INTERVIEWARENS DEBUT.
I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.
Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestadsinbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda partimänniskor kunna förvärfva.
För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.
Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.
Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes upphängda svarta taflan, hvilken alltidfurnerar en gärna sedd spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.
Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt, käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.
Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt, att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära frack, åtminstone intedenfracken.
Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol, som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan kakelugnsnischluckorna undergått en flyktigpolering, såpass att man kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer», som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.
Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det intryck det skulle frambringa.
Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger, tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende, ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande oftadenna fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik ställer på en offentlig person.
Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och Transvaals öde.
Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen skref och skref.
Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmåletkl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:
— Hvad sitter reportern och väntar på?
— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan värdighet.
Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.
Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling. För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där fick jag för eldgaffeln!