EN STADSPLAN UTAN VINKLAR.
Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas fastigheter och anordna gatuperspektiv.
Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade linjallängor skulle rodna till sin ursprungligategelfärg af skam, om de konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars originella fasader! Ja, jag medger det, jagärlokalpatriot; men har någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?
Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna påsamma linje, utan somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.
Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen. Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas läggning.
Hvad nu husen beträffar, så frågar ingensmåaktigt efter, hvilken sida de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus. Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.
Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsellHobom begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på gardinerna.
Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.