Honom Telemachos nu, den förståndige svarte och sade:Ej, Antinoos, höfves, med våld utjaga ur huset 130
Henne som födt mig, och fostrat; må far min i fremmande länderDött eller lefva; mig blefve det svårt, att Ikarios gäldaDrygt, om sjelf jag min mor med berådt mod jagade hädan.Ty af dess fader jag ondt får lida, och annat en gudomSänder, enär min mor de bistra Erinnyer beder, 135Gående bort ur huset, och hämd från menniskor skall migDrabba; och derföre jag ej nånsin det ordet bebådar.Men om själen hos eder besitter den minsta försynthet,Gån mig ur salarna hän, tillställen er andra kalaser,Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 140Skulle et detta likväl mer önskeligt synas och bättreVara, att utan straff en endes besittning förstöra,Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 145
Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud ZeusHonom sände att flyga från högsta toppen af berget.Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden,Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra.Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar,Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd.Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder,Skyndade båda åt höger igenom husen och staden.Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända.Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling,Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vidaVann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja.Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160
Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar;Ty dem välfves en stor olycka; ty icke OdysseusLänge numer från vännerna är, men vistas helt näraNågonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba,Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derförGrannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven
Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa.Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom,Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till TroiaSamtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus.Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamraterMistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder.
Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina,Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba.Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunderVanka, ej alla likväl betydelsefulla. OdysseusDog långt borta; o, att du också din bane med honomUndfått! icke du skulle då särdeles prata orakel,Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve.Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda:Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket,Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede,Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra.Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda,Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten.Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet:Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren.Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afståFrån nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon,Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe,Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet.Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfåsVedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuterBröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andraGå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:O du Eurymachos; och J trottsige friare alle,Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier.Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater,Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt.Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos,Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörerSägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst,Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida.Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden,Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafningRikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan.
När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppstegMentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen,Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara.Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade:
Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve.Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus,Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart.Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtäraDrotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer.Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alleSitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240Friarne, få till tal mot er, som ären så många.
Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade:Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat,Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir,Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ,Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne,Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjagaSannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar,Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat.Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget.Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor;Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren.Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan.
Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte.Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle,Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo.
Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene:Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus,Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet,Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrensHemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan.
Så han bedjande talte. Athene nalkades honom,Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma,Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden:
Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne,Är du sådan han var, att ord fullborda och handling,Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös.Men om du ej till honom är son och Penelopeia,Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275Ty få söner minsann sin fader lika befinnas;Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren.Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok,Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat,Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag,Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro;Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden,Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas.Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän,Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa.Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas,Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen,Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290I tättslutande skinn; men jag bland folket kamraterSkall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnasMånge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla.Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser.Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295
Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej meraDröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört;Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad.Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter,Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte,Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade:
Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annatOndt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning,Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa,Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommerTill gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter.Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af minaHerrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer?Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra,Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer,Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet.Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt,Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare egerSjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320
Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsammaLätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid.Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden;Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade:
Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos,Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt;Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet,Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta,Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330
Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade:Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet,Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus?Så än mer derjemte för oss han ökte besväret.Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta.
Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vidaSofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals,Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja.Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom,Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten OdysseusHem anlände en gång, sen många strapaser han utstått.Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven,Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara,Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor.Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn:Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll,Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer,Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden.Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken.Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn;Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres.Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart somModren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila.Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos,Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360
Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret,Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden:
Hvi har, älskade barn, dig sådan tanke i sinnetKommit? och hvart vill du resa ditut kring vidaste verlden,Du kärälsklige, ende? Ty långt från fädernelandet 365Ädle Odysseus ändat sitt lif bland fremmande menskor.Desse, så snart som du res, upptänka dig sedan din ofärd,Att du med list må dödas; och sen allt detta de dela.Stanna du qvar, och sitt vid ditt gods; dig icke det anstår,Att på den ödsliga sjön ondt lida, och irra omkring der. 370
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Trösta dig, mor! Ej utan en gud är detta beslutet.Men mig svär, att ej orda härom för egen min moder,Förrn då den elfte dag eller tolfte redan är kommen,Eller hon sjelf mig längtar att se, och hört att jag bortrest; 375Att hon ej gråtande må förderfva sitt anlet, det fagra.
Talte; och gudarnes vigtiga ed den gamle nu afgaf.Men såsnart som hon svurit, och eden lyktat behörigt,Fyllde hon strax deruppå i handtagskrukorna vinet,Hällde åt honom uti välsömmade skinnen ock korngryn. 380In i rummen Telemachos gick, och med friarne dvaldes.
Annat begrundade då klarögda gudinnan, Athene.Hon, Telemachos lik, öfverallt i staden omkringgick,Och, vid hvarendaste man qvarstannande, talade ordet;Bjöd dem om aftonen sig församla på snabba galejan. 385Nu hon af Phronios' herrliga son, Noemon, begärteSnabba galejan, men han ock villig detta sig påtog.
Ned gick solen, och stigarne ren förskuggades alla.Och då drog hon i sjön den snabba galejan, och allskönsRedskap lade deri, som toftade skepp med sig föra. 390Bragte så ytterst i hamnen; omkring de hurtige bussarMangrannt samlade sig; och en hvar uppmante gudinnan.
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene,Och till Odysseus' hus, den herrliges, ställde hon kosan.Derstäds gjöt hon en ljufvelig sömn på giljareskaran, 395Dref dem rusiga kring, och bägrarna stötte ur händren.Desse i sta'n hit och dit att sofva sig skyndade; längeMer de ej dröjde; på ögonens lock nedföll dem ju sömnen.Men till Telemachos talade nu klarögda Athene,Kallande honom ut ur de boningsbeqvämliga salar, 400Mentor lik, ej blott till gestalt, men äfven till stämma:
O Telemachos, redan för dig fotbrynjte kamraterSitta vid årorna, bidande af din snarliga ankomst.Låtom oss derföre gå, och ej mer uppskjuta vår resa.
Talade så; och förut nu vandrade Pallas Athene 405Skyndsamt; sen han följde också gudinnan i spåren.Men såsnart nu desse till sjön anländt och galejan,Funno på stranden de ren skönlockiga resekamrater.Dem Telemachos' heliga kraft tilltalade äfven:
Kommen, vänner, och hit vägkosten låtom oss bringa! 410Allt är i salen tillreds, men mor min vet ej det minsta,Ej tjenarinnornas hop; blott en om saken har kunskap.
Talade så, och förde dem an; de följde tillika.De nedburo då allt, och uti vältoftig galejaLade på sådant sätt, som Odysseus' son dem befallte. 415Steg nu Telemachos sedan ombord, och Athene förutgick,Satte i skeppets akter sig ned, och nära till henneSig Telemachos satte, och bakstamstågen de löste,Stigande äfven om bord, och togo på tofterna platser.Sände så dem en gynnande flägt klarögda Athene, 420Friskaste zephyrosvind, som hvinte på hafvet, det dunkla.Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigtFatta i tågen tag; anmaningen äfven de lydde.Masten af furu uti den hålkade mellantoftenReste de upp att stå, och bundo med linorna honom, 425Spännande hvita seglen med välhopflätade remmar.Blåste nu midt i seglet en kultje, och vågorna kringomKölen, de dunkla, dånade högt, och galejan hon framgick.Der hon emellan böljorna lopp, fullbordande färden.Sedan de tågen surrat på ilande, svarta galejan, 430Ställde de blandningsskålarna fram, vinfyllda till brädden,Offer gjöto deraf odödliga gudar till ära,Och bland alla förnämst för Zeus' klarögade dotter.Hon allnattligt sin väg, och morgonen, lade till rygga.
Tredje Sången.
Helios skyndade nu, sen han lemnat det tjusande hafvet,Till mångkopparne himmelen upp, att för gudarna skina,Och för de dödliga menskor uppå fruktgifvande jorden.Desse till Neleus' stad, det boningbeqvämliga Pylos,Kommo, och der på stranden af sjön tillredde man offer, 5Tjurar, alldeles svarta åt jordomskakaren mörkhår;Nio var bänkarnes tal, femhundrade man på hvarendaSutto, och nio tjurar ifrån hvarenda man tillskjöt.Der inelfvorna åtos, och låren förbrändes åt guden,Men de styrde gerad, och seglen på jemna galejan 10Hissande refvade hop, landsätter och gingo derur sen.Gick så Telemachos nu ur galejan; Athene förutgick.Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
Icke, Telemachos, görs dig behof af blygsel, det minsta;Ty fördenskull på sjön du seglade; för att om fadren 15Höra, ehvar han gömmes i jord, hvad öde han funnit.Men nu, välan, gå rakt hästtuktaren Nestor till möte;Skole väl så förnimma, hvad råd han gömmer i bröstet.Honom bör du också ombedja, att sanningen säga.Dock han ej lögn skall tala; han är i allo förståndig. 20
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:Mentor, hur kan jag väl gå, hur skickligen helsa på honom?Icke är jag erfaren uti de dugliga ordlag,Blygs derjemte, att, ung, utfråga den åldrige mannen.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: 25Annat, Telemachos, sjelf uttänka du skall i ditt sinne,Annat en gudom gifver dig in; förty jag ej menar,Att du mot gudarnes vilja är hvarken född eller fostrad.
Talade så, och förut nu vandrade Pallas AtheneSkyndsamt; men han gudinnan derpå lätt följde i spåren. 30Desse till Pyliske männernes krets ankommo, och bänkar.Derstäds Nestor med sönerna satt, och kamraterna rundtkring,Redande måltid, stekte sig kött, och spettade annat.När de nu fremmande sågo, så kommo de samtligen alle,Och välkomnade dem med händren, och bjödo att sitta. 35Nestoriden Peisistratos först steg närmare till dem,Fattade båda vid hand, och dem nödgade sitta till måltidsInvid hafvets sandiga kust, på mjukaste fårskinn,Nära till brödren sin, Thrasymedes, och nära till fadren.Gaf dem utaf inelfvorna stycken, och hällde så vinet 40I en gyllne pokal; tilltalte och helsade sedanPallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter:
Bed nu, o fremmande gäst till hafvets drott, Poseidaon!Ty ni just till hans offergelag hit råkade komma.Men då du gjutit af vinet, och bedt, som öfligt och rätt är, 45Gif åt honom bägaren ock, för att gjuta det ljufvaVin; förty jag menar, att han odödliga äfvenTillber; Gudarnes hjelp ju samtlige menskor behöfva.Men han är yngre, med mig jemnårighet visst han besitter.Derföre vill jag också först ge dig gyllene bägarn. 50
Sade; och lade i händren pokaln med ljufliga vinet;Gladdes Athenaie åt förståndige mannen, och kloke,Derför att han åt henne förut gaf gyllene bägarn.Strax enträget hon bad till hafvets drott, Poseidaon:
Hör, o Poseidaon, jordfamne, och värdes ej neka 55Att fullborda åt oss de saker, om hvilka vi bedje.Nestor och Nestors söner nu först beskäre du ära,Sedan också tacknämmelig lön åt öfriga alla,För storståtelig festhekatomb, åt de Pylier unne!Låt så Telemachos äfven och mig hemlända med utfördt 60Värf, för hvilket vi kommit på snabba galejan, den svarta!
Så hon höjde sin bön, och derhos villfarade bönen.Gaf åt Telemachos ock den ståtliga dubbelpokalen.Sammalunda nu bad den älskade son af Odysseus.Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 65Skuro de hvar sig stycken, och höllo ett glänsande festmål.Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:
Nu tillständigt det är, att allt utforska och frågaGästerna, hvilka de äro, enär sig mätta de ätit. 70Gäster, hvilka alltså? hvarifrån på de vattniga vägarSeglen J? Monne i värf, eller ock kringirren J lättsinnt,Likasom röfvare, hafvet omkring, som pläga att vanka,Sättande lifvet på spel, och bringande skada åt andra?
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade 75Dristig vorden, ty mod i hans bröst sjelf hade AtheneLaggt, att spörja han måtte den gamle om fadren, som bortrest[Och att ett utmärkt namn bland menskorna fölle på honom]:
O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära,Hvadan vi äre, du spörjer, och jag skall säga dig äfven, 80Från Hyponeiska Ithaka hit ankomne vi äro,Värfvet är eget och ej allmänneligt, som jag dig nämner.Efter min fars vidtfrejdade namn jag kommer, att höra,Den tålmodige, ädle Odysseus', hvilken man säger,Kämpande fordom med dig, ha Troernes fäste förgrusat. 85Ty om alla de andra, som förde mot Troerna härnad,Vete vi ju, hvar en hvar förgicks i bedröfvelig ofärd;Men Kronion om honom fördolt ock sjelfva hans ofärd.Ty hvar han dog, förvisso ej kan mig någon berätta:Om han utaf fiendtliga män vardt mördad på landet, 90Om han på sjön, kanhända, uti hafsdrottningens vågor.Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,Anten med egna ögon du sett, hans bedröfliga ofärd,Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 95Hvarken af aktning för mig må du mildra ditt ord, eller ömkan,Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. 100Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!
Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor:Älskade, efter du mig påminnt om den jemmer, i dettaLand vi härdade ut, modstore Achaiernes söner,Dels allt det med galejorna på dimmdunkliga hafvet, 105Vankande efter ett rof, ehvart oss förde Achilleus,Dels allt det vi omkring kong Priamos' fäste, det stora,Kämpade; der ock sen de tappraste stupade alle:Aias ligger, den krigiske der, der äfven Achilleus,Der Patroklos också, uppvägande gudar i vishet; 110Der min älskade son, på engång båd kraftig och vankfri,Antilochos, i löpande snabb mer än andra, och stridsgod.Utom detta vi ock mångt annat ledo; och hvilkenBland de dödliga menniskor allt väl kunde berätta?Icke ens då, om du fem eller sex år dröjande härstäds 115Sporde, hvad allt för qval der ledo de ädle Achaier;Förr till din fädernejord utledsen du vände tillbaka.Åren nio vi redde dem ondt, omringande stadenMed all möjelig list; knappt lyktade detta Kronion.Derstäds ingen i råd likställa sig nånsin med honom 120Ville, ty vida segrade städs den ädle OdysseusMed all möjelig list, just far din, om du i sanningÄttling af honom är; mig, skådande, fängslar beundran.Ty visst skickeligt faller ditt tal; ej skulle man mena,Att en man, som är ung, så skickeligt orda förmådde. 125Der nu hela den tiden ej jag, och den ädle OdysseusTveskiljs talte uti folksamlingen, eller i rådet,Utan, städs en själ, med vett och förståndiga rådslag,Tänkte vi, hur för Argeierna allt aflupe förträffligt.Men då i grund vi förödt den höga Priamos-staden, 130Stigit på skeppen om bord, och en gud de Achaier förskingrat;Då jemväl uttänkte i själn Zeus sorgelig hemfärdÅt de Argeier, förty rättrådige ej, eller klokeSamtlige voro; derför fick mången en snöpelig ända,Genom förderflig harm hos Pallas, den väldiges dotter. 135Som uppväckte en tvist de båda Atreider emellan;Sedan desse till samling Achaierna samtliga kallatDårligt, men ej som skickeligt var, mot sjunkande solen —Och nu kommo, betyngde af vin, Achaiernes söner —Ordet ordade de, hvarför krigsfolket de samlat. 140Visserlig då Menelaos befällte Achaierna allaMinnas sin återfärd på hafvets yta, den vida;Det mellertid ej behagade alls Agamemnon, som villeQvar krigsfolket behålla, och heliga offer förrätta,Att försona Athenaies förskräckliga vrede: 145Dåre, som ej förstod, att icke hon skulle bevekas.Ty ej ändrar sig strax städs varande gudarnes vrede.Så med fiendtliga ord omvexlande, desse nu bådeStodo, och upp sig reste i hast fotbrynjte AchaierMed förskräckeligt sorl, och de tveskiljs gillade rådet. 150Natten lågo vi, tänkande ut olyckor i själen,Mot hvarandra, ty Zeus tillställde oss hårda förderfvet.Men vid morgonens stund vi i sjön galejorna drogo,Förde vårt gods om bord, och de skönomgördlade qvinnor.Hälften utaf krigsfolket likväl qvarstannande dröjde 155Der hos Atreus' son, Agamemnon, herden för folket;Hälften vi stego om bord, och reste; galejorna skyndsamtSeglade; lugnat hade en gud omätliga hafvet.Till ön Tenedos komne, vi redde åt gudarna offer,Hastande hem; men ännu Zeus icke beslutit vår hemkomst. 160Hård, han väckta nu återigen den skadliga tvisten.Somlige, vändande om tverodda galejorna, reste,Alle Odysseus' män, den vise och fyndige drottens,Åter att ställa sig in hos Atreus' son, Agamemnon.Jag deremot med samtliga skepp, som hade mig åtföljt, 165Flydde, ty nog jag visste, att ondt tillställde oss guden.Flydde så Tydeus' krigiske son, och kamraterna pådref.Kom ock efter oss sent blondlockig drott, Menelaos,Hvilken på Lesbos oss hann, påtänkande långa seglatsen,Antingen ofvanom Chios, det klippiga, resa vi borde, 170Rakt på Psyrias ö, behållande henne till venster,Eller nedanom Chios, förbi det blåsiga Mimas.Bådo så guden låta oss se järtecken; han äfvenViste, och bjöd oss midtöfver sjön gerad på EuboiaSegla, på det vi snarligast så undginge förderfvet. 175Blåste nu upp en susande vind, och galejorna skyndsamtLupo på fiskiga vägarna fram, och sen vid GeraistosTogo de hamn om natten, och vi der bragte PoseidonOffer af tjurars lår, då vi mätt det villande hafvet.Fjerde dagen det var, då i Argos de jemna galejor 180Tydeus' sons, hästtuktarens, män, Diomedes', i hamnenBragte; men jag höll kosan på Pylos, och aldrig oss medvindStannade af, såsnart som en gång gud sändt den att blåsa.Så okunnig, mitt älskade barn, jag kom, och ej känner,Hvilka ibland de Achaier förgåtts, och hvilka som räddats. 185Men allt det jag, sittande här i salarna våra,Hört, och som billigt är, skall du veta; dig döljer jag intet.Väl Myrmidonerne, sägs det, de spjutinöfvade kommo,Förde utaf storsinnte Achilleus' lysande ättlägg;Väl Philoktetes också, den herrlige sonen till Poias. 190Förde så Idomeneus kamraterna alla till Kreta,Hvilka ur kriget sluppit, och sjön bortröfvade ingen.Sjelfve, i fjerran land, J hafven väl hört om Atreides,Hur han kom, hur Aigisthos beredde bedröfvelig ofärd.Men han sannerlig ock förskräckligen detta har umgällt. 195O, hur väl, att en son den mördade mannen sig efterLemnar! Ty han jemväl sin faders mördare näpste,Den falsksinnte Aigisthos, som drap namnkunniga fadren.Älskade, du också, (ty jag ser dig så stor och så vacker,)Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. 200
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära,Visst han hämnades skarpt, och Achaierne skola åt honomBära ett vidsträckt låf, en sång för kommande slägten.Måtte en likdan kraft mig gudarne hafva förlänat, 205Att jag de giljare näpste för jämmerfulla förfånget,Hvilka, af öfvermod, anstämpla mig skändliga saker!Men mig gudarne ej en sådan lycka beslutit,Hvarken mig, eller far min, och nu allt måste man tåla.
Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor. 210Älskade, efter du mig påminnt om detta, och ordat:Folket pratar, att giljare månge till tal, för din modersSkull, anstämpla i salarna ondt, som dig ej behagar.Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller dig folkenHata i landet så, hörsammande gudens orakel. 215Ho kan veta, om dem våldsverket han, kommande, hämnas,Anten allena han är, eller ock samfälte Achaier.Ty om hon ville älska dig så, klarögda Athene,Såsom hon vårdade sig om den ärerika Odysseus,Uti de Troers land, der vi smärtor ledo, Achaier; — 220Ty ej nånsin jag sett så klarligen gudarne älska,Såsom klarligen honom beskärmade Pallas Athene;Om hon ville nu älska dig så, och vårda af hjertat,Sannerlig äfven mången af dem bort bröllopet glömde.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225Gamle man, jag tror att ditt tal fullbordas ej nånsin,Ty för mycket du sagt; mig häpnad betager, och, ickeDenna förhoppning mig fylls, änskönt så gudarne ville.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:Hvad för ord dig, Telemachos, flög ur tändernas stängsel! 230Lätt en gud, om han vill, från fjerran en dödelig räddar.Ville jag visst minsann, fast efter många strapaser,Lända till eget hus, och hemkomstdagen beskåda,Hellre än dö vid min härd, på sätt som nu Agamemnon,Genom Aigisthos' list är mördad, och genom sin makas. 235Men ej gudarne sjelfve engång den gemensama döden,Ens från älskad man, förmå afvärja, enär denLångutsträckade döds förderfliga öde en fattar.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Mentor, talom ej mer om dethär, fast sorgsne vi äre; 240Ty ej mera för honom är sann hemkomsten, men redanDe odödlige död anstiftat, och lotten, den svarta.Nu om en annan sak jag vill utforska och frågaNestor, ty mera än andra han lagar känner och klokskap.Ty tre gånger han sägs ha männernes slägten beherrskat, 245Derföre ock odödelig han mig synes att påse.
O Nestor, Neleiades, du säge mig sanning:
Hur dog Atreus' son, vidtherrskande kong Agamemnon?Hvar var då Menelaos? och hur anstämplade ofärdNu svekråde Aigisthos, som drap långt tapprare mannen? 250Var i Achaiska Argos han ej, men kanske hos andraMenniskor irrade kring, och denne djerfdes att mörda?
Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor:Nog skall jag detta, min son, sannfärdligen allt dig förtälja.Visserlig sjelf ock gissar du lätt, hur saken sig tilldrog. 255Om han Aigisthos vid lif än hade i salarna träffat,Atreus' son, då från Troia han kom, blondlock Menelaos;Skulle man ej på den dödades stoft uppkastat en grafhög,Utan hundarne honom förtärt och korparne säkert,Liggande långt från Argos på fältet, och honom ej någon 260Af Achainnorna gråtit; så stor illgerning han uttänkt.Ty derborta ju vi, utförande många bedrifter,Dvaldes, och lugn i en vrå utaf hästnärande Argos,Han Agamemnons gemål enträget smekte med orden.Länge i början likväl afslog hon den skamliga gerning, 265Ädla Klytaimnestra; Hon egde ett redeligt hjertlag.Var hos henne en sångare ock, som högligen ombadAtreus' son, då till Troia han for, att bevaka gemålen.Men när gudars beslut nu insnärjt henne, att kufvas,Se, då förde han sångaren bort till ödslig en holme, 270Lemnande der, att varda ett rof och byte för korpar;Henne, den viljande, viljande sen hem till sig han förde.Mänga lår han brännde på gudarnes heliga altar,Många smycken af gull förärade, äfvensom väfvar,Sen storverket han lyktat, som aldrig i själen han hoppats. 275Så vi reste från Troia, och seglade båda tillsamman,Sonen af Atreus och jag, välsinnade mot hvarandra.Men då vi heliga Sunion nått, Athenarnes udde,Phoibos Apollon der styrmannen för MenelaosMed de lindriga pilarnas skott påkommande, dräpte, 280Medan rodret i händren han höll å snabba galejan,Phrontis, Onetors son, mer skicklig än menniskors slägten,Väl att styra galejan, enär som stormarne trängde.Så qvarhölls han nu der, änskönt påskyndande resan,För att jorda sin vän, och derhos begå hans begrafning. 285Men när denne också, påfarande hafvet, det dunkla,Uppå de hålkade skepp, klippudden vid branta Maleiai,Ilande nått, förskräcklig dess färd vidtdundraren Zeus dåStämplade an, och den hvinande vinds stormande han nedgjöt,Samt ofantliga, gräsliga svall, så höga som bergen, 290Der, åtskiljande skeppen, till Kreta han jagade några.Der de Kydoner bodde, omkring Iardanos' flöden.Finns så en viss glatt klippa och brant, som skjuter i saltsjönYtterst vid Gortyns fäste uti dimmdunstiga hafvet.Sunnan der störtvågen mot vestliga udden, till Phaistos, 295Jagar, och liten en häll äfvärjer den väldiga vågen.Någre de kommo nu dit, och knapt undgingo förderfvetMännerne, men mot klipporna slogos af böljorna skeppenSönder; men fem likväl af svartframstamiga skeppen,Vinden och vågen förande bort, händref till Aigyptos. 300Så nu han der, hopsamlande gull och rikelig lifskost,Till villfremmande menniskor kom med galejorna sina.Nidingsverk mellertid Aigisthos beredde der hemma,Dräpande Atreus' son; af honom kufvades folket.Sju år var han då konung uti månggyllne Mykene; 305Men på det åttonde kom, till hans ofärd, ädle OrestesFrån Athenai tillbaka, och nu farsmördaren dräpte,Den svekråde Aigisthos, som dräpt hans ståtliga fader.Visst, när denna han dräpt, han redde Argeierna grafmål,För olidliga modren, och för modlöse Aigisthos. 310Kom så på samma dag Menelaos, väldig i härskri,Förande gods ombord, så mycket galejorna buro.Ock du, älskade, fjerran ej skild kringirra från hemmet,Lemnande godset ditt, och männer i egna palatset,Öfvermodige så, att de dig alltsamman ej månde, 315Delande, fräta, och du ha gjort din resa förgäfves.Men jag till Menelaos dig nu befaller och bjuderFara; ty denne har nyss hemkommit från fjerran landen,Från de menniskor, dän ej hoppades nånsin i sinnetKomma tillbaka, eho en gång stormvindarne kastat 320Uppå så vidsträckt haf; dän sjelfvaste fåglarne ickeLända på samme år; ty det är båd stort och förskräckligt.Utan begif dig åstad med ditt skepp och kamraterna dina;Om du vill färdas till lands, dig hästar och vagn i beredskapÄro, och sönerne mine, som dig ledsagare blifva 325Till Lakedaimons borg, der han bor, blondlock Menelaos.Honom sjelf ombedje du sen, att han sanning förkunnar;Osannt skall han ej säga, förty han är ganska förståndig.
Ordade så, men sol gick ned, och skymningen påkom.Talade ock bland dem klarögda gudinnan Athene: 330
Gamle, i sanning med skäl allt detta du har oss bebådat;Dock, välan; afskären nu tungorna, vinet bemängen,Att vi Poseidaon och de öfriga gudar till äraOffergjutande, vandre till sängs; ty tiden är inne.Ty ren solen i dunkel har gått; ej heller det passar, 335Länge att sitta vid gudarnes fest, men vända till hemmet.
Så nu dottren af Zeus, hvars röst ock samtlige lydde.Men härolderne dem utgjöto på händerna vatten,Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fylldeDelte åt alla, och gingo till hvar med bägrarna sedan; 340Tungorna lade i eld, uppstego och gjöto uppå dem.Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste,Då gudsköne Telemachos strax och Pallas Athene,Begge två begåfvo sig bort till hålkade skeppet.Nestor likväl qvarhöll dem ännu, tilltalte och sade: 345
Zeus afvärje det väl, samt öfrige evige gudar,Att ni skulle från mig hänvandra till snabba galejan,Liksom ifrån en rocklös man eller alldeles uslig,Hvilken ej mantlar har eller många fällar i huset,Hvarken att sjelf mjukt sofva uppå, och ej gästerna heller. 350Men jag eger hos mig båd mantlar och ståtliga fällar.Nej, allsicke det sker, att en son till drotten OdysseusSofver uppå skeppsdäck, så länge åtminstone NestorLefver, och söner sen väl torde i salarna qvarbli,Att undfägna hvar gäst, eho min boning besöker. 355
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:Väl har detta du sagt, kärälsklige gubbe; att lydaHöfves Telemachos äfven, förty det vida är bättre.Derföre skall han också åtfölja dig nu, för att sofvaHemma i salarna dina, men jag till svarta galejan 360Går, för att muntra kamraterna opp, och orda om allting;Ty allena bland dem jag berömmer mig vara den älste.Men de öfrige män medfölja, de yngre, af vänskap,Till sin ålder en hvar storsinnte Telemachos like.Der jag ärnar mig lägga på hålkade svarta galejan 365Nu; men i morgon bittid' jag till storsinnta KaukonerReser, egande der en fordran, som icke är nylig,Liten ej heller. Du honom, emedan till dig han är kommen,Skicka med vagn och med son, samt gif åt honom de hästar,Som dig snabbaste äro i lopp och bäste i styrka. 370
Talade så, och dän sig begaf klarögda Athene,Lika ert örn, och häpnad betog de seende alla.Häpnade äfven den gamle, enär han med ögonen såg det,Tog Telemachos' hand, och talade ordet, och sade:
Älskade, ej jag det tror, att du feg skall varda och kraftlös, 375Om dig, ännu så ung, ledsaga gudarne sjelfve.Ty det en annan ej var af dem som bo i Olympen,Utan dottren af Zeus, rofgiriga Tritogeneia,Som bland Argeierna aktade högt din modige fader.Men, o drottning, var mild, och förläna osa ståtelig ära, 380Först mig sjelf, och sönerna sen, och den värda gemålen!Dig skall jag offra en qviga, som är bredpannad och ett års,Otämd, aldrig ännu förd under oket af någon.Henne jag offrar åt dig, sen gull kring hornen jag gjutit.
Talade, bedjande, så, samt hördes af Pallas Athene. 385Tågade sedan förut den Gereniske riddaren NestorFramför söner och för svärsöner, till ståtliga huset.Men då till kongens sköna palats ankommit de hade,Satte sig samtlige ned i en rad på bänkar och stolar.Dem, ankomna, i skåln utblandade sedan den gamle 390Drickesljufveligt vin, som nu på det elfte åretSkafferskan öppnade upp; och sprundet löste från krukan.Deraf mängde den gamle pokalen, och högt till Athene,Offergjutande, bad, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Men då de gjutit, och druckit, så mycket som sinnet dem lyste, 395Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, —Låt så bädda hos sig den Gereniske riddaren NestorÅt Telemachos, älskad son till ädle OdysseusUti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård;Åt lansgode Peisistratos ock, krigskämparnes höfding, 400Hvilken i salarna än af hans söner allena var ungsven.Sjelf deremot han sof i det inre af höga palatset.Honom redde den bålda gemåln nattläger och sofbädd.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Hastade upp från sin bädd den Gereniske riddaren Nestor. 405Och utgången, han satte sig ned på de slipade stenar,Hvilka han hade åt sig, framför de resliga portar,Hvita, och glänsande hän, som af olja. På dessa tillförneNeleus hade sin plats, uppvägande gudar i vishet.Denne, af döden kufvad, nu ren gått bort till Aïdes. 410Nu Gereniern Nestor der satt, Achaiernes vårdman,Spiran i hand; och omkring församlades sönerne mangrannt,Komne utur sofrummen, Echephron, och Stratios, ochPerseus, och Aretos, och gudjemlik Thrasymedes.Kom så derefter sjette till dem Peisistratos, hjelten. 415Der bredevid gud like Telemachos sitta de bödo.Och den Gereniske riddaren Nestor började orda:
Älskade barn, skyndsamligen nu fullborden min önskan,Att bland gudarna först jag huld må göra Athene,Som mig kom synbarlig till gudens herrliga festmål. 420En till fältet må gå, att dän med det snaraste qviganKommer, drifven utaf koherden, som korna bevakar.Till storsinnte Telemachos' skepp; det svarta, en annanGånge, att bringa kamraterna hit, blott två må han lemna;En desslikes också gullgjutarn Laerkes befalle 425Komma, på det qvighornen omkring han gullet må gjuta,Öfrige stannen J samtlige qvar, och sägen derinneTärnorna till, i de ståtliga rum, att de reda en måltid,Bänkar, och ved jemväl, samt bringa oss klaraste vatten.
Talade så, och de alle nu äflades; kom då från fältet 430Qvigan, kommo också från snabba och jemna galejanDen storsinnte Telemachos' män; kom smeden derjemte,Jernverktygen i hand, fulländningens medel för konsten,Städet, och hammeren med, och den välarbetade eldtång,Hvilka han till gullsmidet begagnade; kom så Athene, 435Att närvara vid offret; den åldrige riddaren NestorGullet gaf, och derefter han kringgjöt hornen på qvigan,Äflande, så att gudinnan skull' glädas åt skådade smycket.Qvigan Stratios ledde vid hornen, och ädle Echephron;Och tvättvatten åt dem, i blommiga fatet, Aretos 440Hämtande, kom ur kammarn, och kornmjöl hade i andraHanden i korg; Thrasymedes bredvid, stridståndande hjelten,Stod med en hvass slagtyxa, beredd, att qvigan ihjelslå.Perseus höll blodkärlet; den åldrige riddaren NestorBörjade offret med vatten och mjöl, samt bad till Athene 445Träget, och kastade så pannhåret, som förstling i elden.
Men då de lyktat sin bön, samt offermjölet omkringstrött,Genast Nestors son, stormodig man, Thrasymedes,Stående när, högg till; nacksenorna samtliga afskarYxan, och qvigans kraft upplöste; då skriade alla 450Båd svärdöttrar, och döttrer, och Nestors vördiga maka,Eurydike, den älsta ibland kong Klymenos' döttrar.Desse lyftande sedan ifrån bredvägiga jordenHöllo; och qvigan drap Peisistratos, männernes höfding.Rann så dess svarta blod, och lifvet lemnade benen, 455Men de styckade henne, och strax utskuro de låren,Allt i ordenteligt skick, samt dessa med fettet betäckte,Görande trehvarfs det, och derpå köttstycken de lade;Brännde på spjelkved sedan den gamle, och glödande vinetPågjöt; svennerna höllo bredvid femuddar i händren. 460Men när låren mu brännts, och de offerinelfvorna smakat,Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste,Stekte, och höllo i händren en hvar hvassuddiga spetten.Och Polykaste, den fagra, som var bland Neleiern NestorsDöttrar yngst, mellertid gudlike Telemachos tvagde. 465Sedan hon tvagit honom, och smort frikostigt med olja,Kastade han sig kappan omkring, den sköna, och tröjan,Steg så utur badkaret, till skick odödliga, jemnlik.Gick, och satte sig ned vid Nestor, männernes herde.Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 470Sittande spisade de; upp stego då ståtlige männer,Och ifyllde åt dessa i gyllene bägrarna vinet.Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:
Söner, välan, åt Telemachos nu skönhåriga hästar 475Leden för vagnen, och spannen uti, att han lyktar sin resa!
Så han sade, och de hörsammade honom, och lydde,Och skyndsamligen spännde för vagnen de ilande hästar.Hushållsqvinnan deri nu brödet, soflet och vinetPackade in, som plä zeusfostrade kongar förtära. 480Steg så Telemachos upp i den öfverpräktiga vagnsstoln,Nestors son bredevid, Peisistratos, männernes höfding,Äfven i vagnsstoln steg, och, fattade tömmen med händren,Och på hästarna slog; och ej ovillige flögoDesse, och lemnade Pyliers stad, den höga, bakom sig. 485De heldagligen skakte sitt ok, det bärande tvesids.Ned gick solen, och vägarna ren omdunklades alla.Och då till Pherai lände de an; der bodde Diokles,Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios.Natten sofvo de der; gästskänker för dem han ställde. 490
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Spännde de hästarne för, och stego i pyntade vagnen,Genom porten de körde, och genom den dånande förgård.Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo,Kommo till hvetebärande fältet, och derstädes sedan 495Lyktade färden; så fort dem förde de ilande hästar.Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla.
Fjerde Sången.
Till Lakedaimon desse, det däldiga lände, och djupa,Och inkörde nu hos Menelaos, den ärebekrönte.Honom de funno ett bröllopsgelag med vännerna mångaFirande hemma hos sig, åt sonen och ståtlige dottren.Henne han sände åt sonen utaf härskingrarn Achilleus; 5(Ty i Troia han ren tillförene lofvat och samtycktGifva, och gudarne nu fullbordade deras förmälning;Henne så sände han nu med hästar och vagnar, att faraTill Myrmidonernes prisade stad, der denne var konung.)Men åt sin son från Sparta Alektors dotter han förde, 10Hvilken åt honom var född kärälskelig, båld Megapenthes,Af slafvinnan; åt Helena mer ej gudarne lifsfruktGåfvo, sedan hon födt tillförne den tjusande dottrenHermione, med tycke utaf Aphrodite, den gyllne.
Så spiste i det högtakiga, stora palatset 15Grannar, och vänner hos Menelaos, den ärebekrönte,Fägnande sig; der qvädde för dem gudomlige sångarn,Spelande cittra; och två luftspringare äfven i laget,Stämmande an en sång, omkring sig svängde i midten.
Men i palatsets portar de sjelfve, och hästarne båda, 20Hjelten Telemachos nu, samt Nestors lysande ättling,Stodo, och först framträdande såg dem kong Eteoneus,Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte;Sprang att berätta i rummen derom för männernas herde,Och sig ställande nära, han talade vingade orden: 25Fremlingar nu der stå, zeusfostrade drott, Menelaos,Männer två, som likna till börd den store Kronion;Säg då, skole vi dem urspänna de ilande hästar.Eller färda dem af till en ann, som gerna dem mottar.
Honom svarade, högligen vred, blondlock Menelaos: 30Ej enfaldig du var, Boetos' son, Eteoneus,Förr, men åtminstone nu, som ett barn, enfaldigt du jollrar.Sannerlig ha vi sjelfve förtärt gästskänkerna mångaBland villfremmande män, hit kommande; måtte ändock ZeusFramdeles göra på jemren ett slut! de fremlingars hästar 35Urspänn, bringa dem sjelfva också hit in för att spisa.
Sade; och denne ur saln uthastade, bjöd ock de andraHurtiga tjenarne strax att följa tillika med honom.Hästarna de urspännde, som svettades oket inunder,Men derefter de bundo dem fast vid hästliga krubbor, 40Kastade för dem spelt, som de mängde med gulaste kornet,Samt mot insidsväggen, den strålande, lutade vagnen;Förde så in dem sjelfva i herrliga huset; förvånteSågo de om sig uti zeusfostrade konungens boning.Förty likasom solens glans det var, eller månens 45I högtakigt palats hos ärebekrönt Menelaos.Men då de skådande kring med ögonen, nog sig förlustat,Stego de in, att bada, uti välglattade karen.När nu alltså dem tärnorna tvättat, och smort med essensen,Kastat omkring en hvar en yllene mantel och lifrock, 50De sig satte på stolar invid Menelaos, Atreiden.Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambarI den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,Vattnet, och dukade derbredevid det fejade bordet.Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, 55Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.Föreskärarn på fat upplade, och hämtade allt slagsKött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar.Helsande båda, talte dem till blondlock Menelaos:
Smaken på maten, och plägen er väl, J båda; men sedan, 60När ni er måltid gjort, vi skola er fråga, bland männerHvilka J ären; ty icke försvann er föräldrarnes stämma,Utan J ättlingar ären utaf zeusfostrade kongar,Skepterbärande män; de fege ej sådana aflat.
Talade så; och lade för dem af oxen, den feta, 65Ryggstek, fattad med händren, som honom till ära de framlaggt.Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.Men till dryck och till mat, när de samtligen mättat sin lystnad,Ställde Telemachos talet på stund till sonen af Nestor,Hållande hufvudet när', att de andre ej skulle det höra: 70
Märk nu, o Nestors son, kärälsklige du för mitt hjerta,Kopparns blixtrande glans öfverallt i de dånande rummen,Gullets jemväl, bernstenens, och elfenbenets och silfrets!Zeus', den Olympiskes, borg, måhända är innantill sådan.Hur osageligt allt! mig skådande häpnaden fängslar. 75
Honom, talande så, förnam blondlock Menelaos,Och tilltalade dem, och sade bevingade orden:
Älskade söner, med Zeus bland dödliga täfle ej någon;Ty odödlige ju hans boningar äro, och skatter;Men bland dödliga någon med mig, eller icke, må täfla 80I besittningars mängd; visst är, sen mycket jag lidit,Mycket irrat, jag förde dem hem på åttonde året.Kypros, Phoinike, de Aigyptier, under min irrfärd,Såg jag, Sidonier ock, och Erember, och Aithiopeer,Libyen äfven, der lammena strax behornade födas. 85Ty tre gånger hvart endaste år der tackorna lamma.Der ej egaren sjelf, ej heller hans herde är nånsinStadd i behof af ost och af kött, eller ljufliga mjölken,Utan de städs, år ut, år in, der låta sig mjölka.Medan jag härvid nu, hopsamlande mycken besittning, 90Irrade kring, mellertid mig brodren en annan ihjelslogLönligt och oförtänkt, i beråd med förderfliga makan.Derför i sanning ej glad jag dessa besittningar eger.Äfven af fädren J bordt det höra, ehvad de er måndeHeta; ty särdeles mycket jag led; och huset förstördes, 95Ganska beqvämt att bebo, inrymmande mycket och dyrbart.Hade med tredjedelen deraf jag fått i palatsetBo, och vore vid lif de män, som i rymliga TroiaStupade då, långt borta ifrån hästnärande Argos!Dock jag samtliga dessa i sanning beklagar och gråter, 100Sittande mången gång här hemma i salarna våra,Fägnande stundom med sorg mitt sinne, och stundom jag återHvilar; ty snarlig mättnaden är af förstelande sorgen.Bland dem alla jag ingen ändock så gråter, fast ängslad,Såsom en enda; han mig förbittrar sömnen och maten, 105När jag det minns: af Achaierna har ej någon så äflats,Såsom Odysseus stred och äflades; detta nu honomSjelf till qval skull' lända, och mig till evärdelig smärta,För hans skull, att så länge han dröjer; allsicke vi vete,Om han är död eller lefvande. Nu begråter väl honom 110Både förståndiga Penelope, och gamle Laertes,Jemte Telemachos, hvilken ett barn han lemnade hemma.
Talte; och längtan att sörja sin far uppväckte hos honom.Tårar ur ögat på marken han gjöt, då om fadren han hörde,Och han för anletet höll den purpurne mantalen lyftad, 115Med två händren; och det snart varsnade nu Menelaos,Och besinnade sedan uti sin själ och sitt hjerta,Anten han honom skull' tillstädja att minnas sin fader,Eller förut åtspörja, och tala om ett och om annat.
Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 120Ut nu Helena från högtakiga, doftiga kammarnKom; gullsländade Artemis lik hon var till att påse.Genast en konstgjord stol framställde åt henne Adraste,Och Alkippe af lenasta ull medförde en matta;Phylo en silfverkorg medförde, som gifvit åt henne 125Konung Polybos' maka, Alkandre, som bodde i Thebai,Det Aigyptiska, der mång skatter i rummen förvaras.Åt Menelaos sjelf han gaf två silfverne badkar,Tio talenter i gull, och två trefötter derjemte.Utomdess hans gemål gaf Helena skönaste skänker, 130Gyllene sländan hon gaf, och derhos långrundade korgen,Silfverne; ytterst med gull utsirade voro dess kanter.Tärnan Phylo den nu medförande, satte för henne,Fylld med finaste garn till bräddarna, ofvanpå dennaSländan låg, försedd med dunkelfärgade ullen. 135Hon sig satte på stoln, och en pall var inunder dess fötter.Strax hon sporde med orden gemåln om ett och om annat:
Vete vi väl, zeusfostrade drott, Menelaos, om dessa,Hvilke bland män de berömma sig ha ankommit till vårt hus?Ljuger jag nu, eller talar jag sannt? men mig hjertat befaller. 140Ty jag tror mig ej nånsin ha sett än någon så lika,Hvarken man eller qvinna (mig skådande häpnad betager),Såsom denne är lik stormodige konung Odysseus'Son, Telemachos, hvilken, ett spädt barn, lemnade hemmaDenne man, då för mig, föraktliga kvinna, Achaier, 145J anländen till Troia, att väcka det vågsama kriget.
Svarande, henne talade till blondlock Menelaos:Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar;Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren,Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150Och då jag nu derjemte, erinrande mig om OdysseusTalte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denneUtstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren,Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad.
Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler;Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat,Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat,Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor,Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda,Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda.Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta,Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingenFinns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet.
Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt husKommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier,Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejorUtöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion.Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt,Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt,Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar.Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss någotÅtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse,Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta,Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena.
Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret.Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion,Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade,Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes,Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog,Honom han mindes, och talade så bevingade orden:
Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig,Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra.Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finnerNöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfvenTidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane.Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor,Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren.Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämsteBland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andraVarit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe,
Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannenSäga och göra, och den som äldre till årena vore; 205(Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt.Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken KronionLycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes.Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat,Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.)Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått.Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händrenVatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnasOrd, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215
Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde,Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte.Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.Men helt annat betänkte då Helena, född af KronionStrax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen.Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen,Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder,Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader,Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda.Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade,Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvitHenne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jordenKrydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga allaMenskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst.Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen,Åter med orden hon började på, och talte, och sade;
Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annanZeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.)Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten,Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta.Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört;Men hur den väldige mannen bedref och vågade dettaUti de Troers land, der J skador leden, Achaier.Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel,Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög.Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad,Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan.Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingenAnade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek.Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven,Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat,Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja,Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer.Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången,Han till Argeierna kom, och många tidender medtog.Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröstGladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260Hem tillbaka; jag gret den olycksstund AphroditeGaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden,Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med,Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring.
Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt.Redan finne och råd jag lärt mig känna hos mångaHjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder;Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat,Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270Så den väldige ock utförde, och vågade detta,Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alleTappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd.Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någonGudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen.Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen,Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar,Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar.Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte.Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet,Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan;Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville.Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285Utom Antiklos allena, som dig med orden besvaraVille, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starkaHänderna, utan att släppa, och räddade alla Achaier;Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene.