tills hon var färdig;Smyckande henne med elfenben, och med gull, och med silfver; 200Sedan en oxhudsrem utspännde jag, skimrig af purpur.Detta tecken alltså antyder jag; dock jag ej känner,Om mig sängen ännu står qvar, eller någon nuredanAnnorstädes den bragt, rothuggande sjelfva oliven,
Ordade så; och för henne båd' knäna sig löste och hjertat, 205Medan hon kände det tecken, som klart omtalat Odysseus.Gråtande fram meddetsamma hon sprang, och kastade händrenKringom Odysseus' hals, och kysste hans hufvud, och sade:
Var ej ond, Odyseus, ty du jemväl ock i annatMest bland menskor har vett; men gudarne jemren beredde, 210Som afundades oss, att, dröjande qvar hos hvarandra,Njuta af ungdomens fröjd, och ålderdoms trösklen beträda.Men mig ej vredgad far derföre, ej heller det misstyck,Att jag lika som nu dig ej helsade strax vid din anblick;Ty mitt hjerta har städse uti mitt bröst med en rysning 215Fruktat, att någon dödlige man mig skulle bedragaMed sitt tal; arglistiga svek anstempla de fleste.Visst ej dottren af Zeus, den Argeiska Helena hellerMed vildfremmande man förmängt sig i älskog och läger,Om hon vetat, att henne Achaiernes modige söner 220Skulle bringa tillbaka igen till fädernejorden.Henne att öfva sitt nedriga verk visst väckte en gudom.Och hon iförhand alls ej lade i sinnet det ledaBrottet, hvadan på oss ursprungligen välfde sig qvalen.Nu emedan du dock har känningstecknet mig framställt 225Klart på vår säng, som ej någon af dödliga nånsin beskådat,Utan vi ensame blott, du och jag, och en endaste tärna.Aktoris, som min fader mig gaf, då jag vandrade hitåt,Och som åt oss sängkammarens dörr, den låstas, bevakte —:Nu mitt sinne du böjer, så omildt eljes det vore. 230
Så hon sade; och väckte dessmer begäret till ängslan.Gret han ju nu, hjertkära och vårdsama makan i famnen.Liksom då land framstår tacknemligt för simmande männer,Hvilkas skönarbetade skepp Poseidaon på hafvetKrossade, svårt anfäktadt af stormen och svällande vågen; 235Men få lyckades flykta utur grå hafvet på landet,Simmande; äfja jemväl sig rikligen fästat vid kroppen;Glade bestiga de land mellertid, undsluppne förderfvet.Så tacknemlig också var för hennes ögon Odysseus,Och de mjella armar ej alls hon släppte från halsen. 240Nu för de ängslade tändts ock rosenfingrade Eos;Men helt annat beslöt klarögda gudinnan Athene:Långa natten hon hejdade just vid målet, och qvarhöliHos Okeanos än gullthronande Eos, och lät ejSpinna det ilande spann, som ljus till menskorna bringar, 245Lampos bredvid Phaethon, de hästar som föra gudinnan.Och då talade till sin gemål mångråde Odysseus:
Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar allaKommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet',Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljdePå den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg,Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina.Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtligVi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255
Honom svarade åter förståndiga Penelopeia:Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själenönskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbakaTill välbyggda palatset, och hem till fädernejorden.Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar,Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigtSäga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej hellerGläds; ty han mig pålade besöka de dödliges mångaStäder, och hålla dervid en prydelig åra i händren,Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvetVeta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer:Då när med mig hopträffad en ann vägfarande måndeSäga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden,Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt,Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomberÅt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stillaDöd mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider,Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygdenLycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva.
Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes,Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan reddeBädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade,Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva;Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen,Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla.Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning.Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herdeHejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven,Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve.
När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra:Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor,Skådande an de giljande mäns förödande skara,Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena fetaSlaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändtMenskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit,Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnenHenne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat.
Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310Lotophagernes bördiga jord derefter besökte;Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögatModige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte;Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog,Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och fördeUt på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka;Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände,Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämparAlla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag;Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning,Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad,På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla,Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma;Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis,Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå;För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden;Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddesSamtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet;Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso,Hvilken honom behöll, åstundande ega till make,I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335Att odödelig göra och oföråldrad för evigt,Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte;Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom,Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom,Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder,Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen,Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer.
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene;När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen,Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnanVäckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu OdysseusOck från svällande bädden, och så tilltalte sin maka:
Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomstGret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängdeMig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden.Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden,Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit,Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skolaOck Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla.Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga,Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta:Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktetOm de giljande männer, dem jag i salarna dräpte;Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd,Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365
Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan,Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde,Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga.Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar,Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370Redan på jorden var dagen, men dem insvepte AtheneAlla i nattens mörker, och snart utförde ur staden.
Tjugondefjerde SÃ¥ngen.
Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggorAlla samtliga fram, samt hade i händren den sköna,Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker;Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottanHväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallitNed från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra.Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias,Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo,Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes staterKommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen,Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats.Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven,Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhetUti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion.Så de honom omkring sig sammanträngde, men näraNalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honomI Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane.Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom:
O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion,Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25Derför att då anförde så många och modiga männerUti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier.Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabbaSkräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits.Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30Uti de Troers land din död erhållit och bane!Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel,Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid.Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd.
Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus,Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring digTappraste söner föllo af Troers män och Achaiers,Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtligDu storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsickeOss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind.Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen,Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamenMed ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret.Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe,Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligtSkri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla.Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt,Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa,Som välvillig och klok begynte att orda, och sade:
Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner!Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten.
Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos.Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud,Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder.Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60Greto; och ingen der otårad hade du varsnatBland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön.Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alleGreto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor;Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar.Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja,Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes,Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigtBåde till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider,Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus,Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllneHandtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos'Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus,Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings;Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andraAlla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane.Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar,På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos;Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för allaMän, som lefva idag, och för dem som framdeles varda.Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar.Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer,Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden,Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas;Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder,Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling.Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligtBlir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus.Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd,Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn,Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo;Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens,Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus,Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen.Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105
Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta,Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annanViljande samla i staden tillhopa så modiga männer.Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder,Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet,Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka?Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde?Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara.Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos,Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen?En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet,Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus,
Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berättaVår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog.Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat;Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet,Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde.Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast:Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrudFärdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, —Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsiderTager den långutsträckande döds förderfliga öde,Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes.Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora,Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt.Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte,Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat,Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste,Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven.Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora,Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne,Se, då bragte en skadelig gud från fjerran OdysseusTill utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde.Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan.Desse åt friarne skändelig död anstemplande, beggeKommo till högberömliga staden, men likväl OdysseusSednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit.Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen.Sådan han var, ej någon af oss alls gittade kännaHonom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller,Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160Men han en stund uthärdade der i salarna egna,Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet;Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja,Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnenTill sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning,Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa.Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad.Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågensSträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren,Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo,Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte;Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva.Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom;Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt,Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte.Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar,Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig.Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset,Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes,Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet.O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus.Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet,Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedanSörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda.
Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus,I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka!Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia,Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus,Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skolaDe odödlige göra, till pris för Penelopeia.Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk,Dräpande laggift make; derför en hiskelig visaHon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra,Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor.
Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes'Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats.Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp;Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvoDe nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte.Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden.Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade:
Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla,Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast;Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer,Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran.
Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning,Desse gingo derhos till palatset strax; men OdysseusTill mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken.Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse,Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet,Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen.Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig,Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bunditFlickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor,För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverstGetskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle OdysseusHärjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet,Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar.Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne,Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden;Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja.För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara,Att till en början söka likväl utforska med stickord.Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet,Men framträdande ordade nu den lysande sonen:
Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårdaParken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta,Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel.Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet!Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra,Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder.Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda,Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung.Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit,Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana.Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken?Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta,Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättarDenne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds,Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag spordeOm gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes,Eller är redan död, och uti osynliges gårdar.Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar:Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremlingTill mitt hus mer älskad ännu tillförene lände.Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade,Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader.Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset;Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes;Sju talenter utaf det välarbetade gullet,Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad,Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin;Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna,Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville.
Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar:Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne,Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit.Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder,Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt,Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta,Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom,Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det,Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner,Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moderHonom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar;Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia,Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått,Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta:Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar?Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat,Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman,Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta.Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter,Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten;Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder,Och galejan min ligger vid land aflägset från staden.Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte,Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor,Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom;Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligtMängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära.
Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes,Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt.Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honomTrängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader;Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade:
Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden.Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen.Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda?Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort.Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325
Honom Laertes genmälte derefter, och sade:Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt,Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger.
Honom svarte, och talade till mångråde Odysseus:Skåda med ögonen först det ärr, som mig gaf på Parnesos, 330När jag var faren dit, vildsvinet med tanden, den hvita,Fordom; ty då affärdade mig och vårdade modren
Till morfar Autolykos då, att jag skulle de skänkerTaga, dem han hitrest, mig lofvat hade, och tillsagt.Dock, jag vill träden jemväl i den välplanterade parken 335Tälja, dem du tillförne mig gaf, och jag allt begärte,Då jag dig barnslig följde, och vi framgingo emellanTräna, och du uppnämnde för mig och täljde dem alla.Tretton päronträd du mig gaf, och aplarna tio,Fyrtio fikonträd, och lofte mig äfven förära 340Vinberg femtio stycken; till bergning dugligt hvartendaVar; och allt slags drufvor på dem derjemte befinnas,Då när ofvanifrån Zeus' stunder med mognaden komma.
Sade; och fadrens knän sig löste och hjertat, enär hanTecknen kände igen, som grannt uppräknat Odysseus, 345Nu kring sonen han armarna lade; och gubben intill sig,Den afsvimmande, drog mångpröfvade; ädle Odysseus.Men då han sansade sig, och besinningen väcktes i hjertat,Återigen med följande ord tilltalte han sonen:
Zeus, visst ären J, gudar, ännu i höga Olympen, 350Om nu sitt öfverdåd de skändlige friarne umgällt.Dock jag högligen räds i min själ, att snarligen kommaHit Ithakesier alle, och bud affärda derjemteTill Kephallenernes städer enhvar, med maning till härnad.
Honom svarte, och talade mångråde Odysseus: 355Trösta dig, må ej detta du alls dip lägga på sinnet,Utan låtom oss gå till huset, som ligger vid parken,Dit Telemachos jag, svinherden och oxarnes herdeSände förut, att de skulle ihast anrätta en måltid.
När sålunda de talt, de gingo till granna gemaken 360Och när de kommit hade i boningsbeqvämliga rummen,Funno de Telemachos, svinherden och oxarnes herde,Skärande köttet före, och mängande glödande vinet.Men storsinnt Laertes emellertid i dess boningTvagde en Sikeler tärna, och smorde med doftande oljan; 365Svepte en prydlig mantel omkring; och Athene, som näraStod, förökade lemmarnas kraft för männernas herde,Gjorde större att skåda, än förr, och stoltare äfven.Ur badkaret han steg, och honom beundrade sonen,När odödliga gudarna lik han skådade klarligt; 370Höjde så äfven sin röst, samt talade vingade orden:
Fader, isanning har någon ibland städsvarande gudarBåde till vett och gestalt dig yppare gjort till att påse.
Honom Laertes, den förståndige, svarade sedan:Hade jag, fader Zeus, och Athenaie och Apollon, 375Som då jag Nerikos tog, den boningsbeqvämliga staden,Uppå Epeiros' kost, Kephalleniske kämparnes höfding,Hade jag sådan igår hos dig, i salarna våra,Bärande vapen på axlarna stått, och mot friarnes skaraKämpat, skulle minsann jag knäna för mången af dessa 380Uti salarna knäckt, och du dig fägnat i hjertat.
Så nu de båda med sådana ord tilltalte hvarandra.Men då de andre sitt värf fulländat, och rätterna tillredt,Satte sig samtlige ned i en rad på bankar och stolar,Frestande sedan uppå anrättningen. Trädde så nära 385Gubben Dolios fram, derhos ock Dolios' söner,Af sitt arbete trötte; ty dem uppsökte, och inbjödModren, Sikeliska gumman, som dem uppfostrat, och gubbenKärvänskapligen skötte, då ålderdomen betryckte.När Odyseus de sågo alltså, och märkte i sinnet, 390Stodo de alla förbluffade der, men genast Odysseus,Smekande dem med vänliga ord tilltalte, och sade:
Gubbe, sätt dig tillbords, och läggen åsido er häpnad!Ty ren önskande länge, att med måltiden begynna,Dröje vi dock i salarna än, städs bidande eder. 395
Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händrenBåda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste,Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden:
Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla,Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka!Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta,Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia,Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud?
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra?
Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen.Dolios' söner också välkomnade bolde OdysseusSammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer,Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde.
Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom,Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla.De som hörde derom spatserade hädan och dädan,Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo;Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo,Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor.Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan.Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda:Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen,Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus.Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade;
Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425Många och modiga män på galejorna med sig han förde,Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd;Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte.Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar,Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre.Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra,Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej viljeHämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefvaVore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna!
Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier.Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarnUt ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat.Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440Och då talte bland alla Medon, den vise herolden:
Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus,Mot odödlige gudars beslut uträttade detta;Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid OdysseusStod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus,Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran,Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra.
Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde,Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt.Han välmenande ordade då bland dessa, och sade:
Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga!Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat;Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka,Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk,Ödande godset ut, och derhos vanärande makanTill den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde.Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd.
Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri,Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde.Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lyddeEupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden,Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen.Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulleVända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie:
Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla,Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer.Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnadStempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475
Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade:O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar?Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit,Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa?Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus,Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere;Vi deremot må sönernas död och brödrens glömskaBringa; och desse må framdeles än inbördes förlikasLiksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485
Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene,Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden.När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet,Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus:
Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte,Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära,Och till Odysseus strax så talade vingade orden:
Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom.Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner,Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen,Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa.Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene,Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus,Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen:O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas,Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförneVoro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida.
Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är,Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511
Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade:Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes:Son min och sonson min om tapperheten nu tvista.
Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast,Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion,Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet.
Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene.Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet,Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen,Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom;Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom.På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut.Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst,Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat:
O Ithakesier, hejden er nu från förderfliga kriget, 530Att blodflöde förutan ni må skyndsamligen skiljas.
Så Athenaie, och strax blek rädsla betog då dem alla,Och ur de fruktandes händer sin kos bortflögo gevären,När gudinnan höjde sin röst, samt föllo på jorden;Men de sjelfve till stan hänilade, önskande räddning. 535Hiskligt skriade till mångpröfvade, ädle Odysseus,Och framrusade krum, liksom högflygande örnen.Då affärdade ock Kronides sin flammiga ljungeld,Hvilken störtade ned framför klarögda gudinnan.Då till Odysseus talte också klarögda Athene: 540
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Hejda dig, sluta nu striden utaf samlottiga kriget,Att ej må bli Kronides, viddundraren Zeus på dig vredgad.
Så Athenaie; och han strax lydde, och gladdes i sinnet.Men förbund deruppå dem båda emellan bestyrde 545Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.
Slut.