Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen deraf, beroende på så många omständigheter90och så lättledd från den enda smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem, äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord, och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane, Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska. Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt.91
I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser:
»Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära,
I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!—
(Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt,
Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.—
Vij lykta[32]billigt grååt, hvar hennes frögd begynns.—
Knapt var ännu uthbrunnin
Then faklaHymentändt, ok thu är bort försvunnin.—
Fast om hans späde lijf i morgon’n fann sin kväll!—
Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar».
Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här: »Til menniskiáns tiänst trälar»—»Hvem är et så’ dumbt took»—»Kund’ oskämd i’ dygd pråla»—»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme.Nyttaochsitta, ja, äfvenfinnesochsynesförekomma. Blir det svårt att få något rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex.vanaochstana(i st. f. stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk92och konstfull versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige världens oundvijklige öd’-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland lyckas han der rätt bra, t. ex.:
»Alt är, hvad som här kan finnas
Ok besinnas,
Hvad som någon någ’nsin veet,
Obeståndigt: mans bedriffter,
Skriffter, griffter.
Stadig är ostadigheet.»
Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone för vår tids ögon, t. ex.:
»Trägåls-trän the bära frukter,
Blomster lukter.
Gräset växer, vijsnar bort:—
Theras them infödde maskar
Fnaskar, naskar,
In til trät ok blomstret tort.»
Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande vers:
»Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet
Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.
Vij varda allesammans, arm ock rijke,
Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an’n lijke.»
93
En gång skrifver han:
»Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»
och
»Hur ovist—vist alt dör.»
På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för örat:—
»O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,
O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig,
O, frijaHymensband, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.
Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn», »hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt», ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.
Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom:fog- ok lagar(= fogar och lagar),vij vill- ok valla här, lättie- ok kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat(= när täckhet med skönhet blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika:styrck-frögdar(= styrker, fröjdar),lillj- nelk- ok rosor(= liljor, nelker och rosor). Lägg härtillmorgon’ni bestämd artikel. På lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.:föllian(= följa honom),sih’na(= se henne),hanna(= han henne),går’e(= går det). Då man skrefledo taf, bevisar det att man ännu ej lärt sig den rätta förkortningen och94erfor ett onödigt behof att undvika hiatus. Att man stundom läserohl(= ord),håhl(= hård),diuftellerdiuptm. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet, mendö(= död),luta(= lutad),husä(= huset) äro större friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ- eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter oss i den senare satsen. Verbetäruteslöt man merendels som i latinet. Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade folks läppar, såsom:han laga väli presens konjunktivus,hur’et plä gå till,fast I brinna. Men hvad skall man säga om sådana inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som:I som sörien I lärellerTil I kommen ok få?Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet osäkra:Vågheter i pluralis änvågar, änvågor, likaledesskattarochskatter,thenne qvinna,thenna mano. s. v. I afseende på skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att skillnaden mellan artikelnenoch räkneordeteenej var så tydligt utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan man få semed,mäd,mädh,tåhr,tors,tårssi presens af verbum töras,mehrochmeerförekommande i samma versrad. Ett ord hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det är möjligt att hitta på:segger,seger,säyer,säier,säger. Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk. Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikelnfull,fuller,fulla), andra hafva långt från hufvudstaden och den allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så interjektionenthrom,thromme, hvilken den som skrifver detta kan minnas sig hafva hört af sina oldfäder95från roslagstrakten, och partikeln.lell, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.
Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar», »Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt», »Verldsliga visor» och »Psalmdikter».
Lyckönskningarnaäro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff:
»Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,
Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt.
Ich bin nur eine Gans, so[33]nichtes kan als kirren,
Und würde mich gar bald in dessen Gröss’ verirren.»
Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade96att den beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:—
»Minerv’ and all the Muses’ skill is gone,
And faith! Apollo with all eloquence
Can scarce describe Your glorious Excellence:
It must needs be noManbutAngelstongue,
That would in words set forth a worthy song
Of You,Great Hero, Crown of EnglishLords,
Whose marv’lous virtues far surpass the words
Of man. — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —
What labours more thanHerclesYou have done?
What victories more thanCaesarYou have won?
— — — — — — — — — — — —
MarsandApolloare in striving mad,
Whose glorious laurels first shal crown Your head.
But (pray t’excuse me) I swear by my oath:
Sir, You are twice more worthy than them both.»
Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning med ett
»We have no Sovereign, but Brittain’s King, next You»,
låta Æolus yttra sig på holländska:97
»Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.
Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind».
Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande Phœbus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers.
Vi öfvergå till den följande afdelningen:
Bröllops-skrifterna.De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och »måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå. Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar, som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i dagh», snart »läre vara trij».98
I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste på förhand ursäkta sig att
»När iag then sätter vijte[34],
Så vet iag (fast thet lijte)
Lell både kaas[35]ok huut».
Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta ståndets lycka?:
»Hon bädder sengen med
Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet,
När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia
I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia
Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil.
Hon rettar honom tit ok retar ok ther til
At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar,
Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar.
Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla ’far’?»
Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson vara qvick som t. ex.:
»Sophia sitter tyst,
Män troen thet ingalunda.
Lell låss hon stundom blunda,
På thet hon må blij kyst.
Iempt henne Ingeborg,
Som kalffskin gaff ok fekk en korg.
— — — — — — — — —
Sij Sissla, som är vååp,
Hon troor för sant ok vissa,
At iag ey rätt kan gissa,
Thet hon aff mate-skååp99
Mehr håller og af brenvijn-stoop
Än aff then bästa unga gloop.
— — — — — — — — —
— — — — — iomfru Malen
— — — — — — — — —
Vil haa en man ok blifva gifft,
Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v.
Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den. Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af Apollo.
En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap. Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex. »maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket. Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae, Thetis och Neptunus, Daphne och Phœbus, Hercules och Omphale, men sist har han varit i100Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s. handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så, att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det, tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade slutligen enutter, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvarsklodervid fastnade i enboj; båda antändes och drefvo i land till Amors fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar, då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och verksamhet, än att helt mekaniskt101och dödt återupprepa den yttre formen, hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf. Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och ej illa häntyder på Bellman.
Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och dricker »Danman- ochDanquin-skåål». Nu går vinet och ölet kring bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här102ingen Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin »Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke, till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon förkortning.
(Berg-råårs chor:)
Kom, säijen,Nympherkring Mälare-strömmen,
Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång
Höres alt rundt omkring? INympher, dömmen,
Hvart ut sig ärnar alla gudars gång,
Som allesamman
Med störste gamman
Ok lust sij theSathyrersbokke-språng!
Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder,
Fast om det löper åhrsens tijd emot.
Nu gifver himlen här mehr liufligt väder,103
Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot.
Alt måln fördrifver.
Ok himlen gifver,
För hvad han sargat, åter läke-boot.
Män hvad är orsak til at det så händer,
Hvad för en under-makt som lagar så?
Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder,
Som vij alt härtil haa måst undergå?
För rätt ok vissa
Kunn vij ei gissa,
Om vij det ei igenom eer förstå.
— — — — — — — — — — — —
Lell måste vij med god skiäl oss förundra,
Hvad som i dag kring Mälaren lär blij,
Efter somJupiternyss vänstert dundra,
Ok vij å denna dag fulkomligt sij,
Hur alla gudar
Mercursambudar
Ok ingen, änErinnys, lemnar frij.
Välan! I fall at vij rättligen höra,
Så hörs i vädret en rätt gudlig röst,
Ok huruMuserneliuft stränger röra.
O, skiöne sommar-väer i första höst!
Vist boor när handen
Vid Mälar-stranden
Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst.
— — — — — — — — — — — —
Mälare-nymphers chor:
INympher, som i vatne boo,
Eer glädie bör så väl som vår nu groo,
Fördy at I, som vij, för sant ok vist
Igen få, hvad som vij i fiol ha mist.
104
Nu haa vij fram för andra mon[36],
Seen som sin boning byggerThemisson
Uppå vår önsklig grönskand skiöna land,
Ok I, INymphervid eer ljuflig strand.
Nu lär’ vij begge ti god roo
Oss glädia, hvar uti sit egit boo;
Nu vår gudinna, som här omkring råår,
Rättrådighetens son til maka får.
Dy frögdas alla gudars hoop,
Ok all’ gudinnor gifva glädie-roop.
Sij, hvar som framför alla deras trop
GudHymenbrude-faklan tänder op!
— — — — — — — — — — — —
Nu ha vij eder aldels teet,
IMälar-nympher, hvad som skeer ok skett.
Dy vill vij, när som solen mist sin glans,
Med eder träda fram i spel ok dans.»
Grafskrifternaäro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska. Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:
»Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!
Sie ist dahin, sie ist verblichen,
Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.
Wir sehen ihr betrübet nach.
Sie ist dahin, sie ist verschwunden.
Folgt dem, den sie für ihre Sonn’
Hielt, wieDian’ Endymion,
Mit dem sie ewig ist verbunden.105
Kommt, wetzt die Zähn’ an diesem Sarg,
Ihr Hasserinnen edler Jugend
Und falscher Leibwach’ aller Tugend.
Neid, Missgunst und was noch mehr arg!
Hier wird eu’r Spiel euch nicht gelingen.
Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.
So wird dir hie doch Zahn und Wanst
Von deinem eignen Gifft zerspringen.
— — — — — — — — — — — —
Ihr aber, die ihr übrig seidt
Und diesen hohen Trau’rgepränge
Zu ehren folgt in langer Länge,
Betrachtet eure Sterblichheit!
Was hell sich zeigt und schnelle steiget,
An Glantz der Sonnen übergeht,
Fällt, wenns am allerbesten steht,
Wie diese Sonn’ sich ruhig neiget.»
Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:
»Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,
At tremulis sacros ululatibus atque boatu
Manes thebano prudens turbare caveto.
Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia fœdis
Signa genis addas infestis unguibus. Absint
Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.
Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,
Purpureos spargens flores violasque rosasque,
Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.
Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!
Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi,
Atque immortales amaranthi necte coronas,
Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],106
Et cineres lacrimis irrora, murmure læto
Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget
Phœnix, in cineres nunquam rediturus. Abito!
Si veterum voto vis claudere, forte licebit:
S. T. T. L.
Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!
Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.
Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,
Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.
Sed si derides, Epicuri de grege porcus,
I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,
Parca, et eris, nec eris quod hic est.
Bene vive!
Valebis!»
Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.
Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner, hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid, då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare. Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning föga bättre än107bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus» (skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli längre i den falska och bekymmersamma verlden,
»Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».
Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?:
»Så offta theras maga sin affran kreffver.»
Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter, som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa.
Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t. ex.
»Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer,
Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf,
Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer,
Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc.
Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då ofta till verklig poesi:—
»Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner,
En dimma som förgår, et reep som siälar binner,108
Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh,
Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.—
All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen,
Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen,
Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår,
Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.—
Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta?
Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta.
Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til,
The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.»
Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion:
»O, o, o, usle värld!»
eller
»Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herrWibblingdog!»
eller
»Hvi liommar[38]klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?»
eller vid handelsman Brandbergs död:
»Så stog herrBrandbergfast i olyks-storm ok nöd,
Bar himlenAtlas-lijk på axlen til sin dödh.»
Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuldPhilosophusvil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri, Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé vid namn. Det säges,109att, om han fått lefva, han öfvergått både dem. Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phœbus. Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse, hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta berömd:—
»Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp,
Men nys gek enGyllen-stiernagenom nedergången op.»
Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg», hur all adel utan dygd är
»En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk,
En präktig fattidom, then andras dygd giör riik,
— — — — — — — — — — — —
En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys,
Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»;
men när sonen vill efterapa faderns ära,
»Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia,
Då drifs en liten våg utaff en större böllia.
— — — — — — — — — — — —
Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas
(Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas)
— — — — — — — — — — — —
Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,
Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v.
110
Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva här Lucidors åsigter om adeln—han har ofta intresserat sig för ämnet och ej saknat anledning dertill—och framstälda inför detta höga sällskap i samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:—
»Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder
Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.»
Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa reflexioner.
Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget, och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen (»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer. Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som sysselsatte hans tankar, att fundera111öfver den på modet varande kemin, hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och »rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög, thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund. Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v. Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han, en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell’ korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga mäd kors ok kröke» och med sjöskal och112en mängd andra prydnader, som ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua, Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus, Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas’ undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas
»Ok skräppa[39]hvad de lärt: tre bokke-språng at springa,
At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga,
At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur
Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.»
Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden. Och derpå följer grafskriften:113
»Then hela värden för tykt nästan alt för trång.
Åt then är thenna plass—trij ahlnar iord—för lång.»
Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt.
Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål. Likväl är sådant undantag, och tyvärr fylles största delen af begrafningsrimmen af ett i oändlighet uttänjdt räsonnerande, merendels utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de idéer, hvarmed Lucidor här rör sig, endast anmärkande, att de poetiska vändningar, som medfölja, äro af oss uppletade, der de sparsamt förekomma i massan af öfrigt rimgods.—»Alt är inte» och underkastadt förgängelsen; sjelfva de hårda metallerna upplösas. Och hvad står qvar af Assurs, Persiens, Alexanders, Cæsars makt, Solons vishet. Ganymedes’ och Adonis’ däjlighet? Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden. Och huru olycklig är vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå för dem på slutet,
»När lifves trötta skepp får stryka seglen neer».
Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli sämre och sämre:—
»Lucretia döör bort, Xantippe lifver kvaar».
Gud låter ofta den onde åtnjuta verldens fördelar och den gode deremot lida brist. Det är så hans underfulla råd. Än tager han den gode hastigt bort till sig ur den här snöda verlden, än låter han enligt sitt löfte honom bli långlifvad på jorden (detta användes ömsom efter den aflidnes olika ålder och omständigheter). »Lijkväll, om en vill rätt beskåda ok114betrackta», finner man att döden just är lifvet och vårt mål, liksom örnen flyger mot solen, och elden söker himmelen.
Så är det också med den aflidnes »salig-sälle siäl». Men man måste hafva ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrhæ stenar och uppfödd på Kaukasus af drakgift för att ej smälta i tårar vid en sådan bår. Ty mot honom har afunden sjelf intet att säga; Zoili och Theons »laster-tand» kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen sammanfattade under en benämning »dygden») och jemföras med forntidens store mäns egenskaper, hvilka han öfverträffat. Man kan af honom lära, hvad man bör göra och bör undvika i lifvet. Dervid försummas ej heller att omtalas den nåd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som värdigt förmår sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes, Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger dertill: »han såf aldrig än uppå Parnassi klint». För öfrigt är tiden alltid för kort att uppräkna alla dygder och förtjenster. Dock skulle minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, så länge denna funnes qvar.
Poeten vänder sig derefter med tröstens ord till de anhöriga. Han »står’et gierna til» att deras sorg är bitter, men de böra besinna, huru väl den aflidne nu har det i jemförelse med oss, arma dödliga. Han går öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar öfver mörkret på jorden. Hans salighet är långt större än den, som de hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska fälten, i »Amphions röst ok Orphei lyre-klång». Derföre må hans närmaste och vi alla underkasta oss Guds vilja och förtrösta på hans hjelp samt laga så, att vi i likhet med den aflidne må »ur pust til lust» ingå i den eviga saligheten och icke till helvetet.
Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande grefven:
»Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff,
Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.»
115
De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna. Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det, med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom denna genre.