JAKTEN EFTER VITSEN.
Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag — det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv, alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.
Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna »Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens kvickhetsleverantörer och vi andra kunna medgodt samvete ägna oss uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå till lifvets allvar.
Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid, men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse. Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan, ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en aktad medborgares gråa hufvud.
Ända tills det begaf sig, att en herre, somvar barnfödd sju fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades såkvickt.
Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G. T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare, som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom resolut, när det var öfver, och började hotande:
— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon spiri ...
Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:
— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen, misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot era ordenslöften!
Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:
— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt frambrytande böjelse försupsånger! Olycklige!
Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.
Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök, åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:
— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?
Han blef omedelbart gripen af närmastepoliskonstapel, en för det festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.
Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter, frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande uppgift.
Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett. Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens kvickhetsblixtar.
Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade på honom en söndag och utbrast gemytligt:
— Det var märkligt hvad ni påminner migom en patience, som min farmor brukade lägga!
Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.
— Den gick häller aldrig ut ...
Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom räckhåll.
Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta förvärrade hans tillstånd.
Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för att spörja:
— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?
— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den enerverade städerskan.
Då var det, som hade ett förklarande ljus gått upp för hans mörka, pinade själ. Lifvets mening skymtade en sekund för hans halfsläckta öga. Han lutade sitt hufvud tillbaka och jakten efter vitsen var ändad.