5.Antiklimax: när en bild, ett uttryck, ett bevis o. s. v. af svagare och mattare beskaffenhet följer på ett eller flera nyss förut anförda. Den riktiga gången är att låta satsen fortgå från de svagare till det starkaste (klimax), hvarigenom större skönhet och värkan ernås.Öfvers.
5.Antiklimax: när en bild, ett uttryck, ett bevis o. s. v. af svagare och mattare beskaffenhet följer på ett eller flera nyss förut anförda. Den riktiga gången är att låta satsen fortgå från de svagare till det starkaste (klimax), hvarigenom större skönhet och värkan ernås.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
6.Stoikernavoro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan och jämnmod i alla lifvets skiften.Öfvers.
6.Stoikernavoro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan och jämnmod i alla lifvets skiften.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
7.Ett folkslag i det gamla Grekland.Öfvers.
7.Ett folkslag i det gamla Grekland.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
8.Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.Öfvers.
8.Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
9.Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet skulle i så fall afgöras af jury.Öfvers.
9.Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet skulle i så fall afgöras af jury.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
Öfvers.
10.En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är, att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar, att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning föralla kristna, hvilkas religion hvilade på samma grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och sekter afkristna, hvilka trodde på den ende återlösaren.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig återkomma?
10.En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är, att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar, att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning föralla kristna, hvilkas religion hvilade på samma grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och sekter afkristna, hvilka trodde på den ende återlösaren.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig återkomma?